Vulkanvin

En snabb rekommendation: de Aetna 2017 från Terra Costantino (Nummer 2400 på Bolaget ) är ett vin som föll mig på läppen; ganska ljust i färgen, mycket röda bär och kryddor i doften, smakrikt utan att bli baktungt. Kostar 159:- Ett bra köp från en region som börjar låta tala om sig. Mycket kvalité kommer från Sicilien nuförtiden.

Dagens druva: Perricone.

Följer BK Wines nyhetsbrev, och där finns en del matnyttigt, samtidigt som man kan uppröras (kanske) lite över vurmen av biodynamiska viner (jo, jag tycker det är mycket hokus pokus, även om det råkar funka ibland).

 Ett pålitligt inslag är dock genomgången av nya viner och nya årgångar i Systembolagets sortiment. Speciellt kul är recensionen av Små Partier-hyllan där man kan hitta lite udda prylar, ibland är det gott, ibland är det intressant.

Släppet i januari innehöll ett sicilianskt vin från Tenuta Regaleale, Perricone (eller Guarnaccio som är vinarbetarnas smeknamn på vinet, om du googlar så får du mest träffar på en tvålfager yngling, så det är nog ganska lokalt). Perricone är en druva som gärna blandas med Nero d'Avola för att få lite stuns i de annars sammetslena vinet. 2016 års årgång är prisat strax under 150 SEK och är fortfarande blårött i färgen och syrarikt med en del strävhet, om än av det snälla slaget. Vinprovar-Jack påstår sig finna fikon och röda bär, jag vet inte, men jag tror nog att det kan utvecklas under ett par års tid.

En annan udda fakta är att Perricone-druvan är synnerligen känslig för vinlus, så den fick ordentligt med bäng när detta kryp av misstag importerades från Amerika.

Tasca d'Almerita är en av storspelarna på Sicilien när det gäller vin, och de har på senare tid köpt vingårdar lite varstans på Ön, där en mängd olika druvsorter odlas, såväl extremt lokala som världsnamn som t.ex. Syrah.

Helt allround

om man vill gynna tryfflarna, varför inte gynna dom med denna trevliga sicilianare. 165:- är helt ok för denna grillvänliga, höstvänliga, overall anpassningsbara och lyckade Nero d´avola. Fin mörkfruktig, blommig bouquet med pigga körbärspraliner och choklädig avrundning. Ingen chock för nosen, respektabelt försiktig, men lockande. Smaken är fruktigt generös med övervägande mörkbäriga inslag, lagom kryddig och uppvisar en balanserad pondus som kan ge både grillkväll och höstgryta ett trevligt sällskap. Har en så där lagom styrande stramhet som ger flexibilitet till kombon med måltiden. Riktigt bra och passar bäst till köttiga måltider, skänker passande exklusiva inslag till grillkvällen och ett fullgott alternativ till höstgrytan. Ligger bra till i tiden.

Dä va länge sen å varför inte oftare, BRAXARE!!

nu är påsken slut och grillsäsongen har börjat, kortbyxor, T-shirt går skitbra. När jag ölat som grillsällskap dricker jag enbart vin och på nåt jävla vis känns det som man hinner blogga, när ljuset ligger på, vårkvällen är ljummen och dagen är faktiskt längre. Stunden där bakom i grillröken blir till reflektion och laddning och på nåt konstigt sätt består dygnet helt plötsligt av några timmar extra. Nu är bara klockan 21:39 och hade det varit vinter kan jag ge mig fan på att den varit 23:39.

Grillpremiären bestod av underbar tacksamflankstek med från ugnen panna med amandinepotatis, mörötter, lök och broccoli och en klick bearnaise.
Gulfi, Nerojbleo, 2010, 171:-, har ofta fått bra recensioner, vet inte specifikt 2010, men Gulfin i allmänhet har blivit lite kassako för Tryfflarna. Tog den från småpartihyllan på Bromma Blocks å tänkte den varma Sicilianska solen med Nero dÁvola  kunde göra sig bra i sällskap från grillen.
Doften får mig lite överraskad och överrumplad i ungdomligt pumpad mörk körsbär med i bakgrund parfym och söt, typ hyacintisk blommighet.
Smaken tar dock ner det hela lite på jorden och blir något i kontrast med den stinna spänstiga doften och ger en mild behaglig kryddighet i mörk frukt med inslag av blåbär, svarta vinbär, djupa körsbär, kakao, örtte och en viss söt parfym med riktande tannin och syra som i helhet ger ett grillfärdigt intryck och smakmässigt klar för bruk. Munnen fylls generöst till grillmaten, men när maten är slut avslöjas ett snopet kort efterhäng och ger inte mer en svag frukt och sträv tunga. Resan "DSE" går i uppkäftighet, balanserad frukt/tannin/syra och tomma intet.
Så här som bloggsällskap sitter jag å smuttar på en också från småpartihyllan, Fuligni Ginestreto 2012, Rosso di Montalcino, 179:-, och nu vet jag inte om jag håller på att bli lite fuller, men jag tycker den i alla delar är bättre än Gulfi. Det här är ett per definition ett stramt vin, men då är det stramt i harmoni och lyfter hela kompositionen av mjuka nötter och ungdomlig frukt till hel flexibilitet. Riktigt frän, klassiska drag med fin fruktighet, för att vara reasonably priced Sangiovese. Sammanfattningsvis, Gulfin är ett bra grillvin, men måste ha sällskap, Fulignin är lite som Le Volte, drick det när och till vad f-n som helst. Gulfin är Gott å nu i detta bloggtillstånd känner jag mig helt övertygad om att Fuligni är Mycket Gott! Toscana! Toscana!

Nya vinbekantskaper i påskhelgen

 


Jag är storvuxen och måste ha egen bild

Med middagsgäster såväl på påskafton som påskdag erbjöds lämpliga tillfällen att njuta några fler vin. En ekologisk sicilianare, Gulfi Nerojbleo 2009, 171:-, har jag troligtvis smakat på vinprovning, men aldrig köpt hem själv. Doften är fylligt fruktig med inslag av mörka körsbär, blå plommon, lakrits och en kryddton som väger lätt i frukttätheten. Bakom fruktrik matta med samma inslag som i doft + svarta vinbär är det stramt och örtigt kantigt och den integreringen fungerar inte. Det blir 2 spår och den mulliga frukten blir utan stil och nyanserad behärskning. Nja, det här kan möjligtvis rätta till sig med lite flaskmognad och för att det kan finnas en eventuell framtid är jag generös med betyget Gott.
Påskens besvikelse var Vilmart Grand Cellier, premier cru. Sammanfattningsvis en syrlig blekfis, som inte hade mycket att erbjuda varken i stum bouquet eller fattig smak. Jag förutsätter att detta växer efter en "längre?" tid och jag kommer inte öppna nästa flaska en på ett bra tag. Drickbart idag.
I skarp kontrast och fantastisk njutning i varm påsksol står Gonet Sulcova BdB 2002 Magnum. I 1:a hand

fräscht och spänstigt och förvånande sparsamt med konkreta mognadstoner. Färgen är gyllengul och det bjuder vackert i doft och smak i 1:a ledet av parfym, blommor, gula plommon, söt citrus och honung, i matchen, men i bakgrund äppelmust och brödighet. Då Gonet är en duktig och prisvärd vinmakare, men kanske inte den mest prestigefyllde, ger detta en indikation om vilken slagkraftig och stabil årgång detta är. Nästa flaska får nu vila ett tag med de övriga i 02-samlingen. Tack för det lovande beskedet och betyget blir Mycket Gott+.
Några gamla Radici har jag nästan glömt bort och jag misstänkte att 97:an borde inte kunna bli så mycket mer fantastisk. Radici Taurasi Riserva 1997 har en rund balanserad mörk fruktdoft med torkade inslag, varm finstämd krydda och välplacerad fatton. Smaken är harmonisk, det är lugn mörk frukt, russin och fint integrerad krydda. Det är torkade moget söta frukttoner, men det lever kvar även spänstigare renfruktiga nyanser av mörka plommon, mörka körsbär och lite strama drag. Det har satt sig fint och vinet känns riktigt bra nu. Det är på håret att det tippar uppåt, men det är lite för mycket som förväntat och jag saknar lite överraskande finess och riklighet, så betyget får stanna vid Mycket gott+. Glatt avslut!