Lyckad Nebbe

och jag har märkt med åren att jag bara uppskattar denna druva mer och mer. Efter en tids frånvaro blir det som ett lyckorus genom hela kroppen. 2016-01-23 skrev jag om föregående årgång av denna Lunas Muscazega 2014 och var tämligen positiv till upplevelsen, dock tyckte jag kanske att prissättningen var i saftigaste laget och inte riktigt berättigat för kvalitetsnivån. Alltså, återigen är jag inne på ett sardiskt vin, vilket delvis beror på att tillgången är tillfredsställande efter en leverans för några veckor sedan. Ja, inte har denna sardiska nebbiolo blivit billigare direkt, dyrast i importen med sina 240:-, men ändå kanske den mest prisvärda. Och då, som kanske framgått av tidigare blogg, tycker jag inte att sortimentet blivit sämre, snarare tvärtom har jag funnit en tråd för större uppskattning i de sardiska skapelserna. Ikväll tycker jag denna Lunas smakar helt fantastiskt och det "bör?" absolut vara ett lyft från januarikvällen 2016. Det är tydligt och generöst med en bred smakpalett. En varmare Nebbiolo utan att förlora sin grundkaraktär. I nosen blir det mörka körsbär, fin parfym, nypon, våta löv och lite cigarr. Mot fint integrerade tanniner av rundare slag finns kakao och en alert fruktig smak med syltiga körsbär och blå plommon. Det samspelar också mot finishen med lätt torkade kryddiga frukttoner i russinkaraktär på ett vinnande sätt. Det råder på Sardinien en generell försiktighet mot ek, men denna har ändå lagrats ett år på barrique. Kan inte säga det får något större genomslag i smaken, men bidrar säkert till den något mjukare karaktären. Då är jag nästan exakt 24h före det nya året och idag lär det väl rinna ner en och annan rejäl godsak i braxenkretsar. Det hör väl inte till vanligheterna att vi får ut så mycket rapportering av det efter nyårsruset, men det kan vara gott att bara dricka och njuta utan noteringar ibland. Gott nytt år! med hopp om att alla får en underbar vinkväll. Skål! 

Tiderna förändras

Ska försöka låta bli att skriva ännu en nostalgisk årskrönika men kan i alla fall konstatera ett par saker så här på 2017 års näst sista dag.

1. Detta är det 81:a inlägget på vår gamla blog i år. Det har inte skrivits så många sedan 2011. Än är det liv i den gamla vinlogen Braxen!
2. När jag höll till i Lund fanns det studenter som varje gång det kom ut en ny tryckt systembolagskatalog uppdaterade sitt kalkylark i föregångaren till Excel för att se att listan med APK, alkohol per krona, inte förändrats. Bilden här vid sidan av visar ett fynd i glasinsamlingen efter att jag lånade ut vinkelg till dotter med kompisar. Ser ut som APK inte är det viktigaste längre... Organ-Vegan-Tysk sekt! I flaska som påminner om tyska jinnsabyxor med klorinfläckar
3. Jag dömer ut NV Black Tower Sparkling ICE Organic and Vegan utan att ha smakat på den själv. Om någon i Braxen vill prova så lovar jag, drabbad av en plötslig nyårsgodhet, att betala flaskan. Bevis kommer dock att krävas före utbetalning
4. Själ sippar jag på en skvätt NV Gatinois Aÿ Grand Cru när jag skriver detta. Fullständigt självsäker på att den smakar bättre än den avbildade sekten. På alla tänkbara sätt.
5. Allt Tyskt är dock inte skräp. Det finns motsatens med i nästan lika fula flaskor. Det är något svårförståeligt med Tysk design och färger. Husen är rejäla och grå, köken är strikta och funktionella i ek eller bok. Sen går de loss fullständigt på vinetiketter och slipsar... Den Tysklandsinterna DHL-transporten till Flensburg från August Kesseler i Assmanhausen innehöll mycket trevligt och det går ju alltid att karaffera årgångsPinoten som levererades med rosa etikett och rosa foliemössa. Den är inte avsmakad men väl instegsmodellen Pinot Noir N á 12€ buteljen inkl frakt. Mycket bra! Riktigt bra grejor! Minst lika bra som en village-Bourgogne till mindre än halva pengen.
   
   
    
6. Jag kan inte låta bli att avsluta med en lätt retuscherad  bild (sorry hasse)  på de två bre-axlade idolerna från vårt besök i Assmanhausen 2012. Lika gamla, lika långa, lika ...

Jordmånen slår till

Jag försökte hitta en vinare som kostade under 200:- här hemma och hittade bara en (Ja, jag vet, bragging, men det är sant); Erbaluna Langhe Nebbiolo 2015. Köpt på Systembolaget för någon månad sedan, en i raden av liknande viner som rinner ut från Piemonte och in på Bolagets hyllor dessa dagar. Många har blivit provade, inte alla har hållit måttet, de kan vara en aning klumpiga, enligt min smak, lite för robusta, lite för lite syra. Men nu är ju solen fortfarande i nedan, så man behöver något kraftigt för att vakna, så då passar kanske en Langhe i alla fall? När jag hällde upp noterade jag den relativt ljusa färgen, det där med doftpalett är inte min starka sida, folk snackar om bacon, och visst, lite rökigt luktar den nog, man skulle nog kunna kalla det dammigt också, men det låter ju inte så fint. Smaken är ganska mycket åt de blåa bären med en rätt markerad strävhet, om än inte av det grövsta sandpapperet. Typisk Langhe? Ja, kanske det, lite mindre klumpig och något mera åt mitt håll, lite elegantare.

Kostade 189, och fanns under en kort tid i Systembolagets hylla för små partier. Kanske står det någon flaska kvar?

Vinklappar

Några viner har avnjutits under julen, där jag tänkte att åtminstone 2 kan vara föremål för några ord. Har under året smakat några stycken av mina champis-02:or, med väldigt varierande intryck av alltifrån rätt "trötta" till oförskämt spänstiga. Pierre Gimonnet SC kan sägas ligga nånstans mittemellan i det spannet. Fruktmässigt har utvecklingen kommit ett bra stycke på väg, det är riktigt moget och mustigt. Men de dovare tonerna matchas livligt av fortfarande aktiv syrafräschör, vilket resulterade i stor uppskattning hos gästerna. Och visst blir det gott när den generösa mognadstonen på detta sätt piggas upp, men jag tror inte det är mycket tid kvar innan denna Gimonnet trillar ner i dunkel.

Efter några provningar av Sardiska viner har jag insett att jag verkligen uppskattar druvan Vermentino i sardisk tappning. På norra delen av ön är Vermentino di Gallura en appellation och har sedan 1996 även öns enda D.O.C.G. Vinerna måste innehålla minst 95 % Vermentino. Jag tror min uppskattning grundar sig på att druvan här ger en mycket generöst fruktig botten med en hel del tropiska inslag, men hålls generellt i Gallura fint i schack av spänstig syra och lindas in i mycket minerala inslag. Man kan associera till Riesling med sin intensitet i frukten, där mina personliga favoriter är i dammtorr tappning. Inte för att Riesling och Vermentino smakar på samma sätt, men det finns ett kännetecken i stajlen mot torr Riesling. Biancosassu 2016 är privatimporterad för 192:- och en nyhet på senaste provningen. Bouqueten är stenigt syrlig med en bakomliggande fjäderlätt tropisk ton och trycker man ner nosen växer söta desertpäron. Om frukten är något diskret i doften i detta unga vin är den desto mer framträdande i smak. Men som beskrivet ovan agerar den bottenstöd med ett fint djup, medan pigg syra och tydlig mineralitet ligger i frontlinjen. Ett lekande samarbete med rik frukt innehållande ananas, mango, päron, krusbär och syrliga vinbär blir riktigt läckert och trevligt. Vinet måste dock absolut hållas svalt, annars kommer en fasthäftad saftighet i eftersmaken som inte är lika imponerande. En än mer nyanserad Vermentino di Gallura är Tenuta di Muscazegas Nughes som kan importeras för 215:-, men den har jag mer bjudit på än druckit själv så den kan jag återkomma till.

Enda nyheten svek

Som var en Philippe Deval Vouvray för 115 spänn. Loire har ju förmågan att kunna bidra med en och annan schysst cremant med fina Chenin blanc, men i denna Vouvray hade en hög syranivå alldeles för lite understöd. Det blev rätt surt helt enkelt, för frukt och mineral hade en alldeles för blek hållning. Det är ungt (2016), så en bättre framtid med viss mognad ska inte uteslutas.
Så till några källarvin:

Josetta Saffirio Persiera 2006 har en mycket fin och lovande bouquet där frukten lockande blandas med klassiskt mogna nypon och rosenparfym. Pigga tanniner i klassisk Baroloanda och överlag har vinet en smått ungdomlig fräschhet. Dock blir jag lite besviken i smaken av fruktbilden. Det har en skön renhet, men samtidigt något transparent och lite enkelspårigt. Saknar lite mörka höstiga undertoner som så fint kunde matchat tanninerna. Positiva tendenser, men kanske var jag lite snabb med tomten här. Är ju trots allt inte jul än.

En tätare och djupare historia är finfina Guidalberto 2012. Strålande gott och härligt tillgängligt trots ung ålder. Mörka bär och lättsam ek med fin parfym i ståtligt lyftande bouquet. Blåa och svarta bär får elegant uppbackning av polerade tanniner, pigg fruktsyra och viss krydda. Frukten får spela tämligen generöst, men får ett balanserat motstånd. Sitter bra.

Friskt så alldeles

Till citygross extraprisräkor så lämnade jag hantverksölen och hämtade upp en flaska schloss lieser riesling Trocken 2015. Urtypisk petroleum slår emot en när knasterkorkens försegling har brutits. Ett utjäst moselvin med komponenterna på rätt plats. Syran är riktigt, riktigt frisk och vinet har inte mycket restsötma kvar utan passar finfint till seafood. En stabil produkt från Thomas Haag.

I Smålands djupa och mörka skogar...

 

Efter en arbetsvecka vid Vänern ställdes nosen på bilen mot hembygdens djupa mörka skogar för att besöka den enda i Småland kvarlevande braxen. Efter att fått vara med när Sörängens distansfotoelever hängt upp sina fantastiska exemensverk på Konsthallen i Nässjö kom vi tillslut fram till Kallavikens östra strand. Där vankades gott vin. Le Macciolle Bohlgeri Rosso är ju tidigare bloggad så den hoppar vi över, till den åts lite ätmogen Fransk ost (läs readisken :)) från Falbygdens Ost på vägen mot Höglandet.
Till nästa vin i natten slängde kvällens värd snabbt fram lite havskräftstjärtar från den lokale leverantören av skaldjur. Lite sådär bara. Notera gärna den matchade klädseln.



Vinet i fråga var en lite begynnande trött 2007 Joseph Druhin´s Rully, från " de pastorala kullarna söder om Côte de Beaune", som Hugh J & Jancis R säger i Atlas över världen viner. Men gott och en bra matchning!
Natten var unng och vi var medvetna om en tidig revelj. Men möjliga problem är ju till för att lösas. Ur de djupa Småländska förråden kom det fram en liten knatting Tyskt som doftade underbart av
Riesling. Inslagen i hushållspapper för att göra hälften av oss blinda.
En djup sötma, kombinerad med fräsch syra och en ljuv ton av saffran. Hmm, liten tysk flaska. Saffran. Där har vi rest ju tillsammans värden och jag... Får göra som stormästaren brukade göra efter han hade suttit och pluggat in systemkatalogen på muggen inför provningarna.
För ren och precis för AJ Adam, för lite syra för Schloss Lieser, saknar Willi Schäfers skira elegans. Saffran? Marcus Molitor? Ja! Kvällens värd hade dragit korken ur en verklig skatt!

 

2007 Wehlener Klosterberg Eiswein! Det var tredje gången under min vindrickarkarriär som jag dricker det mytomspunna isvinet. Mina tidigare minnen är att det varit lite übersött men inte denna gång. Ljuvligt och helt underbart! Stuns i syran, balans med sötman och en enormt häng och djup.
En värdig avslutning på en minnesvärd kväll! Ett vin med sannolikt nästan evigt liv slutade sina dagar vid Kallaviken strand.

Fines bulles de Chardonnay

Ibland är VinkelBrax lite huslig. Så idag har en större mängd kålpudding till lunchlådor tillagats. Och när man är huslig går det åt skumpa efter en intensiv arbetsvecka. Dock blev det vatten till kålpuddingen av lättförståeliga skäl. Kål är en svår match. Meningarna blir korta.
Champagne är gott. Speciellt välgjord skumpa på Chardonnay, dessutom av en mästerlig vinmakare som Arnaud Margaine. För att få lite perspektiv, eller om det egentligen var för det var svårt att välja, slogs det på stort och öppnades två olika flaskor.
NV A Margaine Extra Brut, samt en 2011 A Margaine Special Club. Återförslutningkorkar och karaktär både behövs och är bra grejor, annars hade det nog inte blivit något inlägg. Eller någon förmiddag i morgon...
Hur som, två renrasiga mycket välgjorda Chardonnaychampagner från samma odlare. Extra Brut med 20% 2011 och 80% 2012, SPC givetvis 100% 2011. 4,5 g dosage i Extra brut och 7 g i SPC. SPC 27€, Extra Brut 20€. Så vad säger jag? Måste jag välja???
Extra Brut är stramare, mer syradriven med ett närmast Chablisliknade häng. SPC något rundare mer vinöst häng. SPC något mer publik men fortfarande ung. Mycket bra grejor! Ett givet stopp nästa tripp till Champagne!

 

Gräsänkling denna fredag. Håller mig till ett för årstiderna billigt vin som släpptes i ordinarie sortimentet idag. Dinvinguide.se väckte ett lite intresse dom skrev Nebbiolo från Piemontes nordligaste delar, med saftiga smaker av rosor, ceder, nypon, torkade örter och lite stänk av järn och nagellack.

Mycket vino fino för pengarna. Det får stå för dom, jag håller med om nagellackstänket men det var inte så litet. Hoppas jag får smaka bättre imorgon när frun är tillbaka