Tillbaka i affärer

Hej, jag tror jag satt personligt rekord i blogguppehåll sedan jag blev inbjuden för några år sedan. Ingen större förlust, men man har väl åtminstone bidragit med att hålla lite liv i ett alldeles för dåligt utnyttjat forum, där ett gäng kompetenta och flitigt vindrickande gubar har access. En förlust ändå är väl att jag sedan senaste blogg druckit mycket gott som jag gärna skulle haft en lust att förmedla, men annan fokus på fast & furious-alfor, vinkällarrenovering och andra händelser som är oundvikliga i livet har inneburit en avvaktan i nätnärvaro.
Ett riktigt charmtroll från septembersläppet, toscanska Siro, för blotta 99:-, har blivit en riktig sensommarfavorit. Skön, mjuk fruktighet, med svarta vinbär och stabil karaktär med vacker integration av krydda och tanniner. Vad är Gratena Nero? Verkar göra susen med Sangiovese och jag ger den lågprisade kompositionen det hejdlöst höga betyget "Mycket gott"!! Ikväll har vi en oöppnad flaska i köket, men med fruns tunga ögonlock i lördagssoffan ser det inte ut som att den korken går ur.

Däremot, till kvällens middag, har vi prövat en annan toscanare i samma prisklass, Le Bertille Rosso di Montepulciano, 98:-, också från septembersläppet. Med sköna Siro i minne, tänkte jag i fredags på bolaget att detta också kunde vara nåt att se fram emot. Vinet har väldigt mycket fatkrydda och är dessvärre ruffigt och opolerat. I ett blindtest hade jag aldrig aldrig kunnat ana att detta är en Montepulciano utan smakassociationerna går snarare till ett grillvin från US eller aussie i 85-kronorsklassen och inte uteslutet från box. Italienskt är ofta körsbär som finns även här, men tyvärr är de överdrivet skarpa och saknar naturlig integration i helheten. I min värld snudd på odrickbart utan mat, men frun tyckte faktiskt det var OK och hennes omdöme har visat sig mer rätt än mitt vid tidigare tillfällen. För mig är det dock hästlängder från snygga och sexiga Siro. Undermåligt är väl elakt, vinet har trots allt en hel del pondus, så "Drickbart" får bli betyget. Kanske kan det sparas till nästa sommar och få en bättre kompis i en svedd köttbit och andra grilltillbehör. Nej, det blir nog ingen Siro ikväll, men å andra sidan är det väldigt nära till UNGREN! Huf Huf
P.S. S:t Eriks Mathias Dahlgren är en riktigt frisk, fräsch och god öl liksom Dugges mörka oktoberdunkel, som förvisso inte är frisk och fräsch, men väl mustig, smakrik och riktigt god.

Barbarescor och Ganges rappar vidare om Oktobersläpp

.....men snart är det slut med det, för strax blir det 1/11 och då öppnas fönstret för nya godingar. Härligt! För dagens bloggade viner gäller generellt ett mindre intag/flaska för egen del, då de förekommit i större sällskap eller då jag av andra orsaker varit tvungen att begränsa mig, men det korta intrycket blev som följer.

Förra helgen var det lite fira med grannarna eftersom deras grannar (grannarnas alltså) är på väg eller har blivit 50+. Det fanns riktigt bra vin på bordet, Ca di´Pian och Soffocone mm och det är väl gott nog, men i trevliga grannars lag är det lätt att bli lite entusuiastisk och jag var nere och röjde i källaren. Ville på nåt sätt utbilda i stegrande kvalitet, men när det gäller Spinettadelen blev jag lite skeptisk. Tog upp en Vigneto Bordini 2007. Den hade förvisso en mörk körsbärsmullig bouquet, parfymiskt rosig och så även i initial smak, men det klingade snabbt bort i en vass, kantig och motsträvig karaktär, då alla mjuka, kompletteringskrävande passande perceptiva toner försvann. Av det jag smakade blev jag något besviken. Det kan vara så att vinet var väl ungt för att förbrukas, men en observerad tunn strimma av  brun russinmognad som jag fann motsäger egentligen även en framtida potential. Jag tycker faktiskt inte att vinet var speciellt bra. Det var schysst initialt, men blev sen blankt och metalliskt med bleka mognadstoner. Kan ha varit en dålig flaska???

Vidare till septembersläppet från Prunotto av deras 98-Barbaresco. Vinet har en hyfsat spänstig fruktighet och är bra mycket mer harmoniskt och coolare än Spinetta med rundare toner. Prunotton blir dock ganska snabbt dov och där Vigneto känns tufft, närvarande och områdestypiskt, känns Prunotton istället väl tam. Egentligen tycker jag båda är rätt dåliga representanter för etiketten Barbaresco, åtminstone med det priset. En kombo av deras positiva egenskaper i samma förpackning hade varit trevligt, men var för sig, nja, det finns bättre Barba.
Också från Septembersläppet har jag tagit några glas av alen Magic Hat Demo. Det var en väldigt mörk IPA må jag säga, men den är behagligt god på nåt sätt. En riktigt tjärakolig start kompletterar med kaffebeska och mörk choklad och när man vant sig vid den något tungtuggade och antialeaktiga djupet lär man sig uppskatta biran mer och mer. En charmigt udda och lite punkig ale.

Från New Zeeland tänkte jag lämna utrymme för en mousserande som omväxling ur Oktobersläppet. Cloudy Bay Pelorus BdB för 119:- är en helt OK mouss. Har en skön fruktig välkomnande bouquet och i smaken spänstar en frisk syra ihop med bröd, citrus och gröna äpple. Madame Bubbel som ägnade den lite mer volym tyckte den var riktigt bra. Det kanske mest prisvärda jag smakat ur Oktobersläppet är Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2009, för 189:-. En välbekant etikett där man smakat några årgångar sedan tidigare. 09:an erbjuder en överrraskande kraft och blir ett underbart matvin. Det kommer fram och det hänger med och det är tydligt körsbärsmörkt och har en botten som stödjer med kryddor i en fruktig samstämmig kakaobeska med en frisk klang. På slutet svajar även en snabbt avklingande söt tobak och stallförnimmelse, men den hinner förstärka intrycket som ett välkommet komplement. Alla hittills omnämnda viner i all ära, men de båda helgernas största vinupplevelse är förvisso kort, men väldigt bra. Las hade luftat en Cinque Stelle Sfursat 2004 inför min ankomst att beställa resa till Ane (som vi säger i Småland). Tyvärr pga bilkörning samma kväll kunde jag inte smaka så mycket, men lika djupbottnad som Las besvikelse över min planerade aktivitet för kvällen, lika djupbottnad var de mörka körsbären och röda frukten. Enastående skärpa och distinkt. En ståtlig spänst med kryddig ton. Livligt, men balanserat och snygg struktur. Och enligt utsago från Las blev det bara bättre å bättre med tilltagande luftning. Och nu är livet lite som vanligt på bloggen, men blandade bloggare, great! och intressantare.

Gräsänklings oktoberfest, he

Efter en förkyld dag på jobbet och frugan på firmakonferens kändes det öppet för att göra vad jag vill. Några Oktoberfestare som sällskap kan väl inte skada? Börjar med Paulaner Oktoberfest Bier. Jag vet inte jag? Flatare än en flata. Känns rätt kass som vilken preppes som helst. Vidare med Nils Oscar Oktoberfest. Ett klart fall framåt, ingen höjdarbira, men ändock mer pondus i både doft och smak. Skön citrus, svagt örtig, fräsch bra beska och mörkare. Inte helt kass, lite bra. Det är klart, för en gammal smålänning som uppskattar bäckmörka, tjärekonsistenta amerikanare som Old Rasputin och Old Viscosity, blir det här en anings blekt. Inte ens en god ale. För att ytterligare råda bot på den tärande förkylningen och den raspiga halsen, får det la bli en Isle of Jura från käre fars 80-talssamling. Har druckit den förr och den är rätt kass den också, men förhoppningsvis värmer den gött i den elaka halsen.

Ska ärligt erkänna att allt medans potatisbullarna och bacon var i ugnen, tog jag en smutt från en helgslatt i form av Velenosis Brecciaroli 2008. Den är däremot INTE kass. Den är så vänligt härligt prisvärd. Kanske något av det vettigaste i Svinens import. Passar bra till mat, passar bra till prat, passar bra för en ensam och passar bra till party. Smakar mycket och bjuder på sig själv. Att få en Montepulciano/Sangiovese-blandning upp till den här nivån för 110:- tycker jag är riktigt bra jobbat. Tackar och tar emot.
Häromsistens blev jag snuvad av en Uppsalajävel på Magari. Men idag, idag mina herrar, tog jag min revansch. Jag snuva den framför ögonen på en Skånejävel (kanske?). Nåväl, jag var inte lika elak, jag sparade en flaska i Malmö.
Imorrn fyller legendaren Belly the Moos 50 bast. Ska vi dra iväg ett GRATTIS!? Vet inte om han uppskattar det?, förmodligen inte, men det kan vi ju skita i. Ha det gött pöjkar

Oj, vad mycket gott det blev

En kväll hos Lassons ger alltid en förväntan av kulinariteter och denna dag blev inget undantag varken gällande mat eller dryck. Dessutom var vi förvisade hemifrån pga dotterns 20-årsparty, så vi uppskattade denna gästfrihet mycket.

Vi började med Calamares Vinho Verde som Las fyndat på Azorerna för motsvarande 39 svenska spänn. Inget under av upplevelse, men en frisk, bubblande fläkt i den heta sommareftermiddan. En rak, lätt smak som läskade effektivt.

Som förrätt bjöds läcker hummersoppa och till det valde vi Bruno Paillard Brut Millesime Assemblage 1999 som blev en mycket lyckad kombination. Tror den passar utmärkt som matchampagne nu. Brunon uppvisar en mogen, utvecklad karaktär och bidraget av Pinot Noir gör sig tydligt gällande. Färgen är djup gul och vinet har en intensiv underbar doft.

Brunon blev tom och lite torra i strupen fortfarande när de sista skedarna av hummersoppan intogs, så vi borde ha en skumpa till. Las tog fram Ruinart Brut 2002. Ett mycket friskare inslag än Brunon, inte samma tyngd, men väl nyanserat och smakrikt och med stor tillfredsställelse när det passerade gommen. Värmen trotsades ytterligare.

Vad blir det nu då? Jo, minsann, välkryddade långkokta oxkinder, pasta, svampsås och hari corts verts, ljuvligt gott. Tycker vi matchade vinvalet bra även här. Hade tagit med Vacqueyras Le Clos 2007. Ett överraskande bra vin, skulle kunna benämna det som en "Rhone Classique". Väldigt smakrikt och i en skön harmoni av förväntade plommon, peppar och chark. En flaska till går det nog åt, Las offrade sin enda Roggio del Filare 2005 och Hoppsan Velenosi, det här var nog mer än vad jag förväntat mig. Ett kraftpaket i fortfarande ungdomlig vagga. Stor doft och riktigt mullig smak, mamma mia. Kan även påpekas att den har måttliga 13,5%. Fantastiskt intressant och njutbart var det nu, men jag kan ana att en flaska av detta vin kan ligga still ett bra tag till och få en spännande utveckling.

Kvällen efter har även lillebror i familjen Velenosi avnjutits, Il Brecciarolo 2006. I jämförelse med Roggio en lättsammare bekantskap, men för sin prisklass har den mycket att erbjuda, 690/6-pack. Ett fylligt vin med schysst häng i eftersmak och härligt kryddig doft med inslag av mörka bär.