FrenchGermanFrenchGer...

Ett bra bevis på att Alsace håller, hela vägen ner till Strasbourg. 2014 smet en kollega och jag från konferensen en halvdag och landade med hjälp av lokalbuss i en av de närmsta vinbyarna. Med hjälp av guideboken "Vinguide Alsace" av Lundabon (?) Per Warfvinge letade vi oss fram till Herr Bechtold, som visade sig vara en trevlig prick, trots att vi kom mitt i skörden. Hans Pinot noir har jag redan skrivit om, om man väljer rätt år så är den mycket njutbar, men det är förstås rieslingen som enligt mig är höjdaren. Här Engelberg i Grand Cru-läge från 2012. Avslöjande petroleum i doften, Mineralig lång, god, fyllig smak, inte så framträdande syra, har fått den här stilen hos Leon Beyer tidigare. Perfekt som matvin. Till och med en känsla av sötma i smaken, har karln tyska släktingar? Ytterst njutbart, och priset på plats, 15.50 Euro får väl kallas väl prisvärt, med råge!

Cavatips

MIM 2011, en riktigt bra Cava för 99:- och jag skämtar inte. En glädjande positiv överraskning med ett fint grapeigt bite. Fin understödjande frisk fruktighet med citrus och gröna äpplen och honungsstram touch. En riktigt uppfriskande sak och t.o.m bubblorna hänger med, stark rekommendation som bruksbubbel.
Å så lite passerade påskvin:

Beaumont des Crayeres 2003, 289:- väckte nyfikenhet pga av sin ålder, direktkonsumera en mogen champagne var mitt mål och den smakade mogen vinteräppelmustig champagne med päronsplittinslag, men med förekommande mineralisk skärpa, helt ok tyckte jag,
en Andreas LarssonMedocblend fick göra sällskap till lammsteken, Chateau Tour Seran, 2009, 245:-, bjöd på mjukare fatiga linjer och stalligt mörkmogen karaktär. Fin frukt, men möjligtvis var den lite väl snäll och jag saknade lite matanpassad styrsel.

Un Jour, Cahors, 2008 från källaren. Ja, den är för jäkla bra. Pampigt mörkfruktig, tät och lagom stram. Bra välsmakande skjut i den Malbec:en.
La Riva Barbera d´Asti, Alfiero Boffa, 2011, 159:-, upplevdes som ett mångsidigt mycket trevligt barberavin. Mycket nyanser i frukten från än det mörka och än det rödlätta hållet. Men det passerar lite snabbt och jag saknar en lite lugnare stabilitet. Det händer mycket i början, men mynnar något entonigt. Finns ändå en tendens och potential i detta vin som jag uppskattar och möjligtvis ska det hyllvila nåt år till.

Fredagskväll med Munskänkarna i Motala

Idag stod landskamp mellan Frankrike och USA på agendan. Vid första flighten testades 4 vita viner. Vi visste vilka viner som provades men inte i vilket glas dom var.

Vin 1. Knuten omogen doft som öppnade sig alltför sent, poäng och bedömning var redan inlämnat när vinet öppnade sig. Då tillslut så framträdde en stor komplex och frisk doft. Plommon, mineraler och smör. Behaglig fatkaraktär som fick mig att vilja dricka mer. Ge detta vin några år i källaren och det blir en häftig upplevelse.

2013 Puligny-Montrachet från Domaine Pernod Belicard. ca 400:-

Vin 2. Kanske mer päron än äpplen. Citrusdoften mindre markant än i vin 1. Eftersmaken är trevlig och skapligt lång, vinet känns friskt. Mindre slutet än Vin 1, men tycker mig ana att vi gått ner ett par klasser i kvalitet, men just nu är Vin 2 trevligare, men ska inte lagras speciellt länge till.

2013 Clos du Val Chardonnay. mycket riktigt, kostar hälften av Vin 1 ca 200:-

Vin 3.Friskt, fräscht och eleganta dofter av citrus, gröna äpplen, stenar och limeblad. Återigen lagom ekat. I mina noteringar vinner detta vinet om doften allena vore avgörande. MEN i munnen finner jag inte samma harmoni, alkohol och syror spelar inte ihop, detta drog ner mitt betyg ordentligt.

2012 Chateau Montelena Chardonnay. Lär kosta 325:-

Vin 4. Min vinnare. Elegant fruktigt med inslag av blomsteräng i full skrud. Fatkaraktär kanske lite mer påtaglig men bara till vinets fördel. Eftersmaken fyller gommen och harmonin är härlig. Ett vin som klarar några år i källaren men som redan nu är mycket trevligt.

Mognadsgraden var det som gjorde att jag föredrog detta vin framför det första.

2013 Beaune du Chateau Premier Cru, från firma Bouchard. 249:-

Den vita kampen slutade med en överlägsen fransk seger. Inte bara jag, utan hela sällskapets betyg var i grodätarnas favör. Första platsen togs av Puligny-Montrachet tätt följt av Beaunedu Chateau.

Flight 2, nu var det dags för de röda.

Vin 1. Klar djup rubinröd färg. Doften får mig att spinna loss, detta gillas vid Borenstranden. Svarta vinbär, Ceder, eukalyptus fyller snoken och jag njuter, snortar så vinet far upp i näsan. Smaken återigen svarta vinbär,underbart lena tanniner, vanilj som är så där perfekt lagom och lite viol.

2009 Heitz Cabernet Sauvignon. enligt uppgift 381:-

Vin 2. Mörkröd, nästan svart i färgen. Får hålla vinet över ett tänt ljus för att konstatera att det inte finns några defekter. Doften får mig genast att sätta ner glaset. Jag känner genast inslaget av Merlotdruvor, får samla mig innan nästa doft. Tyvärr så blir min enda doftanteckning, Fy, Merlot minus, minus och minus. I munnen får jag inte heller någon kick, eftersmaken är kort. Detta blev för mig det sämsta röda vinet. Naturligtvis googlade jag fram att det är 40% Merlot i vinet. Vinet är inte dåligt, bara inte min grej. Ger vi det 10 år i källaren kan jag lova att mitt omdöme kommer att vara mer positivt.

2012 Chateau Brane-Cantenac. 441:-

Vin 3. Återigen är jag tvärsäker på att detta är det andra franska vinet. Känner på nytt inslaget av Merlot, nu är det dock inte lika påtagligt, men trots allt där. Doftar svarta vinbär, får en tanke åt italien när jag hittar körsbär. Kaffe, läder och blyerts står att finna. Smaken åt helvete för ungdomlig, borde nästan vara straffbart att dricka nu. Måste få några år att integrera tanninerna. 

2012 Chateau d'Armailhac. 381:-

Vin 4. Spännande doft, torkade örter känns tydligt precis som de svarta vinbären, dessutom någon bärig doft jag har svårt att associera till något.

Inte lika fylligt som de andra vinerna, färgen är också ljusare. I smaken återkommer de svarta vinbären och kryddorna, inte särskilt mycket strävhet, ett gott vin som passar att bjuda på.

2011 Artemis Cabernet Sauvignon. 381:-

Om Frankrike vann den vita kampen, så var det röda slaget klart till Amerikansk fördel. Så tyckte jag och även här var sällskapet överens. Min favorit blev Heitz med Beaune du Chateau på andra plats.

55 årsringar

Så var då födelsedagsmiddagen avklarad. Som den gambler jag är lyfte jag ur källarvalven en butelj som vinmakaren påstår ska drickas inom 5 år. 2007 Sancerre Les Baronnes Rouge, 100% PN. Vad har då 7 år gjort på den här näpna skapelsen? Visst jag är vinnekrofil, men detta var inte på något sätt ett dött vin, tvärtom den kändes väldigt spänstig trots att färgen skvallrade om något annat.
Sällan har jag druckit ett vin där tonen av vitpeppar varit så dominerande, bären finns nånstans i bakgrunden, Smaken är inledningsvis lite stram men vinner på att luftas. Vinet är så där äckligt läskande så jag vill häva., mycket inbjudande frukter, framförallt hallon.
Färgen är brunröd i en ljus ton som skvallrar om ålder. För knappa 200-hundringen tycker jag att detta var ett bra köp, 5-7 är inga problem för oss nekrofiler. Ni pedofiler där ute ska kanske dricka inom 5 år. Nu måste vi se när kroaterna mosar mexarna

Ingen fondmatchning

...men väl mäktig bira, slank italienare och en blyg Rhonare.
Tror jag fördriver tiden med en blogg, sittande här med tråkig höstförkylning. Tittar febrigt ut på baksidans aktivitet i brist på annat. Koltrastar och talgoxar flyger kors och tvärs, nån enstaka björktrast, men där: En stenknäck, fin.

Den pigge var över i helgen och hade med sig en frän bira. 75 cl Saison d´Erpe-Mere, 69:-, i papper. Tät och kompakt smak, trots den ljusa färgtonen. Stadig malt och humle med välproportionerliga toner av frukt och krydda och ett syrligt vetedrag. Mycket gott.

Vi smakade även en glad dansk, Amager Modern IPA, 35:-. Inte så mager, utan rätt fyllig med frisk beska och bastant humle. Gott.

Till middagen bestående av lammgryta ett säkert kort. Spinettas 10:a av Langhe Nebbiolo, 189:-. Lyckosam årgång av denna variant. Snyggt torrfruktig, elegant och välstämt i detaljerna för sin prisklass. Mycket gott.

Vi tillförde middagen även en 2011 Montirius Vacqueyras Le Clos, 199:-. Pga av Rhone och låg ålder tänkte jag göra säkrast i att schlunga den i dekantering i god tid före måltid. Hjälpte föga, upplevde den som dov och knuten. Som ett hoprullat nystan, utan att frisläppa några intressantare nyanser. Det pockar på björnbär, ört och peppar, som jag tror vill bli kompisar och samarbeta, men ack så instängt. Nåt får mig att tro på det här och ger för dagen betyget Gott. Rekommenderar avvaktan minst ett år eller två och det är inte osannolikt att betyget då blir högre.

Tidig morgon och semester

Lördagmorgon och klockan är 4, min dam från tidig kväll ligger i glasåtervinningen och sover ruset av sig. Som traditionen kräver sitter jag här ensam på altanen och inväntar soluppgången. Jag har ändå tagit ett stort steg i natt och för första gången öppnat en flaska rött just den här dagen, men man är ju lite wild and crazy. Jag dricker en underbar Pommard, det kanske är just så här som den smakar allra bäst, total tysthet innan de första måsarna tog ton för att strax följas av en sjungande grönfink. Käkar inte så lite ost till, bäst är min grottlagrade Gruyere. Vinet har en begynnande mognad, fixar säkert 5 år till, men tilltalar ändå vinnekrofilen vid Borenstranden, Körsbär och några jordgubbar, ek och bränt gummi. Jävlar så nöjd man kan bli. Tre veckors ledighet, det kommer att gå fort. Vinmakaren hod Albert Ponnelle har gjort ett bra jobb, vad vinet kostade minns jag inte, men det är ändå prisvärt.

Sverige ! ! !

Dagen före The National tillbringades med Ekerökretsen på Sorbonne vid Brommaplan. Där är det US only fram till 21/6, så vi drack goa yankeebira (bl.a. bifogad bild, en härlig Oregon ) och käkade gott. Lasan slog till med en 500 gramsburgare. Annars blev min personliga favorit för kvällen Flying dogs Farmhouse, med skön beska och lite vetekaraktär.

Det var ett tag sen man bloggade, men sen sist har följande goa vin varit föremål för lite stödanteckningar som vidarebefordras ocensurerat från det förmodligen upprymda ögonblicket det dracks och skrevs:

Vallado Douro 2009, 148:-. Vinet presenterar en fett fruktig grillvänlig doft som omsluter varmt och ger nästan farhågor om väl överdimensionerad generositet. Smaken är dock av mer behärskad karaktär med violiniserade mörka körsbär, plommon och en ren nyanserat fräsch fruktighet, som inte upplevs av det tyngre slaget.

I Riedel Pinot Noir hälldes Barolo la Serra 2007, 249:-, från Gianni Voerzio, som släppte på bred front 1/5 med även Dolcetto, Barbera och Vitt. Färgen är röd med svag tegelton. Doften är kryddig, intensiv, innehåller bär, torkad frukt, mörka körsbär, mild vanilj, plommon och lite russin och blommig parfym. Smaken är fyllig, något stram, djup karaktär av torkad frukt och murrig körsbär, pepprig i en överraskande utvecklad stil. Jag tyckte vinet var riktigt gott och hade inte förväntat mig en sån bredd och mognadsgrad.

Cornas Champelrose 2009, 199:-. Färgen ungdomligt tät blåröd. Doften är tung, fruktig, tät, innehåller mörka körsbär och mynta. Smaken är stram, djupfruktig, spänstig, mullig och murrig, koncentrerad med blåbär och mjukpepprig. Tacksamt välsmakande, men för intensivt fokuserad i avsaknad av nyanserat välavstämda toner. Ett härligt vin, men som jag tror behöver och klarar några års lagring.

 

Helt ocensurerat

Ursäkta, men nu har jag tappat fokus på Braxarnas kära blogg. Oops, fick en påminnelse idag när Allt om Vin anlände å jag tänkte, nu har man varit rätt usel på att förmedla vinintryck. Kolla läget och det är inte utan att höstmörkret satt lite sprätt i Braxengubbarna å då är det la bara att hänga på tåget, så man tager vad man haver. Fick nån snilleblixt vid semesteravslut att förmedla ledighetens ljuva intag, men si jag hann inte riktigt klart å sen rann allt ut i sanden. Skrev ett utkast då som aldrig blev klart, men i My Documents gör det ingen nytta, så jag drar iväg det lilla som blev, så får ni ta det för va det ä:
Semestern är väldigt kort, men känns väldigt lång i läge av att beskriva de vin som konsumerats under dessa trevliga veckor. Semestern började med en vinmässig braksmäll hemma hos Lassons. Och för att inte tala om tillhörande tilltugg, så blir det en strålande helhet. Det blev nässelsoppa med vaktelägg (vaktel!, vi kommer till det längre ner), tre latteost (Robiola) med balsamicomarmelad och smördegsinbakad oxfile mä mycke mycke runt omkring. Oj oj vad jag hoppades att jag var ung på nytt och kunde kräma i mig hur mycket som helst, men ack vad begränsad en gammal man är efter ståtliga förrätter. Till soppan bjöds en kritkerrosad italiensk läckerbit av 100 Sauvignon Blanc i form av Winkl 2010. Lite återhållsam och lurig till en början (Las låter mig aldrig se flaskorna) så länge den var sval, men med tilltagande påverkan av den ljumma rumsatmosfären blev jag nog rätt övertygad om att detta har hög påverkan av Sauvignon. Den breder ut sig på ett charmigt och välsmakande sätt, blir tydlig, och dofter och smaker får en karaktär som när Sauvignon har behandlats med största omsorg. Det blir fräckt och brett, men ändå med kontrollerad balans och jag hade nog inte kunnat drömma om att detta vin var så ungt. Till förrätt nr.2 och denna riktigt trevliga ostvariant halar Las fram champisen Comte Audoin De Dampierre 2002. Kanske inte lika kritikerrosad, men väldigt matchande till denna aptitretande ostbricka. Osten gör ett bra jobb ska medges och ställer inga jättekrav på ackompanjerande flytande sällskap (skulle kanske blivit lycklig även av en cider), men skumpan möter upp snyggt med sitt brödiga smakinnehåll kompletterande med nötter, syrliga äpplen och friska minerala toner. Det blev perfekt och väldigt mycke ost åt jag.
Till fillen kom en flirtande men mogen goding. Som en riktigt fräsch 40+-taggare. Bestämd med sina avsikter, ställer inga höga krav mer än att man ska vara någorlunda nykter och fräsch i smakjökarna, luta sig tillbaks och njuta av den bedårat förförande Josetta Saffirio Persiera 2003. Kanske inte den optimala årgången, men det här är godsaker.
Las vill inte se gäster med tomt i glasen, så som slutkläm och till en mycket mätt och goanöjd Ganges togs fram en helt fantastisk Barbera dÁlba. Jag blir så upprymd när jag märker hur fantastiska vin man kan göra av denna druva. Det finns så mycket mediokert men med lite själ kan man skapa riktigt slagkraftiga resultat. Barbera D’alba Scarrone 2007 Vietti, herreGu så bra den va. Mmm, enastående fruktkraft och ståtlig karaktär och en än gång förbannade jag mig själv över veka ålderssymptom. Det var kvar i flaskan när jag gick och så ska det inte behöva va, men Las fick kanske lite trevligt disksällskap.
Det blev sen en färd till mor och far i hemlandet. Bland en del annat blev det en repris på mycket goa Rhonevinet med de skuttande hararna, dvs. Crozes Hermitage, Domaine des Entrefaux (eller va den heter?). Det här va ju väldans prisvärt med sina 179 när det släpptes, men nu måste det varit en ny årgång, kan inte tänka mig annat. Mycket mer fruktmättad och lite ungdomligt ohyfsad. Blodigt och spänstigt tryckande och rätt tuff till den oskuldsfulla fläskfilen. Lite to much i denna kombo och tankarna gick mer utåt grillgallret. I och för sig bra att det är lite tryck och ambition, men till en stilla inomhusmåltid får jag nog be om lite mer sans. Nu en ung Rhonis som nog gott kan ligga till sig något för att bli en mer klassisk Rhonis och hamna i sitt rätta element.
Jaha, sen pekade Alfanosen mot sköna Roslagen. Den pigge Sege hade lockat med trubadurafton i form av Stefan Sundström hos skärgårdslantliga KnappKarlsson. Ja, det var inte så trubaduriskt där inte. Ett sjujävla ös snarare, med gamle Ekerögubben och vilka grymma musiker han har med sig sen då, gitarrister från Weeping Willows och Hellacopters och basist från Wilmer X och det kan ju bara sluta på ett sätt, riktigt bra, och Sundström kan aldrig varit i bättre sällskap. Så jära bisarrt ställe, mitt ute i ingenstans, ett båthus!! Å så charmigt, ja ni vet ju att tom Bob Hund va där när vi njöt av Champagne. Flytande då? Ja, han har ju rykte om sig att ta lite dåligt, den gamle Sege, men jag undrar samtidigt vad han ska ha sina flera hundra Punk IPA till i förrådet? Iofs sommarn är lång men annars får vi la åka upp och hjälpa honom på traven. Eftersom Mary är Rawson Retreat-fanatiker ville jag bidra med en fläskigare kyss i form Penfolds Bin 28:a. Gesten uppskattades och jag tror även smaken. Den blev riktigt god till pigges eminenta grillspett och jag tror det är i den miljön denna mörkfruktiga generösa produkt kommer bäst till pass. Mary lilla ville även överraska med ett riktigt Rock n´rollvin. Motörhead! Även den en klassiskt australiensisk Shirazgenerös historia. Tyckte den var riktigt OK och inte lika fullt matkrävande som Binnen och passade därför lite bättre att smutta och småchattra till efter maten.
En liten västkusttripp med kulturella spår av Carl-Einar Häckner och Badjävlar avslutades i vaktlarnas förlovade land. Eller som en del kallar det, Prärien. Å Prärien är nog något som de små bytt byll-yttlåtande liven uppskattar starkt. I traditionell anda fortsätter det kulturella spåret för frun, medans jag själv, förutom bytt byll-yttarna uppskattar när Spunken säger: Sa vi går ner i källaren å se va vi ska ta? Det är helt uppenbart att Swansons fått en riktig pejl på hur man hanterar pizzor i pizzaugnen. Välgräddade och lagom knapriga, perfekt deg och underbart goda, vilka smarriga pizzor. Situationen blev ju knappast sämre av ett underbart distinkt levererande Gajavin i form av Sito Moresco 2006. Jamen, det var väl riktigt bra skjut i både bouquet och smak i denna sköna skapelse. Förutom Nebbiolo är det närvaro av 35 Merlot och 30 Cabernat Sauvignon. Det är tydliga drag av mörka körsbär i både doft och smak, men bärs upp/kompletteras av en fruktig elegans. Eftersmaken är lång och hela intrycket ger indikationer på ett mycket balanserat och prydligt komponerat vin. Vi började smutta på innehållet under pizzagräddningen och det ska ärligt erkännas att det var väldigt svårt att hålla fingrarna i styr från glaset. Även om det finns kraft och pondus är det drickvänligt utan tilltugg, där den snygga strukturen sätter sinnet i välbehag. För att ha tillräckligt med dryck till maten fick vi backa upp med Setriolo Chianti Classico, 2008. Även det en överraskande trevlig bekantskap. Återigen en uppbackning av franskt inslag och nu i form av Merlot till Sangiovesen. Även här ger det ett undertryck som förstärker upplevelsen, men här mer ungdomligt och mjukt i en mörk botten. Vilka pizzavin! Kvällen led vidare, vaktlarna väntade (eller vi trodde väl egentligen inte att de gjorde det), fyll korgen med pilsner! Nu bär det iväg. Första stoppet ljöd bytt byll-ytt och innan den natten var slut liksom pilsnern blev det väldigt väldigt många bytt byll-ytt och ljupare ljupare filosofiska diskussioner från åhörarna. Det är sant uppfriskande med vakteltur.
Efter den korta nattens sömn finns det väl egentligen bara en väg och den är till Vätterns svalka. Framåt eftermiddan och i ostsällskap med bl.a. Stilton ackompanjerade vi med en inte helt lågprisad italiensk mousserande i form av Franciacorta Ca´del Bosco. Den matchade schysst, svalkade och smakade en hel del. Vinet är rätt rejält med en rättså bred repertoar i både doft och smak. Tydligt fruktigt med blommiga och exotiska inslag som matchas av fin syra och friskt porlande egenskaper. Inte alls mesig och hänger med bra till ostbrickan. Strax därefter ställde sig Spunken vid grillen och eftersom han är en Rhonefanatic ville jag bjuda på 1/6-släppets 2007 Terre Pourpre C-d R Villages Visan. Det var ett riktigt trevligt vin med substans och potential, men återigen som hemma hos mor en rhonare med mer generositet än behärskad sans och snygga drag. Upplevelsen blir lite mörk och förväntade kryddrag får jobba lite för att ta sig igenom. Man får ett intryck av att schyssta karaktärer ligger där och lurar och jag tror jag väntar med att fresta nästa putell på Spunken, så får vi se om han känner igen den. Korken hade även gått ur en Montus Cuvee Prestige, 2003, och placerats i luftningskaraff, men eftersom vi framförallt är friluftsmänniskor styrde vi först kosan till Hoftornet. På plats bjöds på nån härlig lokal bira av både pilsner- och aletyp, men det var stört omöjligt att känna någon skillnad på dom, men de var i vart fall väldigt sympatiskt gammeldags i smaken. Spunken räknade pippi och jag sörplade och om det inte varit för flygmyrorna hade det varit en stämningsfull solnedgång. Väl hemma i soffan var det dags för Montusen. Har sällan varit med om en så…………Ja kära nån, det var så långt jag fick till det i somras, men lite elakt att sluta just där. Hur smaka Montusen? Spunken får korrigera mig, men vad jag tror jag var på väg att skriva var att bouqueten inbjöd till förväntningar i en lantgårdsaktig stil. Djup, kraft och stimulans för näsan i intressanta nyanser, men att smakupplevelsen upptog för mycket uppmärksamhet i en eldig karaktär med ett mattare, flatare avslut, som inte riktigt levde upp till det välbehag nosen registrerade. Ja, typ, med reservation för den kommentaren. Efter det rann det ner en del till, men det är bara att beklaga att det nu gått för lång tid för att ge någon vettig kommentar till det.