Bubbel bubbel bubbel och en strålande röd

Ett härligt bubbelfokus blev det på nyårsafton och mycket intryck förstås. Tänkte jag delger en personlig rangordning av godsakerna:
1) Gonet Sulcova Grand Cru 2002
2) Mailly Grand Cru L´Intemporelle 2009
3) A.Margaine Millésime 2009 BdB
4) Selosse V.O. extra brut
5) Gonet Sulcova Grand Cru cuvee Gaia
Denna lista delades inte helt av gästerna, men jag måste säga att jag är väldigt imponerad av Gonet-02:an. Har blivit några flaskor nu och den håller fortfarande mycket hög nivå. En kraft i frukten och mycket spänstighet gör det här till en stor upplevelse. Så grymt gott och välplacerat i varje detalj. Där fick dom till det! Alla var förstås goda med sin charm, men jag börjar inse att jag är inte mycket till Selossefan. Gott javisst, men blir på gränsen till vulgärt med champagnemått mätt och jag saknar en frisk elegans. Det är lite dovt och dystert tycker jag, men kom bättre till sin rätt till Las hummeranrättning. Cuvee Gaia bedömer jag som för tidig 2017 om det nu kan bli en bättre balans mellan frukt och syra. Det här är en suring nu, men nåt lurar där bakom. Låt vara på hylla.

Den här var finito och gick tyvärr i vasken. Hade jag inte trott efter bedömningen när den kom. Rostbrun och full med fällning. Tråkigt och det var faktiskt 1:a gången det hände mig med innehållet från mitt vinskåp.

Wow, det här är ståtligt både för näsa och gom. Men inte som jag föreställt mig efter bekantskap med Serre Nuove. Det är ju rätt bra tryck i lillebror och hade nog förväntat mig en ytterligare riktig heavy load i denna 08:a mtp på den unga åldern. Men så är det inte riktigt. Visst är det en tät härlig mångsidig mörk frukt av bl.a. körsbär, blåbär, plommon och vinbär, men fokus ligger mer på elegans och i vissa stycken finstämdhet. Tanninerna är fortfarande ganska tuffa, men i den övriga generositeten och uttrycksfullheten lappar det över rätt snyggt ändå. Det är sjukt gott och intrycket är att den väger lättare i munnen än lillebror, vilket jag tycker

gör smakupplevelsen mer fulländad. Visst är det här ändå i tidigaste laget för konsumtion, men efter fadäsen med Azelia Margheria 2006, växte nyfikenheten för premiär av min Ornellaiasamling. Nu vet jag.

Lördagsmiddans viner - kort resumé

Ett lyckat framplock till champagnemingel och middag som jag var helt tillfreds med.




Pierre Peters Réserve Oubilée BdB, den gamle supercuvéen med en salig årgångsblandning. Las och jag fastnade för den förra året på provning. En härligt mogen mustighet, men ändå bakomliggande spänst. Mycket bra.
Duval Leroy 2002 BdB. De senaste 02:orna i måttlig prisklass jag tagit ur min samling har varit lite trötta, men ändå en intressant oxidpräglad komplexitet och välsmakande på sitt sätt :). Här var det dock åter en pigg 02:a. Hela paketet hänger med och ihop. En livlig fruktighet och fin syrabalans och en frisk fläkt efter Pierre Peters. Överraskande god!
Gaja Ca´Marcanda Magari 2010 tycker jag ligger i bra dryckesfönster. Mörk körsbärsfrukt som sätter rejäl ton, men samtidigt behagligt avrundad i fin ekbalans. Trevligt omfamnande.
Piccolomini Brunello 2009. Bra klös i frukten med stabil ton, men också en stramare historia och däremellan är inte riktig synk. Kanske lite mer krävande än efterföljande 10:or som jag upplever rikare med en generösare öppenhet. Klart god och bättre till än efter mat.
Slutsmutt med Poliziano Vino Nobile 2013 kan inte bli fel. Det är ett trevligt och prisvärt gott vin (199:- nu 2014). Men man märker att det är ett enklare vin än de 2 föregående, med en inte lika stabil struktur, något fladdrigare i frukten. Också yngre och allt är relativt, tar man den stand alone blir man säkert helnöjd.
Kvällens favorit? Tja, svårt, men Duval Leroy var vass nu.

Lite kort om påskmiddagens viner

Kings Ridge Oregon Willamette, 2015, var en ny trevlig bekantskap som togs i baren före maten och sedermera en skvätt i maten, således användbart vin :). Lättklunkat och tämligen fullmatat på alla fronter. Bjuder till med raka rör och smakar gott, men har förstås inte de eleganta linjerna och spännande fruktnyanser som exempelvis en dyrare Antica kan bjuda på. 149:- tycker jag är väldigt prisvärt.
Övriga 3 är flaskor som har legat i källaren ett tag. Gaja Dagromis från 2007 behövde en stunds luft, men kom sedan fint på bred front. Det är klassiska inslag med strama nypon och rosparfym, men också en tilltagande varm mörktonad frukt med fin avrundande krydda. Desto mer luft, desto större balans och njutning. Mycket gott!
Malbec och Cahors och många skakar på huvudet. Men Un Jour har alltid tilltalat mig och denna Chateau La Reyne, 2009 gjorde mig inte heller besviken. En mörkt lilatonad färg, nästan svart, kan verka avskräckande, men faktum är att den mörka violpräglade frukten blir riktigt finstämd i munnen. Med tilltagande luft blir fatkaraktären tydligare och balanserar fint med fruktens blåbär och mörka plommon samt lakrits. Mörkt och tätt, men med hyfs kan man säga, och nej, jag har ingen huvudvärk idag. Man behöver inte vara rädd för Cahors :).
Torre Muga 2010 Rioja är en mycket oklassisk sådan. Man nästan häpnar över den rena klara frukten, som är på gränsen till klinisk. Flaskan anger 75% Tempranillo, 15% Mazuelo, 10% Graciano. I början känns fruktstunsen med sina främst mörka, men även röda toner nästan lite hård, stram och ensam. Men med luftning framträder även här faten som rundar av och mjukar upp till en riktigt god balans. Ja, dessa 4 fick mig positivt inställd till vad jag mötte, men rejält med luftning var viktigt för att inse helhetens charm. Jag kan varmt rekommendera allihop. Dagromis är ju årlig i begränsad upplaga, Cahorsen är köpt på bolaget, men finns nog inte just nu. Just denna Torre Muga är köpt i Madrid, men reservavarianten som också brukar dyka upp på bolaget  har varit riktigt bra och varit fyndklassad i A o V.

Lördagstankar kring en klurig Bourdeaux.

Chateaux Le Boscq Saint Estéphe 2009. Det var ett tag sen jag reflekterade över detta vin, men vid inköpstidpunkten var den förekommande i kritiken med vänliga ordalag och det här är andra gången jag dricker en Boscq. Direkt i jämförelse efter slutskvätten från förra veckans Sigge Tiara känns den något vattnig och gles och knyter inte riktigt ihop. Men under kvällens timmar med tilltagande luftning öppnar det upp och vaknar till. Visar en alltmer pigg spänst med tätare svartvinbärsfrukt och ger snarare ett ungdomligt närvarande intryck. Började nästan fundera på om jag lättat korken lite onödigt tidigt. Bouqueten blir fruktigt ekfärgat harmonisk med klösiga körsbärsstänk och en lätt rökig ton. Smaken blir mörkfruktigt stram och gleshet framstår nu som ett orättvist påhopp. Det tätnar till och fyller upp med svartvinbär, blåbär i sällskap med lätt krydda, lite stjälkighet (som kan förklara glesheten innan luftad frukt fyllde på) och en sotad örtton. Ja, ärligt talat är jag lite lost om det här är så bra det kan bli eller om utvecklingskurvan kan göra ytterligare framsteg. Hursomhelst är summeringen att vinet är stramt fruktigt rappt och allt annat än trött, men en viss brist på botten gör mig fundersam. Det är en livlig och charmig Bourdeaux om än lite mystisk och diffus. Det är mellanprisklass och jag tror att då var priset en bit under 300.

Första gången jag drack denna drar jag mig till minnes att jag var sådär måttligt impad, men kände mig mer positiv idag. Den är lite krutig, men måste erkänna att den har en rätt trevlig fruktkaraktär, med både generös bredd och citrusfriska.

Volnay

2009 Volnay från domaine Michel & Marc Rossignol

20€ på Cora i höstas. Det Cora förresten som Braxarna i Caravellen missade då de körde om när vi saktade in för att svänga...

Åter till ämnet, vinet är helt OK väl kylt men har en liten touch av etylacetat som stör och påminner lite om Ch Musar på något sätt när det närmar sig 15 C

Lite väl over the top för undertecknad

Cavatips

MIM 2011, en riktigt bra Cava för 99:- och jag skämtar inte. En glädjande positiv överraskning med ett fint grapeigt bite. Fin understödjande frisk fruktighet med citrus och gröna äpplen och honungsstram touch. En riktigt uppfriskande sak och t.o.m bubblorna hänger med, stark rekommendation som bruksbubbel.
Å så lite passerade påskvin:

Beaumont des Crayeres 2003, 289:- väckte nyfikenhet pga av sin ålder, direktkonsumera en mogen champagne var mitt mål och den smakade mogen vinteräppelmustig champagne med päronsplittinslag, men med förekommande mineralisk skärpa, helt ok tyckte jag,
en Andreas LarssonMedocblend fick göra sällskap till lammsteken, Chateau Tour Seran, 2009, 245:-, bjöd på mjukare fatiga linjer och stalligt mörkmogen karaktär. Fin frukt, men möjligtvis var den lite väl snäll och jag saknade lite matanpassad styrsel.

Un Jour, Cahors, 2008 från källaren. Ja, den är för jäkla bra. Pampigt mörkfruktig, tät och lagom stram. Bra välsmakande skjut i den Malbec:en.
La Riva Barbera d´Asti, Alfiero Boffa, 2011, 159:-, upplevdes som ett mångsidigt mycket trevligt barberavin. Mycket nyanser i frukten från än det mörka och än det rödlätta hållet. Men det passerar lite snabbt och jag saknar en lite lugnare stabilitet. Det händer mycket i början, men mynnar något entonigt. Finns ändå en tendens och potential i detta vin som jag uppskattar och möjligtvis ska det hyllvila nåt år till.

Albariñoafton

Nora da Neve 2009 Rias Baixas är inköpt vid besök i Barcelona eller Madrid (kommer inte ihåg vilket tillfälle eller vad priset var). Färgen är inbjudande djup guldgul. Bouqueten är smörigt kryddig, med inslag av lite örter och persika, men fruktdoften är i stort något försiktig och dämpad. Vinet är intressant komplext och rätt så kraftfullt, men ändå av elegant snitt. I smaken finns en kryddad pepprighet och bjuder härligt smörig frukt med framförallt aprikos, men även plommon och en gnutta päron. Honung och vita blommor är också snyggt närvarande med mogen fin syra och eftersmaken är kryddigt lång med stämningsfull proper fruktighet. Till örtigt boursinfylld lax matchar och framlyfts en distinkt mogen gulfrukt, medan sippar "stand alone" är av mer finstämt bredare elegant slag. Jag tycker vinet upplevs mer exklusivt än motsvarande 179:-, som kan vara pris vid försäljning här hemma. Eftersom jag är en usel blindprovare vett i sjutton om jag skulle placerat detta till Albariño pga dess spännande komplexare natur. Hade nog varit ute och svävat på jag vet inte vad?, men däremot enklare

och bruksigare Orballo 2014, 92:-, skulle jag kanske haft en chans att hänga in. Inköptes för matlagning och uppvärmning. Upplevs mer Albariñoklassisk eller tydlig med lättsammare pigg frukt och syra och smak av frisk blommig ananas och päron. Riktigt prisvärd tycker jag.

Gajajul, kaxig yankee och än större intryck

har samlat på mig lite (alla?) Gaja och smakade till helgen de 2 äldsta i samlingen av Ca´Marcandas Magari (2008) och Promis (2009). Båda 2 är väldigt lika i bouqueten med nosvänliga stabila rätt uppkäftiga mörka körsbär som spänner bågen rejält. I Magarin blir smaken lite varierat tunnare med vissa svaga partier, men samtidigt kompletterat med trevliga både mörka och röda toner som har inslag av torkad frukt, choklad och mogen sötma, men också kvicka instick av fräschare frukt. Den går lite i vågor och i vissa tungrullningar känns det riktigt bra, men ska jag vara ärlig, så tror jag inte denna årgång bemäktar så mycket mer och har sett sina bästa dar.

Ett år yngre Promis är mycket spänstigare, den är livligare, har tätare frukt, bra syra, mörka bär, stabilare och utan svaga partier i smaken. Tar ett fast tag, har bra balans, smakar gögött och hänger med hela vägen hem. Nu skiljer det ett år och åren kan ha haft helt olika förutsättningar, men av dessa intryck vill jag inte avvakta för länge med nästa årgång Magari, men känner mig lugnare gällande Promis. Dock ska tilläggas att en mogen kvinna i form av farmor A-M uppskattade Magarin mest. Sen kan man undra var Gaja har tagit vägen och jag får inga svar av Lively wines.

Buena Vista Chardonnay Carneros 2013, 179:-, sitter jättefint med sin smörkola och duktiga fatkrydda till "lysande gul fiskgryta". Trots sådana tyngre smakaktörer lämnas en sval fin chardonnayfrukt öppet spelrum i helheten i kombo med frisk ung syra vilket gör sipparna efter maten riktigt trevliga. Över förväntan.

Vi älskar Nässjö ! ! ! Vi älskar Nässjö ! ! ! trevligt att få se BOIS-mötet dyka upp i SVT:s sportkvart och serieledningen är stabil?.





Nu är jag kanske inte rätte person att uttala detta, men jag känner ändå att stämningen kräver, Marc Herbrart måste göra en av de bästa Rosé som finns, har tjatat om det för, men en sån detaljerad perfektion och balans mellan svala bär, söta bär, syra och mineral känns bara sjukt bättre och mer övertygande för varje butelj, imponerande!

Lyxigare Bourgogne

och då har jag inte firat loss med rött eller ofärgat, utan smakat på mousserande 2009 Crémant de Bourgogne Grand Lys, 229:-. Ett något högre prisläge än normalt i sortimentet, spännande och 100 Pinot Noir minsann.

Bouqueten är försiktigt sval, men bjuder rikligt innehåll av bröd och citrus, päron och gröna äpple med visst mustigt drag, blommor och en något örtigt/gräsig ton.
Fin livlig mouss och det finns påtaglig mineralitet, bra syra och det smakar grape, desertpäron och röda äpple.
Den som söker finner riklighet i såväl bouquet som smak, men vinet har en återhållsamt stram prägel och utmärker sig mest för sin finstämdhet och balans. Beskrivs utvecklad i SB, men är inte riktigt vad jag förknippar med en utvecklad Pinot Noir. Balansen ja, men fruktutveckling har säkert mer att erbjuda med några års flasklagring och för mig är upplevelsen ändå primärt ungdomlig. Nu vet inte jag i världens utbud om jag kommer lägga 229:- på en Bourgogne igen, men det är inget att ångra om en flaska hamnat hemma. Det här är gott och friskt.

Höst å Högrev å Einstein

Veuve Ambal Organic, 119 riksdaler, var nog en av de sämre Cremant Bourgogner jag smakat. Lite besk å stram å något fattig fruktighet, men fräsch tydlig smaklig citrus.

Ner i grytan för höstens 1:a högrev fick sista Liszkayen gå. Kvar var Cabernet Sauvignon 2009. Behovet var bara 2 dess, så det fanns lite kvar att smaka på under bestyren. Drar mig till minnes några besvikna bloggar ang. Liszkay och pga det kanske jag förvänta mig nåt eländigt, men jag upplevde faktiskt matlagningssipparna som helt ok och blev positivt överraskad. Samlade smakupplevelsen gav en något lätt utvecklad mörk god cabernetfrukt, fin syra, schysst markerat styrande tanniner och en måttlig fatkrydda i bra samklang. So far so good och jag uttryckte inte nåra större klagomål vid spisen. Utan jämförelse duger det gott.

Härligt välfyllt glas med bra glöd! Till intag av grytan: Piaggia Il Sasso Carmignano 2012, 199:- med 20% CS, 70 Sangiovese och några stänk Franc och Merlot. Allt är relativt som han sa och då går det upp ett och annat ljus. I bouqueten bjuds en härligt tät blommig körsbärsfrukt med viss kryddspets. Hela smakupplevelsen har mer skärpa, frukten är ungdomligt tät, men ändå elegant finare, det bjuds körsbär, slånbär, mörka plommon, lätt smidig krydda, mjuka men ändå välgörande tanniner och avslutas med ett schysst ganska varaktigt halvstramt mörkt frukthäng. Både frun och jag är väldigt nöjda och med det måttliga priset blir det en självklar rekommendation. Finns på SB och vinet blir troligtvis bättre med ett eller två år i källaren.

Fredagskväll med Munskänkarna i Motala

Idag stod landskamp mellan Frankrike och USA på agendan. Vid första flighten testades 4 vita viner. Vi visste vilka viner som provades men inte i vilket glas dom var.

Vin 1. Knuten omogen doft som öppnade sig alltför sent, poäng och bedömning var redan inlämnat när vinet öppnade sig. Då tillslut så framträdde en stor komplex och frisk doft. Plommon, mineraler och smör. Behaglig fatkaraktär som fick mig att vilja dricka mer. Ge detta vin några år i källaren och det blir en häftig upplevelse.

2013 Puligny-Montrachet från Domaine Pernod Belicard. ca 400:-

Vin 2. Kanske mer päron än äpplen. Citrusdoften mindre markant än i vin 1. Eftersmaken är trevlig och skapligt lång, vinet känns friskt. Mindre slutet än Vin 1, men tycker mig ana att vi gått ner ett par klasser i kvalitet, men just nu är Vin 2 trevligare, men ska inte lagras speciellt länge till.

2013 Clos du Val Chardonnay. mycket riktigt, kostar hälften av Vin 1 ca 200:-

Vin 3.Friskt, fräscht och eleganta dofter av citrus, gröna äpplen, stenar och limeblad. Återigen lagom ekat. I mina noteringar vinner detta vinet om doften allena vore avgörande. MEN i munnen finner jag inte samma harmoni, alkohol och syror spelar inte ihop, detta drog ner mitt betyg ordentligt.

2012 Chateau Montelena Chardonnay. Lär kosta 325:-

Vin 4. Min vinnare. Elegant fruktigt med inslag av blomsteräng i full skrud. Fatkaraktär kanske lite mer påtaglig men bara till vinets fördel. Eftersmaken fyller gommen och harmonin är härlig. Ett vin som klarar några år i källaren men som redan nu är mycket trevligt.

Mognadsgraden var det som gjorde att jag föredrog detta vin framför det första.

2013 Beaune du Chateau Premier Cru, från firma Bouchard. 249:-

Den vita kampen slutade med en överlägsen fransk seger. Inte bara jag, utan hela sällskapets betyg var i grodätarnas favör. Första platsen togs av Puligny-Montrachet tätt följt av Beaunedu Chateau.

Flight 2, nu var det dags för de röda.

Vin 1. Klar djup rubinröd färg. Doften får mig att spinna loss, detta gillas vid Borenstranden. Svarta vinbär, Ceder, eukalyptus fyller snoken och jag njuter, snortar så vinet far upp i näsan. Smaken återigen svarta vinbär,underbart lena tanniner, vanilj som är så där perfekt lagom och lite viol.

2009 Heitz Cabernet Sauvignon. enligt uppgift 381:-

Vin 2. Mörkröd, nästan svart i färgen. Får hålla vinet över ett tänt ljus för att konstatera att det inte finns några defekter. Doften får mig genast att sätta ner glaset. Jag känner genast inslaget av Merlotdruvor, får samla mig innan nästa doft. Tyvärr så blir min enda doftanteckning, Fy, Merlot minus, minus och minus. I munnen får jag inte heller någon kick, eftersmaken är kort. Detta blev för mig det sämsta röda vinet. Naturligtvis googlade jag fram att det är 40% Merlot i vinet. Vinet är inte dåligt, bara inte min grej. Ger vi det 10 år i källaren kan jag lova att mitt omdöme kommer att vara mer positivt.

2012 Chateau Brane-Cantenac. 441:-

Vin 3. Återigen är jag tvärsäker på att detta är det andra franska vinet. Känner på nytt inslaget av Merlot, nu är det dock inte lika påtagligt, men trots allt där. Doftar svarta vinbär, får en tanke åt italien när jag hittar körsbär. Kaffe, läder och blyerts står att finna. Smaken åt helvete för ungdomlig, borde nästan vara straffbart att dricka nu. Måste få några år att integrera tanninerna. 

2012 Chateau d'Armailhac. 381:-

Vin 4. Spännande doft, torkade örter känns tydligt precis som de svarta vinbären, dessutom någon bärig doft jag har svårt att associera till något.

Inte lika fylligt som de andra vinerna, färgen är också ljusare. I smaken återkommer de svarta vinbären och kryddorna, inte särskilt mycket strävhet, ett gott vin som passar att bjuda på.

2011 Artemis Cabernet Sauvignon. 381:-

Om Frankrike vann den vita kampen, så var det röda slaget klart till Amerikansk fördel. Så tyckte jag och även här var sällskapet överens. Min favorit blev Heitz med Beaune du Chateau på andra plats.

Tre Amigos

En lördagskväll i Grassacker har gått mot sennatten i sällskap av Hans å Greta å ännu tillgängliga Nils Oscar Kalaspåsköl, brrr. Kvällens gäster bjöds på Tapas, lammsnäckor med klyftpotatis och punschparfait. Till Tapas fanns en Sigtuna Collection för siggen, Cavan La Vida al Camp för damerna (efter morgonrekommendation av Bengan) och baskiska Axpe Sagardoa Sidra Natural 6%vol nr 062388 för de riktiga karlakarlarna. Å nog va den natural alltid, inget sötsmicker här inte, mäktig syra mot  blygsam äppelblom. Skönt bett i kinderna å jag tror jag såg någorlunda oberörd ut utan grimas. Slinker fint och uppiggande med tilltugg, men ALDRIG utan, så här ska en cider smaka, oh yeah.
Trevliga Marche-Velenosi har via tryfflarna försett Svedala med en Gold-upplaga av härliga Brecciarolo. 155:- mot silvers 119:-, vad kan det betyda i smakacceleration? Allokeringen är från 2012 och det är ungt, vilket visar sig vid upphällning av glaset med en djup och lilatonad färg. Smaken är rent och friskt mörkfruktig. Tung och oförlöst. Pampig och tät. Något av Roggio di Filare-ambitioner, men med grötigare textur. Just nu behövs inte vinet, eftersom silver finns som 2010 och är klunkvänlig och för de krävande kombinerar Roggion  tyngd med elegans, men vem vet vad som döljer sig bakom något års flasklagring i denna ändå intensiva
 komposition?
Min lille Simonsigfavorit Tiara i form av 2009 fick också bekänna färg ikväll och det var den siste från senaste inköp. Den har ändrat sig. Vinet intogs efter måltid, men har inte längre någon tjurig Cabernet-intolerans mot behandlingen som sällskapsvin. Det har blivit mjukt i formerna, frukten är halvsekundär och tillåter en rostad fatton spela med i en mer solvarm tobakssöt gestaltning. Detta  leder mer tankarna till vinets ursprung än vad den något bourdeauxiskt stramare hållningen visar i vinets ungdom. Vinet smakar riktigt gott och har en fin takt genom bouquet till efterhäng. Toppårgången 2006 finns fortfarande kvar härnere och det är kanske dags att börja snegla mot den också. Just D, men inte nu alltså, jag lägger mig......

Fra Mikkeller Til Ponzi

hoo hoo, nästan halvvägs in i julledigheten, det var ruggigt va det går, har en del god mat och goda drycker satt färg på tillvaron. Diverse olika julöl och tacksamma "bruksviner" har slunkit ner och förutom det kan följande vara värda några rader.

Hade sparat en Mikkeler Fra Til i 2 år, för att se om det kan hända nåt med tiden. Här sprudlar svarta toner med påtagligt rökt chark, mörk choklad, kaffe i försiktigt julsöt mörk fruktton, men matchar och avrundar elegant mot en svag pomeranston och välgörande humlebeska. Ett mycket gott kraftpaket. Jag finner ingen större skillnad i hur jag upplevt den tidigare. Den täta portern är till synes oberörd av tidens gång och någon utveckling förutom den ursprungliga komplexiteten är svår att finna. En robust bira.

Chateau Monbrison 2008, 350:-(SB uppgift nu), det var väl hasse som introducerade den i form av 2007 och jag köpte denna dagen efter på vår stadsutflykt vid Lasans vinprovning för jag tyckte den var riktigt trevlig. Dock är jag lite tveksam till prisnivån, för jag har för mig den var något billigare då?.  På Bourdeauxmanér är den först riktigt stram i glaset och det är svårt att bryta igenom den barriären för att tillgodogöra sig smakerna. Middagsgästerna ser lite skeptiska ut, men dessbättre mjuknar den upp rätt kvickt i glaset och släpper fram en härligt sotig svartvinbärsfrukt. Det blir mer elegant med en medelfyllig lätt mörk fruktton och när den tydliga, men väl avvägda kryddigheten kommer på plats börjar det bli riktigt bra och smakfullt balanserat.

Umathum 2009, 199:-, ser man på, en röd österrikare till Las på besök. Spännande att vidga vyerna med för mig helt obekanta druvan Sankt Laurent. Tydligen någon lokal variant av Pinot Noir, vilket går att känna igen i bakgrunden med röda sommarbär. I fronten ligger dock en tyngre matta av blåbärsfrukt, vilket också i doften ger en härlig generös fruktighet med fin krydda. Väldigt mycket fruktnyanser i smaken av både mörk ton och lättare rödbärighet, som också stöttas av en något försiktig rostad ton. Ett intressant vin som helt klart smakar gott och rikligt, men i en för min smak något för framträdande initial saftighet. Tror att vinet både skulle klara och tjäna på något års ytterligare flasklagring.

Ponzi 2011, 279:-, en Willamette Pinot Noir med skruvkork. Klassiskt bredare Willamettedjup ur Pinot Noir:en, men utan österrikarens blåa saftighet. Här är det tydlig kryddig rödbärighet, men också de mörkare kompletterande tonerna, som ger en stabil smakfull kombination. I detta fall har det dock varit generöst med faten, vilket något störande integrerar i bären med en onödigt söt ton.

God fortsättning!

Liszkay Cab Sauv 2009

Jag satte korkskruven i min sista Liszkay idag. Den här gången var det dags för Cabernet Sauvignonen. Färgen är svartröd, riktigt mörk, smaken fyllig med en liten sötma mycket frukt, inte mycket tanniner här inte. Mer amerikanskt än franskt i stilen, kan man kanske säga. Jag tycker vinet blir lite övertungt, det saknar den strama elegans som jag gärna efterfrågar i den här sortens viner (avslöjar mao min frankofili....). Vad jag minns var det ju inte så dyrt så det smiter väl undan med godkänt i alla fall. Med lite mera syra och strävhet hade det blivit ett riktigt bra vin.

VinkelBrax visar sin naturliga sida till att börja med för att sedan bli långrandig

Få saker har väl de senaste åren varit så omdiskuterade som sk naturviner. Skit enligt vissa, fantastiska enligt andra. Hatade av Kronstam osv. Och eftersom vi är lite efter i landskapen utan råvaror har jag inte fått tag i några hypade pavor förrän i våras.
Få saker går upp mot ett eget försök. 2012 Morgon Côte du Py, framfödd av Jean Foillard, som odlar organiskt korkades upp efter vissa problem som jag återkommer till.
Efter att, som det nuförtiden kallas, forskat på nätet genom att prata med min kompis Google om nämnde Foillard hittar jag inget som tyder på att han bekänner sig till den biodynamiska läran. Men jag hoppas att även ett naturvin utan nedgrävda kohorn, rotdagar, atmosfäriska kraftfält, dvärgar som dansar vänstervarv runt rankorna under skörden och annat hokus-pokus från den Steinerska biodynamik-läran räknas som riktigt. I och med avsaknad av hokus-pokus-dravel delades den första fördomsfria pluspoängen ut.
Det ser ut att bli en mastig textrik post detta :) Men till vinet då tänker Ni redan.
Vinet ser rödviolett ungt ut, är lätt opakt, men det är ju naturligt ofiltrerat
Ett friskt väldoftande rödbärigt vin med lite metallisk och frisk doft. Helt utan omtalade dofter av armeniskt getgödsel och sumpgas. Eller Döböffiga salubrinskumbananer för den delen. En pluspoäng till!
Lättdrucket, friskt rödfruktigt och syrarikt är det första intrycket. Som ett franskt dagens lunchvin på något brasseri i Lö France på något svårbeskrivligt sätt. Men bättre. Det finns en liten järnartad beska i eftersmaken, men den är inte oangenäm på något sätt. Ett lysande vin till ryggbiff & hemsnickrad bea. Ytterligare pluspoäng.
På minus sidan hamnar två saker: Priset, 249 SEK, är väl i ärlighetens namn lite högt samt att flaskhalsen doppats i något eländigt lack, vax eller vad det nu är. Halvt omöjligt att få bort, och säkert allt annat än naturligt...
För att konkludera detta epos om naturvin vill jag framföra följande: Hade vinet kostat hälften hade jag inte tvekat en sekund att försöka landa en hellåda nästa släpp. Till yttermeravisso begriper jag inget av de höga debattvågorna, om nu detta är ett representativt naturvin. Detta är en helt annan kvalitet är  t.ex våra vitvinstrampande ungerska vänner runt Balaton. Kanske till och med bättre än den sanda(h)ltrampade typen. Så vad är problemet? Eller är det bara ett bra vin som görs med respekt för naturen?
Har Ni nu orkat läsa så här långt så får väl även jag sammanfatta lite av senaste veckornas ganska rikliga avsmakningar. Det har ju varit lite festival i Karlshamn. Det brukar ju innebära floder av Champagne på balkongen. På konstiga tider. Och en del sabrering. Så även i år:)
Förutom Hebrart, Gonet-Sulcova, Hernoux mm provades även gällande "årgång" av Palmer & Co från bolaget. Bra grejor faktiskt
hassebraxen hade vägarna förbi och hjälpte till att lätta på vinkylen. Han hade även med sig ett par olika Aussie-viner från The Young Punks. En milt sagt dieseldoftande Riesling vid namn Monsters, Monster Attack. Bra grejor med en milt sagt kraftig petroleumdoft. Nästa var en Shiraz och Sangioveseblandning som bar namnet The Squids Fist. Mycket gott vin som i alla fall jag inte hade satt på en blindprovning. Sen blev det ett par flaskor till har jag för mig. Bla en redan påbörjad 2006 Paitin Langhe Rosso. Vital och riktigt bra grejor!
Mer traditionella viner avnjöts tillsammans med sPunkbrax efte en Hanö-utflykt
2003 Chateau Cantenac-Brown visade upp sig från sin allra bästa sida! Återigen visar sig gamla världens gamla områden framfötterna. Luftades väl utan sPunks vetskap. Riktigt bra grejor. Flaskan dök upp på ett släpp på bolaget 2011 för 265 SEK.
2009 Spätburgunder Trocken från August Kessler i Assmannhaussen var förvisso ett barnarov men som sagt med lite luft blev även detta en njutningsfull upplevelse. Resterande flaskor får allt sova ett par år, men August gör riktigt bra grejor.
Och för Er som orkat läsa allt bildlöst bludder önskas fortsatt god hälsa i värmen från en 30-gradig vinkellägenhet

2 goda efter Mallorca

efter 1 varm vecka på härliga Mallorca har på nästan lika varma hemmaplan intagits 2 rödingar som smakade riktigt bra. Negro Bertu Barbera d´Alba 2009 från Danmarksinköp av Braxen Syd har jag druckit tidigare och säkert omnämnt i "gammal" blogg. En flaska var kvar i skåpet och ett par år har väl förlöpt sedan leverans. Riktigt skön och harmonisk är den nu. Fyllig ren frukt av begynnande mogen karaktär och trevlig balanserad krydda som behagligt vilar mot välstämda välgörande mjuka tanniner. En härligt perfekt tagen Barbera i vad jag tycker optimalt läge som är värd betyget Mycket gott.
Langhe Nebbiolo Massolino 2011, 179:-, har jag inte träffat på i hyllorna tidigare och är också den billigaste Massolino jag druckit, kul att få pröva denna variant. Det doftar syrligt mörka körsbär, en ton av lakritsmint och inte uteslutet polkagris, rosor och vinbärssaft. Smaken är stramt elegant fruktig med också mer djup och botten än vad jag normalt finner i en Langhe Nebbiolo. Ren distinkt körsbär, fin syra, kakao och ett drag av gräddkola med en viss ihållande fruktig eftersmak som glesar ut i försiktig nyponton. Riktigt god till måltid då frukten samverkar och matar på tydligare, men något glesare och ensidig efteråt. Totalbetyg Gott, men det är inte uteslutet att högre nivåer kan nås med lite tålamod.
Nedan några flaskbilder från Mallorca. Efter destination Cala Mayor väster om Palma är slutsatsen att norra Mallorca är mycket trevligare. En dag ägna vi åt Port de Pollenca i vackra rymliga norr och jag hitta en vinbutik i byn. Om det är den omtalade vet jag inte, men några flaskor fanns det skäl att inhandla. En trevlig överraskning i Palma var vinbaren Wineing. Självservering med kort från flaskor uppradade i glasskåp och ett trevligt utbud med flertalet mallorkiner, men även fastlandsviner, ofärgade viner och ett internationellt utbud. Avslappnat och trevligt och drick så mycket du har råd med. En svensk dam i baren mötte oss 1:a kvällen som tydligen hade en bakgrund hos Divine. Favorit från resan då? Den fuktigt etikettskrynkliga Sio:n från 2009 framtagen ur vinkylen i hörnet av restaurangen smakade ljuvligt till rejäl köttbricka, men självklart även de tufft prisade mallorkinerna An och 4 kilos från vinbaren. An av modell tät och tyngre, men 4 kilos mer av förvånande elegant och nyanserat slag. Det fanns en hel del god fisk att käka och till det körde vi uteslutande Albarino, alltid generös och frisk.

En kort å gott blogg

Vi fortsätter dricka mycke vin men vi håller på å dö.....och mot den bakgrunden finns det bara en väg, Öka å njut! Italien har förvisso bara 1-1 mot England, men jag tror det löser sig. I denna blogg sviker inte Italia.
Barone Ricasolis Colledilà 2008, 341:-, är en djup och frän Chianti. mörka spänstigt syrliga toner med harmonisk krydda. Fluffig fruktkoncentration med mjuk diskret vaniljavrundning.
Mastroberardino Naturalis Historia 1999, Pris ?, ca 300? Sagolik oväntad spänstighet med riklig aglianicofrukt i balanserad blom. 15-årig italienare, nej, nej, nej, inte en chans, torkade toner javisst, men även knivskarp primär uppkäftighet lirar parallellt. Sist jag drack denna upplevde jag den inte så härligt bra.
Mangiacane Chianti Classico 2009, 210:-, just nu sätter ITALIA 2-1, fy fan va bra!!!. 100% Sangiovese, vilket är nästan svårt att tro. En härligt dyr Chianti som levererar med kvalitetsfullträff. Glöm allt billigt, spendera och få en Toscana som täcker hela spektret av vitala unga mörka körsbär och fruktig klang, torr kryddighet, stram mörk choklad under känslig uppbackning av sötare, torkade toner.
Taurasi Riserva Antica Hirpinia,  pris ? inte mycket mer än 10 €, inköpt på plats av Arne. Glöm allt dyrt, levererar en anmärkningsvärt skön balans av härlig aglianicospänstfrukt och fatkrydda med komplement av stenigt torkade toner. En generös och seriös komposition som matchar entrecote och flankstek från grillen med capresepotatis mycket bra.
Piccolomini Brunello di Montalcino 2004, pris ?, nånstans 350? vid inköp? Class! Elegant balanserat i träffsäker mix av primär och sekundär frukt. Stadig och stolt och levererar struktur med fokus på detaljerad design. Mer genomtänkt Ferrari än spontan Fiat, men för högre betyg och större karismatisk överraskning saknar jag drag av Alfa Romeo. Denna årgång av Piccos Bruno ska drickas i år.
Helt underbara viner och alla får de betyget Mycket gott vilket gör Hirpinia till extremt prisvärd. Jaaaaaaa 2-1 höll sig.

Nya vinbekantskaper i påskhelgen

 


Jag är storvuxen och måste ha egen bild

Med middagsgäster såväl på påskafton som påskdag erbjöds lämpliga tillfällen att njuta några fler vin. En ekologisk sicilianare, Gulfi Nerojbleo 2009, 171:-, har jag troligtvis smakat på vinprovning, men aldrig köpt hem själv. Doften är fylligt fruktig med inslag av mörka körsbär, blå plommon, lakrits och en kryddton som väger lätt i frukttätheten. Bakom fruktrik matta med samma inslag som i doft + svarta vinbär är det stramt och örtigt kantigt och den integreringen fungerar inte. Det blir 2 spår och den mulliga frukten blir utan stil och nyanserad behärskning. Nja, det här kan möjligtvis rätta till sig med lite flaskmognad och för att det kan finnas en eventuell framtid är jag generös med betyget Gott.
Påskens besvikelse var Vilmart Grand Cellier, premier cru. Sammanfattningsvis en syrlig blekfis, som inte hade mycket att erbjuda varken i stum bouquet eller fattig smak. Jag förutsätter att detta växer efter en "längre?" tid och jag kommer inte öppna nästa flaska en på ett bra tag. Drickbart idag.
I skarp kontrast och fantastisk njutning i varm påsksol står Gonet Sulcova BdB 2002 Magnum. I 1:a hand

fräscht och spänstigt och förvånande sparsamt med konkreta mognadstoner. Färgen är gyllengul och det bjuder vackert i doft och smak i 1:a ledet av parfym, blommor, gula plommon, söt citrus och honung, i matchen, men i bakgrund äppelmust och brödighet. Då Gonet är en duktig och prisvärd vinmakare, men kanske inte den mest prestigefyllde, ger detta en indikation om vilken slagkraftig och stabil årgång detta är. Nästa flaska får nu vila ett tag med de övriga i 02-samlingen. Tack för det lovande beskedet och betyget blir Mycket Gott+.
Några gamla Radici har jag nästan glömt bort och jag misstänkte att 97:an borde inte kunna bli så mycket mer fantastisk. Radici Taurasi Riserva 1997 har en rund balanserad mörk fruktdoft med torkade inslag, varm finstämd krydda och välplacerad fatton. Smaken är harmonisk, det är lugn mörk frukt, russin och fint integrerad krydda. Det är torkade moget söta frukttoner, men det lever kvar även spänstigare renfruktiga nyanser av mörka plommon, mörka körsbär och lite strama drag. Det har satt sig fint och vinet känns riktigt bra nu. Det är på håret att det tippar uppåt, men det är lite för mycket som förväntat och jag saknar lite överraskande finess och riklighet, så betyget får stanna vid Mycket gott+. Glatt avslut!