Lördagsmiddans viner - kort resumé

Ett lyckat framplock till champagnemingel och middag som jag var helt tillfreds med.




Pierre Peters Réserve Oubilée BdB, den gamle supercuvéen med en salig årgångsblandning. Las och jag fastnade för den förra året på provning. En härligt mogen mustighet, men ändå bakomliggande spänst. Mycket bra.
Duval Leroy 2002 BdB. De senaste 02:orna i måttlig prisklass jag tagit ur min samling har varit lite trötta, men ändå en intressant oxidpräglad komplexitet och välsmakande på sitt sätt :). Här var det dock åter en pigg 02:a. Hela paketet hänger med och ihop. En livlig fruktighet och fin syrabalans och en frisk fläkt efter Pierre Peters. Överraskande god!
Gaja Ca´Marcanda Magari 2010 tycker jag ligger i bra dryckesfönster. Mörk körsbärsfrukt som sätter rejäl ton, men samtidigt behagligt avrundad i fin ekbalans. Trevligt omfamnande.
Piccolomini Brunello 2009. Bra klös i frukten med stabil ton, men också en stramare historia och däremellan är inte riktig synk. Kanske lite mer krävande än efterföljande 10:or som jag upplever rikare med en generösare öppenhet. Klart god och bättre till än efter mat.
Slutsmutt med Poliziano Vino Nobile 2013 kan inte bli fel. Det är ett trevligt och prisvärt gott vin (199:- nu 2014). Men man märker att det är ett enklare vin än de 2 föregående, med en inte lika stabil struktur, något fladdrigare i frukten. Också yngre och allt är relativt, tar man den stand alone blir man säkert helnöjd.
Kvällens favorit? Tja, svårt, men Duval Leroy var vass nu.

Tripp trapp trull i Pinot Noir mm

En lördagskväll med tillfälle för en del provsmakning har passerat denna helg parallellt med pågående tjejmiddag i en annan del av byn. Blir inte så mycket detaljerade noteringar när vinerna kommer in på löpande band och det diskuteras lite av varje kring bordet med blandad fokus :). Men om det var gott eller inte går ju klämma ur sig och för min del var jag helt nöjd med kvällens viner i intervallet bra till fantastiskt.
Det blev en intressant trippel i Pinot Noir. Först ut Louis Jadots Savigny-Les-Beaune 2013. Kanske av mer klassiskt snitt med ljusare frukt, väger lätt, men elegant och en fin struktur. Tycker det var riktigt gott och passade fint som starter till utegrillad hälleflundra med parmesanmos.
Las hade med sig en charmig Willamette, 2013 Seven Springs. I öppningsfasen mer yankee style, med lite sweet oak. Klart mörkare och generösare i frukten, men med tydlig Pinotaddress. Med tilltagande luftning backar eken in och den fina frukten blommar ut med stabilitet. Gott hela vägen, men här rekommenderar jag en tids ytterligare flasklagring.
Sen kommer monstret, om jag nu får skriva så om Antica Terras Ceras 2012, men jag menar i positiv bemärkelse. En sjutusan kraft och strålande gott! Mörkt och kraftfullt, men med en härlig balans i syra mot intensiv körsbärsfrukt. Mjukt ekiga pinottoner i bouquet, men i smaken är klassisk pinot svårfunnen. Inte ofta man dricker nåt så fulladdat med den druvan. Sjukt gott och man har ju knorrat lite över att priserna har stuckit iväg, men vett i fan om det inte är värt det när man presterar på sån här nivå. Avslutningsvis, i ärlighetens namn fast det var great nu, bör denna årgång sparas ett antal år till innan det är dags för öppning.
En liten 02:a skadar ju inte att börja dan med och igår blev det Legras Presidence BdB. Det var nog en av de mer mogna champagner jag nånsin druckit, så det var hög tid uppenbarligen. Riktigt mustigt och gräddigt med lite oxidativa toner. Tycker det är viss igenkänningsfaktor på BdB-mustighet nu när man druckit några äldre. Riktigt moget, men absolut gott och charmigt.
Sist ut blev en Brunello, Piccolominis Pianrosso 2004. Vinet är bra med i matchen trots sin ålder. En fin spänstighet i frukten, men med inslag av lite rustika toner. Fantastiskt gott, sangiovese med självsäkerhet och pondus!
Störst för kvällen var helt klart Ceras, det är väldigt intressant vad de åstadkommer, men till er som har denna årgång, vänta några år.

Syrah från Toscana

Kan Piccis klassiker Fabius med 100% Syrah vara något till Flankstek och Betor en lördagkväll? Ja, det tycker jag absolut. De mörka klara bären och en behaglig stram svalka träffar rätt till inslagen i maträtten. Vinet har ingen solvarm fetare intensitet i frukten, utan en mer luftig struktur och något striktare syra. Blå plommon, mörka körsbär lägger först an i fin fruktbild och kompletteras med såväl örtighet som lite ekkrydda. Efterhänget är mörkbärigt och lite stramt. Om smaken ger en lite svalare känsla, så är det inget man ställer in sig på efter inledande sniffning. Bouqueten är rätt vidöppen med mogna tunga körsbär, varmeldig syltighet, mycket fat med söt cigarr och pepprighet.

Jag gillar stilen, gott och trevligt vin. Generöst för nosen, men lite tämjd och balanserad Syrah i smaken. Köpt i blandlåda med 6 flaskor för 954:-, så jag vet inte riktigt var denna hamnar prismässigt. Finns billigare Piccisar med där, så det är nog inte omöjligt den hamnar uppåt 200:-.

Rapport från landsändorna utan råvaror

Hua hua, det är ett enda långt lidande när BraxenSyd har sammanträde i landsändan utan råvaror. Dessutom skulle vi göra vikiga saker båda två på trettondagsaftons förmiddag. Så vi fick köra vår egna version av barkbröd med kranavann! Men det blev riktigt bra det
Vi startade som sig bör med lite tunna skivor olika skinkor och salami från Saluhallen i Lund, samt lite av Henri Androuet's skapelse Brillat-Savarin. En len och fin tripple Cream-ost med mer än 75% fetthalt om den följer sin standard. Så rara saker kräver lite goda bubblor!
2005 Fleur de Passion får Diebolt Vallois passade alldeles utmärkt. Stor elegans, bra syra och en markant grape-beska följt av en rund och lätt nötaktigt Chardonay-häng. Riktigt bra grejor, och jag tror att om någon Brax vill njuta de flaskor vi köpte i november rejält mogna, är det nog en grå Brax som darrar upp korken. Vital syra efter 12 år. Inköpt på plats 2014.

Nämnas kan att ca hälften av skumpan vilade sig i kylen till på söndagen. Klart rundare i smaken men beskan lite mer markerad, sannolikt nån dag för mycket i kylen men allt för vetenskapen

Till en himmalagad Lasagne med blodriska & (fusk)tryffel avnjöts en rekommendation från Stockhultskontoret: Ciacci Piccolomini dÁragona, 2011 Brunello di Montalcino.

Tja vad att säga? När Sangiovese är välskött smakar den bra. Riktigt bra! Helt klart har undertecknad blivit lite undernärd på bra Sangiovese sedan massamannen blev möbelman och fick en icke vinsäljande chef! Synd att det är så långt att åka bil till Italien! Men nog svamlat: Riktig bra grejor som säkert kan sparas ett par år till för den som så önskar!

 Så sammanfattningsvis bra viner!

Vakuum

efter storslaget i Byarum har det blivit som ett vakuum på vinfronten och det har känts nästan lite meningslöst att blogga om vardagliga ting. Vad är det för mening, när man inte har en Latour hemma? Bara att rycka upp sig och på sistone har jag köpt några lådor bruksvin, som också gör att det känns fylligare i vinskåpet och trevligare att titta på, när det inte gapar så tomt.
Den enklaste varianten i samlingslåda från Simonsig, Cabernet Sauvignon Shiraz 2012, runt 80:-?, är ett enkelt generöst vin. Mycket blå frukt, men simmig struktur och det fulkryddiga, solmogna, aussiestylade Shirazbidraget faller inte riktigt mig i smaken, men på det hela taget är det ett hyggligt vin för pengen och hittar säkert mycket bättre sin plats några veckor fram ute på altanen ihop med den rykande grillen. Betyg Drickbart. Jag tror Cabben står sig bäst alena i Simonsigs viner och en sån variant ligger också nere i skåpet + Tiara förstås.
Nu har jag druckit Piccolominis Montecucco sedan 2006 och här på bordet står senaste utgåva 2010. Brunello i all ära, men jag måste säga att Montecucco är nog det kvalitetsstabilaste vin som jag smakat från Piccolomini. Rejält utpumpad mörk fin len frukt ur Sangiovesen  i smakrikedom av mörka plommon och körsbär, blåbär och mjuka kryddor med finessrikt avvägd syra och tannin. Ett klart fynd för 150:- och betyget Mycket gott.
När jag senast drack De Loach 2009 har jag för mig att jag nämnde "något inställsam" i bloggen. Med en tids flaskmognad måste jag säga att det intrycket förstärkts ytterligare när jag smakade den igår kväll. Ett rostat sötmoget potpurri av jordgubbar, hallon och smultron. En del mörkare stramare undertoner skapar viss tyngd och motbalanserar de gladhågade söta bären en del på ett för vinet gynnsamt sätt. Fruktsyran är riktigt pigg och ger vinet en välkommen fräschör, så att inte söttonen får härja allt för fritt. Balansen klarar sig på håret, men så mycket elegans bjuder inte vinet på. Det är generöst, men inte riktigt min style av Pinot Noir, lite för mycket gräddigt smicker. Betyget Gott.

Montecucco med betyg

Hej hopp inför långledigheten, trevligt! Ikväll till lite spansk tapas, goda ostar, kex mm, blev det rosépremiär i form bubbliga Rotari. Ett trevligt gott sällskap utan att imponera med allt för intressanta toner, men fyller ut till lite mer matmatchning än vita kollegan. Dagens bloggämne är annars ett vin på toppen av sin karriär. Piccolominis Montecucco från 2007 har förmodligen aldrig varit bättre och kan förmodligen inte bli bättre. Färgen är mörkt röd med en svagt toppbrun färgton. Mors antikglas lyckades inte lyfta så mycket bouquet att tala om, men smaken bjuder en ren klar frukt med underton av svart vinbär och möts upp av söta russin, fikon, mogna bär och tydliga varma kryddor i en något eldig botten. En mycket skön, karaktärsfull och lagom mogen smak och en härlig tyngd för att vara Sangiovese. Kul att få träffa ett vin mitt i prick på spiken och i detta läge kan Montecuccon mycket väl och seriöst konkurrera med mer prestigefulla vin från Picco. Återigen upplever jag mitt röda vinintag som mycket positivt och välsmakande och det har inte varit helt ovanligt på sistone. Antingen beror det på ett bra tillfälle för en välkommen vinstund, att jag haft lite tur eller kanske på mitt inköpsmönster. Det är en sak att vara nöjd med sitt vinintag och tycka att det smakar väldigt gott, men att nyanserat med ord beskriva kvalitetsnivå kan vara en utmaning. Det kan också uppfattas som ett dilemma för fullt betalda proffstyckare, men då väljer man utvägen att sätta poäng eller ange prisvärdheten. För att lindra förvirringen hos alla våra 10-tal läsare, har jag också beslutat mig för att fega ur och förtydliga mitt inlägg med en betygsskala enligt följande:
Undermålig
Drickbar
Trevlig
Gott
Mycket gott
Stort
Bautawine, eller Bölevin som man säger i Småland.
För kvällens nämnda ger jag Montecuccon Mycket gott och Rotarin Trevligt. Jovisst fan seri, det blir finnt dä, hej på er så länge,

2 riktigt bra och 1 fantastisk

Ja, så nöjd är Ganges t.o.m en bra bit in på lördan efter freddakvällens eminenta vinintag. Jag var väl inte förvisad, men kände det åtminstone så, när frun bjudit hem arbetskamrater för en fredagsträff. Som jag så ofta gör i dessa situationer tar jag min tillflykt till Lassons och det var ju inget jag behövde ångra precis. På plats var Las i full färd med att iordningställa lamm, Brasilienmuskel, hasselbackspotatis, svampstuvning, nyinköpt sparris, broccoli mm mm. Riktigt gott blev det framförallt till kvällens pangvin.
Las börja med att bjuda på Finlandsfärjeinköp i form av Beronia Rioja Gran Reserva 2001. Lite tegelröd i färgen. Har en ekig doft med plommon och lite dill. Ingen blytung Grannis, utan funka bra som kökssällskap före maten. Snarare åt det stilfulla hållet. Spänstig och frisk och snyggt integrerade tanniner i vänliga fattoner och mogen frukt. Ett trevligt balanserat vin.
Till bords var det dags för en luftad Le Macchiole Paleo 2004. Det här visade sig vara ett riktigt dundervin. Ganska mörkt röd i färgen. Doftar lite björnklister och mulliga mörka körsbär. Intensiv, rik och tät smak i mörkfruktig stomme. Nyanserat och med mycket djup. Snyggt kryddiga toner som omfamnas av den ståtliga frukten. Jag blev grymt imponerad av detta vin. Nu vet jag inte om jag blev extra impad mot bakgrund av att det är 100 Cabernet Franc och hur man lyckas skapa sådan spänstighet och intensitet av bara det?, men hursomhelst måste det vara en av de bästa vin jag druckit och Topp 10 kan inte var en överdrift.
Tomt i glasen? Ja, vi hade väl kunnat stanna här, men hockeymatchen var inte ens slut, så det blev ett besök i källaren. Kvällens mycket eleganta avslutning blev Ciacci Piccolomini dÁragona Brunello di Montalcino 2005. Tegelröd i färgen. En svag blank doft med inslag av mogen frukt och örter. Smaken desto rikligare och påtagligt närvarande. Smakar väl mogna körsbär och russin. Mycket rikliga varierande inslag av kryddor och örtiga drag. Känns harmonisk, stabil och väldigt mogen. Gällande detta vin behöver man inte ha någon ”jag tog den för tidigt-ångest”, för det här kan omöjligt resultera i vidare utveckling. Så om detta vin finns ute i stugorna, är det nog bara att blåsa bort dammet, korka ur och ha en njutbar stund i Piccis sällskap.
Vilken tur att frun får besök ibland. Man bugar och tackar.
Får se om det blir något gott ikväll, men i första hand måste jag fokusera på att leta Tjockfot imorgon.

Grillpremiär sent omsider

Jag har gått på grisarnas nyhetsbrev ! Köpte på mig ett sexpack 2008 Montegucco sangiovese Ciacci Piccolomini d'aragona för att de skrev så rart om vinet ifråga. Hur lirar det då med diverse grillat såhär i en närmast sommarlik omgivning då ? jovars inte så illa. Färgen är ganska tät rubinröd med en lila tunga, inte gene simmonslängd men ändå. Boqueten är ganska så diskret även efter 2 timmar. Mest körsbär (klarbär) inte så himla mycket annat faktiskt, Smaken är mogen och rik inte så lång ännu men man får en känsla av att den kommer att kunna förbättras om den får ligga ifred ett tag. Körsbär, plommon och kanske lite björnbär står att finna när man så surplar i sig denna nektar. Trodde nog att det skulle varit mera djup och längd än så här. Om jag nu är duktig och glömmer av dessa pavor ett tag så får jag återkomma med hur det utvecklas efterhand, känns trotsallt lite sluten och möjligtvis lite i "tunneln". Nu förbereder vi påskäggen bröder !

På att igen ba

Ingen mening att sitta här å hänga läpp. Det är ju trots allt bara helg en gång per vecka. Till kvällens matförberedelse av Spenatfyllda kycklingfileer med kryddstark polenta (en riktig hit förresten) tog jag sällskap av en Veronese, Picaie 2006, för ett inköpspris av 129:-. Druvblandning av Corvina, Cabbe Såvv och Merlot och med den vetskapen kan man förstå resultatet. En dunkel doft möter mig med inslag av tobak, plommon, krydda å choklad. I smaken får jag först fram en behaglig kryddighet i kombination med russin, mörka körsbär som sedan klingar ut i sträv viol. Efter det händer inte så mycket mer. Trots den mörka och lite dystra karaktären, så har inte vinet nåt större djup, utan jag upplever det till slut som rätt enkelt, lättillgängligt och okomplext. Ett OK vin att laga mat till. Undrar hur det är att äta mat till?
Väl till bords hade jag väl egentligen inte tänkt mig italienskt i mina tankar tidigare i veckan, men eftersom anrättningen var av sådant slag tog jag fram en Ciacci Piccolomini d'Aragona Rosso di Montalcino 2007. En lite enklare Piccis men mycket spänstigt friskare än matlagningsvinet. Ljus färg. Bärig och kryddig bouquet som är ett bibehållet tydligt inslag i smaken. En elegant fruktig, smultrontouchig balans präglar hela upplevelsen. Det var en jämn fin smak sa frun och det är ingen oäven sammanfattning. Ett enklare stuk än de Piccisar man är van vid, men elegansen finns där och 169:- är ett bra pris.
Jaha, då är det dags att samla ihop sig och fullgöra sin demokratiska plikt. Ska det bli en Tegelvägg eller vilket huve ska man rösta med?

Mrs. Las favorit

Har varit en usel bloggare på sistone, ber om ursäkt för det. Inte det att jag druckit mindre vin, tvärtom, men tiden, denna ständiga fråga om disponering. Har börjat skriva, haft upplevelser att förmedla, men fått avbryta. Hur svårt kan det va?? Jo, tydligen kan det va svårt, räcker inte till. Visst, Juni har varit hektisk, hänt mycket annat och dessutom är jag sillstrypare på deltid numera. Jöttebörg behöver mina tjänster, är ju trots allt där R&D-framtiden ska finnas enligt mitt företags strategy.
Men, nu är det åtminstone ett semesterbreak på 3 veckor å det vore väl själva f-n om jag inte ska kunna förmedla lite vinupplevelser.
Ikväll gick kork nr.2 upp på Piccolominis Montecucco 2007. Las å ja har tagit hem en låda var och mycket beroende på att det är enkelt förhandlingsbart hemma vid köksbordet. Damerna har inget emot denna investering och inköpsargumentationen glider igenom som en smörfräsning med bästa olivolja.
Hur kan ett vin va så stort som är supposed to be så lagom? Det här är ju ett fantastiskt vin för denna prislapp (150:-). Spetsig, köttig bouquet, väl i gommen upplever man en distinkt bjudning av mörk frukt, russin och mycket krydda. Det här är ju f-n bättre än vissa Brunello jag druckit från Picco. Kan det va inslaget av Merlot som förstärker upplevelsen till denna njutbara balans trots den sparsamma inblandningen?
Ja, detta Italien, det är väl det som är charmen? Man vet aldrig va man får. Ungefär som i fotbolls-VM, antingen fanatasilös defensiv eller yppersta världsklass. Denna Montecucco är världsklass, men beror kanske på att den ligger närmre 2006 än 2010. Inte bara Mrs. Las uppskattar detta vin utan även Mrs. Ganges. Vinet smickrar in, mer elegans än tyngd, smakrikedom, och det är sånt som går väl hem och jag kan bara instämma , ert omdöme ger Respect!