VinkelBrax visar sin naturliga sida till att börja med för att sedan bli långrandig

Få saker har väl de senaste åren varit så omdiskuterade som sk naturviner. Skit enligt vissa, fantastiska enligt andra. Hatade av Kronstam osv. Och eftersom vi är lite efter i landskapen utan råvaror har jag inte fått tag i några hypade pavor förrän i våras.
Få saker går upp mot ett eget försök. 2012 Morgon Côte du Py, framfödd av Jean Foillard, som odlar organiskt korkades upp efter vissa problem som jag återkommer till.
Efter att, som det nuförtiden kallas, forskat på nätet genom att prata med min kompis Google om nämnde Foillard hittar jag inget som tyder på att han bekänner sig till den biodynamiska läran. Men jag hoppas att även ett naturvin utan nedgrävda kohorn, rotdagar, atmosfäriska kraftfält, dvärgar som dansar vänstervarv runt rankorna under skörden och annat hokus-pokus från den Steinerska biodynamik-läran räknas som riktigt. I och med avsaknad av hokus-pokus-dravel delades den första fördomsfria pluspoängen ut.
Det ser ut att bli en mastig textrik post detta :) Men till vinet då tänker Ni redan.
Vinet ser rödviolett ungt ut, är lätt opakt, men det är ju naturligt ofiltrerat
Ett friskt väldoftande rödbärigt vin med lite metallisk och frisk doft. Helt utan omtalade dofter av armeniskt getgödsel och sumpgas. Eller Döböffiga salubrinskumbananer för den delen. En pluspoäng till!
Lättdrucket, friskt rödfruktigt och syrarikt är det första intrycket. Som ett franskt dagens lunchvin på något brasseri i Lö France på något svårbeskrivligt sätt. Men bättre. Det finns en liten järnartad beska i eftersmaken, men den är inte oangenäm på något sätt. Ett lysande vin till ryggbiff & hemsnickrad bea. Ytterligare pluspoäng.
På minus sidan hamnar två saker: Priset, 249 SEK, är väl i ärlighetens namn lite högt samt att flaskhalsen doppats i något eländigt lack, vax eller vad det nu är. Halvt omöjligt att få bort, och säkert allt annat än naturligt...
För att konkludera detta epos om naturvin vill jag framföra följande: Hade vinet kostat hälften hade jag inte tvekat en sekund att försöka landa en hellåda nästa släpp. Till yttermeravisso begriper jag inget av de höga debattvågorna, om nu detta är ett representativt naturvin. Detta är en helt annan kvalitet är  t.ex våra vitvinstrampande ungerska vänner runt Balaton. Kanske till och med bättre än den sanda(h)ltrampade typen. Så vad är problemet? Eller är det bara ett bra vin som görs med respekt för naturen?
Har Ni nu orkat läsa så här långt så får väl även jag sammanfatta lite av senaste veckornas ganska rikliga avsmakningar. Det har ju varit lite festival i Karlshamn. Det brukar ju innebära floder av Champagne på balkongen. På konstiga tider. Och en del sabrering. Så även i år:)
Förutom Hebrart, Gonet-Sulcova, Hernoux mm provades även gällande "årgång" av Palmer & Co från bolaget. Bra grejor faktiskt
hassebraxen hade vägarna förbi och hjälpte till att lätta på vinkylen. Han hade även med sig ett par olika Aussie-viner från The Young Punks. En milt sagt dieseldoftande Riesling vid namn Monsters, Monster Attack. Bra grejor med en milt sagt kraftig petroleumdoft. Nästa var en Shiraz och Sangioveseblandning som bar namnet The Squids Fist. Mycket gott vin som i alla fall jag inte hade satt på en blindprovning. Sen blev det ett par flaskor till har jag för mig. Bla en redan påbörjad 2006 Paitin Langhe Rosso. Vital och riktigt bra grejor!
Mer traditionella viner avnjöts tillsammans med sPunkbrax efte en Hanö-utflykt
2003 Chateau Cantenac-Brown visade upp sig från sin allra bästa sida! Återigen visar sig gamla världens gamla områden framfötterna. Luftades väl utan sPunks vetskap. Riktigt bra grejor. Flaskan dök upp på ett släpp på bolaget 2011 för 265 SEK.
2009 Spätburgunder Trocken från August Kessler i Assmannhaussen var förvisso ett barnarov men som sagt med lite luft blev även detta en njutningsfull upplevelse. Resterande flaskor får allt sova ett par år, men August gör riktigt bra grejor.
Och för Er som orkat läsa allt bildlöst bludder önskas fortsatt god hälsa i värmen från en 30-gradig vinkellägenhet

Paitin igen

Som uppföljning på förra helgens trevliga vinupplevelse blev jag sugen på att knyta an till Paitinsortimentet. Till en repris av helstekt entrecote och getostpanna med morötter, rödlök, sparrispotatis, riven citron och timjanströ föll valet på Paitin Langhe 2006. Kulören är mörkt röd. Doften är djup, mörk, intensiv körsbärsfrukt som är anmärkningsvärt spänstig för att vara ett 7 år gammalt Langhevin. Det finns ett visst björnklistrigt mintdrag som omfamnas av en lugn ekton. Smaken är kantigt spänstigt alert, där en tydlig tillrättavisande tanninstruktur är väl hård mot sköna, böljande toner av mörk frukt. Det smakar ingen körsbär, men väl mörka plommon, svarta vinbär, lakrits, viol och läkerolpastill. Mot bakgrund av förra helgens Sori Paitin 2004, blir jag mycket förvånad att jag dricker denna 7 år gamla "enkla" Langhe för tidigt!! Det här vinet har inte fått den färdig utveckling det uppenbarligen förtjänar. Hur ska jag kunna förstå det i jämförelse med ett 2 år äldre kvalitetsvin från samma producent?? Om inte den fläskiga Bierzon förvirrat oss fullständigt, vill jag nog hävda att jag känner mer potential i denna Langhe än förra helgens Sori Barbaresco. Händer det så mycket på 2 år?, här har vi ett vin med råstyrka och en kraft att jämföra med vridmomentet i en stor dieselmotor. Fy fan vad underbart det är med vin och hur oförutsägbart det är och ibland förstår man ingenting???? Vad vore livet utan denna källa och djungel till upplevelser? I love wine!! They´re so surprisingly unpredictable!!
Det här var ingen optimal helg att fara till Nässjö, men jag hoppas kultbandet Silencium får den uppmärksamhet de förtjänar å gu´ vad jag ville ha hängt i den baren efteråt. Större än muskulärt Langhevin och Silencium reunion är ändå denna dag att den goaste böxa som beböxat jordelivet fyller 50 b. Ett stort grattis min sköne vän!! Pannan i golvet å hå hå hå hå hå ........ :)

Lite Marssläpp, lite bubbel och en galen amerikanare

Ett trevligt besök av Lassons satte sprätt på lördagskvällen och hoppsan vad mycket vin det blev till slut, nästan så man blev förvånad när det var dags att rada upp för fotografering. Det blev trångt i linsen. Kvällen hade föregåtts av inköp från Marssläppet och jag tyckte detta var ett utmärkt tillfälle att prova av några stycken. Det blev många nya intryck och med lite tungt huvud vakna man upp denna dag ska erkännas. En kompakt skidsöndag kändes väldigt passande, men nu är det över och min minnesbild av gårdagen blir ungefär så här:
I väntan på huvudrätten tugga vi skinkrullar och kasta oss över lite bubbel. Simonsig 2008 Kaapse Vonkel Brut Rose. Återigen en välkomponerad produkt från denne fransosentusiastiske Stellenboschare. Vital, bubblig men något saftig och om jag får välja håller jag mig nog helst till Kaapse Vonkel blanc. En välkyld Miller´s Mile fick gästspela som utfyllnad i väntan på spisens och kanske framförallt kockens begränsningar och visst, med tanke på sitt blygsamma inköpspris ger den förvånansvärt belåtna miner.
Savennieres Trie Speciale 2007, 275:-, ett Chenin blancvin av kompaktare slag från Loire, fick tjänstgöra som startvin och hängde med rätt bra i vimlet av kalvsteksgryta, ostfylld grillad paprika, pestopasta och citrusglaserad salladslök med körsbärstomater. Vinet är bastant med mogen karaktär, äppelfrodigt i doft och självsäkert reserverat med tilltagande fyllighet av frukt och smörighet.
Trots allt kändes ett behov att lämna den vita avdelningen för det röda. Langhe Paitin 2006, 189:-, trädde in och tog kommando över vår uppmärksamhet. En rejäl dos björnklister och en maffig kryddighet leta sig upp ur glaset. Rätt stram men samtidigt en inbjudande fruktighet, bra skjuts med djup och kraft, bärig och med en växande insikt om komplexitet. Jag tror vinet står sig bra ett antal åt till, tur jag köpte en extra flaska.
Inte för att maten behövde sällskap längre, utan mer av nyfikenhet, tog jag fram en komparation. Renato Ratti Ochetti Nebbiolo dÁlba 2008, 169:-. Även här doftar det björnklister, men också parfym och blommor. Den är mildare och lättsammare i smakkaraktären än Paitin och känns helt rätt att dricka så här i Mars 2011. Påtagligt kryddig och slinker ner lätt. En vänlig körsbärton och mörk täthet med ek och vanilj summerar ihop till en uppskattad bekantskap.
Som avrundning och i vinrusigt, lyckligt och entusiastiskt läge lät jag fresta Las med ytterligare en butelj. Efter 3 Marssläpp på raken gick jag ner i min källare och hämta upp Brewer Clifton Sta Rita Hills 2008 Pinot Noir. Det här var nog ett av de mer udda vin jag druckit och det kändes galet och vilt. Färgen är ljusare röd, men absolut inte blek. Näsan nås av en undanträngd doft av bär för att domineras av sugga och sump. Smaken är uppkäftigt spänstig och så pepprig och kryddig att man nästan dånar. Efterhand hittar jag inslagen av sommarbär mer och mer, mineralton och syra och på nåt märkligt sätt tycker jag mer och mer om vinet, desto mer jag dricker. Trots den sunkiga doften, den peppriga smaken, så börjar vinet bli förföriskt och träder in i någon elegant fräsch harmoni i kombination med en Yankeestöddig pondus. Nu blev det inte så mycket av den varan i denna senare timme, men vinet behöver absolut sällskap av passande tilltugg.
Alla kvällens vin smakade bra och det var ju trevligt, en kort sammanfattning skulle kunna se ut så här:
Simonsig Rose, den är bra, men inte nödvändig att ha på hyllan, det finns intressantare Rosealternativ,
Miller´s Mile kan man med gott samvete köpa pga det låga priset och spontant plocka fram vid plötsligt sug av mouss,
Savennieres, kvällens minst prisvärda, men priset inkluderar ett rejält vitt vin,
Langhe Paitin, kvällens mest långsiktiga, man får Paitinpower till måttlig penning,
Renato Ratti Ochetti, om man funderar på italiensk middag och vill ha ett riktigt schysst vin att dricka NU!
Brewer Clifton Sta Rita Hills, crazy wine och kvällens mest spännande och intressanta