Simonsig blandlåda

http://www.tryffelsvinetsvinklubb.se/wp-content/uploads/2015/05/SimonsigTiara.jpg

En tung mörkfruktig doft möter näsan när den möter Riedelöppningen. Lite salmiak och kött riktigt maskulint inte så subtilt utan väldigt påtagligt och rejält men gott. En bordeauxblandning fast på sydafrikanskt vis. Smaken är dov och mörk med djup och längd. Detta är Tiara 2010. De mörka bären sitter där och salmiaken smyger sig på. Denna flaska fanns med i en blandlåda från de sydliga delarna av den afrikanska kontinenten. En barnarov enligt producenten. Bäst från år 2018 till 2023. Kan rekommenderas.

Prisvärt vitt, samma druva, 2 stilar

ett riktigt billigt vin, men ändå alltid mycket för pengarna. 89:- för nya årgången av Simonsigs Chardonnay. I jämförelse med 2015 som hade nästintill burgundisk finess och elegans i fin stil, blev 2016 något helt annat. Nu är det ruffigare med en hel del ek, solvarm frukt, pepprigt och kryddigt. Inget pratvin denna årgång, men som måltidssällskap med ugnsplåt och stekt firre funkar det riktigt bra. Används med fördel till lite kraftfullare rätter. Jag föredrar 2015 och jag vet inte vad den här stora årgångsskillnaden beror på. Kanske beror det på vad kunderna efterfrågar eller så är det helt enkelt årens klimat?

Så för att få lite balans i kvällen var jag även nyfiken på Fevres Petit Chablis. 129:- för 2015. Jodå, här skärper det till med mineralitet och sten. En annan balans med stilfull frukt och pigg syra i kombination med en len liten smörighet. Också ett billigt vin, men jag tycker det är gott och fräscht. William Fevre bjuder på bra nivå i sin lille petit. Just nu verkar den inte finnas på bolaget, men 2014 går att beställa.
Trevliga vardagsviner båda 2.

Ett hundratal

igår var sektion nord på Vingruppens sortimentsprovning på Magasinet, söder Mälarstrand. Ett stort utbud hos de 5 importörerna inklusive gästande producenter ledde till ett intensivt men trevligt gurglande och innan dagen var slut hade vi väl gett oss i kast med ett hundratal olika viner. Många korta intryck, men plockar ut ett gäng som för min del fastnade lite mer på smakhinnan:
Chablis 1er Cru Grande Cuvée 2014, ännu en trevlig Chablisienne för 179:- i FS.
Gaba do Xil Godello 2015 från Valdeorras, en överraskande god ny bekantskap för mig, 125:- i BS.
Santenay Clos de Malte 2014, övertygande leverans från Louis Jadot, 269:- i BS.
Måste förstås nämna en läcker Willamette Pinot, J. Christopher 2013 och faktisk under tysk övervakning av Dr Loosen. Tyvärr bara på RS för 285:-.
Garnataxa Terroir Study 2015, 3 flaskor Garnacha i trälåda, samma årgång, men olika jordmån, mycket charmigt och lärorikt. Prisvärt 492:- i BS.
Kevin Arnold Shiraz 2012, generös och smokey, Stellenbosch, 215:- i FS.
Pierre Péters Réserve Oubilée NV var en pampig fint mogen skumpa, 599:- i RS och Gessles The Pleaser-skumpa var faktiskt helt ok, 359:- i BS.
En hel genomgång av allt som Sydafrikaproducenten Jordan i Stellenbosch tagit med sig bjöd på genomgående goda viner, vitt och rött, måttliga priser, allt i BS, det får man hålla ögonen på, fin chenin blanc som verkar trivas i Sydafrika och njutbar unoaked chardonnay.
Hos Borgogno blev det premiär för "riktig" Barolo från den gubben (eller snarare grabben). 11:orna barolo och barolo Cannubi 439:-/645:- i BS håller bra klass.
Och som sagt mycket mycket annat och avslutningsvis tog jag några "fine wines". Italienmousserande finferrarin Giulio är mycket bra och komplex, men nej inte för 795:- (BS). Nyfiken premiär för mig (tror jag?) av Stag´s Leap Wine cellars, Fay Cab Sauvignon 2013, 1295:- i RS. Ek ek ek och åter ek. Är väl inte 1:a gången i amerikansk fincabbe?, men jag tycker det förtar allt annat. Det kommer kanske till sans med åren, men jag skulle aldrig betala priset för det här. Då köper jag hellre en Bolgheri.

När ändå tarmen var uppvärmd smuttade vi vidare på desse. Mousserande i stigande kvalitetsskala skulle man kunna säga. Imponerad av den gamle Simonsigen Tiara från 06. Det är ju förvisso deras prestigevin även om dåvarande pris på 179:- inte normalt förknippas med prestige. Nu är den väl dyrare när den kommer och jag måste säga att den är härligt pigg, mulligt varmfruktig med polerade linjer. En fantastiskt prisvärd Bourdeaux blend som är värd all uppmärksamhet.
Massolinos instegsbarolo tycker jag bara blir bättre och bättre för var gång jag dricker den. Nu 2011 sätter elegans, tjurighet och lite djupare frukt än normalt i vacker balans. 299:- är ett mycket bra pris.

Tre Amigos

En lördagskväll i Grassacker har gått mot sennatten i sällskap av Hans å Greta å ännu tillgängliga Nils Oscar Kalaspåsköl, brrr. Kvällens gäster bjöds på Tapas, lammsnäckor med klyftpotatis och punschparfait. Till Tapas fanns en Sigtuna Collection för siggen, Cavan La Vida al Camp för damerna (efter morgonrekommendation av Bengan) och baskiska Axpe Sagardoa Sidra Natural 6%vol nr 062388 för de riktiga karlakarlarna. Å nog va den natural alltid, inget sötsmicker här inte, mäktig syra mot  blygsam äppelblom. Skönt bett i kinderna å jag tror jag såg någorlunda oberörd ut utan grimas. Slinker fint och uppiggande med tilltugg, men ALDRIG utan, så här ska en cider smaka, oh yeah.
Trevliga Marche-Velenosi har via tryfflarna försett Svedala med en Gold-upplaga av härliga Brecciarolo. 155:- mot silvers 119:-, vad kan det betyda i smakacceleration? Allokeringen är från 2012 och det är ungt, vilket visar sig vid upphällning av glaset med en djup och lilatonad färg. Smaken är rent och friskt mörkfruktig. Tung och oförlöst. Pampig och tät. Något av Roggio di Filare-ambitioner, men med grötigare textur. Just nu behövs inte vinet, eftersom silver finns som 2010 och är klunkvänlig och för de krävande kombinerar Roggion  tyngd med elegans, men vem vet vad som döljer sig bakom något års flasklagring i denna ändå intensiva
 komposition?
Min lille Simonsigfavorit Tiara i form av 2009 fick också bekänna färg ikväll och det var den siste från senaste inköp. Den har ändrat sig. Vinet intogs efter måltid, men har inte längre någon tjurig Cabernet-intolerans mot behandlingen som sällskapsvin. Det har blivit mjukt i formerna, frukten är halvsekundär och tillåter en rostad fatton spela med i en mer solvarm tobakssöt gestaltning. Detta  leder mer tankarna till vinets ursprung än vad den något bourdeauxiskt stramare hållningen visar i vinets ungdom. Vinet smakar riktigt gott och har en fin takt genom bouquet till efterhäng. Toppårgången 2006 finns fortfarande kvar härnere och det är kanske dags att börja snegla mot den också. Just D, men inte nu alltså, jag lägger mig......

Vakuum

efter storslaget i Byarum har det blivit som ett vakuum på vinfronten och det har känts nästan lite meningslöst att blogga om vardagliga ting. Vad är det för mening, när man inte har en Latour hemma? Bara att rycka upp sig och på sistone har jag köpt några lådor bruksvin, som också gör att det känns fylligare i vinskåpet och trevligare att titta på, när det inte gapar så tomt.
Den enklaste varianten i samlingslåda från Simonsig, Cabernet Sauvignon Shiraz 2012, runt 80:-?, är ett enkelt generöst vin. Mycket blå frukt, men simmig struktur och det fulkryddiga, solmogna, aussiestylade Shirazbidraget faller inte riktigt mig i smaken, men på det hela taget är det ett hyggligt vin för pengen och hittar säkert mycket bättre sin plats några veckor fram ute på altanen ihop med den rykande grillen. Betyg Drickbart. Jag tror Cabben står sig bäst alena i Simonsigs viner och en sån variant ligger också nere i skåpet + Tiara förstås.
Nu har jag druckit Piccolominis Montecucco sedan 2006 och här på bordet står senaste utgåva 2010. Brunello i all ära, men jag måste säga att Montecucco är nog det kvalitetsstabilaste vin som jag smakat från Piccolomini. Rejält utpumpad mörk fin len frukt ur Sangiovesen  i smakrikedom av mörka plommon och körsbär, blåbär och mjuka kryddor med finessrikt avvägd syra och tannin. Ett klart fynd för 150:- och betyget Mycket gott.
När jag senast drack De Loach 2009 har jag för mig att jag nämnde "något inställsam" i bloggen. Med en tids flaskmognad måste jag säga att det intrycket förstärkts ytterligare när jag smakade den igår kväll. Ett rostat sötmoget potpurri av jordgubbar, hallon och smultron. En del mörkare stramare undertoner skapar viss tyngd och motbalanserar de gladhågade söta bären en del på ett för vinet gynnsamt sätt. Fruktsyran är riktigt pigg och ger vinet en välkommen fräschör, så att inte söttonen får härja allt för fritt. Balansen klarar sig på håret, men så mycket elegans bjuder inte vinet på. Det är generöst, men inte riktigt min style av Pinot Noir, lite för mycket gräddigt smicker. Betyget Gott.

En fläkt av Bourdeaux från sydspetsen

2006 har jag haft hemma tidigare och jag upplevde den som prisvärd med igenkännande smått underhållande bourdeaux:iska toner. Då kostade den bara 149:-, men nu har priset gått upp till 175:-. En rik druvblandning med övervägande 76% Cab Sauvignon, samt 17 % Merlot, 3% Cab franc, 2% Petit Verdot och 2% Malbec. Har inte sett den tillgänglig på hemmamarknaden förrän nu till årgång 2009 och trots prishöjningen kände jag en nyfikenhet att återstifta bekantskapen med Simonsigs prestigevin :). Det är bestående Bourdeauxvibbar, vilket förstås är det som eftersträvas med denna blend. Detta vin har nu en ungdomligt pampig bouquet. Distinkt och spänstigt mörkbärigt i en mjuk och tydlig ekton. Smaken är ungdomligt fruktig och lite bångstyrig med framträdande drag av mörk choklad, viol och svarta vinbär. En tilltalande generös livfull kraft, men något ostrukturerad. En god smak med inneboende styrka och man anar en potential om rik frukt, syra och tydligare tanninstruktur kan synkronisera i snyggare nyanser. Om ca 2 år tror jag att detta kan vara ett trevligt mer harmoniskt vin.

Tripp trapp trull i Earth hour kvällen

Pol Roger, kan det va nåt? Efter en veckas elakt virus är det mycket som är nåt. Innan dagen blev till mörker kändes det frestande att i sällskap med solen smutta en liten skumpa. Pol Roger Extra Cuvee de Reserve för 198:- halvbuteljen doftar gröna äpplen i fruktig omgivning. Ovanligt klumpiga och ojämna bubblor för att vara champis, men smaken bjuder desto mer med frisk syra, citrusspänst, druvfrukt, grönt äpple förpackat i harmonisk avrundning. Smaken känns riklig och kommer på bred front liksom eftersmaken som har vänligheten att stanna kvar en stund med syrlig bas. I nån sorts jämförelse har smaken lika bred rondör som bubblorna är feta och fula. Det var gött i alla fall, äntligen! Igår hade mycket varit gott, men nog märker man att det är champagne alltid.
Blason Crémant de Bourgogne Rosé Brut 2008, 89:-, är en lättsam, lättdrucken bärsöt mouss med Cremant Bourgogne-typiska bittra toner. Så länge den är kall är den fräsch, men med stigande temp avtar friskheten och övergår mot saftig sliskighet.
Vila Santa Reserva Magnum 2008, 229:-, oj vad stor den är som flickan sa. Innehållet är dock inte så stort i upplevelse, därtill är den för smal, men väl stor i jävlaranamma och köttig fruktkraft. Lite för bufflig för min smak och inte helt optimal till kvällens franska rostbiff. Mer passande hade säkert kvällens eftersmuttarvin varit, Simonsig Tiara 2006, 149:- (på den tiden). Vid min senaste provsmakning för 1 ½-2 år sen lovordade jag vinet som väldigt prisvärt. Var ståtligt elegant, sträv Cabernet Sauvignon med stöd av Merlots fruktiga undertoner, en snygg Bourdeaux blend. Nu hade den blivit dominerande ekig, fruktig spänst och strävhet avtagit. Det smakade fortfarande bra, mest Cabernet, det finns prestanda, men den charmiga stilfullheten fanns inte riktigt kvar. Detta var tydligen inget vin som tjänade något på ytterligare lagring.
Ska kanske påpeka att vi hade gäster igår, så ni inte tror jag blivit helt desperat efter virusattacken.
Välkomna tillbaks förresten! Champagneimportörer!

Lite Marssläpp, lite bubbel och en galen amerikanare

Ett trevligt besök av Lassons satte sprätt på lördagskvällen och hoppsan vad mycket vin det blev till slut, nästan så man blev förvånad när det var dags att rada upp för fotografering. Det blev trångt i linsen. Kvällen hade föregåtts av inköp från Marssläppet och jag tyckte detta var ett utmärkt tillfälle att prova av några stycken. Det blev många nya intryck och med lite tungt huvud vakna man upp denna dag ska erkännas. En kompakt skidsöndag kändes väldigt passande, men nu är det över och min minnesbild av gårdagen blir ungefär så här:
I väntan på huvudrätten tugga vi skinkrullar och kasta oss över lite bubbel. Simonsig 2008 Kaapse Vonkel Brut Rose. Återigen en välkomponerad produkt från denne fransosentusiastiske Stellenboschare. Vital, bubblig men något saftig och om jag får välja håller jag mig nog helst till Kaapse Vonkel blanc. En välkyld Miller´s Mile fick gästspela som utfyllnad i väntan på spisens och kanske framförallt kockens begränsningar och visst, med tanke på sitt blygsamma inköpspris ger den förvånansvärt belåtna miner.
Savennieres Trie Speciale 2007, 275:-, ett Chenin blancvin av kompaktare slag från Loire, fick tjänstgöra som startvin och hängde med rätt bra i vimlet av kalvsteksgryta, ostfylld grillad paprika, pestopasta och citrusglaserad salladslök med körsbärstomater. Vinet är bastant med mogen karaktär, äppelfrodigt i doft och självsäkert reserverat med tilltagande fyllighet av frukt och smörighet.
Trots allt kändes ett behov att lämna den vita avdelningen för det röda. Langhe Paitin 2006, 189:-, trädde in och tog kommando över vår uppmärksamhet. En rejäl dos björnklister och en maffig kryddighet leta sig upp ur glaset. Rätt stram men samtidigt en inbjudande fruktighet, bra skjuts med djup och kraft, bärig och med en växande insikt om komplexitet. Jag tror vinet står sig bra ett antal åt till, tur jag köpte en extra flaska.
Inte för att maten behövde sällskap längre, utan mer av nyfikenhet, tog jag fram en komparation. Renato Ratti Ochetti Nebbiolo dÁlba 2008, 169:-. Även här doftar det björnklister, men också parfym och blommor. Den är mildare och lättsammare i smakkaraktären än Paitin och känns helt rätt att dricka så här i Mars 2011. Påtagligt kryddig och slinker ner lätt. En vänlig körsbärton och mörk täthet med ek och vanilj summerar ihop till en uppskattad bekantskap.
Som avrundning och i vinrusigt, lyckligt och entusiastiskt läge lät jag fresta Las med ytterligare en butelj. Efter 3 Marssläpp på raken gick jag ner i min källare och hämta upp Brewer Clifton Sta Rita Hills 2008 Pinot Noir. Det här var nog ett av de mer udda vin jag druckit och det kändes galet och vilt. Färgen är ljusare röd, men absolut inte blek. Näsan nås av en undanträngd doft av bär för att domineras av sugga och sump. Smaken är uppkäftigt spänstig och så pepprig och kryddig att man nästan dånar. Efterhand hittar jag inslagen av sommarbär mer och mer, mineralton och syra och på nåt märkligt sätt tycker jag mer och mer om vinet, desto mer jag dricker. Trots den sunkiga doften, den peppriga smaken, så börjar vinet bli förföriskt och träder in i någon elegant fräsch harmoni i kombination med en Yankeestöddig pondus. Nu blev det inte så mycket av den varan i denna senare timme, men vinet behöver absolut sällskap av passande tilltugg.
Alla kvällens vin smakade bra och det var ju trevligt, en kort sammanfattning skulle kunna se ut så här:
Simonsig Rose, den är bra, men inte nödvändig att ha på hyllan, det finns intressantare Rosealternativ,
Miller´s Mile kan man med gott samvete köpa pga det låga priset och spontant plocka fram vid plötsligt sug av mouss,
Savennieres, kvällens minst prisvärda, men priset inkluderar ett rejält vitt vin,
Langhe Paitin, kvällens mest långsiktiga, man får Paitinpower till måttlig penning,
Renato Ratti Ochetti, om man funderar på italiensk middag och vill ha ett riktigt schysst vin att dricka NU!
Brewer Clifton Sta Rita Hills, crazy wine och kvällens mest spännande och intressanta

Doktor Krusidull och Sigge Simon

2 vita fredagar har passerat pga fisk på bordet. Vet inte om någon bloggat om Dr. Crusius 2007 från Nahe, men ikväll har jag en övertygelse om att den är väl värd att uppmärksammas. Till dagens rödtunga kände jag sån väldigt njutbar harmoni mellan mat o dryck. Inte vet jag, men jag la fileerna på plåt i ugnen med olivolja, grädde, purjo, feta. Till det färskpotatis, sallad med mozzarella och doktorns entre satt som en smäck. Härlig fredag!! Trevligt vin det där. Förvisso något diskret doft, men en behagligt druvig smak och lagom syra, blodapelsin, citron och nektarin. Fantastiskt matvin, den där rackarn köper jag gärna igen.
Simonsig Chardonnay är numera stadig på bolaget, men Chenin Blanc (2009) är svårare att se i hyllorna. För konsumenternas skull kunde man önska att det var tvärtom. Blanken är klart intressantare och en originellare skapelse. Lite svår att få grepp om och bjuder på spretigare, impulsivare karaktärer under intagandets gång. Det samlade intrycket efteråt är fruktig ibland....citrusaktig ibland.....kryddig ibland....Det är ju ungt och kanske därför, men det är väldigt kul vin att dricka och mycket mer givande än Sigges Chardonnay. Å sen kostar det ju bara 73:- och då börjar det osa fyndvarning.
I övrigt kan jag inte annat än imponeras av sommarens hittills trevliga och skildrande inlägg. Tack Braxar, kul läsning! Keep on drinking!

Bröllopskväll på Ekerö

Ok, premiärinlägg på den 22:a bröllopsdagen, är jag verkligen så gammal? Bland receptinflödet valde jag en sparrispasta med parmaskinka och chilispetsad mozzarella. Blir väl bäst med italienskt tänkte jag och rotade fram San Guido:s Guidalberto 2006 som jag köpte för nåt år sen. Tror jag timade den rätt bra. Gillade det här vinet, hade rätt mycket karaktär. Mot tegelfärgad i tonen med doft av körsbär och drag av örter. Kryddig smak med rätt mjuka tanniner. En positiv Toscanaupplevelse.
Annars startade vi kvällen med butelj nr. xx i familjen av Simonsigs Kaapse Vonkel 2007 och det är väl en riktig liten goding ändå? Deras mångsidiga prisvärda sortiment i all ära, men det här tar väl ändå priset. Mer shampainalike i den prisnivån får man nog leta efter. Bara att bunkra till altanen i hopp om en solig sommar.

Winetasting i Stor Staden

En skara från Braxlogen förstärkt med A. Danielsson hade under fredagskvällen en liten lätt informell vinprovning i all anspråkslöshet på en anonym adress på Ekerö. Vi antog den numera gängse metoden med BYOBkäkä och plockade med oss vad vi hade som behövde skördas i källaren. Lars M toppade upp med en kungaskjuten hjort från Soliden och lite klassisk gratin.

Och så vinerna: 2 fransoser och en spaniak. Anders plockade med sig en Crozes Hermitage från Yann Chave (2006) som blev kvällens i särklass mest prisvärda vin (mest för att de andra var kraftigt överprisade...).

Sedan körde Lars på i god stil med en Malleoulus 2004 från Ribera del Duero, fantastisk, ungdomlig, massor av tanniner, som gjord för middag med ett stycke vilt och några murklor.

Sedan kom kvällens stora källarrensning. Arne hade hittat något i dammet längst ner på botten av vinkylen hittade han en gammal fransos som överraskade de flesta: Chateau Latour 1989, med så mycket ungdomlig power att man kunde tro att den var några år gammal, bara....

Vi hann också få i oss ett gäng bonusflaskor, t.ex. lite bubbel från Simonsig Kaapse Vonkel, en förvånansvärt bra mousserande från Sydafrika med en fantastisk mousse för 135 spänn på Tryffelsvinet, great!

När kvällen led mot natt drog Lars fram en klassisk Moulin Touchais från 1975 som vi nu ska klämma, så den vet vi inget om, men vi misstänker att det blir en höjdare!!!