Nu jävlar ska det provas...

Sitter nu efter provat ovanstående och försöker samla tankarna vilket inte är helt enkelt.

De flesta så in i hoppsan bra. Minst sagt

Och det kom lite intressanta tankar från Special Club om de sk toppåren. De bästa åren nu, var inte toppseedade då...

Les Artisans du Champagne

Les Artisans du Champagne hölls återigen på Les Creyeres i Reims. Ett litet nätt ställe som man säkert kan bo på om man vill lägga 370 € utan frukost för ett basic single room... Vi bor för 37€ en bit därifrån.

Men vi har varit där idag och provat Champagne. Ett drygt 50-tal tror jag det blev så det är inte utan att man är lite sliten i gommen. Men det var fantastiskt!!!
Ett meddelande från Wilmart är att Cour de Cuvée är årgång 2009 i normalbutelj och fortfarande 2007 i Magnum. Det var ju någon Brax som undrade runt den saken

Så nu gäller det att vila upp sig inför morgondagen. Då är de Special club för hela slanten. Vi ska strax kolla om det  går att vila sig runt Place D Érlon.
Odlarna är glada och trevliga både här och i Chablis men båda områdena är svårt drabbade av frost. Des finns Premier Crus i Chablis som är helt bortfrusna och vår vän Jean-Paul Hebrart sa ca 40% av vinet i Mareuil-sur-Aÿ har fruset bort! I Champagne kommer det kanske inte märkas lika mycket som i Chablis där priserna stigit kraftigt. T.ex är Louis Michels viner billigare på bolaget än på plats. Men å andra sidan har de inte haft några normala skördar volymmässigt sedan 2011.

Måndagsmys i Les Riceys

Efter en dag i Chablis softar vi i solen @ 19C...

Arrivee en Chablis

Lunch i Chablis ute i 14 C efter kört genom en regnig Tuskland som Silvia säger

Lite kort om påskmiddagens viner

Kings Ridge Oregon Willamette, 2015, var en ny trevlig bekantskap som togs i baren före maten och sedermera en skvätt i maten, således användbart vin :). Lättklunkat och tämligen fullmatat på alla fronter. Bjuder till med raka rör och smakar gott, men har förstås inte de eleganta linjerna och spännande fruktnyanser som exempelvis en dyrare Antica kan bjuda på. 149:- tycker jag är väldigt prisvärt.
Övriga 3 är flaskor som har legat i källaren ett tag. Gaja Dagromis från 2007 behövde en stunds luft, men kom sedan fint på bred front. Det är klassiska inslag med strama nypon och rosparfym, men också en tilltagande varm mörktonad frukt med fin avrundande krydda. Desto mer luft, desto större balans och njutning. Mycket gott!
Malbec och Cahors och många skakar på huvudet. Men Un Jour har alltid tilltalat mig och denna Chateau La Reyne, 2009 gjorde mig inte heller besviken. En mörkt lilatonad färg, nästan svart, kan verka avskräckande, men faktum är att den mörka violpräglade frukten blir riktigt finstämd i munnen. Med tilltagande luft blir fatkaraktären tydligare och balanserar fint med fruktens blåbär och mörka plommon samt lakrits. Mörkt och tätt, men med hyfs kan man säga, och nej, jag har ingen huvudvärk idag. Man behöver inte vara rädd för Cahors :).
Torre Muga 2010 Rioja är en mycket oklassisk sådan. Man nästan häpnar över den rena klara frukten, som är på gränsen till klinisk. Flaskan anger 75% Tempranillo, 15% Mazuelo, 10% Graciano. I början känns fruktstunsen med sina främst mörka, men även röda toner nästan lite hård, stram och ensam. Men med luftning framträder även här faten som rundar av och mjukar upp till en riktigt god balans. Ja, dessa 4 fick mig positivt inställd till vad jag mötte, men rejält med luftning var viktigt för att inse helhetens charm. Jag kan varmt rekommendera allihop. Dagromis är ju årlig i begränsad upplaga, Cahorsen är köpt på bolaget, men finns nog inte just nu. Just denna Torre Muga är köpt i Madrid, men reservavarianten som också brukar dyka upp på bolaget  har varit riktigt bra och varit fyndklassad i A o V.

Udda rött påskgodis

Sitter på långfredagen och myser med lite trevligt vin i Bodafjös och tänkte genomföra en telefonbloggning med kopiering från dryckesnoteringarna i telefonen, får se vad det kan bli av det??
Ja, av det blev det inte så mycket, för jag kunde inte bifoga bild från telefonen :), men sparade texten:

Zojosu, årgång 2014, druva: Cannonau di Sardegna, Vinmakare: Masone Mannu, ett Sardinienvin med 100 % lokal druva.  Bouqueten är fruktmässigt något saftigt gles, men har en liten trevlig blyg söt basilikasnärt i bakgrunden. Smaken accelererar desto mer. River igång sötbärigt, mild men ändå tydlig kryddighet, betoning på mörk fruktighet i sällskap med lätt ungdomlig syrlig saftighet. Det poppar upp mörka körsbär, plommon, vinbär och med fruktladdningen följer en liten trevlig pepprighet, det finns en välgörande tanninstruktur som dock blir mer dold i samband med måltidsintag. Tycker det är gott och trevligt, men hade gärna varit utan den lite väl tydligt söta starten.

På påskaftonen ett Zlatanvin på rekommendation från Kroatien. Inte helt billigt, 249:-, och så mycket betalade jag aldrig själv för ett vin när jag var där, spännande! Data: Zlatan Plavac Vrhunsko Vino, 2011.  Jag har ingen aning om druvinslag, men det är väl inte helt ovanligt med blend från dessa trakter. Bouqueten ger en något dunkel källarfeeling, svart vinbär och fatig krydda. Smaken ger mörktonad frukt, tydlig eknärvaro, associationer med ekad CS, en sötsnäll kontrast mot aktiva mogna tanniner. Frukten har en sansad mognad och har släppt en del ungdomlig täthet, men dess mörka ton av svart vinbär, blåbär, plommon och med en stadighet på djupet, ger en rätt angenäm matchning mot en cigarrpräglad sötma och sträv chokladbeska. Jag tycker vinet balanserar komponenterna på ett charmigt moget sätt och till kumminstänkt kycklinggryta i tomatsås är det förträffligt med sin runda kryddighet och mörka fruktton. Så här bra vin drack jag nog aldrig själv i Kroatien. Kul!

FrenchGermanFrenchGer...

Ett bra bevis på att Alsace håller, hela vägen ner till Strasbourg. 2014 smet en kollega och jag från konferensen en halvdag och landade med hjälp av lokalbuss i en av de närmsta vinbyarna. Med hjälp av guideboken "Vinguide Alsace" av Lundabon (?) Per Warfvinge letade vi oss fram till Herr Bechtold, som visade sig vara en trevlig prick, trots att vi kom mitt i skörden. Hans Pinot noir har jag redan skrivit om, om man väljer rätt år så är den mycket njutbar, men det är förstås rieslingen som enligt mig är höjdaren. Här Engelberg i Grand Cru-läge från 2012. Avslöjande petroleum i doften, Mineralig lång, god, fyllig smak, inte så framträdande syra, har fått den här stilen hos Leon Beyer tidigare. Perfekt som matvin. Till och med en känsla av sötma i smaken, har karln tyska släktingar? Ytterst njutbart, och priset på plats, 15.50 Euro får väl kallas väl prisvärt, med råge!

En Melon De Bourgogne minsann

fantastiskt trevlig turistbild i senaste inlägg, hoppas ni hade trevligt grabbar, hej hå hej hå. För egen stillsam del har jag gjort nån premiärbekantskap med Muscadet. Läst en del, men har ingen klar minnesbild av att smakat denna Loiresida. Men först tillbaka till Trento.

Möjligt jag bloggat om denna årgångs-Rotari förr, men i snabbt val på Blocksen lockade detta. 7 åring för 139:- kan bli bra för lördag em i nyinredda källarbaren.

Rotari 2010 har en vaken mineraliskt lätt fruktig bouquet och en fin spänst och livlighet i munnen, men bubblorna var kortlivat aktiva i glaset. Mer frisk än påtagligt fruktig. Bestående intryck är att 7-åringen ger mest mineralisk skärpa och fräsch klang med försiktigt krusigt fruktiga äppelstråk och citruszestinramning. Inte riktigt som förväntat kan man säga i jmf med standard-Rotari. Va piggt?!

Å så till Muscadet, vad kan det bli av det? Chateau Thébaud 2012 köstar en 161 spänn. Ett gott, balanserat och trevligt vin på sitt sätt, men också neutralt med viss tråkvarning. Bouqueten sticker inte ut i nåt överflöd. Ger stickningar av gräs, hö och försiktigt blyg frukt och blommighet. Smaken ger något mer i form av torr pigg syra i framkant uppbackat av en fruktig mångsidighet innehållande krusbär, syrliga vinbär, alla färgers äpple med syrlighet till mustighet, nätta söta päron och lite blommigt präglad persika. Men allt passerar snabbt revy och mynnar ut i något råbarkad mineralisk syrlighet i visst minne av fruktsvepet. Summarum neutralt, balanserat och kvickt och jag kan konstatera att en Muscadet är lite speciell, men absolut inte oäven till italiensk risotto med prosciutto- och salviainbäddad kylling.

Den lille Havefrue o den store kåsan