Har kommit i lite pausläge i bloggandet märker jag. Kanske ger den mätta Mälardalsvärmen för trötta kvällar och brist på inspirationskraft. Man har väl varit rätt idog att förmedla det mesta som mött strupen, men nu har några veckor förlöpt i hemlig dimma. Just nu kommer jag inte riktigt ihåg vad man donkat i sig, men om jag försöker skärpa till mig, så har jag ett bestämt minne av att det var en släktmiddag under förra veckans underbara långhelg. Vi satte en repris i ugnen, som inte släktingarna fått, långtidad, lågtempad örtkryddad fransk rostbiff. Så jävla mör och fin som den blir kan inte någon bli besviken. Jag fick då iden att pröva min nyupptäckta låda. Ja, när jag röjde lite i vinkällarutrymmet för ett tag sedan hitta jag en sexpack med Roger Perrin CdR Cuveé Prestige 2008 under en gammal ölback som jag helt glömt bort att jag införskaffat. Ett riktigt schysst vin som inte är för ungt i karaktären, utan komplettera måltiden på ett riktigt bra och närvarande sätt. En enkel, spänstig, uppkäftig Perrin, som inte har några problem med att konsumeras 2011 och säkert inte ett antal år framåt heller. Skitbra vin! Jag förlängde sällskapsdrickandet med en Montecucco och det blev bara ooh ooh. Ja, vad ska skriva om mer då? Donka återigen en BP BdB på Nationaldagen t.ex. Nu har jag druckit den så ofta, så den euforiska salighetskänslan från 1:a gången, upp på höga moln, gav fullständigt fan i vad Bruno sa på scen, utan helt fokuserad på mitt glas, har väl avklingat något. Kanske inte i extas längre, men jag tycker fortfarande att det är ett förbaskat bra vin. Nu, prissänkt 10:- till 465, TOKFYND!!!!
För att glida in på dags dato har jag återigen bekantat mig med Langlois Cremant de Loire, som anses väldigt prisvärd. Ja, det är den, men den är lite special. Innehållet är Chenin, Chardonnay och Cabernet Franc och jag misstänker att sistnämnda ger mustigheten som ger bas åt skapelsen. Kring sambandscentralen lättar de vita tonerna i svårdefinierade framstötar och med en sammanfattande bild av intaget, så verka frun lite skeptisk, medan jag upplever det som en intressant komposition som skapar en fräck helhet.
Och nu ska jag skriva om det jag verkligen ville skriva om ikväll, Äntligen! Bourgogne:aren Christophe CORDIER Pouilly Fuisse´ 2007. Men, det var väl en riktig liten goding ändå? Färgen är oljigt gul. Doftar fläskigt, smörig Chardonnay. Smakar frisk citrus, gula plommon, krusbär och hallonsylt. I bakgrunden stretar i smaken detsamma som doftupplevelsen, men hålls tillbaka i diskreta, korrekta toner och ger en smakharmoni som jag grymt uppskattar. Den är rejäl och stöddig och matchar väl kvällens foliegrillade Röding. Fan, det var kul att dricka vitt ikväll. Bra komponerat!
Som sällskap till nattens bloggande smuttar jag en Alsace:are med Pinot Gris. Heter Baron Kirmann från 2008, som jag vid tillfälle fått av våra kära grannar. Blir inte riktigt klok på den? Är sötaktig i kylt tillstånd, men efter rumsvistelse blir den dov i karaktären. Släpper inte loss, känns som den ligger och lurar, men kommer inte till skott. Har ingen aning om vilken kvalite´ it´s supposed to be, men efter CORDIER känns den rätt blek och billig och jag hoppas inte grannarna brukar läsa Braxen.
Bärsa: Oppigårds PSA är lite NO-aktig i karaktären och kan varmt rekommenderas till sommaren i grillförberedelse eller rent av som matsällskap.
Vill tacka Åkes-H för att han håller en utmärkt, strålande fjong i bloggen, men Gu vad man saknar ÖG.
Inlägg
