Att dricka en 30-åring

Nu konsumeras de återstående resterna av Stiltondrickat. Jag blev lite inspirerad av att Åkeholmsbrax rest sin pava inför julen så jag kände att det var dags att göra likaså. Ner i jordkällaren och ur dunklet ställdes en Sandeman Vintage Port av årsmodell 1982. Passar perfekt för en vinnekrofil som mig. Riktigt mogen och komplex var den. Färgen är verkligen tegel knappt röd en gång. Boqueten går mot torkad frukt typ russin och aprikoser. Smaken är stor söt och komplex med djup och en lång rullande eftersmak som pågår både länge och väl. Man dricker ju inte såna häringa viner så ofta men det är sanslöst gott till Stilton och Comté.

För att följa sydfraktionen av vår lilla sekt så passar även jag på att önska gott nytt år och hoppas att ni alla får dricka god Champagne. Vad jag vet kommer jag att få dricka egenhämtad Champagne som en pensionerad bilhandlare från Linköping fixat en låda utav. Vad det är för något får jag återkomma till men den skall vara "kanon" enligt den gamle Toyotahandlaren

Och vad blir det för bubbel i morgon då?

Vi brukar ju blogga om vad vi druckit. Nu testas modellen. Vad tänker Ni poppa korken av på nyårsafton? Det brukar ju bli lite snål med bloggandet just den dagen.
Planen i Blekinge är att tillsammans med Massamannen från Bryssel låta en 1996 Palmer & Co Blanc de Blanc Magnum lämna sin lugna plats i kylen.

Vad det blir mer vet jag ej förutom att jag ska ta med en luftad 2007 Marsanny till Senoren. Det talades om Pomerol och sådant. Vad det smakar får jag lov att återkomma om.

Gott Nytt År på Er alla. Och tänk så många goda viner vi kommer att dricka och kanske blogga nästa år!

Full fart mot framtiden!

Hälsningar från lervällingen

Det regnar i Blekinge. Jämt. Trots att vi bor på kanten av en grusås är det lerigt. Gå på gräsmattan och Du sjunker ner (Nä detta är oberoende av senaste Braxainvägningen...). Men å andra sidan är det väl tur att det inte kommer som snö då det dräller ner 20-30 mm per dygn...

Det skulle nog ligga närmare en meter om eländet föll som snö.

Men det är ju ingen väder eller gnällblogg detta som tur är.

I samband med att detta bloggades fick jag en flaska Chianti Classico av en av deltagarna och det är den detta kommer atthandla om.

2006 Rubiolo Chianti Classico från Gagliole höll på att hamna i vasken! När korken åkt ur i går både doftade och smakade den tjurigt. Som övermoget körsbärsvin (med det lilla mässingsglaset ni vet) med någon baktung tjurig beska. Men det lossnade lite efter ett par varv i karaffen och efter en natt i kylen och vakuumpump är det riktigt bra faktiskt, även om det fortfarande är lite väl lätt att urskilja den nya franska eken de skryter med på hemsidan både i doft och smak.

90% Sangiovese och 10% Merlot om Ni vill blanda själva. Senare årgångar får runt 90 p av Mr Parker så elegansen har nog fått stryka lite på foten jämfört med kraften. Bra men inte riktigt min bag.

Kan även meddela att årets vintage Port har rests på högkant inför julafon och lammbenet är på väg ner i saltlaken innan rökning.

Gåsamedda med ljuvlig Pinotta

När jag gick från Las va jag go, stinn, behaglig och sömnfärdig och hade inte en tanke på att blogga, men den korta promenaden från Knallet till Grasset gav mig ändå nån slags spänst i sinnet. Kanske beroende på att allt satt som en smäck och jag kände en nöjsamhet i hela kroppen. Tanterna var borta och då vet ni ju vad som gäller. Ingen tid sa förloras, nya viner sa förbrukas. Las hade slängt in en gås i ugnen + hasselbackare och på fatet fanns även brysselkål. Det var ju riktigt gott med gås, hungrig som jag var. Las, söner och jag åt upp hela gåsen (å då menar jag allt) och kvar fanns bara några snopna brysslar. Före måltiden hällde Las upp ett glas. Det dofta påtagligt Pinot noir, men väldigt fruktigt, spänstigt och konkret närvarande. I mun kom en tydlig ekfatston och jag tyckte jag kände igen det, och visst det var DeLoach:en. Den är lite insmickrande men har mycket karaktär och till gåsen funkar det ypperligt. Jag visste det skulle bli gås, så jag tog också med mig en Pinot noir, Ojai Santa Maria Valley Bien Nacido Vineyard 2008. Man har kanske en förutfattad mening att Ojai kan va lite vulgo, men den fördomen var helt fel i detta fall. Vinet var friskt, fräscht, svalt och snarare elegant och finstämt. Med lite värme etablera sig en tyngre saftig, bärig och kryddig ton, men fortfarande behagligt trivsamt drickvänligt. Sist vi tog DeLoach blev det ett lyft, men ikväll tog Ojai:ens mer komplexa och välavstämda innehåll oss vidare till nya höjder. Allt är relativt, som han sa, Einstein.

Madame Bubbel och en otäck amerikan

För några dagar sen fick jag äran att smaka på Madame Bubbels senaste import. Thierry Perrion Grand Cru. Vi tog den till sällskap av lite kallskuret i form chorizo, serrano, vildsvinssalami, robiola och en annan trevlig ostbekantskap från södra Frankrike på gränsen till Baskien, som jag tyvärr tappat namnet på. En njutbar skumpa med bred repertoar, om än något försiktig och lite hemlighetsfull. Doftar syrliga gröna äpplen och en del druvmust i en ljus ton och i glaset flödar små spänstiga bubblor. Smaken släpper fram lite av varje i balanserade proportioner. Fruktig, syrlig, mustig, äpplig och brödig i en lätt och stilfull karaktär. Passar bra med tilltugg, men kan lika gärna tjänstgöra som välkomstdryck. När temperaturen stiger i glaset växlar karaktären till lite mer tyngd, men med bibehållen riklighet. Madame har betalat strax under 200:- för denna champis och till det får jag gratulera som ett riktigt kap.
Merry Christmas & Happy New Year Anchor Brewing. What´s that supposed to be? som en biovärd i London sa till mig när jag peta in en fet snus för många år sedan. Det här var nog den räligaste öl jag nånsin träffat på. Glöggkryddor, kryddnejlika, kryddpeppar, enbär eller va fasen det skulle föreställa i ett vidrigt koncentrat. Jag vet inte om jag någonsin tidigare slängt nåt i slasken, men nu hade jag inget val. Jag menar, en Preppes Blå 7,2:a smakar förvisso skit, men det det går ju pressa ner, men det här var stört omöjligt. Det måste ju varit nåt fel med flaskan, eller? Kan det va meningen att det ska smaka så här, eller? Ha ha, jag undrar om nån kan gilla denna öl?

Bryssel

Körde lite Belgiskt i helgen. Startade med en Kriek från Bryssel, Mort Subite (som betyder sudden death....) från bryggeriet som förser krogen med samma namn med dricka. Är ni i Bryssel så är det ett trevligt val om man är törstig. Det här är förstås inte öl i vår bemärkelse, man känner den syrliga smaken från spontanjäsningen och en tydlig körsbärssmak, förstås. Men ingen sötma, den här är helt torr (till skillnad från de flesta låtsas-kriek som mest är alkoläsk).

Idag blev det en Geuze från Cantillon, d.v.s. en kriek utan körsbärsjuice i. Det är lite acquired taste över det här, men syrligheten är lätt att tycka om. Bryggeriet säger att det går att lagra denna åtminstone till 2030...

Väl värt att prova, men bägge sorterna bör avnjutas väl kylda.

Brask eller slask?

Hemma hos Lasan blev det ju kronärtskocksmos som topping på flundran. Jag tyckte det var riktigt gott så i fredags stal jag hela den rekommenderade anrättningen rakt av från Icabuffen. Rosmarinstekt lammfilé och tomat- och olivkompott skulle göra moset sällskap. En lång marinering av filén gav ett fint resultat och som vin föreslogs något kryddigt och mustigt. Den rekommendationen uppfyllde en Serpico Dei Feudi San Gregorio 2005 mer än väl. 100% power Aglianico med måttliga 13% vol. Kraftfullt, men ändå bra mycket mer stilfullt än de billiga varianter av Aglianico man träffat på, som redan vid första klunken väcker farhågor om stundande hangover. Nån sån oro kände jag inte här väl till bords. Vid dekantering noterades en tät aggressivt fruktig spänst i doften och en mörk nästintill blåröd färg. Jag ruskade kärlet rejält några gånger för att inte skrämma slag på mina gäster. Dessbättre mattades den aggressiva tonen och jag fick en doft i mer djupbottnad balans. Bouqueten var bestående stor och pampig hela tiden och utmärkte sig genomgående mer än smaken. Mycket gott för näsan i snillrikt varierande kryddiga toner, mörka körsbär i mullig famn, lite björnklister och en tillbakahållen fatton. Doftkaraktären återfinns i smaken i huvuddrag. Inte det skjut man från doften kan förvänta sig, men ändå tät och mörkfruktigt mäktig och god. Ett rejält och matkrävande vin med sån power att en flaska räckte gott för 4. Sånt tycker jag är lite häftigt, gott men mycket på en gång. Enligt loggboken betalade jag 349:- och det tycker jag känns rimligt, men inget fynd. Om vinet fått växa ut lite mer, kanske jag värderat det annorlunda. Till lördagen tog jag också den sista flaskan Difese. Passade utmärkt till den ugnstekta biffen, gjorde ett bra jobb till måltiden, men kändes lite mattare efteråt. Frun var däremot helnöjd. Tror det blir altanläge till Jul. En flaska skumpa till solsken och Kalle att läska sig med efter doppet och skinkan.

Tänk om allt vin var så här...

När den danska kronan var värd 1,50 SEK var ÅkeholmsBrax och hasse i Köpenhamn, närmare bestämt den 24 april 2009. Vi var väl inte direkt på värsta shoppinghumöret med den kronkursen men lite blev det i alla fall. I mitt fall en 2007 Domaine Zind-Humbrecht Riesling för 180 DKK (dvs 270 SEK...)

Då det närmar sig födelsedag tyckte jag att det kunde vara ett bra tillfälle att knäcka denna. Det är alltid en fröjd att öppna en vinare med riktig metallfolie, parafinplugg över korken och en lång högkvalitativ kork. Och precis så var det.

Men sen blev det bara bättre. Riesling av allra bästa sort. Torr men inte snipig. Balanserat syrlig men inte sur. En diskret sötma men inte söt. Mums. Håller nog fortfarande torr Alsaceriesling högre än den Tyska.

Passade även på att dra den sista av mina 1999 Grognet Special Club. Den blir nog inte bättre än vad den är nu om Ni nu har några på lager.

Cote Rotie, lightweight?

Jag har flera gånger köpt Crozes-Hermitage från en producent som heter Delas. Den brukar släppas lagom till grillsäsongen och har alltid varit ett bra köp på bolaget. När jag nyligen var på Magasin du Nord i Köpenhamn (typ NK för er Tockholmare) så fanns Delas Saint-Esprit 2009 Cotes-du-Rhone. Den har fått 90 poäng av Parker och kostar ca 80 svenska kronor....

Prisvärt? Jajamen! För en gångs skull  är Parker och jag eniga. Det är ett smakrikt vin med många Rhone-signum: björnbär/blåbär i doften med violton som man kanske förknippar mera med norra Rhone. I vilket fall som helst får man ett väldans smakrikt vin för billiga pengar, bara att hålla ögonen öppna om det dyker upp på bolaget, eller handla utav bara tusan om man passerar Kongens Nytorv!

Hur var det på Ekerö egentligen?

Trodde man skulle få sig till livs en historia om vad ni satte i er på Braxenprovningen, men än så länge är det tyst..... Tråkigt att inte kunna vara med denna gång, men som väl var kunde jag trösta mig där jag var, i EU-land.

Trädgårdsdax

Då har man kommit lite till sans och hunnit smälta intrycken. De blir ju rätt många trots allt. Tack Las! Och alla andra för ännu en trevlig vinhelg. Tävlingsinriktad som man är och med fullt fokus på ursprung och druva, glömmer man nästan bort den viktigaste bedömningen. Va det gott? Nog fan va det gott alltid. En strålande tillställning i mat och dryck. Bestående och starkt intryck gjorde Puligny´n på mig. Kändes som ett väldigt komplett vin med lika mycket smakrikedom som finess. Oerhört gott och minnesvärt. En varm, bjussig köldknäpp från Tyskland gick heller inte av för hackor, men smakar det så kostar det. Utanför Las utomordentliga sortiment fann jag en favorit i Margaux`n Chateau Monbrison 2007. Ett utmärkt välkomponerat vin med klassiska drag och skön välplacerad Cabbe i stommen. När den så under lördagens besök på Regeringsgatan fanns tillgänglig i form av 2008 för klart överkomliga 280:-, kände jag mig rätt trygg med den investeringen. Söndagkvällens fisksoppa krävde en skvätt vitt, så jag offrade en av mina Secateurs 2009 från familjen Badenhorst i Swartland. En Chenin blanc av mycket intressant snitt som går att beställa för 109:-. Ett glas fick följa med till bords och det var riktigt njutbart. Näsan möts av en mustig och druvfruktig bouquet. Detta återfinns tydligt i smaken och får ett lite sötaktigt drag, men ungdomligt ackompanjerad av en frisk syra. Väl värd att jämföras med Simonsigs alltid prisvärda Chenin Blanc. Den observante undrar kanske om Ganges blivit gaggig efter helgens bravader. Korrelationen mellan bild och text är väl inte helt hundra. Lite småcharmigt nog har man lyckats få fel etikett på flaskan. Jag vart något konfys när jag skulle hämta den i söndags kväll.

Jag tror jag vet varför det inte kom någon tomte till Skottland...

Sprang förbi bolaget i Olofström i min jakt på vinterdäck till frun. Undra varför jag aldrig har framförhållning med just den detaljen. Och att däcken visst är slut när man plockar fram dem
Lite glögg och några olika kul öl som de faktiskt hade bland finnarna i plåtpressningens mekka.
En bira som hittade ner i kassen var BrewDogs " There is no Santa".
Andra alster från Brewdoggarna har förvisso varit ganska extrema men ändå njutbara. Men denna passade inte i Åkeholmsbraxen! Kakaobönor och ingefära. Nä ente för mig. Ska jag vara ärlig delade jag med mig till vasken. Inte alls min bag men jag fick dock en flashback till mitt liv i Lund och sitter nu och nynnar på den fina visan om Janur:

Långt inne i ett regnskogsträsk där bodde lilla Janur
Han provade att göra besk av regnskogens bananur
Han använde en kokosnöt, han la en skallerorm i blöt
Han kryddade med äppelskrutt och det blev en riktig huttentutt...

Receptet hos Brewdogarna är nog likartat om inte samma. Har köpt denna för första och sista gången. Slår med hästlängder den öl jag tidigare ansett som livets bottenapp, den trippelbock Las köpte till vårt möte med Arne på Ottenby. Och räligare än det värsta hallonbögöl från Belgiska peddomunkar

Årete årgångsglögg från Blossa var dock en av de bättre på länge. Kaffeglögg smakar mums!
Ses om en stund!

Årets jobbkrök

Tuffingarna på slätten följer den gamla 25-åriga traditionen att kröka på jobbet den tredje torsdagen i november. Året Nouveau från Quinson är som traditionen kräver, inget man man minns som ett stort vin. Men va fan 69 spänn. Spunk hittar lite hallon och skumbanan, undertecknade kände en hint av typiskt blå plommon. Aldehyder finns som vanligt i smörjan.

Hur står sig då årets årgång mot alla de tidigare? inte sämmest, inte bäst, fullt i klass med en billig rosé.

Jag tror att det kanske skulle göra sig bra till knäckemacka med ost. Ett djärvt tips är ett glas till den nygriljerade skinkan de 23 december om glöggen sinat.

Ännu en ljusglimt i höstmörkret

Efter en kalaskväll med ”måttligt” vin, som bl.a. en donk Allegrini Valpolicella, fick Lasan, frun å ja, när övriga gäster tackat för sig, känna ett riktigt lyft i form av De Loach Russian River Valley 2009 från Sonoma County. Vinet kostar 199:- och det var riktigt gott med en bred välfylld och harmonisk doft och smak. Kryddigt, moget bärigt som taget ur en varm högsommardag, bestämt fruktigt, mjuka mörka välmogna plommon samt en hel del vanilj ur en påtaglig fatkaraktär. Men allt i mycket finstämda proportioner som skapar en tilltalande helhet. Pinot Noir:en är i detta fall kompletterad med 10% syrah och jag vill nog gärna tro att den skvätten sätter lite extra tyngd på resultatet. Som en jämförelse i prisklassen av Yankee PN, som exempelvis Lemelson för 30:- extra, hade jag nog valt De Loach:en. Ska man säga nåt negativt om vinet, kan det möjligtvis vara att det känns något tillrättalagt. Inte alls den galna, överraskande, men högst upplevelserika, karaktär som vissa Yankee PN i något högre prisklass kan ha.

Gissa drycken

Nu är mor firad på födelsedagen. I Lördags så inmundigades det källarfynd från Ringgatans matkällarmörker till mors små krustader som inledning. Egentligen skulle min fina bild legat här men så är det ju inte alls men det får gå ändå. Denna Pava hade dessvärre en lite trött ton men både vinteräpplen och ett uns smörkola stod att finna i smak. Mor tyckte den smakade mest Pommac och lite så var det faktiskt. Man anade oråd när flaskan osäkrades då det bara kom en mycket försiktig "pust" och korken såg ut som en Novemberskrumpen champinjon.Nu var det ju ingen årgångsmärkning på flaskan så årsmodellen på denna Louis Roeder är klart vansklig att sia om. Att det var en demi sec skulle jag nog aldrig gissat på om flaskan varit okänd då det inte stod någon sötma att finna i denna dryck. Lärdomen av detta blir att lämna aldrig en Roeder för länge.
Till fläskfilén så hittade jag en flaska La Rose Peyrière årsmodell 1989. Detta är ett vin från Pomerol. Denna 22-åring var inte vital utan en schleten blek skugga av vad den förmodligen en gång har varit. Korkdragningen var lovande men sen gick det brant utför. Vinet var ljusrött och lite grumligt. Doften var fat och smaken var fat gick inte att hitta några vidare andra nyanser. Smaken var följdaktligen kort och lite kärv. Det går alltså åt värstingslott om det skall vara behagligt att konsumera efter 20-årsdagen. Jag brukar ju normalt uppskatta mogna viner men detta var lite "too much". Vi hoppas på lite mer spänst nästa helg !

Två vita

Singeldrickande gör att flaskorna räcker flera dagar. Somliga viner klarar det galant, blir t.o.m. bättre med tiden. Andra åldras något sämre...

På plussidan: Dr Loosen 2009 Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese. 6 timmar sötma, 5 timmar fyllighet och 10 timmar fruktsyra (enligt bolaget) i en härlig blandning. 199 pix. Mycket druvsmak, perfekt blandning mellan honungssötma och den där fruktsyran.

Minus: Terredora Fiano di Avellino 2009. Kantigt, lite spritigt, kör på feudi di San Grigorio eller Mastroberardino i stället. Men då får man förstås pröjsa lite mer också. Kan det vara värt för att få den lite udda tonen av nytvättade lakan (!!!)

Aj Aj Ganges, en Ornellaia i spillror

Novembers 1:a-släpp betrakta jag som rätt grymt och det fick mig att kolla läget vad gamarna kvarlämnat framåt 6-tiden en grå och mörk men ljummen tisdagkväll. En del godsaker lyste elakt med enbart etikett på väggen och utan substans därunder. Nåväl, är man inte tillräckligt nördig för att ta ledigt från jobbet, får man taga vad som erbjuds. Jag ska inte klaga, en del av mina målviner fanns kvar, däribland Ornellaia 2008, som jag planerat att ställa till svars mot lillebror av samma årgång som släpptes för nåt år sedan. Efter betalning, vid änden på rullbandet hade liksom påsen kilat under flaskorna, jag ryckte väl till lite lätt och just Ornellaian stupa åt sidan. Nej!, halsen splittrades, en lyxToscana låg och flöt över bänken. Fick lite på fingrarna så jag kunde provsmaka, men annars var det något pinnsamt. Tur att bolagets garanti gäller fram till dörren. Jag blev väldigt skeptisk till den glaskvalité man valt, så en flaska har nog sällan fått så varsam behandling under transport hem.
Efter en vinfattig freddakväll med Mark Knopfler och Bod Dylan bjöd lördan på lite av varje. En välkommen repris med denna fantastiska Robiola + chorizo och serrano som eftermiddagsfika fick sällskap av Graham Becks, nu 99:-ors mousserande. Vet inte om jag nämnt det tidigare, men jag finner Graham Beck i denna utgåva, mycket mer prisvärd än vad jag mer kritiskt annonserat tidigare när man sålde en variant för 149:-. Denna är friskare och spänstigare i jämförelse. Jag tycker bättre om den nu, vitalare och inte så dovt trött och släpande mogenmustigt som tidigare.
Dylan, det är en rolig prick det. Han är väl framförallt poet, men har ändå haft någon form sångröst med sin karaktäristiska stil. En välbekant stämma som ljudit genom årtionden. Dundermusiker och riktigt bra så var det, men från Dylans strupe blir det bara krax. En gammal farbror och man får väl se det som en Happening.
Till lördans honungs- och citruspenslade lammstek med vitlök och rosmarin valde jag ett väl mottaget vin i form av Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2008. Överraskande karaktärsstarkt och riktigt gott. Bouqueten ger mörka körsbär med björnklistrigt drag samt ett blodigt fruktigt inslag som snarare får mig att associera till en pampigt svettig Tempranillo. I smaken livliga, explosiva kryddor med mulligt mörka körsbär och en fet varmfruktighet som följs upp av en något vidhäftande, inte helt harmoniskt efterhäng. Låter lite storslaget intressant, men kraften blir något ohämmad och onyanserad. Det är bra skjut i drycken, en riktig tuffing och kanske skulle den må bra av att sansa sig lite grann på hyllan. För det måttliga priset av 179:- lämnas ingen oberörd. Mycket prisvärt!
Väldigt oberörd blev jag däremot av Appassimento Tommasi som jag inhandlat till den rödvinssås som skulle göra lammstek och potatisgratäng sällskap. 89:- kostar den och jag passa på att smutta lite till köksbestyren. Men den var ointressant saftig, uddlös och menlös. Ställd mot Poliziano samma dag blev det stora kontraster. Jag dricker inte upp resten, men till sås duger den fint.
Från gamle far fick jag senast med mig en 21-årig Springbank, förmodligen inhandlad nångång på 80-talet. Det fick bli en sån som avslut till kvällskaffet. Här sprack det också, men bara korken, aj då. Mild och len, men ändå spänstig i en päronfruktig ton. Jag tycker den var god, men störde mig lite på en viss sötma som jag inte riktigt tyckte hörde hemma i den annars balanserade och varma karaktären.

Rosedags i Åkeholm!

Nu när sommaren är död som löven på bokarna som gulbruna faller mot marken emedan ett tjugotal Stenknäckar yr runt och käkar avenbokollon(?) är det dags att korka upp årets Rosé.

Ett lagom vin för landet mellanmjölk. Älskat av många, men inte alla. Inte vitt. Inte rött. Och förra gången det dracks rosé inte speciellt gott.

Men OK, den här gången var det bättre. Till och med gott. Årets rosé är från Tavel. Les Lauzeraines 2010 från Les Vignerons de Tavel. Färgen påminner om Vira blåtiras smultronsmakande kompis (som jag inte minns namnet på för inte hette den hallon ballon inte) och doften är kryddig och lite åt rödläskhållet. Hallon och smultron säger bolaget så så är det nog.

Smaken är för Åkeholm överraskande fyllig men så är det ju en Tavel trots allt. Rosévinets , enligt konosörerna, förlovade appelation på östra sidan av Rhône där man blandar alla sina sex olika druvor i roséfaten

Till aftonens Webergrillade Teriyakikycklingspett med Sesamfrö var det helt OK med Tavel även om kvällen andra vin 2009 Rüdesheimer Berg Rottland från Weingut Leitz var snäppet bättre matchning. Ett fortfarande gott trockenrieslingvin från Reingau.

Städade även ur två flaskor cider från Normandie ur källaren under kvällen men gillar faktiskt deras lokala ostar bättre. En klart onödig import

Bästkusten eller Lundberg hadde seglat på atlanten.

Hej alla bröder braxar!

Åter en mörk novemberkväll i Knalleburg. Här sitter eder broder Las och surplar på en barley vine från nynäs som heter Bötet och etiketten visar en eka som transporteras ut mot okända vatten. Barley vine är gott och denna lilla 25 cl på 9.1 % är inget undantag. Förra helgen drog jag min näst sista Hello my name is Ingrid och kanske är det godaste ölet jag inmundigat. Borde kanske referera till förra helgens vindrickande som jag delgivit på bild. Piccilomino gör ingen besviken och deras syrah är ett riktigt kraftpaket som jag och svägerskan knäckte till några välfyllda tacos. Såg mellan klunkarna broder blekinges frustrerade diktamen om minsta brodern Sassicaia så vi välte även denna över ända. God men visst finns fällning och detta vin ska inte lagras utan drickas Så godtemplare var inte sparsamma som era gener utan masa er till kökslådan och kvittera ut korkskruven. Kvällen är utan överaskningar så två nät musslor har landat i stora grytan, rimmad torsk och fiskbullar i form av pilgrimsmusslor har stekts i ymnigt av smöör. Pära och bönor och en gräddvispad fond så är allt klart. Tja visst ja lite sancerre går det ju åt och ikväll öppnades första pavan ur den nyinköpta lådan från Bar och vin journalen. Riffault är ju svinen som tar in och det kanske är fjärde eller femte året som jag införskaffat denna eminenta produkt, som en gammal skräckfilm kvällen i ära blåser det till i nacken när munnen fylls av denna subtila substans(här pratar vi isoton). Tja nu närmar det sig vinprovning och jag välkomnar er om ett par veckor, får gräva lite bland pavor och recept så ni får något att jobba med. Är lite nonstalgig ikväll och rekomenderar Karma police med Radiohead, kan aldrig vara fel med en så vacker slinga.

Det kliar i näsan den stora prosit böder.

PS rubriken symboliserar delvis fågelhösten förutom våra tre bredstjärtade vänner som passerat stora rör. ds

Vivir que wannabe

En direktrapport från den yttre kretsen med prisvärda förslag. I all hast, i det höga tempot som en vinprovning medför fann jag tycke för en måttligt prissatt Ribera i form av Vivir Vivir med 100% Tempranillo. Om jag minns rätt till en kostnad av 139:-. Konsekvensen av Divine´s provning blev en del nyfikna inköp och i sällskap med gårdagens ugnsstekta biff med picklad rödlök och betor samt rotselleripuré (kan det va Ica buffé?) gjorde jag detta val som ackompanjemang. Vinet hörde väl hemma där och kunde säkert så gjort till månget annat. Inga oävna tips från buffen emellanåt. Allt va bra, men rotselleripuré har jag inte gjort för sista gången.
Trevligt att notera att 1:a intrycket består, inte bara en hastig slatt, utan nu i lugn och ro till trevlig måltid och resten av kvällen. Jag betraktar vinet som en överraskande och udda spelare på den spanska kartan. Bouqueten var initialt något reserverad, blygsam och inte så uttrycksfull, men eftersom kvällen var stillsamt lång släpptes mer och mer toner av framförallt körsbär och då av det mörkare slaget och innan flaskan var tom med ett anslag av björnbär. Vinet smakar rent fruktigt och nästan lite strikt med en begränsad fatton. I början även rättså strävt, men luftens växling undanröjer de spåren mer och mer till behagligt integrerad form. Smaken utgår från ett drag av parfymisk prägel med mandel och körsbärsnyanser. Vad man framförallt slås av vid intag av detta vin är renheten och den uppfriskande spänstigheten ur den torra mörka frukten, som avrundar smaken mjukt med djup och konkretion. Vinet är inte komplext, men har en snygg struktur och balans. För mig ett propert vin för att vara spanskt och jag har sällan druckit vin av detta slag från iberiska halvön. Ett väldans prisvärt vin. Några års lagring kan jag heller inte se några problem med.
Prisvärt är också Brecciarolo från Velenosi, som jag tog ett glas från till söndakvällens köttgryta med Coppfyndig gotländsk högrev, men det har jag tjöötat om förr. Vet inte om ni någonsin gått på den rekommendationen, men kan inte låta bli att påminna om att 660:- för en låda 6-pack av detta vin är lite halvsjukt billigt.

Sommarn dör...

Nu är inte stranden så öde i Åkeholm för ån porlar på som vanligt även om larmrapporterna om laxen duggar tätt. Men lite John Holm i bilstereon gifter sig väl med omkringliggande landskap

http://www.youtube.com/watch?v=ZeLq1BNR-EI

För att bereda plats för årets lamm, som fortfarande naturvårdsbetar trakten plockades de sista av förra årets sadlar ut och tillreddes som sist enligt önskemål från familjen. Fast denna gång med en gratäng på potatis och jordärtskocka

Den andra flaskan La Difese som öppnades var som sagt OK, men jag undrar om jag kommer köpa fler. Min sammanfattning är rätt så jaha, efter fem avslutade buteljer. Ok men rätt intetsägande även om de int kan jämföras med ex-jugoslaviskt röt-vin med evigt liv.
Någon som däremot levererar jämnt och på hög nivå är Marc Hebrart. Denna gång en Special Club 2004 på 60% pinot och 40 Chardonnay. En fortfarande ung och spänstig Champis med allt vad man kan önska från röda äpplen, en behaglig beska och en avslutande lätt salt mineralitet. Mycket bra grejor! Och det finns nån till men den får vila sig ett par år. Jag tror att den dessutom finns i ett par Braxakällare till.

Det är tufft att vaska!

Dagens första kortblogg. En La Difese i vasken. Ful & full med grummel och otäckheter!

Dags för rotfyllning av vildsvinets tand? Flaska två, den sista av sex, som öppnades efter var OK. Återkommer med resultatet av den

Är det höst Jack!!

Jag tror hösten har kommit, iallafall har lammen tystnat och anlänt i flyttlåda med namn kilo och pris skrivit med tusch penna på Wellpappen. Ikväll kokas dillkött och till detta krävs dryck. Detta är en kväll som många höstkvällar som förutom svampplockning är en kväll då älg, lamm och lilla mu beplastas efter diverse kökstillagningar. Man får vara hård som sten och inte sakna rörelserna på beteshagarna. Jag brukar tänka att gick de inte och äta skulle de aldrig funnits. Kvällen börjades med Gustafs finger från Dugges. Detta är en strong bitter som ser ut och smakar som småländskt åvatten, liten syra och beska dunkelt som den djupaste höllpa men jjag gillar det och det är gott och kanske är det så man vill ha sin dunkel utan beska och för mycket syra. Tja man skulle kunna säga hälla ner och bara ta emot utan för stora konstiga överaskningar. Visst kommer en liten smak av kola på slutet som får en gammal tjockis att tänka på banjoffepaj(kondenserad mjölk) och börja flema som en lejonhane på jagt efter Lea. Kvällens andra dryckeskompanjon var Höst stout från Danmark som var liknande fast kanske något bättre än göteborgaren, vad vet jag öl dricker jag bara för trivselns skull inte för att döma eller fördömma. Det var iallafall en lurig gubbe på och en grand danois eller kalv på konvolutet som sa beer here. Öl i all ära men vad är det mot vin och ikväll small korken återigen på våran Barbaresco från Produttori av årgång 2006. Jag kan bara säga att vinet är gott och blir inte bättre så plocka upp era skruvar och vrid upp pavorna med lustfyllda plopp och bälga som febersjuka kameler för i höstmörkret behövs lite ljus likt Caladriels lykta för att transportera sig fram. Skönhet kräver ingen tolkning med Lustans Lakejer strömmar ur Audio pro högtalarna och det kan man kalla otippat. I morgon är det städdag i Knalleburg och vad som ska göras bli en överaskning man kan hoppas att alla fjällen faller på plats och att allt är bra i bygden önskar eder vinsörplande broder Las.

vem ska hålla ställningarna

Jag sitter ensam på jobbet en kall söndagskväll och försöker att få tiden att gå.

varför inte lägga lite tid på bloggen och försöka minnas hur fredagskvällen var.

Jag hade stekt lite fiskfilé åt familjen, snodde i hast ihop en citronsås och fixade lite stomp med potatis och jordärtskockor, som fick sätta livet till efter raid i det ogräsfyllda trädgårdslandet.

Till anrättningen öppnade jag inte ett bosniskt röt-vin med oändlig hållbarhet eftersom det försvann under den internetfria ölandshelgen.

Fredagens vin var väsentligt mycket bättre än ovan nämnda trots att prislappen var halverad, ca 100 lappen.

I glaset mötte mig en gul färg och en just doft av citrus, mineraler och sydliga frukter. En försiktig inte otrevlig ton av ekfat fanns också. Torrt, gott och fruktigt var det, relativt lång eftersmak. Passade också till aftonens anrättning.

Dessutom innebar vinet ett nytt områdeskryss, våga och vinn. Patagonien i Argentina.

2008 Saurus Patagonia Select Chardonnay var namnet.

Fail för freddaänkling, men oktoberfest och bubblande Risotto

Nu är det härligt drag i bloggen. Helt loss, va kul!!
Kvällen var egentligen planerad för en date med en gammal jobbarkompis, som numera är institutionsrektor (eller vad man kallar avd. cheferna) för Religionshistoria på STU. Komiskt nog är det han som inspirerat min dotter till utbildningsvägval, så därav knöts den kontakten åter. Ett elakt virus, för hans del, satte däremot P för de planerna. Eftersom stugan i övrigt är tom erbjöd jag istället sonen att fixa nåt freddakäk, tills han kommer hem från repet. Han är väl ingen jättegourmand och beställde ris, örtsås och en kycklingfile som är knaprig på ytan och saftig inuti. Ett ganska tacksamt val att tillgodose, men Blå Bands örtsås vett i sjutton om vi hade hemma? Det hade inte Konsum heller, så där va fail nr. 1. Väl hemma visa det sig att det finns inget ”vanligt” ris (fail nr.2), men däremot Arborioris, så då kör vi väl en Risotto till kycklingen istället, rent av bättre. Just det, vitt vin (fail nr.3), och de vita som ligger nere på hyllan kändes väl ädla att donka i en rissörja. I kylen noterades dock en brukscremant från Alsace i form av Dopff och den borde väl kunna göra sitt jobb så gott som något annat. Vad jag minns känns den av i en torr men rätt fruktig karaktär och kan väl sätta lite sprätt i Otto? Risotto är gott, det blev riktigt bra och krämigt, tom bättre än kålrot och man ska nog inte snåla på Parmigiano Reggiano. Vad sonen tycker vet jag inte, för han har inte ens kommit hem än, men jag antar att han vill komplettera med Knorrs Cafe de Paris, som var det enda Konsum kunde bistå med. Själv såg jag inget behov av den varan. Till risotto, kyckling och frästa tomater tog slattGanges tag i förra helgens öppnade Musella. Troligen inte många som bloggat om den, med sin etablerade stora försäljningsvolym och folklighet. Man kan säga att det är ett väl prisvärt vin för 99:-. Mottagandet är varmt inbjudande både i bouquet och smak. Det kan däremot inte lura någon som förstår vin, som exempelvis Malbec:er från Cahors. Vinet är i grunden enkelt, dvs. man hittar man inte så mycket när man söker, men vinet har insmickrande generösa drag. Står annars slätt i utforskningen och spännande nyanser uteblir. Vinet ger i primär kontakt intryck av att vara balanserat och moderat, men i de mörka tydliga körsbären framträder en smått aggressiv kryddspänstig ton. Kontentan är att man förstår att vinet säljer bra till massorna och vill man ha kommersiell framgång i volym är nog denna typ av träffsäkerhet i komposition att rekommendera.
I ensamhetens lugna vrå har annars kvällen förlöpt i lite småsmuttande av Oktoberöl. Den första där kapsylen gick var en Paulaner Oktoberfest Bier. Lite för stor saknad i beska för min del. Biran bjuder mer på en fruktig och sötaktig karaktär. Lite godisöl så där och mer skulle jag tro ett tjejöl. Inte ond, men lite tråkig och matt och måste framförallt intagas i riktigt svalt tillstånd. Nästa kapsyl rök på en Oppigårds Oktoberfestbier. I jämförelse mot Paulaner kände man här en tydlig kontrast i en uppfriskande beska. Trots lägre alkoholhalt känns biran mer rejäl och har intressantare nyanser, längre eftersmak och en del örtiga toner som kompletterar helhetsintrycket på ett snyggt sätt. Kapsyl nr. 3 slets av en härlig Flying Dog dogtoberfest. Jag hade väl inte så mycket konkret beska här heller, men här bjöds en mer knäckig, aggressiv fruktig sötma som fick sinnena att haja till. Torr citrus balanserar upplevelsen och jag tror denna bira passar bäst på matbordet. Det smakar mer öl och det smakar mer överhuvudtaget och trots min ambition av uppfriskande beska är nog detta den öl som erbjuder mest djup och genuinaste maltkaraktär för kvällen.
Vin är annars ett härligt tillskott i tillvaron, den 1/9 blev det en del, från Divine blev det en del och imorgon är det dags för Regeringsgatan igen, YES!. Hu, nu var inte klockan så mycke, inte f-n lägger jag mig å läser nu, får nog bli lite Rock n´roll istället. Hoppas får se er ALLA på Öland nästa helg.

2006 Barbaresco från Produttori Del Barbaresco.

....funkar fortfarande. Det är inte ett tungt vin, men det är gott, ganska stramt med mycket olika smakintryck (eller "komplext" som det väl heter...). Jag undrar om det blir bättre? Kanske mera plommonaktig, men jag gillar när man för en gångs skull hittar ett vin med lite tanniner i. Sällsynt i dessa dagar!

Boom boom syrah 2008

Charles Smith är fader till denna produkt ånyo. Nyfiken på hur favvodruvan blir i en gammel hårdrocksmanagers händer så är man ju av naturen nyfiken, med ett raskt ryck i kapsylen, följt av ett knaster, är det bara att slimma det sensoriska systemet och ta in.
Mörkt blåröd färg med lila tunga. I snoken sitter det kött och mörka bär (blåbär/björnbär) inte mycket blommor utan mer utav fatlagring än fräääääääääääsch sommaräng.
Smaken är sprungen ur nya världen, lite väl sötaktig. EtOH ligger på 13.5% så det är inte vulgärt i det avseendet men smaken är lite väl insmickrande för att vara helt tilltalande. Vaniljsötma och fat dominerar med de mörks bären nu i bakgrunden. Vinet känns väldigt animaliskt (djuriskt). Jag hade nog förväntat mig lite mer efter att ha testat kungfugirl tidigare, den gjorde han väldigt mycket bättre med rieslingdruvan än vad som kom ut av syrah/shiraz i Washington State. Kung Fu är både billigare och bättre så givetvis väljer man vitt. Vi lever i en föränderlig värld eller hur ?

Ska det verkligen odlas Syrah i Toscana?

2004 La Torre Esse IGT är 100% syrah från Fattore La Torres två Syrahhektar mitt emellan havet och Firenze. Vinet doftar Kryddiga körsbär med en släng av mintpastill. Smaken är djup och balanserad och röda bär och plommon. Skitgott! Skulle säkert ha utveclkats ett par år till men varför det egentligen? Till vinet avnjöts en kantarell & bacondopad köttfärssås med spagetti. A good match!
Vinet är ett varuprov från Tillmans Italienska vinkrängare i Brüxells. Tror det ligger i 25-30€ -klassen oprutat. Nu vet jag att det finns en till hos Hasse. Undrar om han och den kommer till Öland...
Så svaret på frågan om Syrah i Toscana är onekligen ja! Om det ger sådanhäringa viner!

Säker Sex?

Govänner, lång frånvaro från bloggen, men ikväll är jag back in bissniss.
Kvällens pavor blev två. först ett huggskott till matlagningen som var en lammfärspaj. Det 85 kronorsvinet lämnar vi därhän, det var inte ont. Bara ett sånt där vin som inte ger någon blogg inspiration, namnet har jag redan glömt. Vin två är däremot säkert med tanke på namnet. 2005 Chateau Condom Cuvée Delph. Detta vin stinker kaffe och choklad, de allra svartaste kössebär man kan tänka sig. Jag förnimmer också en doft som minner om svunna tider då jag sprang på trav. Balanserat och gott, jävligt lämpligt att dra korken ur just idag.

In i mörkret

Tillbaka till vardagsbloggande. Ljuvliga Franciacorta Ca´del Bosco kommenteras redan i ÖG-vistelse, men kan vara väl värt att omnämnas igen, som förmodligen en av Italiens starkaste kort i det mousserande bidraget. Som altanvin i frånvaro av mer matigt tilltugg kan nog den något tuffare och tydligare karaktären bli lite övermäktig, men till freddakvällens kycklingsandwich börjar vi hitta det rätta användningsområdet för denna bubblande gåva. Schysst freddamat blir det genom att skåra en kycklingfile och pressa ner några salamiskivor. Pensla fillen med olja och soya och krydda med svartpeppar. In i ugnen tills den blir klar. Rosta nåt brett lantbröd och ringla lite olja när den kommer ut från ugnen. Joxa ihop avokado, rödlök, pressad lime, salt och vitpeppar och bred på brödet. Lägg ut en fräsch sallad på en tallrik. Lägg på bröd, avokadojox och kycklingfile. Toppa med skivad parmesan och ringla olivolja över hela härligheten. Korka ur en karaktärsrik, matkrävande mousserande å ni får en riktigt schysst fredda.
I september har Las och jag hunnit med en sortimentsprovning hos Divine. Visst kosta den en slant, men det är ändå inte helt uppenbart vad man har å vänta sig. Något försenade i vanlig ordning glider vi in och ställer oss på plats med glas i hand. En glad herre med tunn hårväxt hälsar oss välkomna vid startbordet med mousserande och champagne. Hejsan pojkar, ska vi ta det från början? Vi börjar med Cava å sen går vi vidare. Jo tack, vi drack och njöt, men bara den avdelningen representerade 7 olika vin. Jag tog en hastig blick åt höger utefter presentationerna och insåg att detta är en rättså stor provning. Visst är det måttligt i glasen, men om Las å jag ska komma levande från detta sortiment kan vi nog inte konsumera alla de slattar som erbjöds. Inte för att jag vill göra ett vekt intryck, men jag bad Las att greppa efter de wastemuggar som fanns tillhands. Det här var en mycket stor sortimentsprovning och mycket trevlig och presentatörerna såg nog helst att vi smakade allt. Det gjorde Las och jag också, men de vin som ”bara” va bra kastade vi ut och de som var mer än bra drack vi upp. När provningen var över efter många timmar var Las och jag i en lycklig, välbefinnlig stämning och kunde gå därifrån av egen kraft. Utan wastemuggar hade det förmodligen krävts ambulanstransport. Skämt åsido, men jag tycker att jag drack förvånansvärt mycket bra vin denna kväll. Divine har ett visst fokus på US, Australia och New Zeeland, men jag tycker de lyckas fiska upp riktiga gobitar. Tror inte att så många viner är slut i beställningssortimentet och mina personliga favoriter och rekommendationer från kvällen är följande:
Nya Zeeland:
71622, 2010, Quatrz Reef Shed 6, PN, 199 (lättillgänglig, schysst PN med klös)
92039, 2009, Felton Bannockburn, PN, 359 (elegantare och rikligare nivå)
73359, 2009, Craggy Range Te Muna, PN, 329 (den kan nog va slut, köpte den före provningen (1/9), gick som smör i Tjocket, va bra den va)
Italien:
70854, 2009, Corte Figaretto Ripasso, Valpolicella, 199 (bättre än deras Amarone för 399)
Spanien:
71038, 2009, NEO Vivir, vivir, Ribera, 119 (billigaste, men i mitt tycke den bästa NEO:n, schysst fynd)
77137, 2009, Sumarroca Cava Brut Reserva, Penedes (billig å bra igen)
Österrike:
Riktigt schyssta OTT:ar, Gruner Veltliner, (jag är lite svag i insikten av storheten där och lämnar det till Las, men vi fick dessutom förmånen att smaka av icke säljbara Erste Lage och Qvevre)
Frankrike:
70655, 2009, Gayda Chemin de Moscou, Languedoc, 299 (i motsats till NEO var i detta fall dyrast bäst, släpps 1/10, men 299 är inte mycket för denna redan nyanserade och behärskade ungdom)
Mousserande:
5 Gossetskumpor va la bra, men inte så man jublade, här går vi nog på prisvärdhet, se ovan Spanien
Australien:
75548, 2009, Scotchmans Hill Swan Bay, PN, 179 (rejält bra och prisvärd, en fräck erfarenhet av en välgjord PN)
75938, 2010, Ten minutes by tractor 10x, PN, 349, (ett mer exklusivt exempel på bra AUS PN, den köper jag nu när lönen kommit)
75541 resp. 75937 samma namn fast med Chardonnay och riktigt bra
US:
71682, 2009, Melville Inox, Chardonnay, 369 (oekad och en riktig tuffing, tyckte jag riktigt mycke om, punkigt befriad från trädämpande bojor och stöddigt uppträdande)
85844, 2009, Avalon Napa Valley, Cabernet S, 229 (bra pris)
89371, 2009, McManis, PN, 129, (den har jag hemma, kul att smaka, McManis lyckas med lågbudget)
70589, 2007, Pahlmeyer Prop.Red, Napa, 899 (jag bugar, snygg produkt)
90060, 2008, Saintsbury Lee, PN, 399 (suverän US PN, den kommer hem nu vid lön)
Det fanns mycket gott, men det var detta som etsa sig hårdast hos mig.
I övrigt har jag också smakat den gentila Casanovan som Las donka förra helgen och jag kan bara instämma i den ståtliga karaktären som förmedlas i denna ToscanaSpinetta.
Hu, nu var det sent, får läsa några rader i Allt om Vin, så somnar jag gött.

Helt ocensurerat

Ursäkta, men nu har jag tappat fokus på Braxarnas kära blogg. Oops, fick en påminnelse idag när Allt om Vin anlände å jag tänkte, nu har man varit rätt usel på att förmedla vinintryck. Kolla läget och det är inte utan att höstmörkret satt lite sprätt i Braxengubbarna å då är det la bara att hänga på tåget, så man tager vad man haver. Fick nån snilleblixt vid semesteravslut att förmedla ledighetens ljuva intag, men si jag hann inte riktigt klart å sen rann allt ut i sanden. Skrev ett utkast då som aldrig blev klart, men i My Documents gör det ingen nytta, så jag drar iväg det lilla som blev, så får ni ta det för va det ä:
Semestern är väldigt kort, men känns väldigt lång i läge av att beskriva de vin som konsumerats under dessa trevliga veckor. Semestern började med en vinmässig braksmäll hemma hos Lassons. Och för att inte tala om tillhörande tilltugg, så blir det en strålande helhet. Det blev nässelsoppa med vaktelägg (vaktel!, vi kommer till det längre ner), tre latteost (Robiola) med balsamicomarmelad och smördegsinbakad oxfile mä mycke mycke runt omkring. Oj oj vad jag hoppades att jag var ung på nytt och kunde kräma i mig hur mycket som helst, men ack vad begränsad en gammal man är efter ståtliga förrätter. Till soppan bjöds en kritkerrosad italiensk läckerbit av 100 Sauvignon Blanc i form av Winkl 2010. Lite återhållsam och lurig till en början (Las låter mig aldrig se flaskorna) så länge den var sval, men med tilltagande påverkan av den ljumma rumsatmosfären blev jag nog rätt övertygad om att detta har hög påverkan av Sauvignon. Den breder ut sig på ett charmigt och välsmakande sätt, blir tydlig, och dofter och smaker får en karaktär som när Sauvignon har behandlats med största omsorg. Det blir fräckt och brett, men ändå med kontrollerad balans och jag hade nog inte kunnat drömma om att detta vin var så ungt. Till förrätt nr.2 och denna riktigt trevliga ostvariant halar Las fram champisen Comte Audoin De Dampierre 2002. Kanske inte lika kritikerrosad, men väldigt matchande till denna aptitretande ostbricka. Osten gör ett bra jobb ska medges och ställer inga jättekrav på ackompanjerande flytande sällskap (skulle kanske blivit lycklig även av en cider), men skumpan möter upp snyggt med sitt brödiga smakinnehåll kompletterande med nötter, syrliga äpplen och friska minerala toner. Det blev perfekt och väldigt mycke ost åt jag.
Till fillen kom en flirtande men mogen goding. Som en riktigt fräsch 40+-taggare. Bestämd med sina avsikter, ställer inga höga krav mer än att man ska vara någorlunda nykter och fräsch i smakjökarna, luta sig tillbaks och njuta av den bedårat förförande Josetta Saffirio Persiera 2003. Kanske inte den optimala årgången, men det här är godsaker.
Las vill inte se gäster med tomt i glasen, så som slutkläm och till en mycket mätt och goanöjd Ganges togs fram en helt fantastisk Barbera dÁlba. Jag blir så upprymd när jag märker hur fantastiska vin man kan göra av denna druva. Det finns så mycket mediokert men med lite själ kan man skapa riktigt slagkraftiga resultat. Barbera D’alba Scarrone 2007 Vietti, herreGu så bra den va. Mmm, enastående fruktkraft och ståtlig karaktär och en än gång förbannade jag mig själv över veka ålderssymptom. Det var kvar i flaskan när jag gick och så ska det inte behöva va, men Las fick kanske lite trevligt disksällskap.
Det blev sen en färd till mor och far i hemlandet. Bland en del annat blev det en repris på mycket goa Rhonevinet med de skuttande hararna, dvs. Crozes Hermitage, Domaine des Entrefaux (eller va den heter?). Det här va ju väldans prisvärt med sina 179 när det släpptes, men nu måste det varit en ny årgång, kan inte tänka mig annat. Mycket mer fruktmättad och lite ungdomligt ohyfsad. Blodigt och spänstigt tryckande och rätt tuff till den oskuldsfulla fläskfilen. Lite to much i denna kombo och tankarna gick mer utåt grillgallret. I och för sig bra att det är lite tryck och ambition, men till en stilla inomhusmåltid får jag nog be om lite mer sans. Nu en ung Rhonis som nog gott kan ligga till sig något för att bli en mer klassisk Rhonis och hamna i sitt rätta element.
Jaha, sen pekade Alfanosen mot sköna Roslagen. Den pigge Sege hade lockat med trubadurafton i form av Stefan Sundström hos skärgårdslantliga KnappKarlsson. Ja, det var inte så trubaduriskt där inte. Ett sjujävla ös snarare, med gamle Ekerögubben och vilka grymma musiker han har med sig sen då, gitarrister från Weeping Willows och Hellacopters och basist från Wilmer X och det kan ju bara sluta på ett sätt, riktigt bra, och Sundström kan aldrig varit i bättre sällskap. Så jära bisarrt ställe, mitt ute i ingenstans, ett båthus!! Å så charmigt, ja ni vet ju att tom Bob Hund va där när vi njöt av Champagne. Flytande då? Ja, han har ju rykte om sig att ta lite dåligt, den gamle Sege, men jag undrar samtidigt vad han ska ha sina flera hundra Punk IPA till i förrådet? Iofs sommarn är lång men annars får vi la åka upp och hjälpa honom på traven. Eftersom Mary är Rawson Retreat-fanatiker ville jag bidra med en fläskigare kyss i form Penfolds Bin 28:a. Gesten uppskattades och jag tror även smaken. Den blev riktigt god till pigges eminenta grillspett och jag tror det är i den miljön denna mörkfruktiga generösa produkt kommer bäst till pass. Mary lilla ville även överraska med ett riktigt Rock n´rollvin. Motörhead! Även den en klassiskt australiensisk Shirazgenerös historia. Tyckte den var riktigt OK och inte lika fullt matkrävande som Binnen och passade därför lite bättre att smutta och småchattra till efter maten.
En liten västkusttripp med kulturella spår av Carl-Einar Häckner och Badjävlar avslutades i vaktlarnas förlovade land. Eller som en del kallar det, Prärien. Å Prärien är nog något som de små bytt byll-yttlåtande liven uppskattar starkt. I traditionell anda fortsätter det kulturella spåret för frun, medans jag själv, förutom bytt byll-yttarna uppskattar när Spunken säger: Sa vi går ner i källaren å se va vi ska ta? Det är helt uppenbart att Swansons fått en riktig pejl på hur man hanterar pizzor i pizzaugnen. Välgräddade och lagom knapriga, perfekt deg och underbart goda, vilka smarriga pizzor. Situationen blev ju knappast sämre av ett underbart distinkt levererande Gajavin i form av Sito Moresco 2006. Jamen, det var väl riktigt bra skjut i både bouquet och smak i denna sköna skapelse. Förutom Nebbiolo är det närvaro av 35 Merlot och 30 Cabernat Sauvignon. Det är tydliga drag av mörka körsbär i både doft och smak, men bärs upp/kompletteras av en fruktig elegans. Eftersmaken är lång och hela intrycket ger indikationer på ett mycket balanserat och prydligt komponerat vin. Vi började smutta på innehållet under pizzagräddningen och det ska ärligt erkännas att det var väldigt svårt att hålla fingrarna i styr från glaset. Även om det finns kraft och pondus är det drickvänligt utan tilltugg, där den snygga strukturen sätter sinnet i välbehag. För att ha tillräckligt med dryck till maten fick vi backa upp med Setriolo Chianti Classico, 2008. Även det en överraskande trevlig bekantskap. Återigen en uppbackning av franskt inslag och nu i form av Merlot till Sangiovesen. Även här ger det ett undertryck som förstärker upplevelsen, men här mer ungdomligt och mjukt i en mörk botten. Vilka pizzavin! Kvällen led vidare, vaktlarna väntade (eller vi trodde väl egentligen inte att de gjorde det), fyll korgen med pilsner! Nu bär det iväg. Första stoppet ljöd bytt byll-ytt och innan den natten var slut liksom pilsnern blev det väldigt väldigt många bytt byll-ytt och ljupare ljupare filosofiska diskussioner från åhörarna. Det är sant uppfriskande med vakteltur.
Efter den korta nattens sömn finns det väl egentligen bara en väg och den är till Vätterns svalka. Framåt eftermiddan och i ostsällskap med bl.a. Stilton ackompanjerade vi med en inte helt lågprisad italiensk mousserande i form av Franciacorta Ca´del Bosco. Den matchade schysst, svalkade och smakade en hel del. Vinet är rätt rejält med en rättså bred repertoar i både doft och smak. Tydligt fruktigt med blommiga och exotiska inslag som matchas av fin syra och friskt porlande egenskaper. Inte alls mesig och hänger med bra till ostbrickan. Strax därefter ställde sig Spunken vid grillen och eftersom han är en Rhonefanatic ville jag bjuda på 1/6-släppets 2007 Terre Pourpre C-d R Villages Visan. Det var ett riktigt trevligt vin med substans och potential, men återigen som hemma hos mor en rhonare med mer generositet än behärskad sans och snygga drag. Upplevelsen blir lite mörk och förväntade kryddrag får jobba lite för att ta sig igenom. Man får ett intryck av att schyssta karaktärer ligger där och lurar och jag tror jag väntar med att fresta nästa putell på Spunken, så får vi se om han känner igen den. Korken hade även gått ur en Montus Cuvee Prestige, 2003, och placerats i luftningskaraff, men eftersom vi framförallt är friluftsmänniskor styrde vi först kosan till Hoftornet. På plats bjöds på nån härlig lokal bira av både pilsner- och aletyp, men det var stört omöjligt att känna någon skillnad på dom, men de var i vart fall väldigt sympatiskt gammeldags i smaken. Spunken räknade pippi och jag sörplade och om det inte varit för flygmyrorna hade det varit en stämningsfull solnedgång. Väl hemma i soffan var det dags för Montusen. Har sällan varit med om en så…………Ja kära nån, det var så långt jag fick till det i somras, men lite elakt att sluta just där. Hur smaka Montusen? Spunken får korrigera mig, men vad jag tror jag var på väg att skriva var att bouqueten inbjöd till förväntningar i en lantgårdsaktig stil. Djup, kraft och stimulans för näsan i intressanta nyanser, men att smakupplevelsen upptog för mycket uppmärksamhet i en eldig karaktär med ett mattare, flatare avslut, som inte riktigt levde upp till det välbehag nosen registrerade. Ja, typ, med reservation för den kommentaren. Efter det rann det ner en del till, men det är bara att beklaga att det nu gått för lång tid för att ge någon vettig kommentar till det.

Bordeaux Bordeaux - Åkeholm Del 2 idag

Lammytterfilé med röd kärna, Rödvin & Balsamicoreduktion och en potatisgratäng blev det till lördagsmys. Och en flaska 2003 Chateau Cantemerle
65% Cabernet Sauvignon - 20% Merlot - 10% Petit Verdot - 5% Cabernet Franc. 12,5% EtOH, 85 p från Parker, beställd som Primör på bolaget 2004 för 195 SEK. Öppnad ca 6 h före maten, dekanterad till karaff och täkt med papper för att inte fyllas med bananflugor. Så det var de yttre omständigheterna det.

Djupröd färg med begynnande mognad i kanten. Cigarrlåda, lite gamla brända ingågna jympadojjor, vanilj och blommor i nosen. Det finns fortfarande tanniner och syra i vinet även om de börjar rundas av lite smått. Fruktigt, varm smak av röda bär, kan ana en glimt av hallon och jordgubb. Det enda att gnälla lite på är en ganska tydlig fatton nästan på gränsen till colafjäskig. Men ändå en bra Bordeaux mitt i livet. Har ett par tre till att följa utvecklingen på.

Ett mycket bra vin till maten! Och om jag får säga det själv var maten också mycket bra! Kött är gott!

Hur går de för Er andra? Alkoholfritt till linssoppan???

Nykterhetslogen Braxen

Bröder!
Att döma av blogaktiviteten lurar nog ett namnbyte i vassen... Ja, ja vi börjar väl bli gamla och då lär man bli både religiös och nykterist har jag hört. Stämmer det Janne :)
Hur som helst så gör jag ett försök att ersätta Era kvalitativa inläg med lite kvantitet från Blekinge. Se hur många inlägg det blir innan kvällen är över.
Idag har det varit källarstädning på programmet. Inte så mycket i vinkällaren som i pannrummet, men en liten tur hanns med: Längst bak bland Retsinaflaskor, kvarglömda 7,5% alkoläsk som på nått sätt kallas cider, och en läffe-öl starkare än ett torrjäst moselvin stog en typisk braxavinare numera om man får dömma av aktiviteten:
En halvflaska Roséchampagne. Grejer för en redig karl! Undrar förresten varför den har blivit stående? Köpt på plats i Epernay i november 2009 för 8€
Förvånadsvärt god, säger Roséskeptikern i Åkeholm. Frisk och god med en lätt ton av Pinot utan att smaka Erdbärenschaumwein eller allmänt fjolligt. Den har nog mått bra av att få vila sig lite. Bra grejor!
Vi hörs när det är dags att smälta aftonens mat. Idag blir det lokalodlad ekologisk naturvårdsområdesbetad lammytterfile & himmalagrad Bourdeaux

Jupiters blod

Hej alla bröder braxar!

Sommaren är slut och tystnaden är som ett vakuum innan stormen kommer och hösten med det stora mörkret.

Det är då man efter dagar av hårt jobb bestående av alltför många timmar kurar upp i Klippan från IKEA och sätter på kunskapskanalen allergisk mot alla såpor och relationsprogram som man är. Härom kvällen handlade det om stjärnor, små dvärgar, nebuloser, super nover mm. Det pratades om Orion och den gamla Betelguese som spors bli en supernova inom en snar framtid, dvs inom de närmsta tusen åren. Det är en gammal stjärna som befinner sig i ett stadium av sammandragningar som för en lekman kan tyckas en aning ekivokt. Kvällen till ära har jag återupptäckt en gammal goding med Dag Vag, där refrängen myror hittar till stacken medans stjärnor föds och dör etsar in sig.
Tja visst smakar rödvinet lite bättre när det börjar bli lite mörkt och kallt och ikväll efter tacosarna måste jag lovorda Spinettas IL GENTILE DI CASANOVA. Det är en Generös Sangiovese och denna druva gör sig lika bra till mat som eftertanke efter avslutat födointag. Att sangiovese betyder Jupiters blod gör denna lilla blå druva ännu mer spännande. Jag måste även lovorda engelska HELLO MY NAME IS INGRID som är en fräck(som Glenn skulle säga) bira med beska och en touch av hjortron.
Tänkte dra till Öland 8-9/10 skåda lite fågel och dra några rejäla klunkar rödtjut vill ni hänga med.

Vad hette pugh låten nu igen var det inte super Lona nä visst det var silver som surfaren nä gonatt så syns vi på öland

/LAS

Charles Smith Washington State

Start på höstterminen 2011. Nu är kräftmörkret här och det är dags att korka upp eller som i det här fallet höra knastret när man osäkrar butejen. Till kvällens skaldjur var jag asnyfiken på att smaka Charles Smiths produkter. Valet föll på Kung Fu Riesling 2010. Mannen är ju hypad så att det förslår, Livets goda bara sprudlar av superlativ när det gäller att beskriva de olika vinerna som finns tillgängliga i Sverige. Nu tiil vinet: Blekt gulgrönt i färgen. Boqueten är angenäm men ganska så blygsam men luktar ganska så mycket rieslingdruva petroleum och sten. Det är smaken som är den stora behållningen ! Först så slår en sötma emot en och efter ett par sekunder övergår det till ett om inte kruttorrt vin så åtminstone torrt så alldeles. Det är både elegant och kraftfullt men en viss eldighet (12,3%). Eftersmaken är kanongod och ganska så lång. Det här är ett väldigt lättdrucket vin som jag kommer att dricka mer av. Visst det är inget moselvin med all dess elegsns men det har en väldigt tilltalande ton som är lätt att ta till sig och en egen stil som kanske är amerikansk eller åtminstone såpass annolunda att man anar att det inte har med tredje riket att göra. Andra viner från "den nya världen" som jag smakat har inte riktigt varit såpass här eleganta.

Tänk om noshörningshornen växte ut i verkligheten också...

När jag häromveckan läste att någon impotent kines eller vem det nu var sågat av hornet på en uppstoppad noshörning i Göteborg, tänkte jag osökt på blogandet om murriga och tråkiga Spinetta-noshörningar av Langhe Nebbiolotyp. Men i veckan har jag fortsatt att avverka mitt lilla lager av billigare LaSpinetta viner.
2006 Ca di Pian är inte avhornad! Ett gott och välgjort barberavin väl värt sina 180 SEK. God nu och kommer nog kunna utvecklas ytterligare ett par tre år. Kommer nog fylla på lagret med 2007 eller 2008 om jag passerar ett systembolag någon gång.

Ett annat vin som tröstat i semesterslutet är lite svårare att beskriva. 2005 Arbois Selection från Domaine Tissot i Jura. En blandning på 70% Chardonnay och resten Savagnin. Som de flesta andra Juravin finns en nötig oxiderad Sherryton i vinet, men sen blir det mer konstigt. Kanske har de lyckats få druvorna att skikta sig i buteljen... En liten sipp är ger ett ljuvligt intryck, nästa sipp ger ett oblanserat lite snipigt intryck. Nä, detta är ett utmärkt vin till en ädelostdopad trattissoppa på höstkanten men jag tror jag ska skaka om nästa flaska lite :)

NZ Pinot Noir

Nu får det vara nog med Whiskypimplande! Väl hemma och med stigande pasta-abstinens efter besöken i Haggis-land fick det bli uppkorkning av en flaska som jag köpt i Köpenhamn, på Gobi-wine, Söndre Fasanvej närmre bestämt. Jag tycker sommar är bra för dessa ljusröda viner, lite mer malle än rosé, men ändå njutbara lätt kylda. Perfekt till snackevin i hammocken, eller så. Vinet ifråga heter Coopers Creek Marlborough Pinot Noir 2008. Hela 13.5 procent alkohol, vilket kanske är mer än många liknande viner från Europa, men för 89:- får man ett lätt rödvin med mycket smak, god balans mellan syra och kropp (tack alkohol för det!), massor av jordgubbe, lite hallon och andra röda bär samt godkänt häng i eftersmak. Alkoholhalten gör att man inte ostraffat kan dricka sig helt otörstig, men det är väl värt att hålla utkik efter den dag det dyker upp på systemet.

2007 Chablis Premier Cru Beauroy

Semester, antibiotika, lite fisk på grillen och lite Chablis från vårens utflykt i glasen. Bra grejor alltihopa.

Vi hittade en källare vid torget i Chablis full med vin, kanske inte resans bästa Chablis men det var den första...

2007 Chablis Premier Cru Beauroy från Domaine Guiton-Michel är ett torrt, gulskimrande rastypiskt Chardonnayvin från Chablis. Inte någon topp-premierchablis, det är det för kartiga syror och för tunn frukt för, men ändå bra. Mineral, Grapecitrus och sen undar jag om inte någon har lagt lite örter i den rostfria tunnan...Klarar ytterligare år i källaren utan att slakna. 17€ kostade den & är bra grejor

Champagneprovning Kulla 20110702

Det var nästan mer bevär att hitta en helg då de flesta braxar kunde än att handla Champagnen i Frankrike i mars. Men till slut blev provningen av. Tanken när vi handlade ihop startfältet var att försöka spänna över hela spektrat på flera håll - Ungt & moget, Extra brut & på gränsen mot demi sec. Och sen allt från druvrena till druvblandningar. Och det blev det. Dokumentationen finns odigital i Logedokumentärens ledor-bok så här följer bara startfältet: Men gott var det!

Flight Nr 1

Champagne 1 – ”Experiment” Non-dosage R&L Legras
100% Chardonnay Chouilly Grand Cru, Gåva från odlare

Champagne Nr 2 – 2007 Larmandier Bernier Terre de Vertus Non Dosage
100% Chardonnay Vertus Premier Cru Champagne, 33€

Nr 3 2002 Perrier-Jouët Belle Epoque
45% Pinot Noir, 5% Pinot Menuier 50% Chardonnay, 94€

Champagne Nr 4 2004 Louis Roederer Cristal Brut Millesime
65% Pinot Noir 45% Chardonnay, 145€

Flight Nr 2

Champagne 5 2005 Moutard Cuvée Arbane “Vieilles Vignes”
100% Arbanne , 86,50€

Champagne 6 NV Jacques Selosse, V.O. Version Originale
100% Chardonnay, Degorgerad 28 juli 2010 , 109€

Champagne 7 2002 Vilmart Coeur de Cuvée
20% Pinot Noir 80% Chardonnay Rilly la Montagne Premier Cru , 50€

Till flight 2 passade vi även på att plocka i oss lite tilltugg: Lagrad Comte, sötpaprikakorv från Schabos hemchark samt kallrökt fläskfilé från samma ställe

Kvällen fortsatte med att Hasse provade sin nya Weber. Och det slank nog ner en och annan vinare till...

semester igen

Sista fredagen på jobbet för några veckor. En gammal kär tradion sen farmor fortfarande var i livet är att sitta och invänta soluppgången, så även i år. Tillsammans med dottern fixades idag ihop lite god middag i dag . Lax med citronsås under ett champinjontäcke. Receptet hade vi hittat på matklubben.se, det är bra, men tiderna lite väl tilltagna vilket gav en något torr lax. det skiter väl ni läsare i. det dracks till detta Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner 2009.ett ljusgult vin som fortfarande är ungt. klarar säkert några år i källaren blir väl knappast bättre än det är idag. Doftar grape och peppar vilket jag upplever som en trevlig kombination. Smaken är fruktig och rätt elegant, justa syror och trevlig eftersmak. Nu för tiden finns 2010 i beställningssortimentet. Jag kommer att köpa ett par buteljer. Om ni inte listat ut det tidigare är vinet från kamptal i österrike och kostar dryga hundralappen, klart prisvärt.

Nattens clou blir ju som traditionen bjuder årets soluppgångsvin. Redan några veckor efter förra årets happening bestände jag mig för Sancerre. Och det blev det inte, men nästan. Henri Bouergeois är en Sancerreodlare som aldrig gjort någon vid Borenstranden besviken, ej heller i natt. MEN jag valde en Sancerrekopia från hans Nyazelands vingård i Malborough, och detta mina vänner är ett jävligt bra vin om man nu inte är helt insnöad på rötjut eller bubbel från Reims. Nu klockan 02:00 har jag precis dragit korken ur vinet och läppjar på första glaset. detta är ett ljust gult vin som doftar och smakar mycket mer Frankrike än Nya Zeeland, Passionsfrukten är tydlig, nässlorna något mer tillbakadragna, men närvarande. Enligt uppgift från odlaren ska det kunna uppleva sin femårsdag, men som den vinnekrofil jag är har detta vin mer än ett år kvar att leva. Vinet hänger länge. Detta är bara riktigt bra. Utanför är natten fortfarande förvånansvärt svart. Inga ljud hörs från sjön, men min väntan på solen kommer inte att bli lång med detta vin som sällskap. Jag ska snarast köpa några buteljer av den tillgängliga årgången, och minst en flaska ska få uppleva sin sexårsdag. Namnet är Clos Henri Sauvignon Blanc 2007
Andra glaset är inte sämre, det enda jag just nu ångrar är att jag inte köpt en magnumbutelj. Under tiden jag väntar på ljuset har jag funderingar om nästa års vin, kanske jag ska dricka rött för första gången, ska jag bryta en lång tradition med vitt. redan i år bröt jag traditionen genom att dricka vin utanför europa. Faktum är att jag hållt mig till Chablis eller Alsace ända sedan jag började med dessa dumheter i mitten av 80-talet.

Back to Day by Day

Nåväl, ingen falk, men väl en Big City Duvhök. Efter Kulladagen ligger ribban väldigt högt. En liten process att återanpassa sig till vardagens mediokra viner. Det som etsa sig hårdast fast i hjärnbarken för min del var nog ändå Belle Epoque. Så mycket närvaro och generositet i allt. Havsstänkt och krutig bouquet. Så långt från smaken som var helt underbart balanserad, fyllig, exotisk och karaktärsrik och följs upp av den fantastiskt hängande eftersmaken med det överraskande kittlande spritsiga avslutet. Gu va mycke å så differentierade karaktärer, så frän, så läcker, en sån skulle man ha varje da. Great!
I ambitionen att inte va alltför ointressant plocka jag ikväll en italienare från sommarhyllan på Ekerö som kanske inte alla har druckit. Kostar 119. Druvblandning 70 Nero di Troja och 30 Montepulciano. Ett Pugliavin som heter Il Falcone Riserva 2006. Doftar körsbärigt björnklister med fruktig botten. Har i smaken en bas av körsbär, men släpper fylliga plommontoner och levererar förtjänstfullt som grillvin till ryggbiff liksom de italienska nyanserna matchar tillhörande pesto-,pinje-, parme-pastan på ett trivsamt sätt. Med mer luft tillkommer ackompanjemang av framförallt kryddor, men även lite sötaktiga drag av Borkum Riff och strävare kakao. Ett hyggligt grillvin från Italy som ni gärna kan pröva i sån situation.
Än en gång stort tack för en fantastisk champagneprovning. Superbt! Eller som Spunken brukar säga, Stort!

Det blir allt svårare att räkna årsringarna

Ytterligare ett år har lagts till handlingarna. Detta har inneburit att jag är ännu tröttare och ännu deppigare för att det vänt mot mörkare tider. Min bloggaktivitet har varit låg under sista tiden. Det finns flera orsaker till detta, men en är att jag verkligen försökt att följa med hur vintern övergått i vår för att nu bli sommar. Kornknarrar, nattskärror, dvärgmåsar och nu under sista dagarna flodsångare har lockat mer än billigt rödtjut. Igår så fick det bli premiär för den himmagjorda bearnaisen som är ett stående inslag på vårt matbord. Persiljan och dragonen hade blivit tillräckligt stor för ett skördeuttag. Till detta grillade vi kalkonpattar som legat två dygn tillsammans med färsk rosmarin, riven citron och vitlök. Fyller man nu år som jag gjorde igår blev det att testa en flaska bubbel till detta. Spunken und ich delade på en 6-låda Vouvray Brut Mèthod Traditionèlle- Vigneau Chevreau för nån månad sedan. Idag drogs korken ur min

första. Detta är ett skapligt bubbel för en moderat slant. Det finns en liten fruktdoft men framförallt är det mineraler jag känner. En liten lagom restsötma tilltalar frun, men hon börjar prata om att dricka riesling istället, så hennes betyg är väl inte helt till bubblets fördel. Till maten håller jag jag med henne, men efteråt när jag sitter och sippar på det är det trevligare. Nästa flaska bli nog till skaldjur. Nu är det midsommarafton och allt vad det innebär. Är jag bara laddad och nykter nog kan det bli en blogg till. 1,4 kg oxfilé ska på grillen ikväll och jag ska inte dricka mjölk till den

Nu somrar det

Spanien detta världens bästa fotbollsland som vida överstiger alla andra länder (och klubblag) fick tillhandahålla kvällens vin att kompletera grillningen. Ett vin jag drack för flera år sedan med stort välbehag. Det vare som vanligt bättre förr. Dovröd färg en angenäm boquet med röda bär i första rummet,inte den cigarrlåda det var en gång i tiden. Vinet känns lite glest imponerar inte direkt utan det är vad man får för 89 SEK från Ribera del Duero.
Det har varit lite tunt med inlägg på sista tiden, har inte drucit något speciellt anmärkningsvärt, men det har blivit en hel del ändå.

Kan nämna Motala bryggeris produkter. En lager och en stout som slank ner förra helgen i samband med en studentuppvaktning. Lagern var riktigt bra men stouten kan de fila lite vidare på. Man måste vara medlem för att få ta del av deras produktion sen kostar det 140 SEK/20 flaskor.

Eftersom jag varit på bruket i 25 år så hade vi en liten sammankomst på munken för att fira detta. 5 rätters med ackompanjerande vin plus ett besök i vinkällaren innan. Gosset champagne. Den var inte specielllt flirtig utan ganska "basic", rosén är klart bättre ("provning kullahus") inga andra viner gav några djupare intryck. Bästa smaken var en asgammal konjak som direktimporterats till restaurangen. Fantastika små droppar det där, minst 50 år var den.

Det trevligaste som jag inmundigat har varit Boulder bank sauvignon blanc 2010. Fenomenalt bra vin för en rimlig penning (jag fick det). Jag vet inte vad det kostar men det funkade kanon till fredagsräkor samt eftersläckning. Det var mycket gräs och nässlor samt en fräsch syrlighet som hör druvan till. Eftersmaken rullade runt ett tag och lämnade synnerligen trevliga efterdyningar. Värt att prova mer av. Märkligt att ett vitvin kan lämna bestående intryck på det här viset, men så kan det gå ibland.

Ikväll blir det ingen nattsångarrunda det blåser för mycket. Lev väl bröder !