....som Olle sjöng back in 78. Då var det tunga prylar, inte å leka med. Hade nästan glömt bort detta käcka kändisvin. Låg och mös i sin finlåda vid sidan om och har inte kommit i blickfånget för Ganges glupska vinögon inför middagar. Nu är locket lättat och korken ur. Färgen är ljus, men har ändå en ungdomlig ren klar röd färg. Inte så yviga höftrörelser i doften, utan mer styrdanslätt. En bärig doft av vinbär, blåbär och körsbär. Något djup med torkad frukt finns inte i smaken, men väl en spänstigt bärig smak och en temperamentsfull fruktsyra.Vinet är ungdomligt i stylen, men inte omoget oförsiktig, utan snarare lillgammal med en något behärskad finess i avslutet. Sammanfattningsvis ett bra stycke från Quintarelli i Valpolicellamått. Det svänger något i början, men låten blir lite seg och slutar precis när handen glidit ner. Det blev ingen boogie woogie baby, jag spydde i en rännsten och blev utskälld av en snut. Lika maffig som etiketten är tyvärr inte innehållet, men bara det kan vara skäl till ett inköp. Den här flaskan hamnar inte i glasinsamlingen.
Inlägg
