Tripp trapp trull i Pinot Noir mm

En lördagskväll med tillfälle för en del provsmakning har passerat denna helg parallellt med pågående tjejmiddag i en annan del av byn. Blir inte så mycket detaljerade noteringar när vinerna kommer in på löpande band och det diskuteras lite av varje kring bordet med blandad fokus :). Men om det var gott eller inte går ju klämma ur sig och för min del var jag helt nöjd med kvällens viner i intervallet bra till fantastiskt.
Det blev en intressant trippel i Pinot Noir. Först ut Louis Jadots Savigny-Les-Beaune 2013. Kanske av mer klassiskt snitt med ljusare frukt, väger lätt, men elegant och en fin struktur. Tycker det var riktigt gott och passade fint som starter till utegrillad hälleflundra med parmesanmos.
Las hade med sig en charmig Willamette, 2013 Seven Springs. I öppningsfasen mer yankee style, med lite sweet oak. Klart mörkare och generösare i frukten, men med tydlig Pinotaddress. Med tilltagande luftning backar eken in och den fina frukten blommar ut med stabilitet. Gott hela vägen, men här rekommenderar jag en tids ytterligare flasklagring.
Sen kommer monstret, om jag nu får skriva så om Antica Terras Ceras 2012, men jag menar i positiv bemärkelse. En sjutusan kraft och strålande gott! Mörkt och kraftfullt, men med en härlig balans i syra mot intensiv körsbärsfrukt. Mjukt ekiga pinottoner i bouquet, men i smaken är klassisk pinot svårfunnen. Inte ofta man dricker nåt så fulladdat med den druvan. Sjukt gott och man har ju knorrat lite över att priserna har stuckit iväg, men vett i fan om det inte är värt det när man presterar på sån här nivå. Avslutningsvis, i ärlighetens namn fast det var great nu, bör denna årgång sparas ett antal år till innan det är dags för öppning.
En liten 02:a skadar ju inte att börja dan med och igår blev det Legras Presidence BdB. Det var nog en av de mer mogna champagner jag nånsin druckit, så det var hög tid uppenbarligen. Riktigt mustigt och gräddigt med lite oxidativa toner. Tycker det är viss igenkänningsfaktor på BdB-mustighet nu när man druckit några äldre. Riktigt moget, men absolut gott och charmigt.
Sist ut blev en Brunello, Piccolominis Pianrosso 2004. Vinet är bra med i matchen trots sin ålder. En fin spänstighet i frukten, men med inslag av lite rustika toner. Fantastiskt gott, sangiovese med självsäkerhet och pondus!
Störst för kvällen var helt klart Ceras, det är väldigt intressant vad de åstadkommer, men till er som har denna årgång, vänta några år.

Vilket praktex!

Med inspiration från Vinkel kör jag också en "stulen blogg", dvs. ett vin jag blir bjuden på och det var ett mycket ståtligt gott vin som gjorde starkt intryck. Las hällde upp Le Macchioles Paleo 2006 blint för att pröva min förmåga och jag var ute och cyklade som vanligt. Men det här inte lätt och jag vinglade inte så mycket utan låste fast mig i Priorat ganska snabbt. Pga den djupa täta mörka frukten slirade jag kort iväg till Aussie, men det var nåt som inte stämde med en mycket distinkt och vacker klarhet i frukten, inte så mycket krämigt markerade ekinslag. Såtillvida det inte var en väldigt exklusiv Aussie? Ekkryddan finns, men mer polerat diskret och i snyggt samspel. Det är tungt, men ändå fräscht och fantastiskt gott. Livfullt och utan ålderskrämpor, vinet upplevs yngre och med ett långt avslut. Detta är 100% Cabernet Franc och det brukar det inte vara mycket spår av i Priorat, men min fantasi räckte inte längre. Francen fick mig inte mot supertoscanarna denna gång. Jag gick på intensiteten, men jäklar va kul att skapa sådan prakt med enbart Cabernet Franc.

Riktigt, riktigt bra grejor...

Som vi alla vet finns det olika varianter av Champagne. Champagne, bra Champagne, riktigt bra Champagne och riktig riktigt bra Champagne
1999 Taittinger Comtes de Champagne tillhör kategorin riktigt riktigt bra Champagne. Möbelmannen bjöd på en sådan i går då det visade sig vara exakt 15 år sedan han och frun träffades. Ett bra initiativ tycker jag.

Med en elegant nästan honungsartad doft med små mognadtoner, vitala bubblor och en fantastisk smak. Syran var mycket vital men med en lätt avrundning, krämig Chardonnaysmak med bra häng med lite citrusbeska på slutet. Precis lagom mogen för min smak!

En välbekant

..spinettaklassiker som jag skrivit om ibland vid tidigare årgångar. Nu finns 2014 på hyllan. Håller god stil och utmärkande är den fina mörka barberafrukten, som skickligt lyfter och tydligt låter sig exponeras. Det är småkryddigt, söta hintar av tobak, trevlig ton av kål, men även en bit in kommer rödbäriga inslag och allt lutar sig mot en balanserad syra och tämligen mjuka tanniner. I nosen är det generöst bärigt och fruktigt av ungdomligt slag med viss skarp tyngd, mest åt mörkare håll, med lakrits, men även lättare nyanser, pigga moreller och en smått blommig parfym i bakgrunden. Det här är gott och ett riktigt bra köp för 179:-.

Syrah från Toscana

Kan Piccis klassiker Fabius med 100% Syrah vara något till Flankstek och Betor en lördagkväll? Ja, det tycker jag absolut. De mörka klara bären och en behaglig stram svalka träffar rätt till inslagen i maträtten. Vinet har ingen solvarm fetare intensitet i frukten, utan en mer luftig struktur och något striktare syra. Blå plommon, mörka körsbär lägger först an i fin fruktbild och kompletteras med såväl örtighet som lite ekkrydda. Efterhänget är mörkbärigt och lite stramt. Om smaken ger en lite svalare känsla, så är det inget man ställer in sig på efter inledande sniffning. Bouqueten är rätt vidöppen med mogna tunga körsbär, varmeldig syltighet, mycket fat med söt cigarr och pepprighet.

Jag gillar stilen, gott och trevligt vin. Generöst för nosen, men lite tämjd och balanserad Syrah i smaken. Köpt i blandlåda med 6 flaskor för 954:-, så jag vet inte riktigt var denna hamnar prismässigt. Finns billigare Piccisar med där, så det är nog inte omöjligt den hamnar uppåt 200:-.

Vin från vinets vagga.

Efter en vecka i södra Spanien borde man väl blogga om Fino och Manzanilla, men det kommer senare. Till middagen passade det bättre med rött, och i hyllan låg detta georgiska naturvin. Så mycket mera hipster än så blir det inte. Möjligen var priset lite lågt då, dryga 100 DKK på Rosforth & Rosforth under Knippels bro i KBH. De tidigare bloggade vita har varit mera "som vilket besprutat vin som helst", men här framträder naturen mera tydligt. ganska spetsiga syror i början, kvarvarande äppelsyror eller flaskjäsning? Inga bubblor i flaskan iaf. Luftning fixar biffen. Lätt, lite parfymerat, relativt rent, känns som en smak man borde känna igen, även om Otsakanouri sapere och tsolikori inte är druvor man dricker så ofta. När jag läser på lite framgår det att detta är Georgiens motsvarighet till Cote Rotie och varför inte? Ingen Guigal, kanske men jag förstår vad skribenten menar.