Lyckad hyllryckning

Även uppe i norr har en Margarin slunkit ner. Den va så go så jag sket i omvärldsbismaken för en stund. A. Margaine 1:er Cru extra brut är med pigga bubblor i glaset en friskt slank upplevelse, men med lite luft och sans växer en bredare repertoar fram. Bouqueten är nätt med en lockande druvsöt ton. Smaken bjuder en smått generöst fruktig uppstart med söta päron, gula äpplen i sällskap med brioche och lite mandel för att med den läskande syran runda av i en grapeigt frisk citrussång.

Diego Conterno Barolo 2011 är en riktigt trevlig bekantskap för en måttlig peng. En vacker fruktig bouquet med mörka körsbär, svamp och rosenparfym. Träffar snyggt sitt ursprung med en klassisk barolokaraktär i smakbilden. En utmärkande utmärkt frukt och syra i kombination i ungdomligt tecken med försiktig fatinblandning. Ett helt körsbärsspektra samsas med nypon och kakao och en sån där riktigt fint bitande strävhet i harmoni med resten. Ja, det är gott och bra.

Radici Taurasi Mastroberardino 2004 blev jag väldigt impad av. De brukar vara bra, men jag har inget minne av ett äldre ex som haft sånt jäkla tryck och vitalitet. För nosen tungt parfymerade mörka körsbär, tät fruktighet, rostade fat och riktigt tufft flås. Oerhörd spänst och kraft i smaken, härlig tät men nyanserad frukt. Mörka och svarta körsbär, plommon, något gryniga tanniner, en fint kryddig fatintegrering och öppnar vidare till söt tobak och lakrits. Det var en pigg rackare.

Nya vinbekantskaper i påskhelgen

 


Jag är storvuxen och måste ha egen bild

Med middagsgäster såväl på påskafton som påskdag erbjöds lämpliga tillfällen att njuta några fler vin. En ekologisk sicilianare, Gulfi Nerojbleo 2009, 171:-, har jag troligtvis smakat på vinprovning, men aldrig köpt hem själv. Doften är fylligt fruktig med inslag av mörka körsbär, blå plommon, lakrits och en kryddton som väger lätt i frukttätheten. Bakom fruktrik matta med samma inslag som i doft + svarta vinbär är det stramt och örtigt kantigt och den integreringen fungerar inte. Det blir 2 spår och den mulliga frukten blir utan stil och nyanserad behärskning. Nja, det här kan möjligtvis rätta till sig med lite flaskmognad och för att det kan finnas en eventuell framtid är jag generös med betyget Gott.
Påskens besvikelse var Vilmart Grand Cellier, premier cru. Sammanfattningsvis en syrlig blekfis, som inte hade mycket att erbjuda varken i stum bouquet eller fattig smak. Jag förutsätter att detta växer efter en "längre?" tid och jag kommer inte öppna nästa flaska en på ett bra tag. Drickbart idag.
I skarp kontrast och fantastisk njutning i varm påsksol står Gonet Sulcova BdB 2002 Magnum. I 1:a hand

fräscht och spänstigt och förvånande sparsamt med konkreta mognadstoner. Färgen är gyllengul och det bjuder vackert i doft och smak i 1:a ledet av parfym, blommor, gula plommon, söt citrus och honung, i matchen, men i bakgrund äppelmust och brödighet. Då Gonet är en duktig och prisvärd vinmakare, men kanske inte den mest prestigefyllde, ger detta en indikation om vilken slagkraftig och stabil årgång detta är. Nästa flaska får nu vila ett tag med de övriga i 02-samlingen. Tack för det lovande beskedet och betyget blir Mycket Gott+.
Några gamla Radici har jag nästan glömt bort och jag misstänkte att 97:an borde inte kunna bli så mycket mer fantastisk. Radici Taurasi Riserva 1997 har en rund balanserad mörk fruktdoft med torkade inslag, varm finstämd krydda och välplacerad fatton. Smaken är harmonisk, det är lugn mörk frukt, russin och fint integrerad krydda. Det är torkade moget söta frukttoner, men det lever kvar även spänstigare renfruktiga nyanser av mörka plommon, mörka körsbär och lite strama drag. Det har satt sig fint och vinet känns riktigt bra nu. Det är på håret att det tippar uppåt, men det är lite för mycket som förväntat och jag saknar lite överraskande finess och riklighet, så betyget får stanna vid Mycket gott+. Glatt avslut!