Gajajul, kaxig yankee och än större intryck

har samlat på mig lite (alla?) Gaja och smakade till helgen de 2 äldsta i samlingen av Ca´Marcandas Magari (2008) och Promis (2009). Båda 2 är väldigt lika i bouqueten med nosvänliga stabila rätt uppkäftiga mörka körsbär som spänner bågen rejält. I Magarin blir smaken lite varierat tunnare med vissa svaga partier, men samtidigt kompletterat med trevliga både mörka och röda toner som har inslag av torkad frukt, choklad och mogen sötma, men också kvicka instick av fräschare frukt. Den går lite i vågor och i vissa tungrullningar känns det riktigt bra, men ska jag vara ärlig, så tror jag inte denna årgång bemäktar så mycket mer och har sett sina bästa dar.

Ett år yngre Promis är mycket spänstigare, den är livligare, har tätare frukt, bra syra, mörka bär, stabilare och utan svaga partier i smaken. Tar ett fast tag, har bra balans, smakar gögött och hänger med hela vägen hem. Nu skiljer det ett år och åren kan ha haft helt olika förutsättningar, men av dessa intryck vill jag inte avvakta för länge med nästa årgång Magari, men känner mig lugnare gällande Promis. Dock ska tilläggas att en mogen kvinna i form av farmor A-M uppskattade Magarin mest. Sen kan man undra var Gaja har tagit vägen och jag får inga svar av Lively wines.

Buena Vista Chardonnay Carneros 2013, 179:-, sitter jättefint med sin smörkola och duktiga fatkrydda till "lysande gul fiskgryta". Trots sådana tyngre smakaktörer lämnas en sval fin chardonnayfrukt öppet spelrum i helheten i kombo med frisk ung syra vilket gör sipparna efter maten riktigt trevliga. Över förväntan.

Vi älskar Nässjö ! ! ! Vi älskar Nässjö ! ! ! trevligt att få se BOIS-mötet dyka upp i SVT:s sportkvart och serieledningen är stabil?.





Nu är jag kanske inte rätte person att uttala detta, men jag känner ändå att stämningen kräver, Marc Herbrart måste göra en av de bästa Rosé som finns, har tjatat om det för, men en sån detaljerad perfektion och balans mellan svala bär, söta bär, syra och mineral känns bara sjukt bättre och mer övertygande för varje butelj, imponerande!

En kväll med låga betyg

det är så sant, ög-traditionen med Nouveau har inträffat, grattis till en bra årgång! Under matlagning inför kombo av 100% Gunilla H K öppna jag en Sigtuna Winter IPA Organic. Såg organic som eko, men här var det mer organisk som kemisk och i mitt tycke en rätt otrevlig smak. Nej, Sigtuna, nåt lösningsmedel ämnar jag inte ställa fram på julafton som matdryck, det tar jag i annan form. Nåväl, doften var helt acceptabel, dovt fruktig och alert kryddig som skapar någorlunda julstämning, beskan är på bra nivå och etiketten är snygg och det slutliga betyget når Drickbart.

Gunilla lilla rekommenderar Ravenswood Vinters Blend Zinfandel 2011, 99:-, till lammgulasch med bulgur. En sipp före maten efter att jag hällt 3 dl i grytan är blaffig, saftig och nyansfattigt endimensionell, en fruktbomb av boxvinskaraktär helt utan finess. Nåväl gulaschen är kryddstark och smakar helbra och kraften i den möter och manövrerar ut fruktmattan och man anar faktisk en bottenstruktur av strävare toner, vilket höjer upplevelsen. Efteråt, är man tillbaks i blaffighet. Ett enkelt ungt saftvin som lyfter något med tufft sällskap får betyget Drickbart. Summarum följer jag hellre skribentens matråd än vinråd. Annars sitter man här och myser och freddakvällen på våg mot lödda får betyget Mycket gott och på löddan får vi nog unna oss ett något bättre vin.

Uppvärmning 2011

McManis med den pyttelilla Sirahn har ju blivit ett populärt inslag i bolagets hyllor med all rätt. Kraften och den ungdomligt sammansatta uppkäftigheten i denna butelj är anmärkningsvärt påtaglig för att vara i denna prisklass och även hassepöjken fann behållning av upplevelsen såg jag tidigare i höstas. Som uppvärmning inför morgondagens högtidsorgie testade jag det vita syskonet i form av Viognier 2008. Jag har aldrig tidigare druckit 100% Viognier vad jag vet, men klart konstaterat är att den matchade väldigt bra kvällens mustiga fiskgryta. Blommig, fruktig doft. Behagligt spritsig så länge den var kall. Druvsöt, men som varsamt möttes upp av citrus och lime. Generös och något smörig, nötsmak och ton av mandel. Eftersmaken avklingande söt för att övergå i stramt, torr, kindsnörpande avslutning. Skulle nog vilja säga att detta vita alternativ är värt väl så mycket uppmärksamhet som den Röda brodern. Bolaget har ju på sistone fått en hel del kritik för sin "feghet" i standardsortimentet, men här får man väl ändå säga att man hittat en makare, som med gott samvete kan stå permanent i hyllorna och ge massorna ett schysst vinalternativ som bjuder upp på en något mer spännande resa. Om de håller stilen vill säga.
Ja, vi kommer väl fira nyår på olika håll, men var vi än är lär vinet flöda där Braxar och Ganges är närvarande och jag passar på att önska er ett riktigt Gott Nytt År, så får vi se om sinnena är tillräckligt behärskade mitt i allt partande för att kunna vidarebefordra några intryck i begynnelsen av 2011.