Ursäkta, men nu har jag tappat fokus på Braxarnas kära blogg. Oops, fick en påminnelse idag när Allt om Vin anlände å jag tänkte, nu har man varit rätt usel på att förmedla vinintryck. Kolla läget och det är inte utan att höstmörkret satt lite sprätt i Braxengubbarna å då är det la bara att hänga på tåget, så man tager vad man haver. Fick nån snilleblixt vid semesteravslut att förmedla ledighetens ljuva intag, men si jag hann inte riktigt klart å sen rann allt ut i sanden. Skrev ett utkast då som aldrig blev klart, men i My Documents gör det ingen nytta, så jag drar iväg det lilla som blev, så får ni ta det för va det ä:
Semestern är väldigt kort, men känns väldigt lång i läge av att beskriva de vin som konsumerats under dessa trevliga veckor. Semestern började med en vinmässig braksmäll hemma hos Lassons. Och för att inte tala om tillhörande tilltugg, så blir det en strålande helhet. Det blev nässelsoppa med vaktelägg (vaktel!, vi kommer till det längre ner), tre latteost (Robiola) med balsamicomarmelad och smördegsinbakad oxfile mä mycke mycke runt omkring. Oj oj vad jag hoppades att jag var ung på nytt och kunde kräma i mig hur mycket som helst, men ack vad begränsad en gammal man är efter ståtliga förrätter. Till soppan bjöds en kritkerrosad italiensk läckerbit av 100 Sauvignon Blanc i form av Winkl 2010. Lite återhållsam och lurig till en början (Las låter mig aldrig se flaskorna) så länge den var sval, men med tilltagande påverkan av den ljumma rumsatmosfären blev jag nog rätt övertygad om att detta har hög påverkan av Sauvignon. Den breder ut sig på ett charmigt och välsmakande sätt, blir tydlig, och dofter och smaker får en karaktär som när Sauvignon har behandlats med största omsorg. Det blir fräckt och brett, men ändå med kontrollerad balans och jag hade nog inte kunnat drömma om att detta vin var så ungt. Till förrätt nr.2 och denna riktigt trevliga ostvariant halar Las fram champisen Comte Audoin De Dampierre 2002. Kanske inte lika kritikerrosad, men väldigt matchande till denna aptitretande ostbricka. Osten gör ett bra jobb ska medges och ställer inga jättekrav på ackompanjerande flytande sällskap (skulle kanske blivit lycklig även av en cider), men skumpan möter upp snyggt med sitt brödiga smakinnehåll kompletterande med nötter, syrliga äpplen och friska minerala toner. Det blev perfekt och väldigt mycke ost åt jag.
Till fillen kom en flirtande men mogen goding. Som en riktigt fräsch 40+-taggare. Bestämd med sina avsikter, ställer inga höga krav mer än att man ska vara någorlunda nykter och fräsch i smakjökarna, luta sig tillbaks och njuta av den bedårat förförande Josetta Saffirio Persiera 2003. Kanske inte den optimala årgången, men det här är godsaker.
Las vill inte se gäster med tomt i glasen, så som slutkläm och till en mycket mätt och goanöjd Ganges togs fram en helt fantastisk Barbera dÁlba. Jag blir så upprymd när jag märker hur fantastiska vin man kan göra av denna druva. Det finns så mycket mediokert men med lite själ kan man skapa riktigt slagkraftiga resultat. Barbera D’alba Scarrone 2007 Vietti, herreGu så bra den va. Mmm, enastående fruktkraft och ståtlig karaktär och en än gång förbannade jag mig själv över veka ålderssymptom. Det var kvar i flaskan när jag gick och så ska det inte behöva va, men Las fick kanske lite trevligt disksällskap.
Det blev sen en färd till mor och far i hemlandet. Bland en del annat blev det en repris på mycket goa Rhonevinet med de skuttande hararna, dvs. Crozes Hermitage, Domaine des Entrefaux (eller va den heter?). Det här va ju väldans prisvärt med sina 179 när det släpptes, men nu måste det varit en ny årgång, kan inte tänka mig annat. Mycket mer fruktmättad och lite ungdomligt ohyfsad. Blodigt och spänstigt tryckande och rätt tuff till den oskuldsfulla fläskfilen. Lite to much i denna kombo och tankarna gick mer utåt grillgallret. I och för sig bra att det är lite tryck och ambition, men till en stilla inomhusmåltid får jag nog be om lite mer sans. Nu en ung Rhonis som nog gott kan ligga till sig något för att bli en mer klassisk Rhonis och hamna i sitt rätta element.
Jaha, sen pekade Alfanosen mot sköna Roslagen. Den pigge Sege hade lockat med trubadurafton i form av Stefan Sundström hos skärgårdslantliga KnappKarlsson. Ja, det var inte så trubaduriskt där inte. Ett sjujävla ös snarare, med gamle Ekerögubben och vilka grymma musiker han har med sig sen då, gitarrister från Weeping Willows och Hellacopters och basist från Wilmer X och det kan ju bara sluta på ett sätt, riktigt bra, och Sundström kan aldrig varit i bättre sällskap. Så jära bisarrt ställe, mitt ute i ingenstans, ett båthus!! Å så charmigt, ja ni vet ju att tom Bob Hund va där när vi njöt av Champagne. Flytande då? Ja, han har ju rykte om sig att ta lite dåligt, den gamle Sege, men jag undrar samtidigt vad han ska ha sina flera hundra Punk IPA till i förrådet? Iofs sommarn är lång men annars får vi la åka upp och hjälpa honom på traven. Eftersom Mary är Rawson Retreat-fanatiker ville jag bidra med en fläskigare kyss i form Penfolds Bin 28:a. Gesten uppskattades och jag tror även smaken. Den blev riktigt god till pigges eminenta grillspett och jag tror det är i den miljön denna mörkfruktiga generösa produkt kommer bäst till pass. Mary lilla ville även överraska med ett riktigt Rock n´rollvin. Motörhead! Även den en klassiskt australiensisk Shirazgenerös historia. Tyckte den var riktigt OK och inte lika fullt matkrävande som Binnen och passade därför lite bättre att smutta och småchattra till efter maten.
En liten västkusttripp med kulturella spår av Carl-Einar Häckner och Badjävlar avslutades i vaktlarnas förlovade land. Eller som en del kallar det, Prärien. Å Prärien är nog något som de små bytt byll-yttlåtande liven uppskattar starkt. I traditionell anda fortsätter det kulturella spåret för frun, medans jag själv, förutom bytt byll-yttarna uppskattar när Spunken säger: Sa vi går ner i källaren å se va vi ska ta? Det är helt uppenbart att Swansons fått en riktig pejl på hur man hanterar pizzor i pizzaugnen. Välgräddade och lagom knapriga, perfekt deg och underbart goda, vilka smarriga pizzor. Situationen blev ju knappast sämre av ett underbart distinkt levererande Gajavin i form av Sito Moresco 2006. Jamen, det var väl riktigt bra skjut i både bouquet och smak i denna sköna skapelse. Förutom Nebbiolo är det närvaro av 35 Merlot och 30 Cabernat Sauvignon. Det är tydliga drag av mörka körsbär i både doft och smak, men bärs upp/kompletteras av en fruktig elegans. Eftersmaken är lång och hela intrycket ger indikationer på ett mycket balanserat och prydligt komponerat vin. Vi började smutta på innehållet under pizzagräddningen och det ska ärligt erkännas att det var väldigt svårt att hålla fingrarna i styr från glaset. Även om det finns kraft och pondus är det drickvänligt utan tilltugg, där den snygga strukturen sätter sinnet i välbehag. För att ha tillräckligt med dryck till maten fick vi backa upp med Setriolo Chianti Classico, 2008. Även det en överraskande trevlig bekantskap. Återigen en uppbackning av franskt inslag och nu i form av Merlot till Sangiovesen. Även här ger det ett undertryck som förstärker upplevelsen, men här mer ungdomligt och mjukt i en mörk botten. Vilka pizzavin! Kvällen led vidare, vaktlarna väntade (eller vi trodde väl egentligen inte att de gjorde det), fyll korgen med pilsner! Nu bär det iväg. Första stoppet ljöd bytt byll-ytt och innan den natten var slut liksom pilsnern blev det väldigt väldigt många bytt byll-ytt och ljupare ljupare filosofiska diskussioner från åhörarna. Det är sant uppfriskande med vakteltur.
Efter den korta nattens sömn finns det väl egentligen bara en väg och den är till Vätterns svalka. Framåt eftermiddan och i ostsällskap med bl.a. Stilton ackompanjerade vi med en inte helt lågprisad italiensk mousserande i form av Franciacorta Ca´del Bosco. Den matchade schysst, svalkade och smakade en hel del. Vinet är rätt rejält med en rättså bred repertoar i både doft och smak. Tydligt fruktigt med blommiga och exotiska inslag som matchas av fin syra och friskt porlande egenskaper. Inte alls mesig och hänger med bra till ostbrickan. Strax därefter ställde sig Spunken vid grillen och eftersom han är en Rhonefanatic ville jag bjuda på 1/6-släppets 2007 Terre Pourpre C-d R Villages Visan. Det var ett riktigt trevligt vin med substans och potential, men återigen som hemma hos mor en rhonare med mer generositet än behärskad sans och snygga drag. Upplevelsen blir lite mörk och förväntade kryddrag får jobba lite för att ta sig igenom. Man får ett intryck av att schyssta karaktärer ligger där och lurar och jag tror jag väntar med att fresta nästa putell på Spunken, så får vi se om han känner igen den. Korken hade även gått ur en Montus Cuvee Prestige, 2003, och placerats i luftningskaraff, men eftersom vi framförallt är friluftsmänniskor styrde vi först kosan till Hoftornet. På plats bjöds på nån härlig lokal bira av både pilsner- och aletyp, men det var stört omöjligt att känna någon skillnad på dom, men de var i vart fall väldigt sympatiskt gammeldags i smaken. Spunken räknade pippi och jag sörplade och om det inte varit för flygmyrorna hade det varit en stämningsfull solnedgång. Väl hemma i soffan var det dags för Montusen. Har sällan varit med om en så…………Ja kära nån, det var så långt jag fick till det i somras, men lite elakt att sluta just där. Hur smaka Montusen? Spunken får korrigera mig, men vad jag tror jag var på väg att skriva var att bouqueten inbjöd till förväntningar i en lantgårdsaktig stil. Djup, kraft och stimulans för näsan i intressanta nyanser, men att smakupplevelsen upptog för mycket uppmärksamhet i en eldig karaktär med ett mattare, flatare avslut, som inte riktigt levde upp till det välbehag nosen registrerade. Ja, typ, med reservation för den kommentaren. Efter det rann det ner en del till, men det är bara att beklaga att det nu gått för lång tid för att ge någon vettig kommentar till det.
Inlägg
