Le Cigare Volant

Vad kan passa bättre i dessa tider när foliehattar, strålkärringar och knäppgökar  får fritt spelrum på nätet.  Corona sprids ju med 5G-master, låt oss injicera lite desinfektionmedel i lungorna, eller varför inte plocka en siffra ur sitt sammanhang och förklara världens undergång. Speciellt i Sverige.

Till vinet: 2011 Le Cigar Volant, legat i kylen sedan 2016 och blivit riktigt bra grejor. Det här är ett vin som funnits i min kyl i ett par olika årgångar, och även i andra Braxars.

Döpt efter en av de mest efterlydda franska lagarna: Det är sedan 1954 förbjudet för UFOn att landa i vingårdarna i Châteauneuf du Pape. Har aldrig hänt sedan dess. Great law!
Som sagt riktigt gott och välgjort med 37% Mourvèrdre, 34% Grenache, 20% Syrah och 9% Cinsault.
Ska man säga två mindre positiva saker om vinet är det dels att prisnivån blivit lite väl bisarr, 389 för denna, 459 för den slutsålda årgången 2012. Det andra är att vinet nu gått ur produktion enligt nedanstående länk. Det var tider när man kunde köpa detta på hörnet i Nyhavn tillsammans med Bonny Doons övriga viner. Under 200 SEK enligt den gamle listan.

Requiem over the flying cigar

Yet another Taurasi

Taurasi är en by eller stad, beroende på var man sätter gränsen, i Kampanien i södra Italien. Inte så långt från den lite större staden Avellino. Taurasi är också ett vinområde som har fått DOCG-status och som producerar lagringsvärdiga röda viner av druvan Aglianico. Detta är ju ingen pop-druva, så den har fått leva vidare i sus och dus utan någon större hype. Det har dock hänt lite, så populariteten har gått upp, och därmed priserna, speciellt på de bästa. Det medför den vanliga utvecklingen, att alla som åtminstone har en cykelparkering inom rätt område gör vad de kan för att producera Taurasi. Det finns med andra ord massor av märken, som till och med locals har problem med att placera geografiskt. Villa Raiano är inte en av de som ligger väl förankrat i byns mylla, men man har i alla fall hittat druvor nog för att göra vinet i enlighet med DOCG-reglerna. Stilen är ganska snäll, mjuk, kanske lite mera syra hade gjort gott? Annars ett mörkbärigt vin, framför allt björnbär i doften, och ett njutbart om än inte märkvärdigt vin. När temperaturen går upp litegrann framträder en välbekant strävhet, aglianico är en tuff druva! Kostade ca 20 Euro i det högprisade Anacapri. Hyfsat prisvärt.

Fines bulles de Chardonnay

Ibland är VinkelBrax lite huslig. Så idag har en större mängd kålpudding till lunchlådor tillagats. Och när man är huslig går det åt skumpa efter en intensiv arbetsvecka. Dock blev det vatten till kålpuddingen av lättförståeliga skäl. Kål är en svår match. Meningarna blir korta.
Champagne är gott. Speciellt välgjord skumpa på Chardonnay, dessutom av en mästerlig vinmakare som Arnaud Margaine. För att få lite perspektiv, eller om det egentligen var för det var svårt att välja, slogs det på stort och öppnades två olika flaskor.
NV A Margaine Extra Brut, samt en 2011 A Margaine Special Club. Återförslutningkorkar och karaktär både behövs och är bra grejor, annars hade det nog inte blivit något inlägg. Eller någon förmiddag i morgon...
Hur som, två renrasiga mycket välgjorda Chardonnaychampagner från samma odlare. Extra Brut med 20% 2011 och 80% 2012, SPC givetvis 100% 2011. 4,5 g dosage i Extra brut och 7 g i SPC. SPC 27€, Extra Brut 20€. Så vad säger jag? Måste jag välja???
Extra Brut är stramare, mer syradriven med ett närmast Chablisliknade häng. SPC något rundare mer vinöst häng. SPC något mer publik men fortfarande ung. Mycket bra grejor! Ett givet stopp nästa tripp till Champagne!

Udda rött påskgodis

Sitter på långfredagen och myser med lite trevligt vin i Bodafjös och tänkte genomföra en telefonbloggning med kopiering från dryckesnoteringarna i telefonen, får se vad det kan bli av det??
Ja, av det blev det inte så mycket, för jag kunde inte bifoga bild från telefonen :), men sparade texten:

Zojosu, årgång 2014, druva: Cannonau di Sardegna, Vinmakare: Masone Mannu, ett Sardinienvin med 100 % lokal druva.  Bouqueten är fruktmässigt något saftigt gles, men har en liten trevlig blyg söt basilikasnärt i bakgrunden. Smaken accelererar desto mer. River igång sötbärigt, mild men ändå tydlig kryddighet, betoning på mörk fruktighet i sällskap med lätt ungdomlig syrlig saftighet. Det poppar upp mörka körsbär, plommon, vinbär och med fruktladdningen följer en liten trevlig pepprighet, det finns en välgörande tanninstruktur som dock blir mer dold i samband med måltidsintag. Tycker det är gott och trevligt, men hade gärna varit utan den lite väl tydligt söta starten.

På påskaftonen ett Zlatanvin på rekommendation från Kroatien. Inte helt billigt, 249:-, och så mycket betalade jag aldrig själv för ett vin när jag var där, spännande! Data: Zlatan Plavac Vrhunsko Vino, 2011.  Jag har ingen aning om druvinslag, men det är väl inte helt ovanligt med blend från dessa trakter. Bouqueten ger en något dunkel källarfeeling, svart vinbär och fatig krydda. Smaken ger mörktonad frukt, tydlig eknärvaro, associationer med ekad CS, en sötsnäll kontrast mot aktiva mogna tanniner. Frukten har en sansad mognad och har släppt en del ungdomlig täthet, men dess mörka ton av svart vinbär, blåbär, plommon och med en stadighet på djupet, ger en rätt angenäm matchning mot en cigarrpräglad sötma och sträv chokladbeska. Jag tycker vinet balanserar komponenterna på ett charmigt moget sätt och till kumminstänkt kycklinggryta i tomatsås är det förträffligt med sin runda kryddighet och mörka fruktton. Så här bra vin drack jag nog aldrig själv i Kroatien. Kul!

Ett hundratal

igår var sektion nord på Vingruppens sortimentsprovning på Magasinet, söder Mälarstrand. Ett stort utbud hos de 5 importörerna inklusive gästande producenter ledde till ett intensivt men trevligt gurglande och innan dagen var slut hade vi väl gett oss i kast med ett hundratal olika viner. Många korta intryck, men plockar ut ett gäng som för min del fastnade lite mer på smakhinnan:
Chablis 1er Cru Grande Cuvée 2014, ännu en trevlig Chablisienne för 179:- i FS.
Gaba do Xil Godello 2015 från Valdeorras, en överraskande god ny bekantskap för mig, 125:- i BS.
Santenay Clos de Malte 2014, övertygande leverans från Louis Jadot, 269:- i BS.
Måste förstås nämna en läcker Willamette Pinot, J. Christopher 2013 och faktisk under tysk övervakning av Dr Loosen. Tyvärr bara på RS för 285:-.
Garnataxa Terroir Study 2015, 3 flaskor Garnacha i trälåda, samma årgång, men olika jordmån, mycket charmigt och lärorikt. Prisvärt 492:- i BS.
Kevin Arnold Shiraz 2012, generös och smokey, Stellenbosch, 215:- i FS.
Pierre Péters Réserve Oubilée NV var en pampig fint mogen skumpa, 599:- i RS och Gessles The Pleaser-skumpa var faktiskt helt ok, 359:- i BS.
En hel genomgång av allt som Sydafrikaproducenten Jordan i Stellenbosch tagit med sig bjöd på genomgående goda viner, vitt och rött, måttliga priser, allt i BS, det får man hålla ögonen på, fin chenin blanc som verkar trivas i Sydafrika och njutbar unoaked chardonnay.
Hos Borgogno blev det premiär för "riktig" Barolo från den gubben (eller snarare grabben). 11:orna barolo och barolo Cannubi 439:-/645:- i BS håller bra klass.
Och som sagt mycket mycket annat och avslutningsvis tog jag några "fine wines". Italienmousserande finferrarin Giulio är mycket bra och komplex, men nej inte för 795:- (BS). Nyfiken premiär för mig (tror jag?) av Stag´s Leap Wine cellars, Fay Cab Sauvignon 2013, 1295:- i RS. Ek ek ek och åter ek. Är väl inte 1:a gången i amerikansk fincabbe?, men jag tycker det förtar allt annat. Det kommer kanske till sans med åren, men jag skulle aldrig betala priset för det här. Då köper jag hellre en Bolgheri.

När ändå tarmen var uppvärmd smuttade vi vidare på desse. Mousserande i stigande kvalitetsskala skulle man kunna säga. Imponerad av den gamle Simonsigen Tiara från 06. Det är ju förvisso deras prestigevin även om dåvarande pris på 179:- inte normalt förknippas med prestige. Nu är den väl dyrare när den kommer och jag måste säga att den är härligt pigg, mulligt varmfruktig med polerade linjer. En fantastiskt prisvärd Bourdeaux blend som är värd all uppmärksamhet.
Massolinos instegsbarolo tycker jag bara blir bättre och bättre för var gång jag dricker den. Nu 2011 sätter elegans, tjurighet och lite djupare frukt än normalt i vacker balans. 299:- är ett mycket bra pris.

Mad Alsatian dog.

Tänkte korka upp en av de Alsace-rieslingar från Bechtold som jag köpte när jag var i Strasbourg för ett tag sedan. Jag kollade inte så noga, och blev lite förvånad när det blev rött i glaset. Visstja, jag köpte ju någon av hans Obere Hund Pinot Noir också! Denna flarra från 2011 minns jag att producenten själv höjde när vi stod i hans provningsrum och testade. "Complexity" minns jag att han sa. Och ja, det stämmer nog, på sitt sätt, Sommaren 2011 borde ha varit varm och go, med tanke på koncentrationen. Djupröda blir de nog aldrig, dessa kallodlade pinoter. Sådana här rödvinare ska vara lätta, inte surt snipiga, men ändå ha tillräckligt med smak för att det inte ska bli vattenblask av det hela. Och detta uppfylls av vår Obere Hund. Ett vin man kan dricka mycket av. Och dyrt var det inte heller, drygt 11 Euro.

Skarpa syror

Visst är det skarpa syror men ack så gott!

Det blev som så att jag småsmakade lite på A Margaine special club 2011 redan förra helgen och smuttar nu lite på schlatten som blev över. Det är tryck i denna dryck. Fortfarande kraftfull mousse efter en vecka med plastkork. Äpplen och päron både i doft och smak ger  initial känsla som hänger med hela resan. Och syran som skär likt en varm kniv i en smörklick.  Den fullständigt knockar en med sin kristallklara finish, vittnar om ett långt liv. Resterande Buteljer bör sparas ett bra tag.
Mest frukt inte så mycket floralt men det räcker mer än väl för att imponera.

Lyckad hyllryckning

Även uppe i norr har en Margarin slunkit ner. Den va så go så jag sket i omvärldsbismaken för en stund. A. Margaine 1:er Cru extra brut är med pigga bubblor i glaset en friskt slank upplevelse, men med lite luft och sans växer en bredare repertoar fram. Bouqueten är nätt med en lockande druvsöt ton. Smaken bjuder en smått generöst fruktig uppstart med söta päron, gula äpplen i sällskap med brioche och lite mandel för att med den läskande syran runda av i en grapeigt frisk citrussång.

Diego Conterno Barolo 2011 är en riktigt trevlig bekantskap för en måttlig peng. En vacker fruktig bouquet med mörka körsbär, svamp och rosenparfym. Träffar snyggt sitt ursprung med en klassisk barolokaraktär i smakbilden. En utmärkande utmärkt frukt och syra i kombination i ungdomligt tecken med försiktig fatinblandning. Ett helt körsbärsspektra samsas med nypon och kakao och en sån där riktigt fint bitande strävhet i harmoni med resten. Ja, det är gott och bra.

Radici Taurasi Mastroberardino 2004 blev jag väldigt impad av. De brukar vara bra, men jag har inget minne av ett äldre ex som haft sånt jäkla tryck och vitalitet. För nosen tungt parfymerade mörka körsbär, tät fruktighet, rostade fat och riktigt tufft flås. Oerhörd spänst och kraft i smaken, härlig tät men nyanserad frukt. Mörka och svarta körsbär, plommon, något gryniga tanniner, en fint kryddig fatintegrering och öppnar vidare till söt tobak och lakrits. Det var en pigg rackare.

Rapport från landsändorna utan råvaror

Hua hua, det är ett enda långt lidande när BraxenSyd har sammanträde i landsändan utan råvaror. Dessutom skulle vi göra vikiga saker båda två på trettondagsaftons förmiddag. Så vi fick köra vår egna version av barkbröd med kranavann! Men det blev riktigt bra det
Vi startade som sig bör med lite tunna skivor olika skinkor och salami från Saluhallen i Lund, samt lite av Henri Androuet's skapelse Brillat-Savarin. En len och fin tripple Cream-ost med mer än 75% fetthalt om den följer sin standard. Så rara saker kräver lite goda bubblor!
2005 Fleur de Passion får Diebolt Vallois passade alldeles utmärkt. Stor elegans, bra syra och en markant grape-beska följt av en rund och lätt nötaktigt Chardonay-häng. Riktigt bra grejor, och jag tror att om någon Brax vill njuta de flaskor vi köpte i november rejält mogna, är det nog en grå Brax som darrar upp korken. Vital syra efter 12 år. Inköpt på plats 2014.

Nämnas kan att ca hälften av skumpan vilade sig i kylen till på söndagen. Klart rundare i smaken men beskan lite mer markerad, sannolikt nån dag för mycket i kylen men allt för vetenskapen

Till en himmalagad Lasagne med blodriska & (fusk)tryffel avnjöts en rekommendation från Stockhultskontoret: Ciacci Piccolomini dÁragona, 2011 Brunello di Montalcino.

Tja vad att säga? När Sangiovese är välskött smakar den bra. Riktigt bra! Helt klart har undertecknad blivit lite undernärd på bra Sangiovese sedan massamannen blev möbelman och fick en icke vinsäljande chef! Synd att det är så långt att åka bil till Italien! Men nog svamlat: Riktig bra grejor som säkert kan sparas ett par år till för den som så önskar!

 Så sammanfattningsvis bra viner!

Helt allround

om man vill gynna tryfflarna, varför inte gynna dom med denna trevliga sicilianare. 165:- är helt ok för denna grillvänliga, höstvänliga, overall anpassningsbara och lyckade Nero d´avola. Fin mörkfruktig, blommig bouquet med pigga körbärspraliner och choklädig avrundning. Ingen chock för nosen, respektabelt försiktig, men lockande. Smaken är fruktigt generös med övervägande mörkbäriga inslag, lagom kryddig och uppvisar en balanserad pondus som kan ge både grillkväll och höstgryta ett trevligt sällskap. Har en så där lagom styrande stramhet som ger flexibilitet till kombon med måltiden. Riktigt bra och passar bäst till köttiga måltider, skänker passande exklusiva inslag till grillkvällen och ett fullgott alternativ till höstgrytan. Ligger bra till i tiden.

En bild säger mer än...

Det här är precis lika gott som det ser ut! 2011 Van Volxem Scharzhofberger Riesling Grosse Lage. 22,50€ hos Weinhaus Porn 2013. Vit sparris, dock ej från Tyskland, efter en mycket givande ledig vecka på Öland.
Om vi nu ska diskutera ett Magic Mountain för Riesling vet jag var jag tycker att det ligger. Och inte ligger.

Den här damen stod vid vägkanten i Södra Kronoberg i måndags på väg upp mot Nässjö förresten

Spanska slänter

Nu har jag druckit gott vin. Det var ett tag sedan jag fick sån där känsla att det smakade lite mer än "det gamla vanliga" men det här var riktigt trevligt. Doften är stor och inbjudande, mest körsbär, kryddväxter och en schläng choklad visar sig och lovar en hel del. vinet är mustigt mörkt och hade en hel del sediment i bottenregionen vilket jag lämnade till änglarna. smakmässigt så blir man mer än nöjd. Jag tyckte detta var ett stort vin som var lagom gammalt att konsumera i nuläget, men det tål nog en tids lagring ytterligare. Det man finner i smaken är de mörka bären inte bara körsbär utan även plommon, fikon. Lite medelhavskryddväxter typ lavendel, rosmarin, timjan sticker upp i den komplexa smaken som är så där härligt lång och behaglig. Det här är lillebrorsan från Priorat, storebrorsan heter TOCS och bör då vara ytterligare ett snäpp vassare.. Årsmodellen av detta var 2011 och släpptes för drygt ett år sedan och kostade då 177 SEK vilket känns som ett bra köp. Det kanske är ett "Parkervin" (15,0)men det finns en hel del finess i detta mustiga vin som gudskelov är väl utjäst och inte har nån restsötma att tala om.

Cavatips

MIM 2011, en riktigt bra Cava för 99:- och jag skämtar inte. En glädjande positiv överraskning med ett fint grapeigt bite. Fin understödjande frisk fruktighet med citrus och gröna äpplen och honungsstram touch. En riktigt uppfriskande sak och t.o.m bubblorna hänger med, stark rekommendation som bruksbubbel.
Å så lite passerade påskvin:

Beaumont des Crayeres 2003, 289:- väckte nyfikenhet pga av sin ålder, direktkonsumera en mogen champagne var mitt mål och den smakade mogen vinteräppelmustig champagne med päronsplittinslag, men med förekommande mineralisk skärpa, helt ok tyckte jag,
en Andreas LarssonMedocblend fick göra sällskap till lammsteken, Chateau Tour Seran, 2009, 245:-, bjöd på mjukare fatiga linjer och stalligt mörkmogen karaktär. Fin frukt, men möjligtvis var den lite väl snäll och jag saknade lite matanpassad styrsel.

Un Jour, Cahors, 2008 från källaren. Ja, den är för jäkla bra. Pampigt mörkfruktig, tät och lagom stram. Bra välsmakande skjut i den Malbec:en.
La Riva Barbera d´Asti, Alfiero Boffa, 2011, 159:-, upplevdes som ett mångsidigt mycket trevligt barberavin. Mycket nyanser i frukten från än det mörka och än det rödlätta hållet. Men det passerar lite snabbt och jag saknar en lite lugnare stabilitet. Det händer mycket i början, men mynnar något entonigt. Finns ändå en tendens och potential i detta vin som jag uppskattar och möjligtvis ska det hyllvila nåt år till.

Konsultvin

Har inga rappande polare vad jag vet, så jag får ty mig till vinimportörernas tips i jakten på den goda Pinoten.
Vår vän på slätten kallar vin över 200 SEK för konsultvin och detta tips på 2011 Volnay från Fernand & Laurent Pillot via Bristly  passerar den gränsen med 21 SEK. Riktigt bra grejor! Bra nu (nej inte kollat kl 10:15 en jobbtorsdag utan i går kväll...) efter lite luftning och ett par dar i kylen. Kanske ingen långliggare då korken är förvisso ganska lång, men gjord av sammanpressade korkbitar. Men varför spara något så gott?
Kan beställas här för 221 SEK/butelj.
Bilden är förresten med tacksamhet stulen från Finare Vinares blogg.

Smakfull lördag

..som bjöd på ett flertal nya vinupplevelser. Det börjar på eftermiddan med en spontan trevlig provsmakning av ytterligare 2 st potentiella sortimentsviner från Sardinien. Jankara är enligt uppgift en blandning av ett flertal lokala druvor. Har en trevlig pigg bouquet med en grund av mörkare frukt ackompanjerat av en mild fatton, framträdande svarta vinbär och en fin parfym. En lättsam smak av mörka bär med mjuka integrerade tanniner och nätt örtighet. Trots mångfalden av druvinslag eller kanske snarare beroende på just det blir frukten lite stum, något entonig och jag saknar nyanser i skalan. Som om mycket blir ingenting och tar ut varandra, men samtidigt är det någon form av försiktigt finstämd och proper känsla över upplevelsen.
Erema har också en pigg bouquet, men här är det renare frukt, tuffare och tätare. Det är ungt. Det bjuds på söta mörka bär, blåbär och syltade röda bär. Smaken blir initialt ungdomligt saftig med ton mot svarta vinbär i sällskap med söt lakrits, men dirigeras rätt snyggt av en fin fruktsyra och tacksam tanninstruktur. Detta vin växer med tilltagande luft och frukten blir stabilt lugnare i samklang med syra och tanniner. Enligt uppgift kan Erema bli den billigare av de 2, men jag tycker den oekade spänsten faller mig mer i smaken när luftväxlingen dämpat den ungdomliga saftigheten.

Cotes du Jura Chardonnay 2011, 149:-, var en speciell upplevelse, men passar bra till fisksoppa. En dov, mycket diskret doft med viss mineralitet. Ingen fruktig ståtlighet smakmässigt, men charmar med en rund smörighet, stringent sval mineralisk fruktighet och frisk pärontonad syra. Långt ifrån överpumpad chardonnay, men har finstämd kryddighet, örtiga inslag, lite citrus och angenäm mineralsälta. Jag gillar den udda stylen och framförallt till maten.

Till senare kvällens mellomingel blev det 2 nya oprövade bubbel. Cavan Nadal Gran Reserva 2008, 149:- och Louis Bouillot 2012, 149:-. En årgångs-Bouillot minsann, har jag aldrig sett i hyllorna förr och 149 var uppenbarligen siffran för kvällen ser jag nu. Ja, vid detta läge börjar det bli övervikt mot kvantitet, men utan stödjande noteringar upplevde jag dessa 2 bubbel som väldigt olika. Cavan har en tyngre blötfuktig fruktighet av mer utvecklad karaktär, röda äpplen, drag av tutti frutti som tonar ut med en viss sötblommighet. Som jag vanligtvis upplever Cavor vissnar bubblorna fort, vilket inte förbättrar oddsen, då just denna karaktär har stora behov av spänst i munnen, gärna med pigga bubblor och medverkande syra. Annars har vinet en fin renhet i frukten, men saknar skärpan.
Bouillot är yngre, vilket tydligt märks. Här är det svavelskarp mineralitet, elegantare frukt och bra syra. Än så länge nästan lite trotsig och inte helt i harmoni, men tycker gott den har framtiden för sig med ett tags flasklagring.

Sen hade Lasan med sig en öppnad sån här från sin lördagsmiddag. En riktigt vild tuffing med skarpa drag av frukt och krydda. Skulle jag gärna pröva igen, men då till mat.

Fredagskväll med Munskänkarna i Motala

Idag stod landskamp mellan Frankrike och USA på agendan. Vid första flighten testades 4 vita viner. Vi visste vilka viner som provades men inte i vilket glas dom var.

Vin 1. Knuten omogen doft som öppnade sig alltför sent, poäng och bedömning var redan inlämnat när vinet öppnade sig. Då tillslut så framträdde en stor komplex och frisk doft. Plommon, mineraler och smör. Behaglig fatkaraktär som fick mig att vilja dricka mer. Ge detta vin några år i källaren och det blir en häftig upplevelse.

2013 Puligny-Montrachet från Domaine Pernod Belicard. ca 400:-

Vin 2. Kanske mer päron än äpplen. Citrusdoften mindre markant än i vin 1. Eftersmaken är trevlig och skapligt lång, vinet känns friskt. Mindre slutet än Vin 1, men tycker mig ana att vi gått ner ett par klasser i kvalitet, men just nu är Vin 2 trevligare, men ska inte lagras speciellt länge till.

2013 Clos du Val Chardonnay. mycket riktigt, kostar hälften av Vin 1 ca 200:-

Vin 3.Friskt, fräscht och eleganta dofter av citrus, gröna äpplen, stenar och limeblad. Återigen lagom ekat. I mina noteringar vinner detta vinet om doften allena vore avgörande. MEN i munnen finner jag inte samma harmoni, alkohol och syror spelar inte ihop, detta drog ner mitt betyg ordentligt.

2012 Chateau Montelena Chardonnay. Lär kosta 325:-

Vin 4. Min vinnare. Elegant fruktigt med inslag av blomsteräng i full skrud. Fatkaraktär kanske lite mer påtaglig men bara till vinets fördel. Eftersmaken fyller gommen och harmonin är härlig. Ett vin som klarar några år i källaren men som redan nu är mycket trevligt.

Mognadsgraden var det som gjorde att jag föredrog detta vin framför det första.

2013 Beaune du Chateau Premier Cru, från firma Bouchard. 249:-

Den vita kampen slutade med en överlägsen fransk seger. Inte bara jag, utan hela sällskapets betyg var i grodätarnas favör. Första platsen togs av Puligny-Montrachet tätt följt av Beaunedu Chateau.

Flight 2, nu var det dags för de röda.

Vin 1. Klar djup rubinröd färg. Doften får mig att spinna loss, detta gillas vid Borenstranden. Svarta vinbär, Ceder, eukalyptus fyller snoken och jag njuter, snortar så vinet far upp i näsan. Smaken återigen svarta vinbär,underbart lena tanniner, vanilj som är så där perfekt lagom och lite viol.

2009 Heitz Cabernet Sauvignon. enligt uppgift 381:-

Vin 2. Mörkröd, nästan svart i färgen. Får hålla vinet över ett tänt ljus för att konstatera att det inte finns några defekter. Doften får mig genast att sätta ner glaset. Jag känner genast inslaget av Merlotdruvor, får samla mig innan nästa doft. Tyvärr så blir min enda doftanteckning, Fy, Merlot minus, minus och minus. I munnen får jag inte heller någon kick, eftersmaken är kort. Detta blev för mig det sämsta röda vinet. Naturligtvis googlade jag fram att det är 40% Merlot i vinet. Vinet är inte dåligt, bara inte min grej. Ger vi det 10 år i källaren kan jag lova att mitt omdöme kommer att vara mer positivt.

2012 Chateau Brane-Cantenac. 441:-

Vin 3. Återigen är jag tvärsäker på att detta är det andra franska vinet. Känner på nytt inslaget av Merlot, nu är det dock inte lika påtagligt, men trots allt där. Doftar svarta vinbär, får en tanke åt italien när jag hittar körsbär. Kaffe, läder och blyerts står att finna. Smaken åt helvete för ungdomlig, borde nästan vara straffbart att dricka nu. Måste få några år att integrera tanninerna. 

2012 Chateau d'Armailhac. 381:-

Vin 4. Spännande doft, torkade örter känns tydligt precis som de svarta vinbären, dessutom någon bärig doft jag har svårt att associera till något.

Inte lika fylligt som de andra vinerna, färgen är också ljusare. I smaken återkommer de svarta vinbären och kryddorna, inte särskilt mycket strävhet, ett gott vin som passar att bjuda på.

2011 Artemis Cabernet Sauvignon. 381:-

Om Frankrike vann den vita kampen, så var det röda slaget klart till Amerikansk fördel. Så tyckte jag och även här var sällskapet överens. Min favorit blev Heitz med Beaune du Chateau på andra plats.

Rapportterapi

denna mellokväll fick Grassackergrillen gå varm med 12-timmars whiskeymarinerad entrecote samt sötpotatis som sedan sveptes i tomat, lök, mynta och lime. Smaka fint, schysst grillmat. Till tilltugg, till maten å brevé maten smakades på följande drycker:

Marc Herbrart Rosé Champagne: ljuvligt slipad mineralitet, stringent hållen bärfrukt och ett överflöd av täta bubblor får elegans- och klassikersökaren att jubla.
Terrapin Moo-Hoo american porter & stout bjuder krämig gräddtoppad choklad. It´s great til the cows come home.
Poliziano 2011, black label: Pondus och självsäkerhet. Mörka frukttoner, bäriga nyanser, choklade, matchande krydda och markerade tanniner är kompisar i fin komplett stadig helhet.
Burkölen Modus Hoperandi är alltid det perfekta amerikanska bidraget till den optimala IPA-karaktären. Stark, söt- och zestfruktig och lagom besk, den sitter där den sitter och den sitter bra.
Argiano Brunello 2008, den gamle tjurskallen för sjuttielfte gången har luftats länge å nu ska jag mellosmaka den: Doftar alltid generöst och speciellt. En täthet med gummikaraktär och med bäriga associationer till Yankee-härkommen Pinot. En del parfym och tyngre blå bär. Riktigt lovande, livligt, men i mun blommar inte captain slow ut, 5 timmars luftning och det är inte riktigt tillräckligt för smakupplevelsen. Startar friskt mörkt och bra, men bleknar i vattnig ensam strävhet och snopet avslut. Jaja, skam den som ger sig och vis av erfarenhet tror jag den smakar rätt schösst innan Måns fått sina poäng. Ha det gött braxar, jag smuttar på med fru Ganges å Mansson,

Sandahls Magic Rain.Igen.

Vinkelbrax och mina utlåtande över Sandahls ungerska riesling Magic Rain var inte nådiga. Med rätta. Det smakade kass, och man undrade om vi hade åkt på världens blåsning där i S:s provningsrum i Badacsony?

Nu har jag öppnat en flaska till, och kan konstatera att så jäkla illa var det inte. Det är ett hyfsat fruktigt, välbalanserat vitvin, även om det finns någon svårdefinierad bi-ton någonstans i bakgrunden som jag inte blir klok på. Däremot tycker jag att alkoholstyrkan, 13%, slår igenom på ett icke njutbart sätt. Kan ett vitvin bli "eldigt"? Detta ligger nära.... Jag tycker nog att man inte kan kalla det ett prismässigt fynd, 200?, men man måste betänka att producenten är smålänning. ;-) Det får godkänt betyg av mig.

Fra Mikkeller Til Ponzi

hoo hoo, nästan halvvägs in i julledigheten, det var ruggigt va det går, har en del god mat och goda drycker satt färg på tillvaron. Diverse olika julöl och tacksamma "bruksviner" har slunkit ner och förutom det kan följande vara värda några rader.

Hade sparat en Mikkeler Fra Til i 2 år, för att se om det kan hända nåt med tiden. Här sprudlar svarta toner med påtagligt rökt chark, mörk choklad, kaffe i försiktigt julsöt mörk fruktton, men matchar och avrundar elegant mot en svag pomeranston och välgörande humlebeska. Ett mycket gott kraftpaket. Jag finner ingen större skillnad i hur jag upplevt den tidigare. Den täta portern är till synes oberörd av tidens gång och någon utveckling förutom den ursprungliga komplexiteten är svår att finna. En robust bira.

Chateau Monbrison 2008, 350:-(SB uppgift nu), det var väl hasse som introducerade den i form av 2007 och jag köpte denna dagen efter på vår stadsutflykt vid Lasans vinprovning för jag tyckte den var riktigt trevlig. Dock är jag lite tveksam till prisnivån, för jag har för mig den var något billigare då?.  På Bourdeauxmanér är den först riktigt stram i glaset och det är svårt att bryta igenom den barriären för att tillgodogöra sig smakerna. Middagsgästerna ser lite skeptiska ut, men dessbättre mjuknar den upp rätt kvickt i glaset och släpper fram en härligt sotig svartvinbärsfrukt. Det blir mer elegant med en medelfyllig lätt mörk fruktton och när den tydliga, men väl avvägda kryddigheten kommer på plats börjar det bli riktigt bra och smakfullt balanserat.

Umathum 2009, 199:-, ser man på, en röd österrikare till Las på besök. Spännande att vidga vyerna med för mig helt obekanta druvan Sankt Laurent. Tydligen någon lokal variant av Pinot Noir, vilket går att känna igen i bakgrunden med röda sommarbär. I fronten ligger dock en tyngre matta av blåbärsfrukt, vilket också i doften ger en härlig generös fruktighet med fin krydda. Väldigt mycket fruktnyanser i smaken av både mörk ton och lättare rödbärighet, som också stöttas av en något försiktig rostad ton. Ett intressant vin som helt klart smakar gott och rikligt, men i en för min smak något för framträdande initial saftighet. Tror att vinet både skulle klara och tjäna på något års ytterligare flasklagring.

Ponzi 2011, 279:-, en Willamette Pinot Noir med skruvkork. Klassiskt bredare Willamettedjup ur Pinot Noir:en, men utan österrikarens blåa saftighet. Här är det tydlig kryddig rödbärighet, men också de mörkare kompletterande tonerna, som ger en stabil smakfull kombination. I detta fall har det dock varit generöst med faten, vilket något störande integrerar i bären med en onödigt söt ton.

God fortsättning!

En bekant och en okänd

är det månne en fils på bild? Launois Vintage BdB brut 2008 inhandlades i Champagne till måttligare pris och kan fås för 309:- här hemma. Doften är friskt citrusfruktig med minerala drag och florala toner med botten av päron och krusbär, klart godkänd och intressant. I smak en syrlig apelsinfrukt med mineralisk skärpa (lite trevlig Quartzfeeling), men i övrigt något smakmässigt slät utan intressanta nyanser. Summarum en väldigt lätt ton för att vara och förväntas av 08, men etablerar ett päronsplittaktigt sötfruktigt mer ihållande efterhäng, vilket ger en smakfullt avrundad tyngd i avslutet. Kan det var något för framtiden? Ja, när det gäller champagne vet man aldrig och det känns inte uteslutet i kombo av mognadstoner, vinet är allt annat än trött.

Den obekante G.D Vajra Barbera dÁlba Superiore 2011, inhandlades för 172:- i fredags. I doft ungdomligt mörka körsbär och lätta stråk av choklad och lagerblad. I ungdomlig tät frukt får faten ett måttligt kryddigt utrymme med örtigt inslag av rosmarin. I ständig närvaro finns en underton av kåldoft i viss liknelse med vissa humlesorter man finner i ale. Balanserat, trevligt och hoppfullt inför 1:a sipp. Ur den fina bouqueten återskapas tyvärr föga i smakupplevelse. Det blir kantigt, skarpt och onyanserat. Frukten som lovade guld i doften känns vek med alltför dominerande fruktsyra. Inte i balans, men en angenämt dov mörkfrukt i efterhäng. Helgens viner var väl inga höjdare i nuvarande tillstånd och det var bekante Launois Pere & Fils som vann mest uppskattning.