Tre Amigos

En lördagskväll i Grassacker har gått mot sennatten i sällskap av Hans å Greta å ännu tillgängliga Nils Oscar Kalaspåsköl, brrr. Kvällens gäster bjöds på Tapas, lammsnäckor med klyftpotatis och punschparfait. Till Tapas fanns en Sigtuna Collection för siggen, Cavan La Vida al Camp för damerna (efter morgonrekommendation av Bengan) och baskiska Axpe Sagardoa Sidra Natural 6%vol nr 062388 för de riktiga karlakarlarna. Å nog va den natural alltid, inget sötsmicker här inte, mäktig syra mot  blygsam äppelblom. Skönt bett i kinderna å jag tror jag såg någorlunda oberörd ut utan grimas. Slinker fint och uppiggande med tilltugg, men ALDRIG utan, så här ska en cider smaka, oh yeah.
Trevliga Marche-Velenosi har via tryfflarna försett Svedala med en Gold-upplaga av härliga Brecciarolo. 155:- mot silvers 119:-, vad kan det betyda i smakacceleration? Allokeringen är från 2012 och det är ungt, vilket visar sig vid upphällning av glaset med en djup och lilatonad färg. Smaken är rent och friskt mörkfruktig. Tung och oförlöst. Pampig och tät. Något av Roggio di Filare-ambitioner, men med grötigare textur. Just nu behövs inte vinet, eftersom silver finns som 2010 och är klunkvänlig och för de krävande kombinerar Roggion  tyngd med elegans, men vem vet vad som döljer sig bakom något års flasklagring i denna ändå intensiva
 komposition?
Min lille Simonsigfavorit Tiara i form av 2009 fick också bekänna färg ikväll och det var den siste från senaste inköp. Den har ändrat sig. Vinet intogs efter måltid, men har inte längre någon tjurig Cabernet-intolerans mot behandlingen som sällskapsvin. Det har blivit mjukt i formerna, frukten är halvsekundär och tillåter en rostad fatton spela med i en mer solvarm tobakssöt gestaltning. Detta  leder mer tankarna till vinets ursprung än vad den något bourdeauxiskt stramare hållningen visar i vinets ungdom. Vinet smakar riktigt gott och har en fin takt genom bouquet till efterhäng. Toppårgången 2006 finns fortfarande kvar härnere och det är kanske dags att börja snegla mot den också. Just D, men inte nu alltså, jag lägger mig......

Gräsänklings oktoberfest, he

Efter en förkyld dag på jobbet och frugan på firmakonferens kändes det öppet för att göra vad jag vill. Några Oktoberfestare som sällskap kan väl inte skada? Börjar med Paulaner Oktoberfest Bier. Jag vet inte jag? Flatare än en flata. Känns rätt kass som vilken preppes som helst. Vidare med Nils Oscar Oktoberfest. Ett klart fall framåt, ingen höjdarbira, men ändock mer pondus i både doft och smak. Skön citrus, svagt örtig, fräsch bra beska och mörkare. Inte helt kass, lite bra. Det är klart, för en gammal smålänning som uppskattar bäckmörka, tjärekonsistenta amerikanare som Old Rasputin och Old Viscosity, blir det här en anings blekt. Inte ens en god ale. För att ytterligare råda bot på den tärande förkylningen och den raspiga halsen, får det la bli en Isle of Jura från käre fars 80-talssamling. Har druckit den förr och den är rätt kass den också, men förhoppningsvis värmer den gött i den elaka halsen.

Ska ärligt erkänna att allt medans potatisbullarna och bacon var i ugnen, tog jag en smutt från en helgslatt i form av Velenosis Brecciaroli 2008. Den är däremot INTE kass. Den är så vänligt härligt prisvärd. Kanske något av det vettigaste i Svinens import. Passar bra till mat, passar bra till prat, passar bra för en ensam och passar bra till party. Smakar mycket och bjuder på sig själv. Att få en Montepulciano/Sangiovese-blandning upp till den här nivån för 110:- tycker jag är riktigt bra jobbat. Tackar och tar emot.
Häromsistens blev jag snuvad av en Uppsalajävel på Magari. Men idag, idag mina herrar, tog jag min revansch. Jag snuva den framför ögonen på en Skånejävel (kanske?). Nåväl, jag var inte lika elak, jag sparade en flaska i Malmö.
Imorrn fyller legendaren Belly the Moos 50 bast. Ska vi dra iväg ett GRATTIS!? Vet inte om han uppskattar det?, förmodligen inte, men det kan vi ju skita i. Ha det gött pöjkar

En tår från Marche

I somras (Juni) berätta Las för mig att han knäckt en Lacrima di Moro d´Alba Superiore 2007 ur Velenosilådan. Det var ett konstigt och skumt vin och han såg inte helt belåten ut med vad han upplevt. Efter det har jag aldrig vågat hala fram en flaska till fredags- eller lördagsmiddan. Ikväll sa dock frun att hon avvaktar vin och ser fram mot en lördan. Såg då min chans till ensamkonsumtion och kan pröva vad jag vill. Till entrecote, färsk fettuccine blandad med pesto, rostade pinjenötter, parmesan och tomat/mozzarellasallad åkte korken ur, färgen violettröd. En doft av nyduschad blondin, parfym och sommaräng nådde mina sensorer. Smaken väldigt ungdomlig och kaxig, blåbär, svart vinbär, viol, saftig, choklad, en gnutta vanilj och en behagligt medgalopperande krydda. Den ungdomligt bäriga karaktären hänger med en bra stund efter varje sipp. En noggran tandborstning måste avsluta denna kväll och det beror inte enbart på Groven. Vet inte detta vins potential, men står det ut i min källare kan jag mycket väl tänka mig en intressant upplevelse om några år. Något av en distraherande, svårfångad upplevelse initialt, men med luft och tid växer det och till slut tycker jag riktigt bra om denna tårfyllda druvbekantskap. En udda spelare i Velenosigänget, ett skumt vin med en skum druva, men jag vill ge det en chans.

Oj, vad mycket gott det blev

En kväll hos Lassons ger alltid en förväntan av kulinariteter och denna dag blev inget undantag varken gällande mat eller dryck. Dessutom var vi förvisade hemifrån pga dotterns 20-årsparty, så vi uppskattade denna gästfrihet mycket.

Vi började med Calamares Vinho Verde som Las fyndat på Azorerna för motsvarande 39 svenska spänn. Inget under av upplevelse, men en frisk, bubblande fläkt i den heta sommareftermiddan. En rak, lätt smak som läskade effektivt.

Som förrätt bjöds läcker hummersoppa och till det valde vi Bruno Paillard Brut Millesime Assemblage 1999 som blev en mycket lyckad kombination. Tror den passar utmärkt som matchampagne nu. Brunon uppvisar en mogen, utvecklad karaktär och bidraget av Pinot Noir gör sig tydligt gällande. Färgen är djup gul och vinet har en intensiv underbar doft.

Brunon blev tom och lite torra i strupen fortfarande när de sista skedarna av hummersoppan intogs, så vi borde ha en skumpa till. Las tog fram Ruinart Brut 2002. Ett mycket friskare inslag än Brunon, inte samma tyngd, men väl nyanserat och smakrikt och med stor tillfredsställelse när det passerade gommen. Värmen trotsades ytterligare.

Vad blir det nu då? Jo, minsann, välkryddade långkokta oxkinder, pasta, svampsås och hari corts verts, ljuvligt gott. Tycker vi matchade vinvalet bra även här. Hade tagit med Vacqueyras Le Clos 2007. Ett överraskande bra vin, skulle kunna benämna det som en "Rhone Classique". Väldigt smakrikt och i en skön harmoni av förväntade plommon, peppar och chark. En flaska till går det nog åt, Las offrade sin enda Roggio del Filare 2005 och Hoppsan Velenosi, det här var nog mer än vad jag förväntat mig. Ett kraftpaket i fortfarande ungdomlig vagga. Stor doft och riktigt mullig smak, mamma mia. Kan även påpekas att den har måttliga 13,5%. Fantastiskt intressant och njutbart var det nu, men jag kan ana att en flaska av detta vin kan ligga still ett bra tag till och få en spännande utveckling.

Kvällen efter har även lillebror i familjen Velenosi avnjutits, Il Brecciarolo 2006. I jämförelse med Roggio en lättsammare bekantskap, men för sin prisklass har den mycket att erbjuda, 690/6-pack. Ett fylligt vin med schysst häng i eftersmak och härligt kryddig doft med inslag av mörka bär.