Till kvällens Wallenbergare med gött mos på mandelpotatis
och jordärtskockor dracks ett av kylen kraftigare vita som legat och väntat ett
tag
2008 Bouchard Finlayson Kaaimansgat Chardonnay. Färgmässigt skulle detta kanske kunna passera som en
Bourgogne, men när snoken hamnar i glaset är det inte längre lika självklart.
Lite för mycket vaniljstång & obestämbart skumgodis. Något åt eklagrad skumtomte-hållet
om Ni är med på vad jag menar. I munnen är det ett urtypiskt out of bourgogne,
more south-chardonnay. Gott men inte elegant. Jag har druckit tidigare årgångar
av detta och denna årgång är ett klart fall framåt, om inte annat med lägre
restsötma och ett par tre procent mindre alkohol. Har fått ligga till sig två
år i kylen till skillnad från tidigare försök.Sammanfattningsvis kan jag väl säga att detta inte är ett vin som faller direkt in under mina smakpreferenser. För mycket vanlijstång, på något sätt artificiellt & för lite häng. Kanske är mer ett dyrare ” E' re' efterfest på eran balkong? Så vi kan hångla friskt och dricka Chardonnay i kartong”-vin, än ett vin för en kritisk åldrande brax? Men som trots allt är yngst i ligan!
Tidigare provades Oppigårds Easter Ale, med en frisk humlig fruktig doft. Och en likaså frisk fruktig humlig alesmak. Lite Per Bill i beskrivningen där visst men… Riktigt gott, men ibland känner jag inte så stor skillnad mellan de olika Oppigårdsbrygderna. Det är väl inte bara så att de har olika flaskor och etiketter? Jag får nog ställa upp ett parallell-fält någon gång
Det hade ju varit kul att få lite inspirerande input i vinvärlden från Mottala-trakten och Göran Persons hembygd. Det var ju ett tag sedan...
Inlägg
