Lördagstankar kring en klurig Bourdeaux.

Chateaux Le Boscq Saint Estéphe 2009. Det var ett tag sen jag reflekterade över detta vin, men vid inköpstidpunkten var den förekommande i kritiken med vänliga ordalag och det här är andra gången jag dricker en Boscq. Direkt i jämförelse efter slutskvätten från förra veckans Sigge Tiara känns den något vattnig och gles och knyter inte riktigt ihop. Men under kvällens timmar med tilltagande luftning öppnar det upp och vaknar till. Visar en alltmer pigg spänst med tätare svartvinbärsfrukt och ger snarare ett ungdomligt närvarande intryck. Började nästan fundera på om jag lättat korken lite onödigt tidigt. Bouqueten blir fruktigt ekfärgat harmonisk med klösiga körsbärsstänk och en lätt rökig ton. Smaken blir mörkfruktigt stram och gleshet framstår nu som ett orättvist påhopp. Det tätnar till och fyller upp med svartvinbär, blåbär i sällskap med lätt krydda, lite stjälkighet (som kan förklara glesheten innan luftad frukt fyllde på) och en sotad örtton. Ja, ärligt talat är jag lite lost om det här är så bra det kan bli eller om utvecklingskurvan kan göra ytterligare framsteg. Hursomhelst är summeringen att vinet är stramt fruktigt rappt och allt annat än trött, men en viss brist på botten gör mig fundersam. Det är en livlig och charmig Bourdeaux om än lite mystisk och diffus. Det är mellanprisklass och jag tror att då var priset en bit under 300.

Första gången jag drack denna drar jag mig till minnes att jag var sådär måttligt impad, men kände mig mer positiv idag. Den är lite krutig, men måste erkänna att den har en rätt trevlig fruktkaraktär, med både generös bredd och citrusfriska.