Langhe Nebbiolo - Ett försök till intern konsumentupplysning

Det var ju ett tag sedan jag skrev något här. På vinfronten har det varit fokus på Tysk riesling, Spätburgunder och en och annan skumpa. Och något annat också tror jag

I början av året i samband med lite vinomflyttning noterade jag att det var ont om en annan favorit i kylen: Nebbiolo.

Beställningssortimentet på Bolaget skannades av på Langhe Nebbiolo och sex buteljer beställdes. För  något sådant som Nebbiolo på flaska finns inte på det lilla Blekingska bolaget jag har tillgång till… Där bor det mest roseboxar å sånt. Och en flaska köptes i vårt södra grannland.
Att korka ur alla på en gång kändes som det kunde bli lite tungt i huvudet så planen blev att öppna dem nästan en i taget Typ en var tredje-fjärde dag. När det var ungefär en tredjedel kvar i första buteljen öppnades nästa för att kunna jämföra i alla fall två åt gången. Och så vidare. Som en stafett på något sätt. Och jag har haft lite hjälp med några av dem.
Jag kan också konstatera att bra Lange Nebbiolo både närmat sig och passerat 200 SEK. Minns i ett rosenskimmer när en riktigt bra fredagsvinare kostade under 100 SEK.

I detta test kostar den billigaste 119 SEK och den dyraste 269 SEK

Så här kommer resultatet från den Blekingska juryn. Vi börjar från slutet och förkortar Lange Nebbiolo till LN

Sämst, för jag väljer att använda det begreppet är testets billigare men även en av de dyrare. vinerna

Frattellis 2016 LN Leunin kostar 119 SEK och är bolagets standardardnebbe tydligen. Hittade inte någon typisk Nebbiolo i varken doft eller smak. Nä domen blir flasktappat boxvin. 

Sen kom en tråkig överraskning. Rivettos 2016 LN för 235 SEK gav ett slätstruket och tillrättalagt intryck. Lätt drag av etylacetat i doft, och en ganska söt tanninfattig smak utan syra och ryggrad. Men helt OK dag ett. Samtliga andra flaskor klarade utan problem minst tre dygn öppnade och igenkorkade i kylen. Rivetto var döende dag två. Och död nog att hamna i vasken dag tre. En riktig besvikelse eller som jag brukar säga: Riktigt dåliga grejor!

Nu hoppar vi upp ett par steg på kvalitetsstegen!

Renato Rattis 2016 Occhetti LN är den tydligast ekade LN i testet. Kraftig, bra frukt, och som sagt ekad, fast inte oangenäm på något sätt. Ett bra vin. Kan kanske bli lite mer typisk med några år på rygg 199 SEK

Produttori del Barbarescos 2017 LN för 179 SEK är typisk på många sätt. Här finns både lite rosor, nypon, tobak  och tjära i doften, härligt sträva tanniner som lägger sig som en hinna i munnen. Och en bra syra i ryggraden. Perfekt till en ragu!
Bägge de här två vinarna är bra grejor!

Tre viner hamnar på pallplats, och det här är riktigt bra grejor alla tre

Pio Cesare 2015 LN är en gammal klassiker som håller hög kvalitet, och med sina 165 SEK det näst billigaste vinet i testet. En klassisk Nebbe med alla komponenter på plats! Färg, doft, frukt, syra, tanniner...

Comm. G B Burlotti är en gammal favorit som det är enklast att hitta i Danmark. Burlotti 2017 LN är riktigt läcker! Även i denna finns allt på plats! Och om man gömmer nån flaska åldras den stort men de brukar vara svårsparade. Denna flaska köpt på Supermarco i Köpenhamn i helgen när SydBraxarna var över sundet. 245 kostar den där, men går även att beställa från Atomwine.dk för 215 SEK inkl frakt. Köp rekommenderas! Om denna eller nästa är bäst i test låter jag vara osagt. För båda är riktigt bra grejor!

2017 Elio Grasso Gavarini LN är riktigt bra, det är det inga tvivel om. Lite googling ger att Grasso klassade ner en hel del Barolo som hamnade i just 2017 Gavarini LN. Det är också det dyraste vinet i samlingen med sina 269 SEK. Men om jag ur minnet jämför den med en La Spinnetta för nån tia till så är detta bättre grejor. Allt finns på plats och den behövde en rejäl luftning för att komma helt till sin rätt. Och det brukar ju båda gott för att lagra ett par år.

Så hur sammanfatta? Fratelli och Rivetto kommer jag att undvika. Burlotto har jag redan beställt ett knippe från Atomwine. Pio Cesare är mindre komplext in än Grasso, men kostar å andra sidan en hundring mindre och lagerförs väl på många bolag. Om man som vissa Braxar gillar (över)lagrat vin är nog Grasson ett säkert kort som säkert har bra lagringspotential. Så det beror väl på plånbok, sammanhang och smak

Men att fem av sju Lange Nebbiolo är bra vin är kul.

Jordmånen slår till

Jag försökte hitta en vinare som kostade under 200:- här hemma och hittade bara en (Ja, jag vet, bragging, men det är sant); Erbaluna Langhe Nebbiolo 2015. Köpt på Systembolaget för någon månad sedan, en i raden av liknande viner som rinner ut från Piemonte och in på Bolagets hyllor dessa dagar. Många har blivit provade, inte alla har hållit måttet, de kan vara en aning klumpiga, enligt min smak, lite för robusta, lite för lite syra. Men nu är ju solen fortfarande i nedan, så man behöver något kraftigt för att vakna, så då passar kanske en Langhe i alla fall? När jag hällde upp noterade jag den relativt ljusa färgen, det där med doftpalett är inte min starka sida, folk snackar om bacon, och visst, lite rökigt luktar den nog, man skulle nog kunna kalla det dammigt också, men det låter ju inte så fint. Smaken är ganska mycket åt de blåa bären med en rätt markerad strävhet, om än inte av det grövsta sandpapperet. Typisk Langhe? Ja, kanske det, lite mindre klumpig och något mera åt mitt håll, lite elegantare.

Kostade 189, och fanns under en kort tid i Systembolagets hylla för små partier. Kanske står det någon flaska kvar?

Friskt så alldeles

Till citygross extraprisräkor så lämnade jag hantverksölen och hämtade upp en flaska schloss lieser riesling Trocken 2015. Urtypisk petroleum slår emot en när knasterkorkens försegling har brutits. Ett utjäst moselvin med komponenterna på rätt plats. Syran är riktigt, riktigt frisk och vinet har inte mycket restsötma kvar utan passar finfint till seafood. En stabil produkt från Thomas Haag.

 

Gräsänkling denna fredag. Håller mig till ett för årstiderna billigt vin som släpptes i ordinarie sortimentet idag. Dinvinguide.se väckte ett lite intresse dom skrev Nebbiolo från Piemontes nordligaste delar, med saftiga smaker av rosor, ceder, nypon, torkade örter och lite stänk av järn och nagellack.

Mycket vino fino för pengarna. Det får stå för dom, jag håller med om nagellackstänket men det var inte så litet. Hoppas jag får smaka bättre imorgon när frun är tillbaka

 

 

 

 

La Macchiole Bolgheri Rosso

Inspirerad av BorenBraxens bedårande Merlot från La Macchiole gjorde undertecknad en koll av vad La Macchiole producerar för vin på lite mer human(?) prisnivå. Jodå, La Macchiole Bolgheri Rosso 2015 finns på bolaget för 260 SEK om man köper sexpack. Eller på atomwine.dk för 220 SEK inkl frakt med tvåårshögsta på SEK/DKK. Fullt lagligt och med snabbare leverans än bolaget i Karlshamn. Beställ söndag kväll, leverans onsdag lunch till det lokal DHL-utlämningsstället.
Till vinet då. Fortfarande mycket ungt men efter kraftig luftning samt två dygn i kylen är det riktigt gott.
En lätt förvirring råder på olika websidor om druvsammansättning men etikett och kommentarer från vinmakaren leder fram till följande: 60% Merlot, 20% Cabernet Franc, 10% Cabernet Sauvignon &
10% Syrah. Och tillsammans blir det riktigt gott redan nu men kan tänka mig att det blir ännu bättre om ett par tre år. Frågan är bara hur resterande flaskor ska överleva så länge då det är oerhört charmerande och lättklunkat. Riktig bra grejor!

Söndagsvin

ja, efter en helg med ölfokus, ja, snarare en hel vecka, blev det en överenskommelse i familjen att det borde vara dags för en flaska vin, trots söndag, till marinerade lammkotletter. Lite smått efter Vinkels gigantischka och trevliga sammanställning, men ändå värt en del uppmärksamhet. Köpte tidigare i höstas 2 flaskor av Il Poggiones Rosso di Montalcino 2015 efter tidningsrekommendation för måttliga 145:-. Ungt, men ska drickas, bjuder både busiga och stabila inslag. En något sval bouquet följer inte med i smaken, som snarare är varm och generös. Jag tänker först en ung saftig svartvinbärsfrukt med strama inslag som matchas av solvarm rustik kryddig körsbärsfrukt. Överlag mörkare smakbild än den förhållandevis något ljusare sangiovesefärgen. Men lättheten talar också till mig i form av örtighet och syrlig citrusfriska bakom frukten. Gott, trevligt och fyndigt vin.

Köptips

Ganska ofta handlar inläggen om viner som för länge sedan försvunnet ur sortimentet på monopolet eller är köpta i någon obskyr källare i ursprungslandet. Men inte detta inlägg.
Idag fredag släpptes Camille Giroud's standardbourgogne 2015 på bolaget för 189 SEK.

Och det fanns i skrivande stund kl 2345 kvar att beställa. Gör det om Ni har lite tålamod och några 200-lappar att avvara!
Mycket ungt, eken har inte helt integrerats, även om den börjat, och vinet behöver idag en rejäl luftning i karaffen. Doftar redan ljuvligt och har bra stoppning! Och
jag tror att detta kommer bli riktigt bra om det får vila en höst eller två. Så slå till på  96670 om Ni nu tror att jag är ett sanningsvittne i frågan.

2 bleka och 2 rejäla

i slutet på månaden finns det en hel del prisvärda moussalternativ till proffsen i Champagne, som exempelvis cavan Mim, men i den kategorin platsar tyvärr inte den franska ekoprodukten Brochet BdB, 99:-. Lite märklig och menlös och rätt taskig struktur, sladdrig frukt, gojigt.
Saint-Véran, 2015, 139:-, testades till röding från grillen, men blev en besvikelse sammantaget. Annars kan man ibland träffa rätt med någon måttligt prisad bourgognare, framförallt vitt, men här håller det inte riktigt hela vägen. En verkligen sluten bouquet för den var obefintlig. Smaken bjuder dock och är inte försluten. En initial kryddighet som landar rätt mjukt i frukten med karaktär av ljus persika, päron och grape. Klingar ut med komplement av en rätt frisk mineralitet, men sen tar det lite slut. Nåväl, går väl an till en grillkväll, men inte mycket mer.

Pol Roger BdB 2002 höjde ribban upp i taknockarna. Näst halmgul i färgen och livliga bubblor. En fantastisk energi i både mineralitet och snyggt mogen frukt. Och som alltid denna smått ungdomliga spänstighet och friska som uppenbarligen fortfarande består i de 02:or jag dricker. Som en smäck och elegant struktur. Oj oj.
Som charmerande och prisvärd (199:-) röd bourgognare, vill jag nog klassa Oka, 2015, från Arlaud och Morey St-Denis. En trevlig instegare med fint generös fruktig och ekig bouquet. Smaken har initialt en rätt rejäl dos mörkare bär och det är inte uppenbart att först placera in Pinot. Men efter stunds luft råder det ingen tvekan om vilken druva som finns i glaset. Klassisk karaktär och rödbärighet tar plats ihop med de djupare tonerna och jag gillar ekkryddans matchning och integrering. Nu är detta fortfarande rätt ungt och jag tror det finns potential att nå ännu större njutning i avvaktan nåt år eller två.

Tillbaka till vardagen

Efter några dagar i Rheingau, Nahe, Mosel och Mittelrhein har de inhandlade buteljerna noggrant katalogiserats och placerats i vinkällaren. Målet med resan var främst att köpa s.k. konsumtionsviner, alltså såna som man hämtar upp när man är törstig och som inte behöver lagras. Några kvalitetsproducenter fick dock besök, Rober Weil, Dr Crusius, Gut Hermannsberg och Lanius-Knab. Tyvärr var Bastei slutsåld och nästa årgång tappas på flaska i juni, samma sak med Schlossböckelheimer Kupfergrube. Detta hindrade inta att det blev några intressanta inköp ändå.

Som av en händelse blev en butelj kvar och konsumerades under lördagsafton.
Detta var 2015 Rauenthaler Rothenberg Riesling Kabinett Trocken, som inköptes hos vår värd den första kvällen och natten Weingut Albus. Vinerna kommer aldrig att bli berömda, men rummen och maten var mycket prisvärt. Doften var till början svag, men med stigande temperatur i glaset växte vinet till en behaglig upplevelse med krusbär och citrus i doften. Vinet smakar lent och trevligt. Väl värt sina 6,5 Eurosar och precis ett sånt vin som vi letade efter.

Lagom till att eurovision skulle starta satte törsten på nytt in. Vi hade lite problem att få in våra inköpta sekt i lagret, så vi plockade ut en Cremant d'alsace som inköptes i höstas vid vårt besök i Alsace. Detta var en överraskande lätt blanc de noir, Ingen längtan efter mat. Enkel och trevlig. Gyllengul med fina bubblor, lätt brödig men mer tydliga fruktnoter, frisk och ganska elegant.

Det kan för övrigt tilläggas att vi orkade med trettio sekunder av Israels bidrag innan vi började spotifiera.

Lite kort om påskmiddagens viner

Kings Ridge Oregon Willamette, 2015, var en ny trevlig bekantskap som togs i baren före maten och sedermera en skvätt i maten, således användbart vin :). Lättklunkat och tämligen fullmatat på alla fronter. Bjuder till med raka rör och smakar gott, men har förstås inte de eleganta linjerna och spännande fruktnyanser som exempelvis en dyrare Antica kan bjuda på. 149:- tycker jag är väldigt prisvärt.
Övriga 3 är flaskor som har legat i källaren ett tag. Gaja Dagromis från 2007 behövde en stunds luft, men kom sedan fint på bred front. Det är klassiska inslag med strama nypon och rosparfym, men också en tilltagande varm mörktonad frukt med fin avrundande krydda. Desto mer luft, desto större balans och njutning. Mycket gott!
Malbec och Cahors och många skakar på huvudet. Men Un Jour har alltid tilltalat mig och denna Chateau La Reyne, 2009 gjorde mig inte heller besviken. En mörkt lilatonad färg, nästan svart, kan verka avskräckande, men faktum är att den mörka violpräglade frukten blir riktigt finstämd i munnen. Med tilltagande luft blir fatkaraktären tydligare och balanserar fint med fruktens blåbär och mörka plommon samt lakrits. Mörkt och tätt, men med hyfs kan man säga, och nej, jag har ingen huvudvärk idag. Man behöver inte vara rädd för Cahors :).
Torre Muga 2010 Rioja är en mycket oklassisk sådan. Man nästan häpnar över den rena klara frukten, som är på gränsen till klinisk. Flaskan anger 75% Tempranillo, 15% Mazuelo, 10% Graciano. I början känns fruktstunsen med sina främst mörka, men även röda toner nästan lite hård, stram och ensam. Men med luftning framträder även här faten som rundar av och mjukar upp till en riktigt god balans. Ja, dessa 4 fick mig positivt inställd till vad jag mötte, men rejält med luftning var viktigt för att inse helhetens charm. Jag kan varmt rekommendera allihop. Dagromis är ju årlig i begränsad upplaga, Cahorsen är köpt på bolaget, men finns nog inte just nu. Just denna Torre Muga är köpt i Madrid, men reservavarianten som också brukar dyka upp på bolaget  har varit riktigt bra och varit fyndklassad i A o V.

Prisvärt vitt, samma druva, 2 stilar

ett riktigt billigt vin, men ändå alltid mycket för pengarna. 89:- för nya årgången av Simonsigs Chardonnay. I jämförelse med 2015 som hade nästintill burgundisk finess och elegans i fin stil, blev 2016 något helt annat. Nu är det ruffigare med en hel del ek, solvarm frukt, pepprigt och kryddigt. Inget pratvin denna årgång, men som måltidssällskap med ugnsplåt och stekt firre funkar det riktigt bra. Används med fördel till lite kraftfullare rätter. Jag föredrar 2015 och jag vet inte vad den här stora årgångsskillnaden beror på. Kanske beror det på vad kunderna efterfrågar eller så är det helt enkelt årens klimat?

Så för att få lite balans i kvällen var jag även nyfiken på Fevres Petit Chablis. 129:- för 2015. Jodå, här skärper det till med mineralitet och sten. En annan balans med stilfull frukt och pigg syra i kombination med en len liten smörighet. Också ett billigt vin, men jag tycker det är gott och fräscht. William Fevre bjuder på bra nivå i sin lille petit. Just nu verkar den inte finnas på bolaget, men 2014 går att beställa.
Trevliga vardagsviner båda 2.

Prisvärda charmtroll

Louis Jadot Couvent des Jacobins 2015 håller riktigt bra nivå för 140:-. En charmigt trevlig generositet för både näsa och gom. En angenäm sursöt feeling, med betoning på sur som riktar upp och håller livligheten i schack. Det kommer mycket på en gång och en viss smörig nötighet rundar skickligt av. Tropiska toner sällskapar sötman och gröna äpple och citrus ligger i den fräscha syrligheten. Det är lite blixtrar och dunder och det levereras respektfull instegskvalité från Jadot. Härligt med bra måttligt prisade vin.

En liten kvartingtungviktare gör inte fortsättningen på kvällen sämre. Tung i dubbel bemärkelse då flaskan till den lille krabaten känns full fast den är tom. Jag hade gärna sett att den känslan varit sann. 375 ml Felsina Berardenga 2013 släpptes för ett tag sen för 100 spänn och det är en riktigt charmig Chianti. Ohämmad leverans skänker en klassisk rejäl körsbärskompott i både bouquet och smak. Sötörtigt och spänstigt i bouqueten som lyfter och öppnar fint. Lavendel och blommig parfym och med stråk av mörk choklad. Smaken har i övrigt en myntaörtig inkilning mot klara glänsande mörkbäriga toner. En alert aprikospräglad syra friskar upp mot frukten och i avslutet stampar rakryggade tanniner in i sällskap med en plommonfruktigt rödmörk ton. Ja, jag är nöjd.

2 x Italia

Oltre 2012 Pio Cesare Langhe. I nosen röda å mörka körsbär, lingon å parfym,
Smak: röda å mörka körsbär, lingonstramt, pigg syra, blommig parfym, och även en djupare botten med plommontäthet, tämligen generöst med ungdomlig koncentration och med en rätt intensiv fruktskärpa. Inte helt i harmoni, men en charmigt ungdomlig intensitet, trots några år på nacken.
Godkänt, men inte helt på plats. Återfinns inte på sortimentet för närvarande (udda Pio?) och kommer inte ihåg pris, men gissar ca 150:-.

Rias Tenuta Gregu 2015, det är nåt med sardinsk vermentino som tilltalar mig. Nån elegans, finstämd frukt och en ren rak syra, en läcker nätthet med päron och viss smörig nötighet. Kiwi, krusbär å frisk citrus som mynnar i grapeigt avslut. 2015 är ungt och några års lagring kan absolut ge en intressant utveckling.
Väldigt gott men finns tyvärr inte i beställningssortimentet just nu, men kan rekommendera Jakara eller Spèra för rimliga 150:-, också från Sardinien.