Roligt vin och ett gott

Under fredagskvällens slank det ner två pavor genom de torra törstiga struparna på offerby hill. Till maten drack vi Origine Haut Bourg 2005. Vinet känns inte alls så gammalt,  färgen är ganska ljust gul. Doften innehåller ananas och torkad frukt. Lite udda smak och klena syror. Vinet är från Loire och druvan är muscadet.  Jag tycker att detta var en rolig upplevelse, men jag springer inte långt för att hitta en ny Pava.

Efter maten ville vi ha mer. Ner i underjorden,  höll ett tag i min sista tragic rain. La förståndigt nog tillbaka den, lyfte med mig en ny zeeländare.  Kim Crawford sauvignon blanc 2014. Doften av passionsfrukt var imponerande,  smaken rund behaglig och frisk. Detta får högt betyg. 

Barbarescor och Ganges rappar vidare om Oktobersläpp

.....men snart är det slut med det, för strax blir det 1/11 och då öppnas fönstret för nya godingar. Härligt! För dagens bloggade viner gäller generellt ett mindre intag/flaska för egen del, då de förekommit i större sällskap eller då jag av andra orsaker varit tvungen att begränsa mig, men det korta intrycket blev som följer.

Förra helgen var det lite fira med grannarna eftersom deras grannar (grannarnas alltså) är på väg eller har blivit 50+. Det fanns riktigt bra vin på bordet, Ca di´Pian och Soffocone mm och det är väl gott nog, men i trevliga grannars lag är det lätt att bli lite entusuiastisk och jag var nere och röjde i källaren. Ville på nåt sätt utbilda i stegrande kvalitet, men när det gäller Spinettadelen blev jag lite skeptisk. Tog upp en Vigneto Bordini 2007. Den hade förvisso en mörk körsbärsmullig bouquet, parfymiskt rosig och så även i initial smak, men det klingade snabbt bort i en vass, kantig och motsträvig karaktär, då alla mjuka, kompletteringskrävande passande perceptiva toner försvann. Av det jag smakade blev jag något besviken. Det kan vara så att vinet var väl ungt för att förbrukas, men en observerad tunn strimma av  brun russinmognad som jag fann motsäger egentligen även en framtida potential. Jag tycker faktiskt inte att vinet var speciellt bra. Det var schysst initialt, men blev sen blankt och metalliskt med bleka mognadstoner. Kan ha varit en dålig flaska???

Vidare till septembersläppet från Prunotto av deras 98-Barbaresco. Vinet har en hyfsat spänstig fruktighet och är bra mycket mer harmoniskt och coolare än Spinetta med rundare toner. Prunotton blir dock ganska snabbt dov och där Vigneto känns tufft, närvarande och områdestypiskt, känns Prunotton istället väl tam. Egentligen tycker jag båda är rätt dåliga representanter för etiketten Barbaresco, åtminstone med det priset. En kombo av deras positiva egenskaper i samma förpackning hade varit trevligt, men var för sig, nja, det finns bättre Barba.
Också från Septembersläppet har jag tagit några glas av alen Magic Hat Demo. Det var en väldigt mörk IPA må jag säga, men den är behagligt god på nåt sätt. En riktigt tjärakolig start kompletterar med kaffebeska och mörk choklad och när man vant sig vid den något tungtuggade och antialeaktiga djupet lär man sig uppskatta biran mer och mer. En charmigt udda och lite punkig ale.

Från New Zeeland tänkte jag lämna utrymme för en mousserande som omväxling ur Oktobersläppet. Cloudy Bay Pelorus BdB för 119:- är en helt OK mouss. Har en skön fruktig välkomnande bouquet och i smaken spänstar en frisk syra ihop med bröd, citrus och gröna äpple. Madame Bubbel som ägnade den lite mer volym tyckte den var riktigt bra. Det kanske mest prisvärda jag smakat ur Oktobersläppet är Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2009, för 189:-. En välbekant etikett där man smakat några årgångar sedan tidigare. 09:an erbjuder en överrraskande kraft och blir ett underbart matvin. Det kommer fram och det hänger med och det är tydligt körsbärsmörkt och har en botten som stödjer med kryddor i en fruktig samstämmig kakaobeska med en frisk klang. På slutet svajar även en snabbt avklingande söt tobak och stallförnimmelse, men den hinner förstärka intrycket som ett välkommet komplement. Alla hittills omnämnda viner i all ära, men de båda helgernas största vinupplevelse är förvisso kort, men väldigt bra. Las hade luftat en Cinque Stelle Sfursat 2004 inför min ankomst att beställa resa till Ane (som vi säger i Småland). Tyvärr pga bilkörning samma kväll kunde jag inte smaka så mycket, men lika djupbottnad som Las besvikelse över min planerade aktivitet för kvällen, lika djupbottnad var de mörka körsbären och röda frukten. Enastående skärpa och distinkt. En ståtlig spänst med kryddig ton. Livligt, men balanserat och snygg struktur. Och enligt utsago från Las blev det bara bättre å bättre med tilltagande luftning. Och nu är livet lite som vanligt på bloggen, men blandade bloggare, great! och intressantare.

Med Pinot Noir i fokus

Grymma machobilder på bloggen numera. Muskulösa män som fångar middan till familjen med sina bara händer. Lönlöst att försöka konkurrera där och jag nackar inte ens kycklingen själv, men häromdagen var jag sugen på currykyckling och improviserade efter eget huvud. Det blev väl rätt gott, men jag tycker inte det passa så värst till en Scotchmans Hill, Swan Bay, Victoria, Pinot Noir, 2009. Möjligtvis matchade den något eldiga karaktären som vinet besitter upp till viss del. Uppskattningen av vinet blev nog bra mycket större efter att måltiden intagits. Det här var en av de mer framträdande favoriterna i måttlig prisklass vid Divineprovningen förra året. Jag inköpte den då i beställningssortimentet för 179:-. För att vara ljuva Pinotta är färgen ganska mörk efter uppväxt i ljumma Australia med en något tegelgrumlig ton. Bouqueten upplevs generös och tydlig med klassiskt inslag av lite sump och fuktig källare, men framförallt mörka bär och kryddig närvaro med ek i bakgrunden. Det smakar skogens bär, bondens bär, mörka bär och det smakar mycket Pinot noir. En bra, balanserad och fullt godkänd produkt i denna prisklass. Vi vet ju att Pinotta kräver sin man eller kvinna. I oseriösa händer blir det bara skit, men med lite ambition, skicklighet och omsorg kan det nå oanade höjder. Kul med en bra Pinot Noir av lite varmare snitt, utan att behöva betala skjortan.
Utfattig blir man inte heller av en av Schweinens senaste importer. Esk Valley Pinot Noir 2010 från Marlborough, New Zeeland. 6-pack a 859:-. Detta en ungdomlig produkt i karaktären. Inte riktigt torr bakom öronen med en sommarsaftig smak, men ändå en begynnande tillväxt av balanserade kryddor och med ett lite mer mörkare djupfruktigt anslag som matchas av en behaglig, välpassande syra. Riktigt trevlig denna också, men upplevs inte lika komplett och riklig som Swan Bay. Varken i doft eller smak, något enkelspårigare.
Då man är lite försiktig i förbrukningen av de Bourgogner man har, kan jag mycket väl tänka mig att flika in en kapsylerad australiensare eller nya zeeländare emellanåt av ljuva Pinot Noir.
Från senaste släppet har vi ju redan fått positiva omdömen på Bloggen av Spinettas Langhe Nebbiolo. Det kändes bra, för den köpte jag också, men i gångna helgen valde jag att donka en annan italiensk nyhet i form av Monsanto Riserva Chianti Classico 2007 för 189:-. Förutom en riktigt stilig etikett hade den också riktigt stiliga områdestypiska toner. Man fick dock leta lite, de snygga fräscha ört- och körbärsdragen doldes något bakom en mörkare matta, vilket gjorde att jag upplevde den något diskret. Men, när det väl släpptes fram var det riktigt underbart gott.
Dessa 3 rödingar i all ära, men efter en lördag med vedkörning i Småland, skitig och slut i hela kroppen, har jag sällan njutit så mycket av ett vin, som när jag direkt innanför dörren korkade upp en Simonsig Kaapse Vonkel. Det var ett bra läge för en kall mouss.

semester igen

Sista fredagen på jobbet för några veckor. En gammal kär tradion sen farmor fortfarande var i livet är att sitta och invänta soluppgången, så även i år. Tillsammans med dottern fixades idag ihop lite god middag i dag . Lax med citronsås under ett champinjontäcke. Receptet hade vi hittat på matklubben.se, det är bra, men tiderna lite väl tilltagna vilket gav en något torr lax. det skiter väl ni läsare i. det dracks till detta Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner 2009.ett ljusgult vin som fortfarande är ungt. klarar säkert några år i källaren blir väl knappast bättre än det är idag. Doftar grape och peppar vilket jag upplever som en trevlig kombination. Smaken är fruktig och rätt elegant, justa syror och trevlig eftersmak. Nu för tiden finns 2010 i beställningssortimentet. Jag kommer att köpa ett par buteljer. Om ni inte listat ut det tidigare är vinet från kamptal i österrike och kostar dryga hundralappen, klart prisvärt.

Nattens clou blir ju som traditionen bjuder årets soluppgångsvin. Redan några veckor efter förra årets happening bestände jag mig för Sancerre. Och det blev det inte, men nästan. Henri Bouergeois är en Sancerreodlare som aldrig gjort någon vid Borenstranden besviken, ej heller i natt. MEN jag valde en Sancerrekopia från hans Nyazelands vingård i Malborough, och detta mina vänner är ett jävligt bra vin om man nu inte är helt insnöad på rötjut eller bubbel från Reims. Nu klockan 02:00 har jag precis dragit korken ur vinet och läppjar på första glaset. detta är ett ljust gult vin som doftar och smakar mycket mer Frankrike än Nya Zeeland, Passionsfrukten är tydlig, nässlorna något mer tillbakadragna, men närvarande. Enligt uppgift från odlaren ska det kunna uppleva sin femårsdag, men som den vinnekrofil jag är har detta vin mer än ett år kvar att leva. Vinet hänger länge. Detta är bara riktigt bra. Utanför är natten fortfarande förvånansvärt svart. Inga ljud hörs från sjön, men min väntan på solen kommer inte att bli lång med detta vin som sällskap. Jag ska snarast köpa några buteljer av den tillgängliga årgången, och minst en flaska ska få uppleva sin sexårsdag. Namnet är Clos Henri Sauvignon Blanc 2007
Andra glaset är inte sämre, det enda jag just nu ångrar är att jag inte köpt en magnumbutelj. Under tiden jag väntar på ljuset har jag funderingar om nästa års vin, kanske jag ska dricka rött för första gången, ska jag bryta en lång tradition med vitt. redan i år bröt jag traditionen genom att dricka vin utanför europa. Faktum är att jag hållt mig till Chablis eller Alsace ända sedan jag började med dessa dumheter i mitten av 80-talet.

Dä går la lika bra mä fransk dragon?

Åter dags för tjejmiddag, yeah. Las å ja diskutera smink, hudvård, MW och tegelväggar. Allt medan nagellacket torka passa vi på att smutta lite vin. Jag bjöd på den saliga blandningen av bakpotatis, rucolasallad, blomkålgratäng och Fajitajärpar. Just blomkålen skulle varit stänkt med rosmarin och lager av bacon. Jag tog i hastigheten fransk dragon och glömde bacon, men ingen tog illa vid sig. I Antica Terra-andans tecken har jag ibland ryckt med mig en Yankee Pinot noir från vinkällaren på Regeringsgatan, men aldrig öppnat något förrän ikväll. Julia´s vineyards Cambria 2006 från Santa Maria fick ikväll möta verkligheten. Källarn är kall så här års och vi fick ge oss lite till tåls. Vi möttes av ett piggt, alert mottagande som jag tror Las uppskatta mer än jag i brist på fräscha PN-upplevelser. Vinet bjöd på en kryddig pepprighet i bas av björnbär och en gnutta smultron. Vad som bekymrade mig var att det aldrig öppnade upp sig så mycket mer, vi gav det en chans, men luft och värme kunde inte tillföra så mycket mer. Det smaka bra, men kändes kort och begränsat.
I Tryffelkretsar populära Cave de Tain, Crozes Hermitage Les Hauts de Fief 2007 fick också bekänna färg av hårt granskande fredagshjältar. Jag tror vi var rätt överrens om att det här vinet idag har väldigt ung prägel. Las var återigen mer positiv än jag, vilket förmodligen beror på förmågan att skönja en framtida kapacitet. Rekommenderad dryckesperiod är 2011-2015, så vi är tidigt ute. Doften har till en början en sumpig, näst intill dyig karaktär och ett drag av askkopp eller kol. Man förnimmer en tendens av svårdefinierade tunga blommor. Doften blir efterhand av köttig, kompakt karaktär som återfinns i smaken i form av resolut täthet i kombination av en allt mer framträdande strävhet och koncentrerad frukt. Ja, det här var en rätt svårgreppad bekantskap som jag tror mår bäst av att få vara i fred till närmre 2015 eller rent av ett tag efter det.
I köket laddade vi upp med lite bira. Livets Goda-upphaussade Epic Armageddon IPA from New Zeeland hade förstås Las med sig. En udda rackare som jag tror man måste ha som målsättning att just finna udda öl för att uppskatta. Väldigt besk och framkallar enbärsrap. Den var god, men kanske inte så fantastisk som 94p berättigar.
Efter Epic tog vi oss an en Modus Hoperandi IPA från US. Något djupare och med mer tyngd än Epic och mer passande för mina smaklökar.

Merlot i glaset

Jag är ingen merlotfan, kommer antagligen inte att bli om vinet inte kostar svindyrt. Trots detta försöker jag att svälja en flaska med nämnda druva varje år. Idag la jag några skivor lammstek på webern, blandade till en tzatziki och fixade till en potatisgratäng. Vinet Montana reserv melot 2007 från Hawkes bay, nya zeeland är jäst för lamm. Fullständig harmoni, smakerna om dom inte gifte sig så var det iallafall en mycket lyckad förlovning. Färgen är rubinröd, som en banturodnad. Doften är mycket angenäm. Jag minns morsans kasslerresor till Helsingör på 60-talet, hon hade med sig en plåtburk med stenhårda florsockerbeströdda fruktkarameller till mig och min bror. Den doften återupplivades ikväll, jag tror till och med att det var dom mörkt lila karamellerna som doftade så här. Smaken följer nog doftmönstret med tillägg av lite vanilj. Det här vinet kostar nånstans runt hundra spänn, och det är definitivt prisvärt. Trodde aldrig att jag skulle skriva det om en melot. Anledningen måste vara inblandningen av dom 4% Mallbec som ingår. Jag är positiv, men lagra inte, drick nu. alkoholhalten är 13,5%.

Från flera av jordens hörn

Kvällen bjöd på sedan tidigare beprövade kort, Simonsig Kaapse, Cremant de Bourgogne-Geisweiler, Zenato Merlot, Seghesio Sonoma Zinfandel och en ny för mig, Delta Pinot Noir 2008 från New Zeeland.
Hade entrecote på grillen och potatis å rotfruktspanna från ugnen och jag tycker Zenaton passar fint ihop med detta. Uppskattades av gästerna och det är ju ändå det viktigaste.
Deltan kändes rätt klassiskt Pinot Noir, bärig, hallon, jordgubb, matchades snyggt upp av en påtaglig kryddighet och den komponenten gav glans åt upplevelsen och fick mig nöjd och belåten. En av gästerna tyckte den lukta lik och det var väl kanske att ta i, men den hade ett drag av sumpig doft. Det här gick inte så väl hem i sällskapet men vinet fick kanske en något otacksam turordning, mittemellan de fruktigare Zenato och Seghesio.
Seghesio är ett pampigt vin, djup och riktigt mörk frukt, man förförs av generositeten och vill stanna kvar. Ståtligt, stiligt. Stundtals associerar man med Spanien och en kraftfullt välgjord Tempranillo. 175:- är väl använda pengar för denna bekantskap.

Visit hos mor

Stillsam fredagseftermiddag där jag stod för maten hemma hos min åldrande mor. Fisk var det självklara valet, vinet blev det som såg mest inbjudande ut på Nässjö systembolaget kl 15:00 på eftermiddagen. Vinet blev en trevlig bekantskap 2008 Hunter's sauvignon blanc för 99 riksdaler. Ljust blekgul färg, I doften finns typiska SB aromer, mycket gräs och en del frukt och ett stänk sparris. Smaken är frisk och syrorna levande, ett stänk citrus och mycket sommar. Alkoholhalten är 13,5%. Kommer säkert att dricka några ytterligare flaskor i vår och sommar, men kommer då inte att välja stekt eller grillad fisk till vinet, tror att skaldjur är det perfekta valet. Detta är inget att spara i källaren, köp för snar konsumtion. Kan tillägga att mor uppskattade vinet och bad mig skriva ner namn och nummer. Det kan bli ett stort steg för henne att våga något annat än Guntrum Riesling.