
Har varit en usel bloggare på sistone, ber om ursäkt för det. Inte det att jag druckit mindre vin, tvärtom, men tiden, denna ständiga fråga om disponering. Har börjat skriva, haft upplevelser att förmedla, men fått avbryta. Hur svårt kan det va?? Jo, tydligen kan det va svårt, räcker inte till. Visst, Juni har varit hektisk, hänt mycket annat och dessutom är jag sillstrypare på deltid numera. Jöttebörg behöver mina tjänster, är ju trots allt där R&D-framtiden ska finnas enligt mitt företags strategy.
Men, nu är det åtminstone ett semesterbreak på 3 veckor å det vore väl själva f-n om jag inte ska kunna förmedla lite vinupplevelser.
Ikväll gick kork nr.2 upp på Piccolominis Montecucco 2007. Las å ja har tagit hem en låda var och mycket beroende på att det är enkelt förhandlingsbart hemma vid köksbordet. Damerna har inget emot denna investering och inköpsargumentationen glider igenom som en smörfräsning med bästa olivolja.
Hur kan ett vin va så stort som är supposed to be så lagom? Det här är ju ett fantastiskt vin för denna prislapp (150:-). Spetsig, köttig bouquet, väl i gommen upplever man en distinkt bjudning av mörk frukt, russin och mycket krydda. Det här är ju f-n bättre än vissa Brunello jag druckit från Picco. Kan det va inslaget av Merlot som förstärker upplevelsen till denna njutbara balans trots den sparsamma inblandningen?
Ja, detta Italien, det är väl det som är charmen? Man vet aldrig va man får. Ungefär som i fotbolls-VM, antingen fanatasilös defensiv eller yppersta världsklass. Denna Montecucco är världsklass, men beror kanske på att den ligger närmre 2006 än 2010. Inte bara Mrs. Las uppskattar detta vin utan även Mrs. Ganges. Vinet smickrar in, mer elegans än tyngd, smakrikedom, och det är sånt som går väl hem och jag kan bara instämma , ert omdöme ger Respect!