Enda nyheten svek

Som var en Philippe Deval Vouvray för 115 spänn. Loire har ju förmågan att kunna bidra med en och annan schysst cremant med fina Chenin blanc, men i denna Vouvray hade en hög syranivå alldeles för lite understöd. Det blev rätt surt helt enkelt, för frukt och mineral hade en alldeles för blek hållning. Det är ungt (2016), så en bättre framtid med viss mognad ska inte uteslutas.
Så till några källarvin:

Josetta Saffirio Persiera 2006 har en mycket fin och lovande bouquet där frukten lockande blandas med klassiskt mogna nypon och rosenparfym. Pigga tanniner i klassisk Baroloanda och överlag har vinet en smått ungdomlig fräschhet. Dock blir jag lite besviken i smaken av fruktbilden. Det har en skön renhet, men samtidigt något transparent och lite enkelspårigt. Saknar lite mörka höstiga undertoner som så fint kunde matchat tanninerna. Positiva tendenser, men kanske var jag lite snabb med tomten här. Är ju trots allt inte jul än.

En tätare och djupare historia är finfina Guidalberto 2012. Strålande gott och härligt tillgängligt trots ung ålder. Mörka bär och lättsam ek med fin parfym i ståtligt lyftande bouquet. Blåa och svarta bär får elegant uppbackning av polerade tanniner, pigg fruktsyra och viss krydda. Frukten får spela tämligen generöst, men får ett balanserat motstånd. Sitter bra.

Lördagsmiddans viner - kort resumé

Ett lyckat framplock till champagnemingel och middag som jag var helt tillfreds med.




Pierre Peters Réserve Oubilée BdB, den gamle supercuvéen med en salig årgångsblandning. Las och jag fastnade för den förra året på provning. En härligt mogen mustighet, men ändå bakomliggande spänst. Mycket bra.
Duval Leroy 2002 BdB. De senaste 02:orna i måttlig prisklass jag tagit ur min samling har varit lite trötta, men ändå en intressant oxidpräglad komplexitet och välsmakande på sitt sätt :). Här var det dock åter en pigg 02:a. Hela paketet hänger med och ihop. En livlig fruktighet och fin syrabalans och en frisk fläkt efter Pierre Peters. Överraskande god!
Gaja Ca´Marcanda Magari 2010 tycker jag ligger i bra dryckesfönster. Mörk körsbärsfrukt som sätter rejäl ton, men samtidigt behagligt avrundad i fin ekbalans. Trevligt omfamnande.
Piccolomini Brunello 2009. Bra klös i frukten med stabil ton, men också en stramare historia och däremellan är inte riktig synk. Kanske lite mer krävande än efterföljande 10:or som jag upplever rikare med en generösare öppenhet. Klart god och bättre till än efter mat.
Slutsmutt med Poliziano Vino Nobile 2013 kan inte bli fel. Det är ett trevligt och prisvärt gott vin (199:- nu 2014). Men man märker att det är ett enklare vin än de 2 föregående, med en inte lika stabil struktur, något fladdrigare i frukten. Också yngre och allt är relativt, tar man den stand alone blir man säkert helnöjd.
Kvällens favorit? Tja, svårt, men Duval Leroy var vass nu.

Syrah från Toscana

Kan Piccis klassiker Fabius med 100% Syrah vara något till Flankstek och Betor en lördagkväll? Ja, det tycker jag absolut. De mörka klara bären och en behaglig stram svalka träffar rätt till inslagen i maträtten. Vinet har ingen solvarm fetare intensitet i frukten, utan en mer luftig struktur och något striktare syra. Blå plommon, mörka körsbär lägger först an i fin fruktbild och kompletteras med såväl örtighet som lite ekkrydda. Efterhänget är mörkbärigt och lite stramt. Om smaken ger en lite svalare känsla, så är det inget man ställer in sig på efter inledande sniffning. Bouqueten är rätt vidöppen med mogna tunga körsbär, varmeldig syltighet, mycket fat med söt cigarr och pepprighet.

Jag gillar stilen, gott och trevligt vin. Generöst för nosen, men lite tämjd och balanserad Syrah i smaken. Köpt i blandlåda med 6 flaskor för 954:-, så jag vet inte riktigt var denna hamnar prismässigt. Finns billigare Piccisar med där, så det är nog inte omöjligt den hamnar uppåt 200:-.

Arbetarvin

...till kapitalistmat (dottern bjöd på Wallenbergare), en utmärkt fredagskombo. Toscanska Brancaia TRE 2013 a 129:-, där TRE står för en mix av druvor 3-5 i världsrankingen enligt min mening, dvs Toscanatypiska Sangiovese, Cabernet S och Merlot. Ger i bouqueten en fattonad trevligt ren saftfruktighet med inslag av körsbär och svarta vinbär. Smaken bjuder ett välavvägt tanninbett med ungdomlig fräsch syra som möter en lätt pigg frukt av svarta vinbär, röda körsbär och lingon. En viss rostad varm ton inflikar och spelar snyggt med och summarum upplevs vinet leverera en lätt frisk frukt som gynnas av det mörkare svart vinbärskomplementet. Finishen är glesare med stram syrlighet mot mörkfruktig bakgrund. Vinet är klart godkänt för sin prisklass.

Gajajul, kaxig yankee och än större intryck

har samlat på mig lite (alla?) Gaja och smakade till helgen de 2 äldsta i samlingen av Ca´Marcandas Magari (2008) och Promis (2009). Båda 2 är väldigt lika i bouqueten med nosvänliga stabila rätt uppkäftiga mörka körsbär som spänner bågen rejält. I Magarin blir smaken lite varierat tunnare med vissa svaga partier, men samtidigt kompletterat med trevliga både mörka och röda toner som har inslag av torkad frukt, choklad och mogen sötma, men också kvicka instick av fräschare frukt. Den går lite i vågor och i vissa tungrullningar känns det riktigt bra, men ska jag vara ärlig, så tror jag inte denna årgång bemäktar så mycket mer och har sett sina bästa dar.

Ett år yngre Promis är mycket spänstigare, den är livligare, har tätare frukt, bra syra, mörka bär, stabilare och utan svaga partier i smaken. Tar ett fast tag, har bra balans, smakar gögött och hänger med hela vägen hem. Nu skiljer det ett år och åren kan ha haft helt olika förutsättningar, men av dessa intryck vill jag inte avvakta för länge med nästa årgång Magari, men känner mig lugnare gällande Promis. Dock ska tilläggas att en mogen kvinna i form av farmor A-M uppskattade Magarin mest. Sen kan man undra var Gaja har tagit vägen och jag får inga svar av Lively wines.

Buena Vista Chardonnay Carneros 2013, 179:-, sitter jättefint med sin smörkola och duktiga fatkrydda till "lysande gul fiskgryta". Trots sådana tyngre smakaktörer lämnas en sval fin chardonnayfrukt öppet spelrum i helheten i kombo med frisk ung syra vilket gör sipparna efter maten riktigt trevliga. Över förväntan.

Vi älskar Nässjö ! ! ! Vi älskar Nässjö ! ! ! trevligt att få se BOIS-mötet dyka upp i SVT:s sportkvart och serieledningen är stabil?.





Nu är jag kanske inte rätte person att uttala detta, men jag känner ändå att stämningen kräver, Marc Herbrart måste göra en av de bästa Rosé som finns, har tjatat om det för, men en sån detaljerad perfektion och balans mellan svala bär, söta bär, syra och mineral känns bara sjukt bättre och mer övertygande för varje butelj, imponerande!

Höst å Högrev å Einstein

Veuve Ambal Organic, 119 riksdaler, var nog en av de sämre Cremant Bourgogner jag smakat. Lite besk å stram å något fattig fruktighet, men fräsch tydlig smaklig citrus.

Ner i grytan för höstens 1:a högrev fick sista Liszkayen gå. Kvar var Cabernet Sauvignon 2009. Behovet var bara 2 dess, så det fanns lite kvar att smaka på under bestyren. Drar mig till minnes några besvikna bloggar ang. Liszkay och pga det kanske jag förvänta mig nåt eländigt, men jag upplevde faktiskt matlagningssipparna som helt ok och blev positivt överraskad. Samlade smakupplevelsen gav en något lätt utvecklad mörk god cabernetfrukt, fin syra, schysst markerat styrande tanniner och en måttlig fatkrydda i bra samklang. So far so good och jag uttryckte inte nåra större klagomål vid spisen. Utan jämförelse duger det gott.

Härligt välfyllt glas med bra glöd! Till intag av grytan: Piaggia Il Sasso Carmignano 2012, 199:- med 20% CS, 70 Sangiovese och några stänk Franc och Merlot. Allt är relativt som han sa och då går det upp ett och annat ljus. I bouqueten bjuds en härligt tät blommig körsbärsfrukt med viss kryddspets. Hela smakupplevelsen har mer skärpa, frukten är ungdomligt tät, men ändå elegant finare, det bjuds körsbär, slånbär, mörka plommon, lätt smidig krydda, mjuka men ändå välgörande tanniner och avslutas med ett schysst ganska varaktigt halvstramt mörkt frukthäng. Både frun och jag är väldigt nöjda och med det måttliga priset blir det en självklar rekommendation. Finns på SB och vinet blir troligtvis bättre med ett eller två år i källaren.

Dä va länge sen å varför inte oftare, BRAXARE!!

nu är påsken slut och grillsäsongen har börjat, kortbyxor, T-shirt går skitbra. När jag ölat som grillsällskap dricker jag enbart vin och på nåt jävla vis känns det som man hinner blogga, när ljuset ligger på, vårkvällen är ljummen och dagen är faktiskt längre. Stunden där bakom i grillröken blir till reflektion och laddning och på nåt konstigt sätt består dygnet helt plötsligt av några timmar extra. Nu är bara klockan 21:39 och hade det varit vinter kan jag ge mig fan på att den varit 23:39.

Grillpremiären bestod av underbar tacksamflankstek med från ugnen panna med amandinepotatis, mörötter, lök och broccoli och en klick bearnaise.
Gulfi, Nerojbleo, 2010, 171:-, har ofta fått bra recensioner, vet inte specifikt 2010, men Gulfin i allmänhet har blivit lite kassako för Tryfflarna. Tog den från småpartihyllan på Bromma Blocks å tänkte den varma Sicilianska solen med Nero dÁvola  kunde göra sig bra i sällskap från grillen.
Doften får mig lite överraskad och överrumplad i ungdomligt pumpad mörk körsbär med i bakgrund parfym och söt, typ hyacintisk blommighet.
Smaken tar dock ner det hela lite på jorden och blir något i kontrast med den stinna spänstiga doften och ger en mild behaglig kryddighet i mörk frukt med inslag av blåbär, svarta vinbär, djupa körsbär, kakao, örtte och en viss söt parfym med riktande tannin och syra som i helhet ger ett grillfärdigt intryck och smakmässigt klar för bruk. Munnen fylls generöst till grillmaten, men när maten är slut avslöjas ett snopet kort efterhäng och ger inte mer en svag frukt och sträv tunga. Resan "DSE" går i uppkäftighet, balanserad frukt/tannin/syra och tomma intet.
Så här som bloggsällskap sitter jag å smuttar på en också från småpartihyllan, Fuligni Ginestreto 2012, Rosso di Montalcino, 179:-, och nu vet jag inte om jag håller på att bli lite fuller, men jag tycker den i alla delar är bättre än Gulfi. Det här är ett per definition ett stramt vin, men då är det stramt i harmoni och lyfter hela kompositionen av mjuka nötter och ungdomlig frukt till hel flexibilitet. Riktigt frän, klassiska drag med fin fruktighet, för att vara reasonably priced Sangiovese. Sammanfattningsvis, Gulfin är ett bra grillvin, men måste ha sällskap, Fulignin är lite som Le Volte, drick det när och till vad f-n som helst. Gulfin är Gott å nu i detta bloggtillstånd känner jag mig helt övertygad om att Fuligni är Mycket Gott! Toscana! Toscana!

En kort å gott blogg

Vi fortsätter dricka mycke vin men vi håller på å dö.....och mot den bakgrunden finns det bara en väg, Öka å njut! Italien har förvisso bara 1-1 mot England, men jag tror det löser sig. I denna blogg sviker inte Italia.
Barone Ricasolis Colledilà 2008, 341:-, är en djup och frän Chianti. mörka spänstigt syrliga toner med harmonisk krydda. Fluffig fruktkoncentration med mjuk diskret vaniljavrundning.
Mastroberardino Naturalis Historia 1999, Pris ?, ca 300? Sagolik oväntad spänstighet med riklig aglianicofrukt i balanserad blom. 15-årig italienare, nej, nej, nej, inte en chans, torkade toner javisst, men även knivskarp primär uppkäftighet lirar parallellt. Sist jag drack denna upplevde jag den inte så härligt bra.
Mangiacane Chianti Classico 2009, 210:-, just nu sätter ITALIA 2-1, fy fan va bra!!!. 100% Sangiovese, vilket är nästan svårt att tro. En härligt dyr Chianti som levererar med kvalitetsfullträff. Glöm allt billigt, spendera och få en Toscana som täcker hela spektret av vitala unga mörka körsbär och fruktig klang, torr kryddighet, stram mörk choklad under känslig uppbackning av sötare, torkade toner.
Taurasi Riserva Antica Hirpinia,  pris ? inte mycket mer än 10 €, inköpt på plats av Arne. Glöm allt dyrt, levererar en anmärkningsvärt skön balans av härlig aglianicospänstfrukt och fatkrydda med komplement av stenigt torkade toner. En generös och seriös komposition som matchar entrecote och flankstek från grillen med capresepotatis mycket bra.
Piccolomini Brunello di Montalcino 2004, pris ?, nånstans 350? vid inköp? Class! Elegant balanserat i träffsäker mix av primär och sekundär frukt. Stadig och stolt och levererar struktur med fokus på detaljerad design. Mer genomtänkt Ferrari än spontan Fiat, men för högre betyg och större karismatisk överraskning saknar jag drag av Alfa Romeo. Denna årgång av Piccos Bruno ska drickas i år.
Helt underbara viner och alla får de betyget Mycket gott vilket gör Hirpinia till extremt prisvärd. Jaaaaaaa 2-1 höll sig.

Vakuum

efter storslaget i Byarum har det blivit som ett vakuum på vinfronten och det har känts nästan lite meningslöst att blogga om vardagliga ting. Vad är det för mening, när man inte har en Latour hemma? Bara att rycka upp sig och på sistone har jag köpt några lådor bruksvin, som också gör att det känns fylligare i vinskåpet och trevligare att titta på, när det inte gapar så tomt.
Den enklaste varianten i samlingslåda från Simonsig, Cabernet Sauvignon Shiraz 2012, runt 80:-?, är ett enkelt generöst vin. Mycket blå frukt, men simmig struktur och det fulkryddiga, solmogna, aussiestylade Shirazbidraget faller inte riktigt mig i smaken, men på det hela taget är det ett hyggligt vin för pengen och hittar säkert mycket bättre sin plats några veckor fram ute på altanen ihop med den rykande grillen. Betyg Drickbart. Jag tror Cabben står sig bäst alena i Simonsigs viner och en sån variant ligger också nere i skåpet + Tiara förstås.
Nu har jag druckit Piccolominis Montecucco sedan 2006 och här på bordet står senaste utgåva 2010. Brunello i all ära, men jag måste säga att Montecucco är nog det kvalitetsstabilaste vin som jag smakat från Piccolomini. Rejält utpumpad mörk fin len frukt ur Sangiovesen  i smakrikedom av mörka plommon och körsbär, blåbär och mjuka kryddor med finessrikt avvägd syra och tannin. Ett klart fynd för 150:- och betyget Mycket gott.
När jag senast drack De Loach 2009 har jag för mig att jag nämnde "något inställsam" i bloggen. Med en tids flaskmognad måste jag säga att det intrycket förstärkts ytterligare när jag smakade den igår kväll. Ett rostat sötmoget potpurri av jordgubbar, hallon och smultron. En del mörkare stramare undertoner skapar viss tyngd och motbalanserar de gladhågade söta bären en del på ett för vinet gynnsamt sätt. Fruktsyran är riktigt pigg och ger vinet en välkommen fräschör, så att inte söttonen får härja allt för fritt. Balansen klarar sig på håret, men så mycket elegans bjuder inte vinet på. Det är generöst, men inte riktigt min style av Pinot Noir, lite för mycket gräddigt smicker. Betyget Gott.

Tillbaka i affärer

Hej, jag tror jag satt personligt rekord i blogguppehåll sedan jag blev inbjuden för några år sedan. Ingen större förlust, men man har väl åtminstone bidragit med att hålla lite liv i ett alldeles för dåligt utnyttjat forum, där ett gäng kompetenta och flitigt vindrickande gubar har access. En förlust ändå är väl att jag sedan senaste blogg druckit mycket gott som jag gärna skulle haft en lust att förmedla, men annan fokus på fast & furious-alfor, vinkällarrenovering och andra händelser som är oundvikliga i livet har inneburit en avvaktan i nätnärvaro.
Ett riktigt charmtroll från septembersläppet, toscanska Siro, för blotta 99:-, har blivit en riktig sensommarfavorit. Skön, mjuk fruktighet, med svarta vinbär och stabil karaktär med vacker integration av krydda och tanniner. Vad är Gratena Nero? Verkar göra susen med Sangiovese och jag ger den lågprisade kompositionen det hejdlöst höga betyget "Mycket gott"!! Ikväll har vi en oöppnad flaska i köket, men med fruns tunga ögonlock i lördagssoffan ser det inte ut som att den korken går ur.

Däremot, till kvällens middag, har vi prövat en annan toscanare i samma prisklass, Le Bertille Rosso di Montepulciano, 98:-, också från septembersläppet. Med sköna Siro i minne, tänkte jag i fredags på bolaget att detta också kunde vara nåt att se fram emot. Vinet har väldigt mycket fatkrydda och är dessvärre ruffigt och opolerat. I ett blindtest hade jag aldrig aldrig kunnat ana att detta är en Montepulciano utan smakassociationerna går snarare till ett grillvin från US eller aussie i 85-kronorsklassen och inte uteslutet från box. Italienskt är ofta körsbär som finns även här, men tyvärr är de överdrivet skarpa och saknar naturlig integration i helheten. I min värld snudd på odrickbart utan mat, men frun tyckte faktiskt det var OK och hennes omdöme har visat sig mer rätt än mitt vid tidigare tillfällen. För mig är det dock hästlängder från snygga och sexiga Siro. Undermåligt är väl elakt, vinet har trots allt en hel del pondus, så "Drickbart" får bli betyget. Kanske kan det sparas till nästa sommar och få en bättre kompis i en svedd köttbit och andra grilltillbehör. Nej, det blir nog ingen Siro ikväll, men å andra sidan är det väldigt nära till UNGREN! Huf Huf
P.S. S:t Eriks Mathias Dahlgren är en riktigt frisk, fräsch och god öl liksom Dugges mörka oktoberdunkel, som förvisso inte är frisk och fräsch, men väl mustig, smakrik och riktigt god.

Hej! Varför är alla viner så bra?...

...var är min kritiska ådra? Har den helt försvunnit under den tragiskt vita Januari?
Jag sammanfattar lite kort några av årets premiärviner som jag tycker varit riktigt bra. Riktigt bra och trevliga viner, men inte fantastiska, vilket jag heller inte förväntar mig i gällande prisklass. Tillräckligt bra för att inse att "vit" är tråkigt och fyller ingen funktion, ens i Januari. Rik omfattning och spännande variationer från enbart 2 länder och som tydligt visar att producenterna söker nya vägar, bryter traditioner och att utvecklingen är seriös mot bättre och bättre viner.

Mazzei Tenuta Belguardo 2010 199:-. En Toscanare med caberneterna Sauvignon och Franc. Lille Franc är svår att märka här, där en generös Sauvignon tar fullständigt kommando. Insmickrande sötfruktighet med mullig rostad varm ton. Snyggt integrerad kryddton och det fläskar på rätt ordentligt med mer djup och direkt närvaro än snygg elegans.

Finca Sandoval Salia 2009 139:-. En mer snipig och strikt upplevelse. Syrligt röda bär, men med lugn stabil fruktig stomme. Lite salia blev vi av vinet till maten, men när jag dricker det utan sällskap skulle jag gärna spara detta vin och smaka om några år. Man anar en ytterligare potential som kan blomma ut.

Negro Cascinotta Barbaresco 2007 23 Euro. Spänstigt, friskt och fräscht. Harmoniskt balanserat med rena körsbär och tranbär. Den är välgjord, men jag tror några år till kan utveckla en djupare yvighet och därmed göra den mer intressant.

Campo di Sasso Insoglio 2010 74:- för 37,5. Återigen en fransk italienare, men här är det inte lika påtagligt som i fallet Belguardo. Så finns inte heller Cabernet Sauvignon och då blir det inte lika tydligt. Här har man komponerat ett skönt vin byggt på riklig fransk druvmix. Rejält fruktigt och ungdomligt spänstigt. Upplevs rikligt med varierande toner och får bra skjut i tydligt närvarande smak. Ett icke-subtilt vin som jag tror man njuter bäst av genom dricka i år.

Finca de Villatuerta Navarra Chivite selección Especial 2008 125:-. En go modern Navarra med tillbakahållet inslag av fat och vanilj om ens något. Här är det stabbig frukt. Körsbär, plommon, viol och krydda i tät förpackning. Vinet känns något ungdomligt naket som gör det lite korthugget och en avvaktan till rundare mognad skulle göra vinet en tjänst. Jag kan mycket väl tänka mig att det står ut med det.

Back to normal

Så, då var det "äntligen?" slut på högtidsdagar, långa tal, julbord och intensivt festande. Efter denna märkliga och udda november en helt vanlig lördag med fokus på vin. Nåväl, på sista/senaste 50-årsdan flirtade jag och framförallt Las en del med Sandhamns seglarhotells sommelier och vi fick en och annan goding framstucken vid sidan om.
Efter påminnelse från södra Braxen om belgisk Italienimport inventerade jag hyllorna och fann La Lecciaia Brunello di Montalcino 2005. Den som spar han har. Ett riktigt härligt vin! En stadig mörk kryddig bouquet med drag av saftigt mörka körsbär. Med näsan långt ner i glaset kommer i bakgrunden en blåbärig skogsdoft med barr och lite mynta.
Smaken är finSangiovese med mogen karaktär. Ett tufft fylligt anslag med mogna körsbär, kryddor och örter i behaglig bakgrundsharmoni. Mogen fruktighet som går på lina mellan djup och närvarande tanniner.
Vinet passade inget vidare till italiensk pepprig citruskyckling och zucchinitagliatelle, men jag är väldigt glad att vinet fanns kvar efter maten. Då växte det rejält och bjöd upp till en strålande Brunelloshow. Glittrande scennärvaro och rikligt stabilt. Tror att årgången av detta vin är väldigt bra att dricka nu. Den kostar 28 Ewro och med hyfsad kurs blir det väldigt prisvärt.
Som bloggsällskap smuttar jag nu på Terreno Riserva 2009 Chianti Classico, som ni smaka hos Ane. Det är väl ändå en riktigt prisvärd juvel för måttliga 139:-. Intensivt fruktig med framlyft Sangiovesisk elegans när det smakar som bäst. En dunderkombo av generositet med Toscanskt klassiska toner. Det är kul när det är billigt och bra.
Kvällen inleddes annars med Thierry Perrion Brut Tradition som matlagningssällskap. Även för den med sitt Ewropris på 14,50 blir det nästan lite löjligt billigt med nuvarande kurs. Mmm, man blir så lycklig när det är billigt och gott.

Ganges rappar vidare om oktobersläpp

Arne, din rackare, men dessbättre en rätt oskyldig sekvens, nytt grepp, liveinlägg, he he. Mycket uppskattat av frun, hon tyckte vi diggade i takt så rart.
Helgens nyhet i Grassacker är mousserande Boschendal Brut Chardonnay Pinot Noir från Sydafrika och Western Cape. Vinet erbjuder en generös och bred repertoar i både doft och smak. Man möts av lite av varje i en utgångspunkt av påtaglig fruktighet och angenäm syra. Det sveper tropikvindar och svala höstdagar. Det är sött i frukten och det är citrussurt. Äpplena är moget röda och kexet sprött. Trots detta känner jag mig oberörd och det tror jag beror på att jag finner det något ostrukturerat. Jag saknar en ryggrad i vinet att hänga upp karaktärerna på och jag får mer en upplevelse av att det är sörjigt. Om man jämför med en ständigt omtjatad konkurrent i landet i form av Kaapse Vonkel, så är det vinet fattigare i smaken, men har en mer uppstyrd champagnelik balans. 98:- är ändå ett skapligt pris om man gillar att få rätt mycket, men kan acceptera en rörig förpackning. 
Till kvällen blev det Ejmunds höstgryta med gotländsk högrev och till det Esse Syrah 2005. Det satt som en smäck kan jag säga. Essen är väl känd i sällskapet och tidigare bloggad, men det är riktigt tacksamt för höstmörkret och mustiga grytor med denna skjutjärnsfrukt mot utvecklad fatig bakgrund. Ett riktigt trevligt och bra vin det där.

Soffocone

Äntligen dags för Testamatta nr.2 denna säsong för skapliga 189:-. 90 % Sangiovese, 7 % Colorino, 3 % Canaiolo. Förutom att jag knappt känner till 2 sistnämnda, är det här ett druvinnehåll jag aldrig kunnat gissa vid ett blindtest. Dessa Sangiovesestockar måste haft det varmt och gott nere i Toscana under 09. Det här är en mörk historia, fast en glädjande och smakfull mörk historia. Ett mulligt och fruktkompakt vin. Doften för snarare tankarna till ett vin med Syrahinnehåll nånstans från "nya världen". Grilliga kryddor och en fatig vaniljton harmoniserar fint med fruktiga mörka bär och plommon. Helhetsintrycket är coolt och generöst, men om man jämför med den 30:- billigare Grillin från samme producent, får man nog säga att det vinet ger mer utrymme för mer försiktiga och finstämda nyanser och blir på det viset i mitt tycke mer prisvärt och intressant. Soffoconen var ändå trivsamt flirtig och det var svårt att inte dras med i djupet (och det var väl det som var avsikten? :). En annan yttre detalj jag tänkte på igår, är att rödvin passar väldigt bra att dricka till jazz, en stämningsfullhet som gynnar upplevelsen.

Nyfiken på Gaja

Tyvärr har jag inte druckit så mycket Gaja, men den belåtna upplevelsen på Riedelprovningen samt intrycket från förra helgens Sori Tildin har väckt en nyfikenhet som jag tycker jag borde stilla. 03:an vi drack är kanske inte den största av årgångar, men så komplett och ljuvligt välsmakande som den var, kan man ana en storhet som kanske trots allt befogar den höga prisklass Angelos skapelser för det mesta kräver. Allt är dessbättre inte dyrt och verksamheten i Toscana levererar vin i mer humanare prisklass. Magarin på Riedelprovningen var ju helt fantastisk. Den skulle finnas på Medborgarplatsen, men Bolaget i Uppsala snuva resterande flaskor mitt framför näsan på mig. De hade i alla fall några flaskor av Ca´Marcanda Promis 2009, ännu billigare än Magarin, 279:-. Nu har jag inte exakt pejl på druvinslaget, men till skillnad från Magarin som enbart har Merlot och Caberneterna innehåller Promis även Syrah och om jag minns rätt ingen Franc. Färgen är ungdomligt mörk mot det blåröda hållet. Jag upplever doften stor i ett rikt spektra och druvtung. Det doftar franskt, en del stall och en gnutta gödsel. En distinkt stark, nästan spetsig/vass ungdomlig frukt. Det är svarta vinbär och något saftigt. Med mer luft växer kryddiga inslag, peppar samt kål och en form av rotfrukter i bakgrunden. Doften är idag mycket större än smaken. I mun blir det ungdomligt koncentrerat. Strävheten är påtaglig men behaglig mot samstämmig balanserad mörk bakgrundsfrukt. Det är slipat renfruktigt, men smakupplevelsen är idag något begränsad och lite tråkig. Det finns dock ett djup som är mörkt, hemlighetsfullt och svårdefinierat och jag känner mig rätt övertygad om att några års vila kan öppna upp smaknyanser som blir angenämnt tillgängliga. Slutlig smakanalys är gjord efter middagen, men den stora doften i kombination med den rena frukten gör att det som middagsvin är njutbart användbart redan idag, men vinet kommer bli smakmässigt större. Ett bra vin!

En go helg

Ja, dagarna går fort och nu är det redan en vecka sedan ett östgötabesök förgyllde tillvaron. Det blev en kontrast och ödsligt tyst när de åkt. Några vinare hann vi med och inte minst en ovanligt kaxig Lappuggla. Lite nonchalant betrakta den oss från gren på 10 meters avstånd. Mäktigt! Om inte så vida pass mäktiga, tycker jag ändå att helgens viner var av genomgående bra kvalité. Vi drack
Cave de Tains Crozes Hermitage “Les Hauts du Fiefs” -07,
Esk Valley Pinot Noir -10
Esse 100% Syrah -05
Josetta Saffirio Persiera -05
De Saint Gall BdB -04
Gonet Sulcova Grand Cru -04
Louis Roederer Brut Premier
Les Hauts du Fiefs som är Cave de Tains mest exklusiva cuvée bjuder än så länge ingen klassisk rhonersk tyngd, men väl finstämda nyanser och en ren stilig fruktighet med örtiga toner. Föga nekrofiliskt för att vara optimalt för Spunk, men jag tror han tyckte det var rätt schysst ändå.
Esse var ett intressant vin och svårplacerat för gästerna, men så blir också en 100% Syrah från Toscana. Det var fantastiskt gott. En galant mjuk fruktighet med anslag av såväl körsbär som djup mörk frukt. Välbalanserade kryddor och mogen struktur. Utforskarvänligt och ganska kompakt, men ändå klingande i en lättsam friskhet.
Persiera är ett välgjort vin med tydlig ursprungskaraktär. Eleganta toner möter, förmedlar och hänger gott. Både denna och Esse hade dock en del grus i dojan, som störde avslutet litegrann.
Min lille måttligt prissatta roséfavorit De Saint Gall finns nu i hyllorna som årgångschampagne. För 400:- får man ett smakrikt, friskt och nyanserat vin med tydliga mineraltoner. Det är riktigt bra och det finns kanske skäl att utforska denne producent i större omfattning.
Gallen är måhända en av de mer prisvärda skumporna bolaget erbjuder, men i den matchen får den ändå rejält med smisk av Sulcova. Så billigt och så gott är ju i det närmaste sjukt. Med samma druva och samma årgång var Gallen och Sulcovan inte fjärran från varandra i smakupplevelse, men Sulcovan besatt en något tyngre mustighet, som skapade en rikligare och mer njutbar karaktär.
Som 3:e-vin stod sig Roederer lite slätt i direkt anslutning till årgångs-BdB:erna, men behöver absolut inte skämmas för sig.
Innan läggdags prövade vi också ett glas av en viting ur italienska lådan, Hofstätter joseph, Gewürztraminer, 2010. Den bjöd på en godispackad, blommigt fruktstinn tutti-fruttibouquet. Möter smakmässigt upp med en rejält generös fruktighet och välplacerad syra och växlar om i ett stramare, torrt och friskt avslut. Denna smakvariation tilltalade mig, gjorde mig nyfiken och jag ser fram emot att testa resterande innehåll i flaskan med passande tilltugg.
Förutom denna mycket spännande Gewürztraminer blev mina favoriter och vassaste ess från helgen Esse och Gonet Sulcova.
Ikväll har det bara blivit lite Ale i form av Old Empire IPA och King Goblin. Sistnämnda är ett steg framåt i jämförelse med Hobben i en tyngre alkoholstinnare, kraftfullare stil och skön beska.

End of Silence

Krånglande modem har hållit mig borta från etern ett tag och jag känner att cybern saknat mitt kosmiska inslag. Alltmedan tekniken tvingat mig till internetisk tystnad har väl en och annan schysst vinare sett sin tacksamme mottagare. Spontant dyker en Cremant de Bourgogne i form av Patriarche upp i tankarna. En lite tuffare cremis, offensivare presentation än vad som normalt är att förvänta från de namne konkurrenterna. Med sitt blygsamma pris av 85:-, får man se det som ett väl prisvärt alternativ. Jag tror den kvalat in från beställningssortimentet, fanns en dag på Ekerö, men försvann lika fort. I vart fall ett bubbel med lite mer tyngd, tydligt fruktig, ett drag av vingummi, uppkäftig i sin enkelhet och riktigt trevlig i svalt tillstånd.
Oj, för lång tid utan blogg, men kort bakåt i form av förra helgen som blev ganska vinintensiv. Det började med Las och min klassiska alternativmiddag till tjejmiddan på freddan. I kökssamspråket bjöd Las på en Ferrari. Så där direkt inkommen från kylan, efter att dragit av sig vinterförklädnaden, sittandes beskådande Las spisteknik, och lika vackert Ferrariröda som plattorna lyser sitter en frisk, spänstig, kylskåpssval bubbel rätt fint och läskande efter en sketen jobbarvecka.
Till maten hala Las fram en av de få vininvesteringarna under sommarens Thailandsresa. Från South Australia bjöds en rätt högt prissatt Cabernet Sauvignon. Nu kommer jag ju inte i denna freddafröjd ihåg namnet på denna ljuva skapelse, men det var en riktigt mäktig, varmfruktig, tungfläskig kompakt Cabbe, som smakade helt underbart och satt som en smäck till entrecoten och Las får väl sedermera förkunna det korrekta namnet. Själv tog jag med mig ett ex av den mycket måttligt prissatta Brunellon Val di Suga, med (och det är inte helt oviktigt) svart etikett. Mycket fröjd och karaktär i denna favorit från gångna Gambero Rossoprovningen. Snygga välintegrerade kryddor i en generös Sangioveseförpackning, med riktig pondus i Brunellomått mätt. Ja, pöjkar, den kostar 249 och hittar ni en Brunello som är mer prisvärd än denna så betalar jag mellanskillnaden.
Till lördag var det middag hos dottern tillsammans med pojkvän och dennes föräldrar. Jag hade vinansvar och bjöd på Le Volte (merlot gör underverk här, eller hur Boren?) och Meerlust Rubicon. Det gnälls en del på systemets standardsortiment (och jag är en av dom), men det här måste var en av de fetaste ljuspunkter som finns. Riktigt bra vin i sin respektive prisklass (159/229).
I nutid denna freddakväll lät jag gå i nostalgins tecken. När drack jag en Zenato Ripassa Valpolicella senast? Nu säljs 2008 för 179 och jag upplever ett distinkt rakt levererande vin. Okomplicerat, men insmickrande. Kraftfullt, men inte ohövligt. Det är ett schysst vin, inget snack, men jämför man med ovan nämnda Toscanare (Le Volte), som är bra mycket mer elegant och flexiblare och anpassningsbart i alla lägen, så råder det ju ingen tvekan om var jag rekommenderar att man bör lägga sina pengar om man sonderar ett vin från Italien i denna prisklass ur standardsortimentet.

Alltmedan Sjärnorna på Slottet

…tar jag en stund för mig själv framför datorn och förmedlar kvällens enklare Toscanska intag. Till lördamiddan blev det osso buco och för att hälla i grytan köpte jag en Bolgarello Bianco Vermentino 2010 för 75:-. Med sådant vin är det, att det får inte vara alltför dyrt, men samtidigt väcka nån form nyfikenhet, där det finns skäl att parallellsmutta på resterna under matlagningens gång. Så gjorde jag förstås och mina intryck blev mestadels positiva. Vinet hade legat i kylen sedan inköp under lördag em, så någon större bouquet var begränsat att ta till sig. Kändes lite återhållsamt i doften, men med lite tålamod presenterades sig en örtig, något spretig upplevelse. Jag gillade karaktären och fördelningen i smaken. Den var något spetsig, kryddig och metallisk, men vilade i en fruktig grund som lät sig successivt göra sig mer gällande. Initialt något strikt, men efterhand vänligare harmonisk. Jag vet inte vad det är med mig, men det känns som jag är väldigt positiv till vitt just nu, eller om jag haft en osedvanlig tur. Betalar man 75 :- för detta vin behöver man definitivt inte gräma sig.
Till osson tog vi en riktig gammal trotjänare. Barone Ricasolis Rocca Guicciarda Riserva 2008 för 139:-. Oj, det var länge sedan. Det var sånt här lilla frun och jag köpte förr i tiden, när vi skulle lyxa till det lite. Den står där alltid i hyllorna och nu t.o.m i kartong. Jovars, den är inte oäven. En fyllig Sangiovese. Mysigt kryddig i doft, ganska kompakt och mörka körsbär. Lite trevligt halvstram, kryddig, med djup av mörka körbär, fylliga plommon och en lätt sötaktighet. Även detta vin är prisvärt.

Ska det verkligen odlas Syrah i Toscana?

2004 La Torre Esse IGT är 100% syrah från Fattore La Torres två Syrahhektar mitt emellan havet och Firenze. Vinet doftar Kryddiga körsbär med en släng av mintpastill. Smaken är djup och balanserad och röda bär och plommon. Skitgott! Skulle säkert ha utveclkats ett par år till men varför det egentligen? Till vinet avnjöts en kantarell & bacondopad köttfärssås med spagetti. A good match!
Vinet är ett varuprov från Tillmans Italienska vinkrängare i Brüxells. Tror det ligger i 25-30€ -klassen oprutat. Nu vet jag att det finns en till hos Hasse. Undrar om han och den kommer till Öland...
Så svaret på frågan om Syrah i Toscana är onekligen ja! Om det ger sådanhäringa viner!

Skumpa på mellan kvart och semi

Tänkte skriva några rader igår kväll, men si det gick inte, det var stopp i bloggandet. Kanske hade det fula trynet i Braxenbloggen raserat hela systemet? Jag satt då i väntan på nästa drabbning allt medan de tondöva fick sitt lystmäte. En fjollig Saade skulle försvara Sveriges färger i den totala meningslöshetens tecken. Medan de isglidande kronorna gör sitt bästa att hålla fanan högt förnedrades vi som fullständigt musikaliskt obegåvade. Det var bara att ta till flaskan för att bedöva skammen och för dagen blev det i form av Bruno Paillard Assemblage 1999.
Doften är jordig och fruktig och den är röda äpplen i paj och något ålderdomlig,
Den är bra, den har styrka, den är självsäker,
Den är tät, den är mustig, den är fruktig, den är mycket och den är ganska tung,
Den är allvarlig och inte så lekfull,
Bubblorna är små och fina, men inte så täta i glaset, vilket är en klar brist
Jag tycker om den för att den är mycket och mogen, erfaren, men frun ser den mer som något dement. Mtp de slaka bubblorna kan jag sammanfattningsvis hålla med oss båda, men den kompakta smakkaraktären vinner.
Nu knep glashusSaade sista platsen och med vetskapen att hela Europa är lika tondöva kändes det något bättre.
Den mogna skumpan hade föregåtts av en spagge till spaggen. Le Volte 2009 Ornellaia. När jag börja dricka ovetande om druvinnehåll var min första tanke att denna karaktär kan inte Sangiovese bära själv. Mycket riktigt efter flukt i bolagets hemsida ser jag att det finns ungefär 50 %-igt stöd av Merlot och Cabernet Sauvignon.
Färgen är mörkt ungdomligt klarröd.
Doftar fat, mörka bär, enbär, förnimmelse av barrskog, men även multna löv.
Smaken bjuder även den på ett drag av enbär men återhållen i en majoritet av mörk frukt, galanta kryddor och örter och plommon.
Det känns välkomponerat och harmoniskt och med smakfullt välintegrerade tanniner i den generöst fruktiga och välkomnande karaktären.
Vinet växer mer och mer ju mer jag dricker och jag blir mer å mer imponerad. En riktig torsdagsöverraskning blev det och slutsatsen blev att det är ett vin jag måste varmt rekommendera. Kanon! Va Kul! Det smakar ju riktigt bra nu, men det måste samtidigt finnas möjlighet att hålla lite på det om man skulle vilja så. Jag tror jag plockar hem några stycken till hyllan för att kolla utveckling.
Avslutningsvis kan jag nämna att jag noterat Marston´s Old Empire IPA som en alldeles utmärkt matöl. Alena är den lite frän och besk, men till måltid passar den till det mesta, då humlerika nyanser med kryddor och karamell blir ett utmärkt komplement.