En Melon De Bourgogne minsann

fantastiskt trevlig turistbild i senaste inlägg, hoppas ni hade trevligt grabbar, hej hå hej hå. För egen stillsam del har jag gjort nån premiärbekantskap med Muscadet. Läst en del, men har ingen klar minnesbild av att smakat denna Loiresida. Men först tillbaka till Trento.

Möjligt jag bloggat om denna årgångs-Rotari förr, men i snabbt val på Blocksen lockade detta. 7 åring för 139:- kan bli bra för lördag em i nyinredda källarbaren.

Rotari 2010 har en vaken mineraliskt lätt fruktig bouquet och en fin spänst och livlighet i munnen, men bubblorna var kortlivat aktiva i glaset. Mer frisk än påtagligt fruktig. Bestående intryck är att 7-åringen ger mest mineralisk skärpa och fräsch klang med försiktigt krusigt fruktiga äppelstråk och citruszestinramning. Inte riktigt som förväntat kan man säga i jmf med standard-Rotari. Va piggt?!

Å så till Muscadet, vad kan det bli av det? Chateau Thébaud 2012 köstar en 161 spänn. Ett gott, balanserat och trevligt vin på sitt sätt, men också neutralt med viss tråkvarning. Bouqueten sticker inte ut i nåt överflöd. Ger stickningar av gräs, hö och försiktigt blyg frukt och blommighet. Smaken ger något mer i form av torr pigg syra i framkant uppbackat av en fruktig mångsidighet innehållande krusbär, syrliga vinbär, alla färgers äpple med syrlighet till mustighet, nätta söta päron och lite blommigt präglad persika. Men allt passerar snabbt revy och mynnar ut i något råbarkad mineralisk syrlighet i visst minne av fruktsvepet. Summarum neutralt, balanserat och kvickt och jag kan konstatera att en Muscadet är lite speciell, men absolut inte oäven till italiensk risotto med prosciutto- och salviainbäddad kylling.

Roligt vin och ett gott

Under fredagskvällens slank det ner två pavor genom de torra törstiga struparna på offerby hill. Till maten drack vi Origine Haut Bourg 2005. Vinet känns inte alls så gammalt,  färgen är ganska ljust gul. Doften innehåller ananas och torkad frukt. Lite udda smak och klena syror. Vinet är från Loire och druvan är muscadet.  Jag tycker att detta var en rolig upplevelse, men jag springer inte långt för att hitta en ny Pava.

Efter maten ville vi ha mer. Ner i underjorden,  höll ett tag i min sista tragic rain. La förståndigt nog tillbaka den, lyfte med mig en ny zeeländare.  Kim Crawford sauvignon blanc 2014. Doften av passionsfrukt var imponerande,  smaken rund behaglig och frisk. Detta får högt betyg. 

Ifattbloggande från Blekinge

Söndag och skrivbordsstädning...
Först ett vitt vin som borde trigga igång samtliga receptorer på spunken. Ett demeter-certifierat biodynamiskt torrt vitt vin från Loire. Trots detta är det riktigt gott och det var länge sedan jag drack torrt vitt från Loire. Ljust gröngult. I nosen en frisk och komplex mix av gula plommon, våt halm och lite brödighet. Fräsch och frisk gräsig smak med bra grapefrukt-kryddigt häng. Riktigt bra, och blir bara bättre av ett par dagar i kylen.



2010 Expression de Gneiss, Domaine de l'Ecu, Muscadet Sèvre et Maine, 100% Melon de Bourgogne, även känd som Muscadet. Bra grejor.
Då biodynamik är på stark frammarch inom vinvärlden så behöver ju vi alla förkovra oss. En bra källa till kunskap om nedgrävda kohorn som antenner för astral energi kan vara Öhmans Mat & Vin. Hans inställning till hokus-pokuset är sund i mina ögon.

Andra bra grejor som prövats är 2001 Prunotto Costamiòle, 100% Barbera d'Asti. Trots sin ålder är detta vin kraftigt tjockrött även om kanterna börjar dra sig mot det bruna hållet, Doften skulle utan problem lura in mig på Nebbiolospåret till att börja med en fruktig plommondoft med drag av lite violer och nyponsoppa(!)
Smakmässigt ett välbalanserat avrundat fruktrikt Barberavin. Plommon. körsbär och en alldeles lagom drag av vanilj. Avrundande men fortfarande vitala tanniner. Hänger i länge. Riktigt bra grejor!

Det blir allt svårare att räkna årsringarna

Ytterligare ett år har lagts till handlingarna. Detta har inneburit att jag är ännu tröttare och ännu deppigare för att det vänt mot mörkare tider. Min bloggaktivitet har varit låg under sista tiden. Det finns flera orsaker till detta, men en är att jag verkligen försökt att följa med hur vintern övergått i vår för att nu bli sommar. Kornknarrar, nattskärror, dvärgmåsar och nu under sista dagarna flodsångare har lockat mer än billigt rödtjut. Igår så fick det bli premiär för den himmagjorda bearnaisen som är ett stående inslag på vårt matbord. Persiljan och dragonen hade blivit tillräckligt stor för ett skördeuttag. Till detta grillade vi kalkonpattar som legat två dygn tillsammans med färsk rosmarin, riven citron och vitlök. Fyller man nu år som jag gjorde igår blev det att testa en flaska bubbel till detta. Spunken und ich delade på en 6-låda Vouvray Brut Mèthod Traditionèlle- Vigneau Chevreau för nån månad sedan. Idag drogs korken ur min

första. Detta är ett skapligt bubbel för en moderat slant. Det finns en liten fruktdoft men framförallt är det mineraler jag känner. En liten lagom restsötma tilltalar frun, men hon börjar prata om att dricka riesling istället, så hennes betyg är väl inte helt till bubblets fördel. Till maten håller jag jag med henne, men efteråt när jag sitter och sippar på det är det trevligare. Nästa flaska bli nog till skaldjur. Nu är det midsommarafton och allt vad det innebär. Är jag bara laddad och nykter nog kan det bli en blogg till. 1,4 kg oxfilé ska på grillen ikväll och jag ska inte dricka mjölk till den

Efter pausen blev det vitt...

Har kommit i lite pausläge i bloggandet märker jag. Kanske ger den mätta Mälardalsvärmen för trötta kvällar och brist på inspirationskraft. Man har väl varit rätt idog att förmedla det mesta som mött strupen, men nu har några veckor förlöpt i hemlig dimma. Just nu kommer jag inte riktigt ihåg vad man donkat i sig, men om jag försöker skärpa till mig, så har jag ett bestämt minne av att det var en släktmiddag under förra veckans underbara långhelg. Vi satte en repris i ugnen, som inte släktingarna fått, långtidad, lågtempad örtkryddad fransk rostbiff. Så jävla mör och fin som den blir kan inte någon bli besviken. Jag fick då iden att pröva min nyupptäckta låda. Ja, när jag röjde lite i vinkällarutrymmet för ett tag sedan hitta jag en sexpack med Roger Perrin CdR Cuveé Prestige 2008 under en gammal ölback som jag helt glömt bort att jag införskaffat. Ett riktigt schysst vin som inte är för ungt i karaktären, utan komplettera måltiden på ett riktigt bra och närvarande sätt. En enkel, spänstig, uppkäftig Perrin, som inte har några problem med att konsumeras 2011 och säkert inte ett antal år framåt heller. Skitbra vin! Jag förlängde sällskapsdrickandet med en Montecucco och det blev bara ooh ooh. Ja, vad ska skriva om mer då? Donka återigen en BP BdB på Nationaldagen t.ex. Nu har jag druckit den så ofta, så den euforiska salighetskänslan från 1:a gången, upp på höga moln, gav fullständigt fan i vad Bruno sa på scen, utan helt fokuserad på mitt glas, har väl avklingat något. Kanske inte i extas längre, men jag tycker fortfarande att det är ett förbaskat bra vin. Nu, prissänkt 10:- till 465, TOKFYND!!!!
För att glida in på dags dato har jag återigen bekantat mig med Langlois Cremant de Loire, som anses väldigt prisvärd. Ja, det är den, men den är lite special. Innehållet är Chenin, Chardonnay och Cabernet Franc och jag misstänker att sistnämnda ger mustigheten som ger bas åt skapelsen. Kring sambandscentralen lättar de vita tonerna i svårdefinierade framstötar och med en sammanfattande bild av intaget, så verka frun lite skeptisk, medan jag upplever det som en intressant komposition som skapar en fräck helhet.
Och nu ska jag skriva om det jag verkligen ville skriva om ikväll, Äntligen! Bourgogne:aren Christophe CORDIER Pouilly Fuisse´ 2007. Men, det var väl en riktig liten goding ändå? Färgen är oljigt gul. Doftar fläskigt, smörig Chardonnay. Smakar frisk citrus, gula plommon, krusbär och hallonsylt. I bakgrunden stretar i smaken detsamma som doftupplevelsen, men hålls tillbaka i diskreta, korrekta toner och ger en smakharmoni som jag grymt uppskattar. Den är rejäl och stöddig och matchar väl kvällens foliegrillade Röding. Fan, det var kul att dricka vitt ikväll. Bra komponerat!
Som sällskap till nattens bloggande smuttar jag en Alsace:are med Pinot Gris. Heter Baron Kirmann från 2008, som jag vid tillfälle fått av våra kära grannar. Blir inte riktigt klok på den? Är sötaktig i kylt tillstånd, men efter rumsvistelse blir den dov i karaktären. Släpper inte loss, känns som den ligger och lurar, men kommer inte till skott. Har ingen aning om vilken kvalite´ it´s supposed to be, men efter CORDIER känns den rätt blek och billig och jag hoppas inte grannarna brukar läsa Braxen.
Bärsa: Oppigårds PSA är lite NO-aktig i karaktären och kan varmt rekommenderas till sommaren i grillförberedelse eller rent av som matsällskap.
Vill tacka Åkes-H för att han håller en utmärkt, strålande fjong i bloggen, men Gu vad man saknar ÖG.

Lite Marssläpp, lite bubbel och en galen amerikanare

Ett trevligt besök av Lassons satte sprätt på lördagskvällen och hoppsan vad mycket vin det blev till slut, nästan så man blev förvånad när det var dags att rada upp för fotografering. Det blev trångt i linsen. Kvällen hade föregåtts av inköp från Marssläppet och jag tyckte detta var ett utmärkt tillfälle att prova av några stycken. Det blev många nya intryck och med lite tungt huvud vakna man upp denna dag ska erkännas. En kompakt skidsöndag kändes väldigt passande, men nu är det över och min minnesbild av gårdagen blir ungefär så här:
I väntan på huvudrätten tugga vi skinkrullar och kasta oss över lite bubbel. Simonsig 2008 Kaapse Vonkel Brut Rose. Återigen en välkomponerad produkt från denne fransosentusiastiske Stellenboschare. Vital, bubblig men något saftig och om jag får välja håller jag mig nog helst till Kaapse Vonkel blanc. En välkyld Miller´s Mile fick gästspela som utfyllnad i väntan på spisens och kanske framförallt kockens begränsningar och visst, med tanke på sitt blygsamma inköpspris ger den förvånansvärt belåtna miner.
Savennieres Trie Speciale 2007, 275:-, ett Chenin blancvin av kompaktare slag från Loire, fick tjänstgöra som startvin och hängde med rätt bra i vimlet av kalvsteksgryta, ostfylld grillad paprika, pestopasta och citrusglaserad salladslök med körsbärstomater. Vinet är bastant med mogen karaktär, äppelfrodigt i doft och självsäkert reserverat med tilltagande fyllighet av frukt och smörighet.
Trots allt kändes ett behov att lämna den vita avdelningen för det röda. Langhe Paitin 2006, 189:-, trädde in och tog kommando över vår uppmärksamhet. En rejäl dos björnklister och en maffig kryddighet leta sig upp ur glaset. Rätt stram men samtidigt en inbjudande fruktighet, bra skjuts med djup och kraft, bärig och med en växande insikt om komplexitet. Jag tror vinet står sig bra ett antal åt till, tur jag köpte en extra flaska.
Inte för att maten behövde sällskap längre, utan mer av nyfikenhet, tog jag fram en komparation. Renato Ratti Ochetti Nebbiolo dÁlba 2008, 169:-. Även här doftar det björnklister, men också parfym och blommor. Den är mildare och lättsammare i smakkaraktären än Paitin och känns helt rätt att dricka så här i Mars 2011. Påtagligt kryddig och slinker ner lätt. En vänlig körsbärton och mörk täthet med ek och vanilj summerar ihop till en uppskattad bekantskap.
Som avrundning och i vinrusigt, lyckligt och entusiastiskt läge lät jag fresta Las med ytterligare en butelj. Efter 3 Marssläpp på raken gick jag ner i min källare och hämta upp Brewer Clifton Sta Rita Hills 2008 Pinot Noir. Det här var nog ett av de mer udda vin jag druckit och det kändes galet och vilt. Färgen är ljusare röd, men absolut inte blek. Näsan nås av en undanträngd doft av bär för att domineras av sugga och sump. Smaken är uppkäftigt spänstig och så pepprig och kryddig att man nästan dånar. Efterhand hittar jag inslagen av sommarbär mer och mer, mineralton och syra och på nåt märkligt sätt tycker jag mer och mer om vinet, desto mer jag dricker. Trots den sunkiga doften, den peppriga smaken, så börjar vinet bli förföriskt och träder in i någon elegant fräsch harmoni i kombination med en Yankeestöddig pondus. Nu blev det inte så mycket av den varan i denna senare timme, men vinet behöver absolut sällskap av passande tilltugg.
Alla kvällens vin smakade bra och det var ju trevligt, en kort sammanfattning skulle kunna se ut så här:
Simonsig Rose, den är bra, men inte nödvändig att ha på hyllan, det finns intressantare Rosealternativ,
Miller´s Mile kan man med gott samvete köpa pga det låga priset och spontant plocka fram vid plötsligt sug av mouss,
Savennieres, kvällens minst prisvärda, men priset inkluderar ett rejält vitt vin,
Langhe Paitin, kvällens mest långsiktiga, man får Paitinpower till måttlig penning,
Renato Ratti Ochetti, om man funderar på italiensk middag och vill ha ett riktigt schysst vin att dricka NU!
Brewer Clifton Sta Rita Hills, crazy wine och kvällens mest spännande och intressanta