så var det dags, sommaren är passé och för att konservera ögonstenens ungdomliga skärpa måste den obönhörligen befrias från vår nordiska mörka sida. Affe vet inte vad snö är och ska inte behöva veta det heller. De släta racingdäcken med pigg ilsket morrande V6:a kan bli svårhanterligt när mornarna är kyliga. Grundlig tvätt, vaxpolering, interiör vask, och skjuts in i vintervila med pyjamas på. En lite dyster stund, ett långt halvår till svindlande färder och vad ska man förnöja sig med nu? Jovars, det finns en hel del, man kan dricka vin, man kan dricka vin varenda dag, man kan åka till Öland, klämma in ett par rarisar och dricka ännu mer vin, man kan ha en Braxenprovning och dricka kopiöst med vin, fy fan, nu blev jag på bättre humör. Förra helgen fick jag en känsla av att vin är nästan som bäst när det blir spontant och opretentiöst, en middag, några gäster och vad ska jag bjuda på att dricka? Inget läge för "seriöst" lagrade viner utan måttligt prisade bruksviner som bjuder upp på ett härligt sätt med mycket karaktär utan att tömma plånboken. Le Tense, Simonsig Tiara och Piccolominis Montecucco, vilka prisvärda höjdare, ett njutbart kalas med schysst kvalité för totalt måttliga 464 spenn.
Som uppladdning och sårplåster för avställning av Affe fick fredakvällen bjuda på frasöverbakad lax på grönsaksbädd med pasta. Till det en trogen Rias Baixas Albariño i form av 1583 2011, 179:-. Vilken vacker gyllengul färg!, men förvånansvärt tillåten uppkäftig ungdomlig syra med tungspettskittel för att vara Albariño. I bakgrunden lurar dock smörigt tropiskt fruktig kraft under kontrollerade former och med 12,5% i alkohol är det väl inte överdrivet senskördat. Vill säga en slank elegant form som jag skulle tillåta några års flaskmognad för att runda av den pigga snörpiga syran. Så här har jag inte fått 1583 tidigare, men jag ser det positivt och som en intressant uppföljning.
Efter att ha klappat Affe på nosen va det dags för mustig högrevsgryta, äntligen mört färdigt kött som jag lyckats misslyckats med ibland, men nu var koket tillräckligt. Hittade en Castello Fonterutoli Mazzei 2008, 299:- i källaren. Now we´re talking Chianti! Vilken fläskig spänst. Sangiovese? Shit va bra! Doftar ungdomligt skarp mentoliskt morelliskt mörka körsbär i tufft primärmörkfruktig stajl med härligt tryck upp i nosen. Smaken är modell tyngre och djup med blåa bär, mogna plommon, vasskantat mörka körsbär, stänk av stram kakao och som försiktigt matchas upp av en välkommen rostad fatton. Mumma och ett utmärkt höstgrytesällskap och självklart något att spara ett par år till. Lite ringrostigt, det va ett tag sen, men fick inspiration av de härliga champagnemiljöerna av vilka några va minnesvärt bekanta och jag kom uppenbarligen ihåg lösenordet :).
Inlägg
