En liten vinprovning i karantäntider

Många nya ord är det. Covid19, Social distansering och statsepidemiolog.Planer som måste ändras, resor som inte blir av och ett samhälle i spänt vänteläge. Vadgöradå? Extramöte med BraxenSyd förstärkta med Pi3. Provningen genomfördes enligt Folkhälsoinstitutets allmänna råd med god luftväxling och minimal fysisk kontakt. Inga killkramar här inte!
Till det väsentliga...Lite utgrävningar från källare och en del nyköp. Genomgående minst bra grejor även om vi spred vilt över stilar och ålder.

Utan någon speciell ordning...

1. 2012 A. Margaine Special club. Fortfarande ung spänstig med rejäl syra. Klarar många år till på rygg beroende på hur mycket mognadstoner man vill ha i den. Mycket bra grejor
2. 2014 Adelsheim Breaking Ground. Vital och välgjord amerikanare. Mycket bra grejor
3. Vina Ardanza Reserva 2010 Selection Especial, Ett prov av den låda som köpte och splittdes mellan några Braxar. Mycket dill och syra. Många års lagring rekommenderas. I dagsläget bra grejor.
4. 2005 Château Cantenac-Brown, Margaux. En sista flaska av de tidigare ganska kantiga och barska buteljerna. Som vanligt med Bordeaux en fantastisk doft, Svart vinbär, cigarrlåda, lite våt lövskog, läder. Alla klassiska markörer. Djupt djupröd färg. Smaken som vanligt torrare än doften. Fortfarande mer kantigt än elegant. Bra syra, fortfarande lite tuffa tanniner. Ett bra matvin som säkert håller 10 år till och trots ålder var korken som ny. Mycket bra grejor!
5.  2005 Château de Malle. En precis lagom stor halva Sauternes till efterrätten blev det. Mycket bra grejor som fortfarande var vitalt i syran och med en lite avrundad elegant mäktig sötma.
6. 2010 Châteauneuf-du-Pape Domaine de la Côte de L´Ange. En mycket vital och trevlig Grenache-dominerad GSM. Ett av kvällens lättdruckna vin och kul med en Ch9dP som inte syltar ihop på 10 år! Mycket bra grejor
7. 2018 Roero Arneis, Bruno Giacosa. Egentligen vårt vita lunchvin som vi passade på att prova lite av. Mycket bra grejor av en spännande druva. Det blir mer av detta! 
8. 2017 Monsanto Chianti Classico. En annan vinsläpp som kom med på ett hörn. Ett lysande vardagsvin som kanske inte riktigt stod upp i konkurrensen. Men bra grejor är det.

Det blev ju lite att skölja ner för tre personer. Men alla flaskor var inte fulla från start, och det var bra slattar kvar i de flesta. Så sammanfattningen är mycket bra vin denna sista lördag i mars 202o

1990 Grand Vin de Château Latour



En del blogginlägg skriver jag med vördnad. Detta är ett sådant. På trettondagsafton bjöd vår Lundaboende Brax VinkelBrax till Lund. När jag skred in i hemmet stod det en 1990 Château Latour på bordet... Öppnad och försiktigt luftad.
Det var spännande att följa vinet under ett par tre timmar under mycket städade former. Givetvis med en klassiskt lovande Bordeauxdoft och en stram torr initial smak. Efter en kort stund kom det ett mycket bra och mer fruktigt häng som höll i under flera minuter.
Efter nån timma i glaset började lite källartoner slå igenom i både doft och smak, men då fick vi ju en anledning att fulla upp en ny liten sipp. Mycket njutbart på alla sätt
Ett oerhört vitalt vin efter dryga 25 år på flaska!!!  Det görs mycket bra vin på många håll i världen men detta är på något sätt svåröverträffat när alla komponenter är på plats.

Om nu någon har någon eller några sådana här på lager så börjar det bli hög tid att njuta. För det är det det handlar om. Vinet som sådant klarar säkert ganska många år till, men kvällens exemplar hade ca 6-7 mm kvar av opåverkad kork. Resterande delar var väl genomfuktade, men jag vet inget om det egentligen är ett problem. Sen tror jag å andra sidan att vinet har peakat, det blir nog inte bättre utan går med värdighet vidare mot dösidan. För det finns väl inga vin-nekrofiler i vår loge?
Tack Arne för en minnesvärd vinupplevelse!!!

 Två halverade kalkonfiléer tillagades och avnjöts med kokepära, gräddsås, bryssel- och rödkål samt äppelmos. Fantastiskt gott och det blev nog ca 1,5 kg kött kvar till akademiska lunchlådor. Till denna mat konstaterade vi att 1990 Ch Latour passade bra.

Som komplement dracks även ett Adelsheim Pinot Noir, vilket i sig är ett mycket bra vin men hade denna kväll ett övermäktigt motstånd från en allra största Fransk storebror.
Och till en mästerligt tillagad Tarte Tatin sippades lite sötevin från Fransk-Tyska gränsen,
2008 Sundel Gewurztraminer, Vendange Tardive Vin de Glace. Den var blommig, söt och blommig och lite blommig åt pelargonhållet. Det blev det kvar av det vinet.
Och idag blev det lite fågelskådning och undertecknad kunde för andra gången denna veckan studera svartnäst islom. En bra trettonhelg.

Enda nyheten svek

Som var en Philippe Deval Vouvray för 115 spänn. Loire har ju förmågan att kunna bidra med en och annan schysst cremant med fina Chenin blanc, men i denna Vouvray hade en hög syranivå alldeles för lite understöd. Det blev rätt surt helt enkelt, för frukt och mineral hade en alldeles för blek hållning. Det är ungt (2016), så en bättre framtid med viss mognad ska inte uteslutas.
Så till några källarvin:

Josetta Saffirio Persiera 2006 har en mycket fin och lovande bouquet där frukten lockande blandas med klassiskt mogna nypon och rosenparfym. Pigga tanniner i klassisk Baroloanda och överlag har vinet en smått ungdomlig fräschhet. Dock blir jag lite besviken i smaken av fruktbilden. Det har en skön renhet, men samtidigt något transparent och lite enkelspårigt. Saknar lite mörka höstiga undertoner som så fint kunde matchat tanninerna. Positiva tendenser, men kanske var jag lite snabb med tomten här. Är ju trots allt inte jul än.

En tätare och djupare historia är finfina Guidalberto 2012. Strålande gott och härligt tillgängligt trots ung ålder. Mörka bär och lättsam ek med fin parfym i ståtligt lyftande bouquet. Blåa och svarta bär får elegant uppbackning av polerade tanniner, pigg fruktsyra och viss krydda. Frukten får spela tämligen generöst, men får ett balanserat motstånd. Sitter bra.

Tripp trapp trull i Pinot Noir mm

En lördagskväll med tillfälle för en del provsmakning har passerat denna helg parallellt med pågående tjejmiddag i en annan del av byn. Blir inte så mycket detaljerade noteringar när vinerna kommer in på löpande band och det diskuteras lite av varje kring bordet med blandad fokus :). Men om det var gott eller inte går ju klämma ur sig och för min del var jag helt nöjd med kvällens viner i intervallet bra till fantastiskt.
Det blev en intressant trippel i Pinot Noir. Först ut Louis Jadots Savigny-Les-Beaune 2013. Kanske av mer klassiskt snitt med ljusare frukt, väger lätt, men elegant och en fin struktur. Tycker det var riktigt gott och passade fint som starter till utegrillad hälleflundra med parmesanmos.
Las hade med sig en charmig Willamette, 2013 Seven Springs. I öppningsfasen mer yankee style, med lite sweet oak. Klart mörkare och generösare i frukten, men med tydlig Pinotaddress. Med tilltagande luftning backar eken in och den fina frukten blommar ut med stabilitet. Gott hela vägen, men här rekommenderar jag en tids ytterligare flasklagring.
Sen kommer monstret, om jag nu får skriva så om Antica Terras Ceras 2012, men jag menar i positiv bemärkelse. En sjutusan kraft och strålande gott! Mörkt och kraftfullt, men med en härlig balans i syra mot intensiv körsbärsfrukt. Mjukt ekiga pinottoner i bouquet, men i smaken är klassisk pinot svårfunnen. Inte ofta man dricker nåt så fulladdat med den druvan. Sjukt gott och man har ju knorrat lite över att priserna har stuckit iväg, men vett i fan om det inte är värt det när man presterar på sån här nivå. Avslutningsvis, i ärlighetens namn fast det var great nu, bör denna årgång sparas ett antal år till innan det är dags för öppning.
En liten 02:a skadar ju inte att börja dan med och igår blev det Legras Presidence BdB. Det var nog en av de mer mogna champagner jag nånsin druckit, så det var hög tid uppenbarligen. Riktigt mustigt och gräddigt med lite oxidativa toner. Tycker det är viss igenkänningsfaktor på BdB-mustighet nu när man druckit några äldre. Riktigt moget, men absolut gott och charmigt.
Sist ut blev en Brunello, Piccolominis Pianrosso 2004. Vinet är bra med i matchen trots sin ålder. En fin spänstighet i frukten, men med inslag av lite rustika toner. Fantastiskt gott, sangiovese med självsäkerhet och pondus!
Störst för kvällen var helt klart Ceras, det är väldigt intressant vad de åstadkommer, men till er som har denna årgång, vänta några år.

Braxen syd i slutet av Juli 2017

Braxen syd sammanstrålade i Blekinge i helgen. Efter lite varierande där vår Grönlandsresenär seglade egen båt, och resterade del skumpade runt i Blekinge skärgård med skärgårdstrafiken, samlades vi för att kolla vad 2004 var för år.

Under vår lunch och utfärd i skärgården slank det ner en Gatinois Rose samt en 2006 Gonet Sulcova som lite uppvärmning. Just det, sen tog vi en Hebrart BdB som förchampagne innan vår seglande broder anlände. Sen blev det 2004!
Vilmart 2004 var riktigt bra! Ektonerna har bleknats av alldeles lagom . En stor skumpa som matchade lite fett småplock
2004 Chateau Bahans Haut-Brion var riktigt riktigt bra! Ett andravin som är riktigt på topp! Köptes på Bolaget som primör 2004 med leverans 2006. Och var i min gom bättre än
2004 Sassicaia. Ett bra vin men var kanske redan lite over the top. Det antyddes väl det när LG provade Sassicaia också. Så de vi har i Braxens källare bör nog tas ganska omgående!!!
2004 Haut-Carles som var ganska nyköpt från Bolis fick avsluta huvudrätten. Öppnas då det gått torrt i glasen och smakades utan luftning. Fortfarande tydligt tryck i eken men mycket merlottungt och gott!
Till ovanstående avåts når kilo kalvfilé med Café-du-Paris-smör samt hasseskalade färskpotatis!

Lite blandade ostar och hallonmelonsorbet avslutade måltiden tillsammans med en 2012 Schloss Lieser Auslese. Också bra och har utvecklat stora dieselångor sedan förra kontrolldrickningen.

Men en stor lärdom underkvällen var att 2004 Sassicaia nog inte bör lagras längre! Och vi har väl två i källaren? Och det är nog mer som är moget! Så låt oss följa arnes förslag:
Lägga in en källardrickning när mörkret ligger som tyngst över oss i februari! Och sen ska jag tjata lite. Söglet i Sassicaia var extremt finkornigt så tre dygn stående räckte inte riktigt för att den skulle klarna helt...

Semestermåndag på Ekerö

...och en stund över för lite blogg. Midsommar och inledning på semester har passerat med en mat- och vinmässig mångfald av mestadels fantastisk kvalité. Förutom gris å enastående Antica Terra har suberba årgångschampagner gjort stort intryck. Moget och elegant på samma gång blir riktigt bra och njutbart.

På söndag kväll grillades entrecote a la HL i senaste nummer av AoV och till det en bloggvärd Priorat. Den har nog slunkit med nån gång och jag har inte kollat prisläge. Utmärkande var att den upplevdes härligt mild och stiligt fatrund. Frukten har visst en fin koncentration, men inte så tungt tätt och intensivt som är mer normalt från området. Om jag tolkar baksidan rätt finns här även inslag av Carignan. Härligt slank och klunkvänlig, men ändå en mörkbärig len generositet. Satt riktigt fint och den etiketten är värd att hålla utkik efter.

FrenchGermanFrenchGer...

Ett bra bevis på att Alsace håller, hela vägen ner till Strasbourg. 2014 smet en kollega och jag från konferensen en halvdag och landade med hjälp av lokalbuss i en av de närmsta vinbyarna. Med hjälp av guideboken "Vinguide Alsace" av Lundabon (?) Per Warfvinge letade vi oss fram till Herr Bechtold, som visade sig vara en trevlig prick, trots att vi kom mitt i skörden. Hans Pinot noir har jag redan skrivit om, om man väljer rätt år så är den mycket njutbar, men det är förstås rieslingen som enligt mig är höjdaren. Här Engelberg i Grand Cru-läge från 2012. Avslöjande petroleum i doften, Mineralig lång, god, fyllig smak, inte så framträdande syra, har fått den här stilen hos Leon Beyer tidigare. Perfekt som matvin. Till och med en känsla av sötma i smaken, har karln tyska släktingar? Ytterst njutbart, och priset på plats, 15.50 Euro får väl kallas väl prisvärt, med råge!

En Melon De Bourgogne minsann

fantastiskt trevlig turistbild i senaste inlägg, hoppas ni hade trevligt grabbar, hej hå hej hå. För egen stillsam del har jag gjort nån premiärbekantskap med Muscadet. Läst en del, men har ingen klar minnesbild av att smakat denna Loiresida. Men först tillbaka till Trento.

Möjligt jag bloggat om denna årgångs-Rotari förr, men i snabbt val på Blocksen lockade detta. 7 åring för 139:- kan bli bra för lördag em i nyinredda källarbaren.

Rotari 2010 har en vaken mineraliskt lätt fruktig bouquet och en fin spänst och livlighet i munnen, men bubblorna var kortlivat aktiva i glaset. Mer frisk än påtagligt fruktig. Bestående intryck är att 7-åringen ger mest mineralisk skärpa och fräsch klang med försiktigt krusigt fruktiga äppelstråk och citruszestinramning. Inte riktigt som förväntat kan man säga i jmf med standard-Rotari. Va piggt?!

Å så till Muscadet, vad kan det bli av det? Chateau Thébaud 2012 köstar en 161 spänn. Ett gott, balanserat och trevligt vin på sitt sätt, men också neutralt med viss tråkvarning. Bouqueten sticker inte ut i nåt överflöd. Ger stickningar av gräs, hö och försiktigt blyg frukt och blommighet. Smaken ger något mer i form av torr pigg syra i framkant uppbackat av en fruktig mångsidighet innehållande krusbär, syrliga vinbär, alla färgers äpple med syrlighet till mustighet, nätta söta päron och lite blommigt präglad persika. Men allt passerar snabbt revy och mynnar ut i något råbarkad mineralisk syrlighet i visst minne av fruktsvepet. Summarum neutralt, balanserat och kvickt och jag kan konstatera att en Muscadet är lite speciell, men absolut inte oäven till italiensk risotto med prosciutto- och salviainbäddad kylling.

Lördagstankar kring en klurig Bourdeaux.

Chateaux Le Boscq Saint Estéphe 2009. Det var ett tag sen jag reflekterade över detta vin, men vid inköpstidpunkten var den förekommande i kritiken med vänliga ordalag och det här är andra gången jag dricker en Boscq. Direkt i jämförelse efter slutskvätten från förra veckans Sigge Tiara känns den något vattnig och gles och knyter inte riktigt ihop. Men under kvällens timmar med tilltagande luftning öppnar det upp och vaknar till. Visar en alltmer pigg spänst med tätare svartvinbärsfrukt och ger snarare ett ungdomligt närvarande intryck. Började nästan fundera på om jag lättat korken lite onödigt tidigt. Bouqueten blir fruktigt ekfärgat harmonisk med klösiga körsbärsstänk och en lätt rökig ton. Smaken blir mörkfruktigt stram och gleshet framstår nu som ett orättvist påhopp. Det tätnar till och fyller upp med svartvinbär, blåbär i sällskap med lätt krydda, lite stjälkighet (som kan förklara glesheten innan luftad frukt fyllde på) och en sotad örtton. Ja, ärligt talat är jag lite lost om det här är så bra det kan bli eller om utvecklingskurvan kan göra ytterligare framsteg. Hursomhelst är summeringen att vinet är stramt fruktigt rappt och allt annat än trött, men en viss brist på botten gör mig fundersam. Det är en livlig och charmig Bourdeaux om än lite mystisk och diffus. Det är mellanprisklass och jag tror att då var priset en bit under 300.

Första gången jag drack denna drar jag mig till minnes att jag var sådär måttligt impad, men kände mig mer positiv idag. Den är lite krutig, men måste erkänna att den har en rätt trevlig fruktkaraktär, med både generös bredd och citrusfriska.

Lågprisad Bourdeaux

i årgång 2012 är druvblenden 57 Merlot, 30 Cab Sauvignon och 13 Cab Franc i denna Clarendelle från Clarence Dillon. En upprepad rekommendation från "The good of the life" efter att de provade 2010. 169:- kostar flaskan och jag tyckte se i veckan att den dessutom var på rea. Vad upplever och tycker då en glad amatör om detta?:
Först lite diskret bouquet, men växer till sig mulligt med saftig svart vinbär, mörka körsbär och diskreta fat. Färgen är bläckigt mörk som kan indikera en tungmäktig resa, men både doften och smaken är behagligt lugna och uttrycker balans utan överdrifter. Smaken har en fin fruktig täthet med svart vinbär, blåbär, röda körsbär, slånbär bredvid choklad, cigarrstänk och en örtkvistig stramhet. Försiktiga fat skänker viss avrundning utan att inkräkta på spänsten. Jo, det här är för priset riktigt bra och en härlig hälsning från Bourdeaux. Det är mycket på bredden, men jag saknar lite djup och varmare undertoner. Ett tags flaskutveckling kan säkert råda bot på det och ge en mer komplett upplevelse. Schysst!

2 x Italia

Oltre 2012 Pio Cesare Langhe. I nosen röda å mörka körsbär, lingon å parfym,
Smak: röda å mörka körsbär, lingonstramt, pigg syra, blommig parfym, och även en djupare botten med plommontäthet, tämligen generöst med ungdomlig koncentration och med en rätt intensiv fruktskärpa. Inte helt i harmoni, men en charmigt ungdomlig intensitet, trots några år på nacken.
Godkänt, men inte helt på plats. Återfinns inte på sortimentet för närvarande (udda Pio?) och kommer inte ihåg pris, men gissar ca 150:-.

Rias Tenuta Gregu 2015, det är nåt med sardinsk vermentino som tilltalar mig. Nån elegans, finstämd frukt och en ren rak syra, en läcker nätthet med päron och viss smörig nötighet. Kiwi, krusbär å frisk citrus som mynnar i grapeigt avslut. 2015 är ungt och några års lagring kan absolut ge en intressant utveckling.
Väldigt gott men finns tyvärr inte i beställningssortimentet just nu, men kan rekommendera Jakara eller Spèra för rimliga 150:-, också från Sardinien.

Sabreringspremiär

...med nya köpesabeln gick av stapeln på midsommarafton. En Gonet Sulcova 2002 Magnum fick stå till tjänst, men den smakade inte sämre för det. Smakade riktigt bra gjorde även Lagras & Haas 2008 Magnum, Altanza Salvador Dali 2004 och Piccolomini Brunello 2010 denna överraskande vinrika afton. Men dagens första, Pommery Cuvée Louise 2002 och den allra sista, Antica Terra Ceras 2012, låg på en exceptionellt hög, på gränsen till tårögd nivå.

Toppklass!

Gammal bekant och helt nytt från 2012

Det var riktigt länge sen jag prövade en årgång av Marchese Antinori Chianti Classico, Tenuta Tignanello och med denna 2012 kan jag fråga mig varför. Ett riktigt gott generöst vin med måhända lite publikfriande karaktärer, men vad gjorde det? Tyvärr verkar den inte finnas i SB sortiment just nu och jag har ingen notering av vad det kostade. Troligtvis ska den väl säljas under 200:- i alla fall, så fler än konsulter bör ha råd :). För nosen är det ett rejält körsbärssting, något smörigt rostade fat, mörka bär med djupare botten, lite marsipan och mulligt fruktigt, sicken fet skjuts för en Chianti. Smaken bjuder förvånansvärt bra täthet med mörk charmig intensitet och lite mjölkchoklad. Mörka körsbär, plommon och slånbär tas om hand av en milt rostad fatton, bra dirigerat av en finkänslig tannin- och syrastruktur. I en bra mörktonad finish och efterhäng samsas plommonkompott och lite kärvare slånbär. En sån här tar jag gärna med mig hem igen om den dyker upp i hyllorna. Möjligtvis öppnades denna årgång i något tidigt läge eller åtminstone hade den förutsättningar att klara sig ett bra tag till. Peppoli var ju faktiskt också toklängesen jag drack, kanske dags att pröva?

Fick också möjlighet att testa ytterligare ett glas av ett oprövat Sardinienvin från Nebbiologillande producenten Muscazega. Colli del Limbara 2012 är tänkt att hamna ca en femtiolapp lägre än den jag bloggade för ett tag sen. Här behövs mycket luft märkte jag, nyöppnat var den helt fattig(sluten) i bouqueten och smaken bjöd ett sjujävlar tanninbett (Nebbiolons närvaro behövde inte ifrågasättas :)). Ställde glaset åt sidan nån halvtimma och då hann det öppna upp. Nu lyfter ur glaset en rätt tung körsbärsparfym, lite plommon, kommer fuktigt multna löv och en smygande torkad fruktton, men det finns t.o.m i doften fortfarande en kärvhet, charmigt för nebbiolodiggarn. Smaken upplever jag fortfarande något gles, lite tam och osynkad med en viss metallisk känsla, men visst finns där mörka körsbär, röda plommon i stram förpackning och frisk syra. Lite mer framträdande frukt och mjukare linjer behövs tycker jag, men kan säkert av inbiten nebbiolovän vinna uppskattning. Med ännu mer luftning och kanske 2 glas även vinna mig. Bouqueten är på plats.

Rapparvin

Fontanafredda Barbaresco, 169:-. en rekommendation från Petter i något utskick, trodde jag. Men efter lite förvirring och eftersökning insåg jag att Petter beskrev 2011, flaskan jag hade i min hand var en 2012. Uppenbarligen är vi inne i ett årgångsbyte. Strunt samma, det här va rätt bra skit ändå för den penningen. Det bjuds en mjuk kryddig doft med elegant torkad frukt och lätt parfym. Rätt diskret ändå, inget kaxigt lyft. Smaken accar upp med röda körsbär och bra syra omhändertaget av krydda, örter, lite ledur och fin torkad frukt med viss jordgubbstouch. Det kompletterar med ytterligare lager av en lätt saftig mjuk frukt med ungdomlig intensitet och ungt fruktig varande eftersmak. Allt möts hela tiden av ett sånt lagom härligt tanninmotstånd. Jodå, det här är fortfarande prisvärt.

Smakfull lördag

..som bjöd på ett flertal nya vinupplevelser. Det börjar på eftermiddan med en spontan trevlig provsmakning av ytterligare 2 st potentiella sortimentsviner från Sardinien. Jankara är enligt uppgift en blandning av ett flertal lokala druvor. Har en trevlig pigg bouquet med en grund av mörkare frukt ackompanjerat av en mild fatton, framträdande svarta vinbär och en fin parfym. En lättsam smak av mörka bär med mjuka integrerade tanniner och nätt örtighet. Trots mångfalden av druvinslag eller kanske snarare beroende på just det blir frukten lite stum, något entonig och jag saknar nyanser i skalan. Som om mycket blir ingenting och tar ut varandra, men samtidigt är det någon form av försiktigt finstämd och proper känsla över upplevelsen.
Erema har också en pigg bouquet, men här är det renare frukt, tuffare och tätare. Det är ungt. Det bjuds på söta mörka bär, blåbär och syltade röda bär. Smaken blir initialt ungdomligt saftig med ton mot svarta vinbär i sällskap med söt lakrits, men dirigeras rätt snyggt av en fin fruktsyra och tacksam tanninstruktur. Detta vin växer med tilltagande luft och frukten blir stabilt lugnare i samklang med syra och tanniner. Enligt uppgift kan Erema bli den billigare av de 2, men jag tycker den oekade spänsten faller mig mer i smaken när luftväxlingen dämpat den ungdomliga saftigheten.

Cotes du Jura Chardonnay 2011, 149:-, var en speciell upplevelse, men passar bra till fisksoppa. En dov, mycket diskret doft med viss mineralitet. Ingen fruktig ståtlighet smakmässigt, men charmar med en rund smörighet, stringent sval mineralisk fruktighet och frisk pärontonad syra. Långt ifrån överpumpad chardonnay, men har finstämd kryddighet, örtiga inslag, lite citrus och angenäm mineralsälta. Jag gillar den udda stylen och framförallt till maten.

Till senare kvällens mellomingel blev det 2 nya oprövade bubbel. Cavan Nadal Gran Reserva 2008, 149:- och Louis Bouillot 2012, 149:-. En årgångs-Bouillot minsann, har jag aldrig sett i hyllorna förr och 149 var uppenbarligen siffran för kvällen ser jag nu. Ja, vid detta läge börjar det bli övervikt mot kvantitet, men utan stödjande noteringar upplevde jag dessa 2 bubbel som väldigt olika. Cavan har en tyngre blötfuktig fruktighet av mer utvecklad karaktär, röda äpplen, drag av tutti frutti som tonar ut med en viss sötblommighet. Som jag vanligtvis upplever Cavor vissnar bubblorna fort, vilket inte förbättrar oddsen, då just denna karaktär har stora behov av spänst i munnen, gärna med pigga bubblor och medverkande syra. Annars har vinet en fin renhet i frukten, men saknar skärpan.
Bouillot är yngre, vilket tydligt märks. Här är det svavelskarp mineralitet, elegantare frukt och bra syra. Än så länge nästan lite trotsig och inte helt i harmoni, men tycker gott den har framtiden för sig med ett tags flasklagring.

Sen hade Lasan med sig en öppnad sån här från sin lördagsmiddag. En riktigt vild tuffing med skarpa drag av frukt och krydda. Skulle jag gärna pröva igen, men då till mat.

Tilbud-landet!

Det dyra vinlandet Danmark....

Vi har alla varit där. Efter en fin dag i det västra grannlandet vill man fylla kassarna med något att ta med sig hem. En back guldtuborg är för tung att bära, men några vinare kanske? Sagt och gjort, in på Irma och fynda! Eller? Utbudet är det väl inget större fel på, det finns ett par olika flaskor att välja på från vart och ett av de vanliga länderna. OK, men låt oss då gå på tilbud-skyltarna, en vanlig variant är "köp två flaskor och få en rejäl rabatt". Borde vara oslagbart! Väl hemma korkar man upp, och om man har handlat på någon av de större mat-kedjorna brukar kvalitén vara OK (liten varning för Nettos spot-marknad, det går att göra fynd, om man vet vad man gör...).

Sedan kommer steg två, kolla hur mycket man har tjänat på att släpa flaskorna över bron. Slå upp i Systembolagets sortiment.... Hmm, måste vara något fel.... Va, BILLIGARE i Sverige?? Ja, det händer alltsom oftast. Med vår relativt svaga valuta går man ofta prismässigt på pumpen.

Senaste exemplet: Irma: Poderi della Collinetta Barbera d'Asti 2012. Schysst rödvin, provat igår och idag. Igår var det extremt druvigt, och inte helt i balans, syran tog över. När jag drog slatten idag var det riktigt njutbart, oxideringen har gjort sitt för att mogna till vinet, nu i bra balans. Priset? 79,50 DKK för en flaska, 129 DKK för två. Ett bra pris, kan tyckas (och i ärlighetens namn är det inget dåligt köp). Använder man sig av FOREX värdelösa valutakurs hamnar priset för två flaskor på 192:- SEK, med rabatten 172. Ett bra pris. Men på bolaget kan man beställa samma vin för 79 kronor flaskan...... Och slippa få gorilla-armar på Öresundståget. Och då har jag inte räknat med det gebyr som de flesta snabbköp lägger på utländska kreditkort (storleksordningen några procent).

Sensmoralen är, visst, utbudet är stort i Danmark, med viner som vi oftast inte känner igen hemifrån, men priset är likartat, åtminstone om man är ute efter acceptabel kvalité. Skitviner kan man köpa billigt i Danmark, de sorterna finns oftast inte i Systembolagets sortiment. Men vem vill ha det?

Nysmakad årgång

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2012, 189:- gör ingen besviken. I nosen bjuds en djup fylligt spänstig körsbärsfrukt med violpastill och lätt parfym. Vackert och lockande.
I smaken kommer fräsch frukt och syra med rena klingande mörka körsbär matchat av nypontoner som formar en smaklig stramhet. I mellanfasen finns mörk choklad och örtiga lagerbladsstänk och smaken tonar sedan ut i en elegant något kryddig bärig rödfruktighet med vissa Le Tense-associationer. Jag tog sista flaskan på Blocksen, men den finns kvar runtom i landet och bl.a på Brommaplan. Jag tänker stoppa där och ta ett par flaskor till, för det här var riktigt gott. Lyckad årgång.

Höst å Högrev å Einstein

Veuve Ambal Organic, 119 riksdaler, var nog en av de sämre Cremant Bourgogner jag smakat. Lite besk å stram å något fattig fruktighet, men fräsch tydlig smaklig citrus.

Ner i grytan för höstens 1:a högrev fick sista Liszkayen gå. Kvar var Cabernet Sauvignon 2009. Behovet var bara 2 dess, så det fanns lite kvar att smaka på under bestyren. Drar mig till minnes några besvikna bloggar ang. Liszkay och pga det kanske jag förvänta mig nåt eländigt, men jag upplevde faktiskt matlagningssipparna som helt ok och blev positivt överraskad. Samlade smakupplevelsen gav en något lätt utvecklad mörk god cabernetfrukt, fin syra, schysst markerat styrande tanniner och en måttlig fatkrydda i bra samklang. So far so good och jag uttryckte inte nåra större klagomål vid spisen. Utan jämförelse duger det gott.

Härligt välfyllt glas med bra glöd! Till intag av grytan: Piaggia Il Sasso Carmignano 2012, 199:- med 20% CS, 70 Sangiovese och några stänk Franc och Merlot. Allt är relativt som han sa och då går det upp ett och annat ljus. I bouqueten bjuds en härligt tät blommig körsbärsfrukt med viss kryddspets. Hela smakupplevelsen har mer skärpa, frukten är ungdomligt tät, men ändå elegant finare, det bjuds körsbär, slånbär, mörka plommon, lätt smidig krydda, mjuka men ändå välgörande tanniner och avslutas med ett schysst ganska varaktigt halvstramt mörkt frukthäng. Både frun och jag är väldigt nöjda och med det måttliga priset blir det en självklar rekommendation. Finns på SB och vinet blir troligtvis bättre med ett eller två år i källaren.

Chardonna..a..a..ay ...Chardonna..a..a..y ...Chardonnay Chardonnay Chardonna..a..a..y

Kvarglömd flaska, Chateau Ste Michelle Chardonnay, Columbia valley, 2012 togs fram som matlagningsvin samt förstås en skvätt i glas för test.
Fett och en pepprigt överdriven irriterande fatkrydda. Smörigt, men med en finare försiktig gul frukt. Den är väl kanske kvävd av kryddan, men är annars det positivaste inslaget i förpackningen. Ett rätt otäckt vin.

Viss skepsis till vald Chablis för några veckor sedan förbyttes i nöjdare uppsyn med dagens Domaine Pinson, Chablis Grand Cru, Les Clos, 2008. En stenig gul frukt, parfymerad mango, slösaktigt med god citrus, pigg syra och mineralisk skärpa. Allt i bra balans med en grön söt örtighet med spår av basilika och te. Ett riktigt gött och inspirerande friskt vin med syrligt grönäpplehäng.

Fredagskväll med Munskänkarna i Motala

Idag stod landskamp mellan Frankrike och USA på agendan. Vid första flighten testades 4 vita viner. Vi visste vilka viner som provades men inte i vilket glas dom var.

Vin 1. Knuten omogen doft som öppnade sig alltför sent, poäng och bedömning var redan inlämnat när vinet öppnade sig. Då tillslut så framträdde en stor komplex och frisk doft. Plommon, mineraler och smör. Behaglig fatkaraktär som fick mig att vilja dricka mer. Ge detta vin några år i källaren och det blir en häftig upplevelse.

2013 Puligny-Montrachet från Domaine Pernod Belicard. ca 400:-

Vin 2. Kanske mer päron än äpplen. Citrusdoften mindre markant än i vin 1. Eftersmaken är trevlig och skapligt lång, vinet känns friskt. Mindre slutet än Vin 1, men tycker mig ana att vi gått ner ett par klasser i kvalitet, men just nu är Vin 2 trevligare, men ska inte lagras speciellt länge till.

2013 Clos du Val Chardonnay. mycket riktigt, kostar hälften av Vin 1 ca 200:-

Vin 3.Friskt, fräscht och eleganta dofter av citrus, gröna äpplen, stenar och limeblad. Återigen lagom ekat. I mina noteringar vinner detta vinet om doften allena vore avgörande. MEN i munnen finner jag inte samma harmoni, alkohol och syror spelar inte ihop, detta drog ner mitt betyg ordentligt.

2012 Chateau Montelena Chardonnay. Lär kosta 325:-

Vin 4. Min vinnare. Elegant fruktigt med inslag av blomsteräng i full skrud. Fatkaraktär kanske lite mer påtaglig men bara till vinets fördel. Eftersmaken fyller gommen och harmonin är härlig. Ett vin som klarar några år i källaren men som redan nu är mycket trevligt.

Mognadsgraden var det som gjorde att jag föredrog detta vin framför det första.

2013 Beaune du Chateau Premier Cru, från firma Bouchard. 249:-

Den vita kampen slutade med en överlägsen fransk seger. Inte bara jag, utan hela sällskapets betyg var i grodätarnas favör. Första platsen togs av Puligny-Montrachet tätt följt av Beaunedu Chateau.

Flight 2, nu var det dags för de röda.

Vin 1. Klar djup rubinröd färg. Doften får mig att spinna loss, detta gillas vid Borenstranden. Svarta vinbär, Ceder, eukalyptus fyller snoken och jag njuter, snortar så vinet far upp i näsan. Smaken återigen svarta vinbär,underbart lena tanniner, vanilj som är så där perfekt lagom och lite viol.

2009 Heitz Cabernet Sauvignon. enligt uppgift 381:-

Vin 2. Mörkröd, nästan svart i färgen. Får hålla vinet över ett tänt ljus för att konstatera att det inte finns några defekter. Doften får mig genast att sätta ner glaset. Jag känner genast inslaget av Merlotdruvor, får samla mig innan nästa doft. Tyvärr så blir min enda doftanteckning, Fy, Merlot minus, minus och minus. I munnen får jag inte heller någon kick, eftersmaken är kort. Detta blev för mig det sämsta röda vinet. Naturligtvis googlade jag fram att det är 40% Merlot i vinet. Vinet är inte dåligt, bara inte min grej. Ger vi det 10 år i källaren kan jag lova att mitt omdöme kommer att vara mer positivt.

2012 Chateau Brane-Cantenac. 441:-

Vin 3. Återigen är jag tvärsäker på att detta är det andra franska vinet. Känner på nytt inslaget av Merlot, nu är det dock inte lika påtagligt, men trots allt där. Doftar svarta vinbär, får en tanke åt italien när jag hittar körsbär. Kaffe, läder och blyerts står att finna. Smaken åt helvete för ungdomlig, borde nästan vara straffbart att dricka nu. Måste få några år att integrera tanninerna. 

2012 Chateau d'Armailhac. 381:-

Vin 4. Spännande doft, torkade örter känns tydligt precis som de svarta vinbären, dessutom någon bärig doft jag har svårt att associera till något.

Inte lika fylligt som de andra vinerna, färgen är också ljusare. I smaken återkommer de svarta vinbären och kryddorna, inte särskilt mycket strävhet, ett gott vin som passar att bjuda på.

2011 Artemis Cabernet Sauvignon. 381:-

Om Frankrike vann den vita kampen, så var det röda slaget klart till Amerikansk fördel. Så tyckte jag och även här var sällskapet överens. Min favorit blev Heitz med Beaune du Chateau på andra plats.