2 goda mellovin

Ganges bjöd på Vilmart Grand Cellier d´or 2008. Vacker färg och doft, lite gyllene i tonen och nosen bjuds en fin mustighet och parfym i något djupare och generös stil. Initialt välsmakande rund frukt med äppelmustighet och bakomliggande citrus, men ganska kvickt tar en rätt rejäl syra lite för mycket av befälet och de tyngre tonerna får ge vika. Det samarbetas inte riktigt och möjligtvis är detta i tidigaste laget även för en Cellier. Efterföljande Herbrart Selection har det mesta på plats och har en helt annan harmoni och balans. Det blir tydligt i så omedelbar jämförelse.

Las bjöd på Bergström Cumberland Reserve 2014, 349:-. Härligt tydlig varm och läcker Pinotbouquet. Mycket och bestämt och nosen blir glad. På kanske klassiskt Oregonmanér är bärfruktpaletten i smaken bred och täcker hela skalan mot djupare, blåa toner. Det är stiliga nyanser i fruktshowen och samtidigt "ungdomligt?" tät koncentration vilket ger ett pampigt resolut intryck. Måttligt framträdande syra, avsaknad av stramhet och mjuka "fatorsakade?" linjer gör dock att vinet tappar lite spänst och ger utrymme för tilltagande sötbäriga inslag. Lite synd, men frukten är suveränt god och det hänger vackert med i eftersmak.

Nya vinbekantskaper i påskhelgen

 


Jag är storvuxen och måste ha egen bild

Med middagsgäster såväl på påskafton som påskdag erbjöds lämpliga tillfällen att njuta några fler vin. En ekologisk sicilianare, Gulfi Nerojbleo 2009, 171:-, har jag troligtvis smakat på vinprovning, men aldrig köpt hem själv. Doften är fylligt fruktig med inslag av mörka körsbär, blå plommon, lakrits och en kryddton som väger lätt i frukttätheten. Bakom fruktrik matta med samma inslag som i doft + svarta vinbär är det stramt och örtigt kantigt och den integreringen fungerar inte. Det blir 2 spår och den mulliga frukten blir utan stil och nyanserad behärskning. Nja, det här kan möjligtvis rätta till sig med lite flaskmognad och för att det kan finnas en eventuell framtid är jag generös med betyget Gott.
Påskens besvikelse var Vilmart Grand Cellier, premier cru. Sammanfattningsvis en syrlig blekfis, som inte hade mycket att erbjuda varken i stum bouquet eller fattig smak. Jag förutsätter att detta växer efter en "längre?" tid och jag kommer inte öppna nästa flaska en på ett bra tag. Drickbart idag.
I skarp kontrast och fantastisk njutning i varm påsksol står Gonet Sulcova BdB 2002 Magnum. I 1:a hand

fräscht och spänstigt och förvånande sparsamt med konkreta mognadstoner. Färgen är gyllengul och det bjuder vackert i doft och smak i 1:a ledet av parfym, blommor, gula plommon, söt citrus och honung, i matchen, men i bakgrund äppelmust och brödighet. Då Gonet är en duktig och prisvärd vinmakare, men kanske inte den mest prestigefyllde, ger detta en indikation om vilken slagkraftig och stabil årgång detta är. Nästa flaska får nu vila ett tag med de övriga i 02-samlingen. Tack för det lovande beskedet och betyget blir Mycket Gott+.
Några gamla Radici har jag nästan glömt bort och jag misstänkte att 97:an borde inte kunna bli så mycket mer fantastisk. Radici Taurasi Riserva 1997 har en rund balanserad mörk fruktdoft med torkade inslag, varm finstämd krydda och välplacerad fatton. Smaken är harmonisk, det är lugn mörk frukt, russin och fint integrerad krydda. Det är torkade moget söta frukttoner, men det lever kvar även spänstigare renfruktiga nyanser av mörka plommon, mörka körsbär och lite strama drag. Det har satt sig fint och vinet känns riktigt bra nu. Det är på håret att det tippar uppåt, men det är lite för mycket som förväntat och jag saknar lite överraskande finess och riklighet, så betyget får stanna vid Mycket gott+. Glatt avslut!