Ett trevligt besök av Lassons satte sprätt på lördagskvällen och hoppsan vad mycket vin det blev till slut, nästan så man blev förvånad när det var dags att rada upp för fotografering. Det blev trångt i linsen. Kvällen hade föregåtts av inköp från Marssläppet och jag tyckte detta var ett utmärkt tillfälle att prova av några stycken. Det blev många nya intryck och med lite tungt huvud vakna man upp denna dag ska erkännas. En kompakt skidsöndag kändes väldigt passande, men nu är det över och min minnesbild av gårdagen blir ungefär så här:
I väntan på huvudrätten tugga vi skinkrullar och kasta oss över lite bubbel. Simonsig 2008 Kaapse Vonkel Brut Rose. Återigen en välkomponerad produkt från denne fransosentusiastiske Stellenboschare. Vital, bubblig men något saftig och om jag får välja håller jag mig nog helst till Kaapse Vonkel blanc. En välkyld Miller´s Mile fick gästspela som utfyllnad i väntan på spisens och kanske framförallt kockens begränsningar och visst, med tanke på sitt blygsamma inköpspris ger den förvånansvärt belåtna miner.
Savennieres Trie Speciale 2007, 275:-, ett Chenin blancvin av kompaktare slag från Loire, fick tjänstgöra som startvin och hängde med rätt bra i vimlet av kalvsteksgryta, ostfylld grillad paprika, pestopasta och citrusglaserad salladslök med körsbärstomater. Vinet är bastant med mogen karaktär, äppelfrodigt i doft och självsäkert reserverat med tilltagande fyllighet av frukt och smörighet.
Trots allt kändes ett behov att lämna den vita avdelningen för det röda. Langhe Paitin 2006, 189:-, trädde in och tog kommando över vår uppmärksamhet. En rejäl dos björnklister och en maffig kryddighet leta sig upp ur glaset. Rätt stram men samtidigt en inbjudande fruktighet, bra skjuts med djup och kraft, bärig och med en växande insikt om komplexitet. Jag tror vinet står sig bra ett antal åt till, tur jag köpte en extra flaska.
Inte för att maten behövde sällskap längre, utan mer av nyfikenhet, tog jag fram en komparation. Renato Ratti Ochetti Nebbiolo dÁlba 2008, 169:-. Även här doftar det björnklister, men också parfym och blommor. Den är mildare och lättsammare i smakkaraktären än Paitin och känns helt rätt att dricka så här i Mars 2011. Påtagligt kryddig och slinker ner lätt. En vänlig körsbärton och mörk täthet med ek och vanilj summerar ihop till en uppskattad bekantskap.
Som avrundning och i vinrusigt, lyckligt och entusiastiskt läge lät jag fresta Las med ytterligare en butelj. Efter 3 Marssläpp på raken gick jag ner i min källare och hämta upp Brewer Clifton Sta Rita Hills 2008 Pinot Noir. Det här var nog ett av de mer udda vin jag druckit och det kändes galet och vilt. Färgen är ljusare röd, men absolut inte blek. Näsan nås av en undanträngd doft av bär för att domineras av sugga och sump. Smaken är uppkäftigt spänstig och så pepprig och kryddig att man nästan dånar. Efterhand hittar jag inslagen av sommarbär mer och mer, mineralton och syra och på nåt märkligt sätt tycker jag mer och mer om vinet, desto mer jag dricker. Trots den sunkiga doften, den peppriga smaken, så börjar vinet bli förföriskt och träder in i någon elegant fräsch harmoni i kombination med en Yankeestöddig pondus. Nu blev det inte så mycket av den varan i denna senare timme, men vinet behöver absolut sällskap av passande tilltugg.
Alla kvällens vin smakade bra och det var ju trevligt, en kort sammanfattning skulle kunna se ut så här:
Simonsig Rose, den är bra, men inte nödvändig att ha på hyllan, det finns intressantare Rosealternativ,
Miller´s Mile kan man med gott samvete köpa pga det låga priset och spontant plocka fram vid plötsligt sug av mouss,
Savennieres, kvällens minst prisvärda, men priset inkluderar ett rejält vitt vin,
Langhe Paitin, kvällens mest långsiktiga, man får Paitinpower till måttlig penning,
Renato Ratti Ochetti, om man funderar på italiensk middag och vill ha ett riktigt schysst vin att dricka NU!
Brewer Clifton Sta Rita Hills, crazy wine och kvällens mest spännande och intressanta
Inlägg
