[Annjiko]

Taurasi, Feudi di San Gregorio, 2008, 150:-. Färgen är bläckigt mörkröd. Doftar måttligt välintegrerat fat och korintisk mörk körsbärsfrukt. En anings söt cigarr och en del lakrits stöter fram i den välmatade runda frukten. Det går att skönja en del blåbär och plommon som deltar i fruktpaletten om än i mer dämpad ton. Förutom doftens ingredienser i repris i smaken framträder en tydlig kryddton som är stor och betydande, men inte störande, utan ger ett välkommet komplement. Det är stramt vilket skapar ryggrad. Några års lagring kan ge mjukare och "snällare" tanniner och möjligt ge vinet en ny dimension och göra det intressantare, men också till nackdel om det blir för tamt. Vinet är väldigt gott, men jag stillar mig med betyget Gott, kanske Gott+, eftersom jag saknar elegantare nyanser. Vinet är lite pang på, men välsmakande och trevligt och passar utmärkt till lammstek, fet potatisgratäng och smakstark tomatsalsa. Det här är inte första gången detta vin dricks och jag måste säga att denna årgång sammanfattningsvis är ett fall framåt i jämförelse med upplevelser från tidigare årgångar. 

Taura si och Taura så

God Fortsättning och trevliga inlägg på det nya året trillar in ser jag. Javisst borde man sammanfatta nyår, men det blir ju så himla mycket på en gång, men vi kan kanske åtminstone redovisa vad vi drack. Blev rätt impad av den täta, kompakta strukturen i en Serpico jag drack för några veckor sedan och fann på bolaget en lillebror, Taurasi Dei Feudi Di San Gregorio 2006, för 150 spänn. Färg mörkt röd. En sällan skådad riklighet i maffigt raffinerat kryddiga toner och en puffig fruktighet med mörka körsbär. En riktig fröjd för näsan att lyfta glaset till. Snyggt och pampigt! Smaken är stram, fruktig och lätt ekig med en begränsad trevlig vaniljton. Jag njuter av vinet. Så långt upplevelsen till måltid bestående av hel ugnsstekt biff, parmesanstänkta bönor, tomat-mozzarellasallad, sötsyrlig balsamicoreduktion och pressad potatis. 2 glas kvar efter maten och jag svänger lite från den uppfattning jag fick först. Bouqeuten är inga problem, den är schysst och great. Men utan tilltugg känns det tyngre och lite besvärligt och inte lika vänligt i karaktären. Den passande stramheten stiger bakåt och formas till en irriterande beska. Av fruktigheten återstår stränga körsbär och kärva kärnor. Det pulserar en vulkanisk tyngd, men utan nyanser. Drick det här vinet enbart till mat, där funkar det riktigt bra, men utan sällskap är jag skeptisk. Sammanfattningsvis ett bångstyrigt vin kan man säga, intressant på sitt sätt, lite ups and downs beroende på läge. Hursomhelst tror jag mig funnit en billigare Aglianico utan risk för huvudvärk, eller ska jag ta en Ipren?

En helt vanlig måndag i Grekens sällskap

Jag är väl hopplöst romantiskt låst till syditaliens viner efter att ha spenderat rätt så många dagar i Campania. Så när det dyker upp något på bolaget så reagerar jag måhända till en viss del med reptilhjärnan. Denna gång föll blicken på en trave Greco di Tufo 2009 från välkända Feudi di San Gregorio. Det är lite av lillebror i vitvinsmaffian, jämfört med den i mitt tycke helt fantastiska Fiano di Avellino. Bägge delar dock fylligheten, mineral och lite fatton. Bägge funkar störtbra till mat, t. ex. fetlax som idag. Ganska hög alko, bra fyllighet och en avrundad syra på slutet, riktigt smaskigt! 09:an kostar 100 spänn, prisvärt.

Förutom Feudi di San Gregorio är det väl egentligen bara Mastroberardinos Greco som man kan hitta på bolaget. Samma gäller Fiano (om den inte är slut). Tänk om man en gång hade kunnat ställa alla de Fiano di Avellinos/Grecos som Oz Clarke nämner i sin bok: Colli di Lapio, Di Majo Norante, Paternoster, Vadiaperti och de andra. Det hade varit något!