En kväll med Launois och passé Contacto

Oj, det var rejäla fylliga artiklar nere från Vinkelland och även här har nyss passerat en välbehövlig urladdning till grannskapets förtjusning. Barnen plaskar runt och jag sitter och reflekterar över gårdagens vinintag. Hos Launois var väl inte champagnesällskapet så impade och det var inte heller så personlig presentation som vi normalt var bortskämda med. En del spännande upplevde ändå jag där och fick med mig hasse att dela ett par lådor av Quartz och 2008. Quartzen har jag intagit tidigare på hemmaplan som fick tjänstgöra välkomstdrink när arne var på besök och jag måste säga att jag uppskattar den torra skärpan och läskande friskheten.
Igår prövade jag 2008 för första gången och vinet har lovande komponenter, men som inte konsekvent hittade rätt hela tiden. Det doftar aptitretande citrus och honung. När syran samspelar och intar rätt position blir det med ren fräsch päronton, finkänslig söt mustighet, söt citron och besk grape en mycket välsmakande upplevelse, men jag upplever syran som lite opålitlig i dirigeringen av balansen och stundtals och överraskande lämnas för mycket plats åt de sötare dragen. Eftersmaken är något stramt syrlig, men vinner kraft i kombination av en söt krusbärston. Smakar mycket gott, men instabiliteten får betyget att stanna vid Gott.
Anselmo Mendes Alvarinho Contacto är en smakmässig fullträff till mycket humant pris. Den uppvisade stabiliteten hos det unga vinet kan lätt leda till tro att vinet också borde ha en viss lagringspotential, nu säljs 2012 på bolaget. Jag hittade en 2010 i källaren som intogs till Kalifornisk caesarsallad. Vinet smakar fortfarande bra, men har tröttnat. Har en doft av tropisk multivitamindryck, men är lågmäld. Charmiga smakinslag av söt citrus, päron och nektariner, men frukten är dov. Den normalt alerta välgörande krispiga syran är nu bara lite ospänstigt sur. Det är balanserat, men inte speciellt friskt. Ok, då vet jag det, fina Contacton ska med fördel avnjutas sval direkt i spänstig ungdom.

Sverige ! ! !

Dagen före The National tillbringades med Ekerökretsen på Sorbonne vid Brommaplan. Där är det US only fram till 21/6, så vi drack goa yankeebira (bl.a. bifogad bild, en härlig Oregon ) och käkade gott. Lasan slog till med en 500 gramsburgare. Annars blev min personliga favorit för kvällen Flying dogs Farmhouse, med skön beska och lite vetekaraktär.

Det var ett tag sen man bloggade, men sen sist har följande goa vin varit föremål för lite stödanteckningar som vidarebefordras ocensurerat från det förmodligen upprymda ögonblicket det dracks och skrevs:

Vallado Douro 2009, 148:-. Vinet presenterar en fett fruktig grillvänlig doft som omsluter varmt och ger nästan farhågor om väl överdimensionerad generositet. Smaken är dock av mer behärskad karaktär med violiniserade mörka körsbär, plommon och en ren nyanserat fräsch fruktighet, som inte upplevs av det tyngre slaget.

I Riedel Pinot Noir hälldes Barolo la Serra 2007, 249:-, från Gianni Voerzio, som släppte på bred front 1/5 med även Dolcetto, Barbera och Vitt. Färgen är röd med svag tegelton. Doften är kryddig, intensiv, innehåller bär, torkad frukt, mörka körsbär, mild vanilj, plommon och lite russin och blommig parfym. Smaken är fyllig, något stram, djup karaktär av torkad frukt och murrig körsbär, pepprig i en överraskande utvecklad stil. Jag tyckte vinet var riktigt gott och hade inte förväntat mig en sån bredd och mognadsgrad.

Cornas Champelrose 2009, 199:-. Färgen ungdomligt tät blåröd. Doften är tung, fruktig, tät, innehåller mörka körsbär och mynta. Smaken är stram, djupfruktig, spänstig, mullig och murrig, koncentrerad med blåbär och mjukpepprig. Tacksamt välsmakande, men för intensivt fokuserad i avsaknad av nyanserat välavstämda toner. Ett härligt vin, men som jag tror behöver och klarar några års lagring.

 

Portugal gjorde kvällen igen!

Svårt att komma till datorn? Sen rapport från gångna helgen. Det blev till att börja med en Alvarinho Contacto för 124:-. Ett kanonvin för denna peng. Härligt druvigt fruktig bouquet med en lätt eknyans och inslag av gräs och sommaräng med en nypa ört. I mun, lätt spritsigt, syrligt elegant i en balanserad riklig fruktighet med viss anslutande tyngd. Släpper inte taget så lätt utan hänger med en stund i eftersmak. En frisk och välsmakande njutning som jag gärna kör en repris på.
Vill tyvärr lyfta ett varningens finger för Lealtanza Gran Reserva 2001. Inte för att det var direkt dåligt, men inte alls värt sina 229:-. Innehåller klassiska doft- och smakkaraktärer och letar man med ljus och lykta går det finna drag av lite av varje, men smaken ger en kombination av någon märkligt pärlande syrlighet. Men ack så blekt det är och vilken låg profil det håller. Ljusår från den härliga fruktintensitet jag uteslutande tidigare upplevt och som gjort Altanza till en personlig Riojafavorit. T.o.m. de Altanza Crianza jag druckit har mycket mer att ge. Det här vinet blev nog inte riktigt som man tänkt sig och fick inte förutsättningarna att utveckla sig i rätt riktning. Jag blev riktigt snopen. Vad synd!
Nästa röding, Renato Ratti Barolo 2006 kom som en välkommen uppfriskande fläkt. Duktigt stram och nyanserad smak med lovande struktur. Skulle vilja låta den blomma ut lite till.

Vit Lördag

Inriktningen för dagen var vitt och i samband med COOP-besöket tog jag tillfället i akt med en liten rundvandring hos grannen. Från tillfälliga sortimentshyllan tog jag med mig en portugis, Casa de Santa Vitoria Reserva Branco, 2009, 109:- och det blev sedermera från den buteljen korken gick ur när det var middagsdags. Druvblandningen är 60 Arinto, 35 Chardonnay och 5 Verdelho. Jag upplevde bouqueten som diskret, det var inte mycket som stack upp där. Dessbättre var smaken allt annat än återhållsam. Ett runt och fylligt vin, fruktigt med välbalanserad syra och kapacitet att hänga kvar en stund. Något smöriga tendenser och lätta inslag av örtigt drag. Starten är fruktig och avslutet friskt. Vinet är mer generöst än elegant. Mer utvecklat än spänstigt. Vinet föll mig i smaken och kom mest till sin rätt ihop med kvällens något mustigare fiskgryta, men jag tyckte det var trevligt att smutta på, såväl före som efter maten. Den något dova, mustiga och kraftfullare stilen var egenskaper som i detta vin kom till sin fulla rätt. En schysst portugis.

Tripp trapp trull i Earth hour kvällen

Pol Roger, kan det va nåt? Efter en veckas elakt virus är det mycket som är nåt. Innan dagen blev till mörker kändes det frestande att i sällskap med solen smutta en liten skumpa. Pol Roger Extra Cuvee de Reserve för 198:- halvbuteljen doftar gröna äpplen i fruktig omgivning. Ovanligt klumpiga och ojämna bubblor för att vara champis, men smaken bjuder desto mer med frisk syra, citrusspänst, druvfrukt, grönt äpple förpackat i harmonisk avrundning. Smaken känns riklig och kommer på bred front liksom eftersmaken som har vänligheten att stanna kvar en stund med syrlig bas. I nån sorts jämförelse har smaken lika bred rondör som bubblorna är feta och fula. Det var gött i alla fall, äntligen! Igår hade mycket varit gott, men nog märker man att det är champagne alltid.
Blason Crémant de Bourgogne Rosé Brut 2008, 89:-, är en lättsam, lättdrucken bärsöt mouss med Cremant Bourgogne-typiska bittra toner. Så länge den är kall är den fräsch, men med stigande temp avtar friskheten och övergår mot saftig sliskighet.
Vila Santa Reserva Magnum 2008, 229:-, oj vad stor den är som flickan sa. Innehållet är dock inte så stort i upplevelse, därtill är den för smal, men väl stor i jävlaranamma och köttig fruktkraft. Lite för bufflig för min smak och inte helt optimal till kvällens franska rostbiff. Mer passande hade säkert kvällens eftersmuttarvin varit, Simonsig Tiara 2006, 149:- (på den tiden). Vid min senaste provsmakning för 1 ½-2 år sen lovordade jag vinet som väldigt prisvärt. Var ståtligt elegant, sträv Cabernet Sauvignon med stöd av Merlots fruktiga undertoner, en snygg Bourdeaux blend. Nu hade den blivit dominerande ekig, fruktig spänst och strävhet avtagit. Det smakade fortfarande bra, mest Cabernet, det finns prestanda, men den charmiga stilfullheten fanns inte riktigt kvar. Detta var tydligen inget vin som tjänade något på ytterligare lagring.
Ska kanske påpeka att vi hade gäster igår, så ni inte tror jag blivit helt desperat efter virusattacken.
Välkomna tillbaks förresten! Champagneimportörer!

Schysst från vintersortimentet

ja, jag stegar gärna dit och kikar lite har jag märkt. Framförallt på ett mindre bolag som här hemmavid, när hyllorna runt omkring känns väl bekanta. I lördags skulle vi ta med vin och blev bjudna på en härlig mustig köttgryta. Jag hade ingen aning om vad som skulle bjudas i förväg, men turligt nog passade just dessa viner väldigt bra till denna typ av mat. Portugisen Quinta dos Quatro Ventos 2007, nr.90088, för 149 med druvblandningen Touriga franca, tinta roriz, touriga nacional och fransosen Domaine Pichard 2006 (nr.90081) med druvan Tannat (nytt för mig och även Madiran skulle jag tro?)för 93. Jag tyckte fransosen framförallt hade sån härlig bouquet, mörka bär i kombination med gammalt murket trä, skog och tobak. Doften fyllde, var riklig och intressant att utforska. Smakmässigt lira den fint med maten, lite stram och syrahaktig i karaktären. Utan mat tyckte jag dock den tappade. Upplevdes bittrare, beskare och kändes smalare i smaken. Ett utpräglat matvin kanske? Med portugisen var det lite tvärtom. Var initialt rätt fattig i bouqueten, men smaken var härligt fruktig med balanserade kryddinslag, mjuk och rund. Med tilltagande bouquet av plommon och mörka bär stod sig det här vinet även utmärkt efter maten. En lyckad matmatchning tyckte jag det blev.
Har jag bara haft 28 inlägg? Det var dåligt, men jag får slita hårt om jag ska knapra in på 2:aplatsen :). Absolut hasse, jag tycker din ide´ var kul som ett nytt grepp.

The real thing...

På julafton öppnades den äldsta vinaren i ÅkeholmsBraxens kyl. 1990 Dow´s Quinta do Bomfim Vintage Port. Äldst på det sättet att den har varit i min ägo sedan 1992-12-11 då den inköptes för 129 SEK på bolaget i Hässle. Har för mig att jag fick den av Helene för att jag skött om hennes hästar när hon var krasslig. Därefter har putellen överlevt den omtalade pyrolytiska fläktbranden i Bondorlunda för att sedan flytta ner i krypgunden på Månvägen för att sedan... Äh nog om det. Vi minns väl kanske alla förra gången undertecknad drack vintage port. Det var i Lund 1998 på det årliga mötet när det stod en 1983 Ferreira Vintage Port på programmet. Ett vin som efter sin nödvändiga färd genom melittafiltret dräpte allt i sin väg. Smakmässigt. Jag minns den som skarp och alkoholstinn. Inget som gav mersmak.

Därför var det med spänning som jag dekanterade denna vid lunchtid på julafton. Ca 1 dl grums fick inte följa med ner i karaffen, det hade samlats så fint i botten på flaskan efter en dryg vecka på högkant. En ljuvlig doft strömmade mot mig under dekanteringen! En mångfacetterad russinsöt doft med inslag av marcipan och röda bär. Spritinslaget var välbalanserat och en naturlig del av doften.

Smaken är en varm fruktig russinsöt upplevelse. Marcipan, en släng av solsöta jordgubbar, chokladmousse. En fulländad och komplex smakupplevelse Med en gudomligt häng som varar i över 10 minuter! Och hela tiden kommer nya bottnar och smaker! Svårbeskriven njutning! Nu förstår jag storheten i vintage på ett annat sätt än tidigare.

Den amerikänske älskaren av fläskiga viner har gett denna årgång av QdB 96 Parker points! Förstår vad han menar.

En annan älskare av port är ju han Svamp Bill Blåkant eller vad han heter. Han skrev en gång att han öppnade sin första vintage för sässongen när den första snön föll, för att sedan dagligen dricka Port till det var barmark. Med tanke på årets vinter kanske det blir lite vingliga turer med snöslungan på kajkanten den här gången. Och allt han provar åt Livets Goda kommer få minst 90LGP. Men vem vet, han njuter nog stort vintern igenom!

Temperering och luft är bra grej

Snart vänder det, blev det överhuvudtaget ljust idag? Fredag mot lördag blev kontrasterande dagar. En trevlig kväll hos Las förbyttes till hårdvaskning av badrum. Det var FF-läge på freddakvällen och min vana trogen ringer jag Las och kollar om vi ska supa lite. Gästvänligheten själv bjuder ner Far och Son Ganges och serverar härlig, maffig skaldjurspasta på storplåt. Tigerräkor, bläckfisk och musslor på svart pasta. Fantastiskt gott! Vilken Fredda! Det går brau med Rött sa Las. Tog fram ett bättre Azorinköp från Portugal, Tapada de Colheiros, Garrafeira. Gick ju alldeles utmärkt till maten. Det är inte bara nöje hos Las, utan även utbildning. Det var en mogen, utvecklad 2001:a med mycket fatkaraktär. Inte så provokativt maskulin som portugiser kan va, utan snarare lite lågmält stillsamt balanserat elegant. Ett riktigt nice vin. Till ljuva Spotifytoner från Svensk punk och De lyckliga kompisarna ackompanjerade vi med bubblande Langlois Loire och portisen Taylors late bottled vintage port 2003. Las tyckte Langlois:n va brau och sena kvällens Taylor gav härlig värme och mod att ge sig ut vintriga Ekerönatten. En rik dryck med mycket smak och karaktär.
Så efter dagens slit i badrum och svart skit som lukta tång, tyckte jag mig vara värd lite gött. Tog en kalvstek och lät den puttra i kryddig tomatsås, till det Pappardelle, parmesansparris och tomat/mozzarellasallad. I brist på Bolagsbesök och annat lämpligt val snylta jag för 2:a gången på Difesen. 1:a gången behandla jag den lite klumpigt. Pysslade i köket, tog upp flaskan sent och kunde konstatera att den bistra vintern satt sin prägel på källartemperaturen. Vi var några stycken till bords, vinet var svalt och gick åt ganska snabbt och min bedömning lämnades i ett ? Vis av erfarenhet hämtades flaskan nu i god tid, hälldes på dekantering och temperatur och luft fick sin chans. Vinet har mycket körsbär, drag av vanilj och pondus i bouquet. Ett värmande generöst vin med spetsig kryddighet. Balanserade fattoner och fruktig spänst. Mycket mer aggresiv karaktär än exempelvis Guidalberto. Rätt uppkäftigt utan att bli ohövligt. Lite ovårdat, men ett roande sällskap till middan. Frun tyckte mycket om detta vin till maten, men tyckte det blev lite tungt efteråt. Är djupt och doftar vanilj var hennes kommentar. Hon tyckte inte det var så italienskt i stilen. Nej, det här är nog ett vin som är i utvecklingens vagga och nu ska jag inte snylta denna på ett tag, men jag uppskattade upplevelsen redan nu.

Portugisiskt i höstdunklet

Sitter här på lördagsmorgonen och återskapar minnesbilderna av gårdagens vin. Igår kväll bråkade datorn och av bloggandet blev intet. På fredagskvällen grillades lamm vid Borenstranden. Underbara köttiga skivor från steken. Till och med frun var synnerligen impad och föreslog att lammet vid midvinterbloten ska tillredas på samma sätt. Det blev vin från Portugal, närmare bestämt estremadura. 2007 Quinta de Chocalpha. Första intrycket är att det är ett knutet lite bittert vin som hellre ville vara i en 3L-box. Men med den härliga maten så tinar vinet sakteliga upp och finner sig alltmer till rätta.Doften är fruktig, lite bärighet och ett uns blommor, lite svårbestämda men dom finns där. När jag smakar kommer jag på att det är plommon jag känt i doften och som nu kommer igen i smaken, peppar och en touch vanilj från fatlgringen finns. Alkoholhalten är 14%, druvblandningen är Tinta Roriz, Castelão, Touriga Nacional, Syrah och Alicante Bouschet. Priset för putellen var 109:-, vinet är trevligt men i just den här prisnivån finns så många bra viner att jag näppeligen kan rekommendera detta. Producent för vinet är Casa agricol das mimosas

Detta var väl ändå inte riktigt bra

Native Touriga Nacional/Cab S, från portugal har kallats fynd av flera vinskribenter, bla BK-vine, DI och på ytterligare några ställen.

Fynd är det på så sätt, att detta är ett 55kr, vin som faktiskt är drickbart, men jag köper inte fler flaskor, jag kryper hellre upp en 50-lapp. Vinet som är från 2009 har en fruktdoft och fatkaraktär, ganska fyllig smak men är inte speciellt gott. Det känns mest tungt och lite felbalanserat. Tillbaka till dessa vinskribenter som kallar detta fynd, vad är utgångspunkten? Här är måste det vara priset, vinet är ju betydligt fylligare än de billiga viner jag minns sen liten grabb jag var. Men det måste väl ändå vara så att man först bedömmer vinet oavsett pris. Många som läser recensionerna, kanske köper vin runt 60 spänn, okej då är det väl bra. Men dom inklusive mig som en normalfredag köper vin för ca 100 spänn, nä då avstår jag detta.

På öland dricker vi riktigt vin och bastuöl, glöm inte mysdressen.

Öl och vin på Kungens ö

Äntligen tjejmiddag. Det är bra grej för Las å mig. Då kan vi rå oss själva, inget tal om att ni dricker för mycket, laga god mat och pröva oseedade vin. Som sällskap till matlagning prövar vi lite bira. Som start NO Harvest Ale, men det är ju numera ett beprövat kort och behöver inte så mycket kommentarer. Ett stabilt fylligt öl som slinker ner lika lätt som det erbjuder mycket smakrikedom och kraft. En ny bekantskap från NO är för dagen Brown Ale. Knäckig, citron, apelsinskal i en alkoholsvag förpackning som gärna nog behövt lite mer klös. Men annars bra balans, klassiskt smakrikt Aleig och som alltid från NO trevligt sällskapligt njutbar. Nästa test från höstproduktionen, Slottskällarens Höstlager mörk lager. Nja, hoppa den, rätt blaskig och det känns som man fått en hel Örtagård i käften. Dä va en konstig öl, jag drack den aldrig meee..eer, den ölen la jag neeee..eer.
Så till vinet, en överraskningarnas kväll. Las hade på Azorerna inhandlat en Cortes de Cima 2007, Portugal, med en i vårt tycke härlig och intelligent druvblandning av Syrah, Tempranillo, Cabbe Såvv, Petit Verdot och Touriga Nacional. Varför intelligent? Jo om du möts av en fylligt ungdomlig, spänstig, fruktig, generös och en välsinnat inbjudande bouquet med vaniljkaraktär som bara ropar: Ta mig mig vidare. Ärligt talat blev jag så begeistrad av doften att jag stannade där en lång stund. Så till strupen, en bibehållen generositet, blåbär, plommon, fruktig, mjukt avrundad och en sann njutning till kvällens råstekta pära, fläskare, anka, svamp och nysyltade bönor och kantareller. Efteråt stannar plommon, russin om än i något begränsad tid. Vin är underbart, ett sånt här vin kan vi aldrig köpa i Sverige, men vi borde tipsa nån importör.
Nästa kvällens bidrag från Ganges: Gianni Voerzio Barolo 2004. Ett årligt inslag i standardsortimentet, men 04:an gav förstås vissa förväntningar. Fantastiskt tydlig bouquet igen! Kan det månne bero på Riedelglaset?? Har vi för bra glas? Doften ger mycket körsbär och björnklister. Smaken i början mycket sträv, uppkäftig, frän, spetsig, mycket karaktär men inte så mycket harmoniserad njutning. Hoppsan! dricker vi denna för tidigt? Nja, med lite luft och tålamod kommer smygande en ståtligare mognad med uttrycksfullare körsbär, bestående bitande kärvhet men i kombination med plommon, torkad frukt och en alltmer tilltagande värmande kryddighet. Efter mycket musik sitter vi nu och njuter av och respekterar Sinners, detta ultimata rockband och vad kvällen mer erbjuder får vi eventuellt upplysa i en senare blogg. Källarn är ju rätt full and so are we. Öland blir om de flesta kan 8-9/10 då efter kräftskivans förlag 5-6 visade sig ligga mitt iveckan.
Varma fredagshälsningar från Las å Ganges

Portugal Ramos på nytt

För andra fredagen i rad dracks portugiskt vin från Ramos. Dottern hade smällt ihop en läcker lasagne. Till denna föll valet på en ung Ramos. 2008 Ramos Prestige Syrah, priset 109:-. Vinet är hämtat från beställningssortimentet. Det är ungt, jävligt ungt. Tonen är violett, doften bärig, med hallon och svarta vinbär, dessutom någon krydda, tror att det är basilika men det är en tolkningsfråga. Smaken är ung och rejält fyllig, alkoholhalten på 14,5% är inte alltför störande. På det hela taget ett just vin för dryga 100-lappen, som skulle må bra av ett eller ett par år i källaren. Jag tycker inte vinet kommer upp i
Vila Santa- kvalitet (den röda) men är ändå väl värt att prova. Frun blev inte helt förtjust, men det är den vanliga rödvinsreaktionen från henne. Nu ser jag fram emot nästa fredag, inledningen på semestern innebär vitt vin vid soluppgången på lördagsmorgonen, i år blir det Chablis.

Vit avslutning på midsommar

J Portugal Ramos är bekant för de flesta Braxar, Vila Santa är ett gott rött alternativ till sommarens grillade. Idag testades det vita alternativet. En blekgul ganska alkoholstark historia 13,5% som visar kvaliteter. Vinet har kostat mig 119 SKr, inte alls ett lika klockrent fynd som det röda. I doften hittar jag frukter och kryddor, ett tilltalande intryck som lovar en trevlig upplevelse. Smaken är mineralig och komplex. Till en börja är jag mycket nöjd med vinet, börjar fundera på hur många flaskor som kommer att gå åt i sommar och under varma höstdagar. När den grillade tomatmarinerade kalkonfilen är slut och jag sitter där med med ett glas vin kvar, känns smaken alltför spritig för min smak. Som summering, bra matvin, inget vidare som sällskapsvin. Denna 2009 är gjort på lokala portugisiska druvor, bl.a. Verdelho

Portugal idag

Åter fredag, hem, tända grill och korka upp lite vin. Idag blev det en flaska från Portugal som luftades, Tuga Vinho Branco, hundralappen jämnt i beställningssortimenet. På grillen hamnade en bröstfilé från en kalkon, denna serverades med sen med kulpotatis och en gräddig sås med en uns chilepeppar och basilika. Vinet som är från 2006 har en fin mognad, schysst fyllighet och en hint om den kommande sommaren. Vita viner ifrån portugal hamnar lätt lite i skuggan av de röda, tyvärr är det oftast med all rätt. Doften på det här vinet är lite gles, äpplen, citrus och några ensamma blommor i ett kargt stenigt landskap. Smaken är fylligare, vinet hänger kvar i gommen, lite spralliga syror som harmoniserar väl med frukten och alkoholen 13%. Hade vinet funnits i det ordinarie sortimentet hade det säkert druckits fler gånger, men med den framförhållning det innebär att nyttja beställningssortimentet blir det nog inte fler buteljer. Någonstans har jag läst vilka druvor som förekommer i vinet, men det pappret har jag någonannanstans och är nu för trött att surfa rätt på det. Kanske kommer jag tillbaks och redigerar detta om jag kommer ihåg att leta rätt pappret.

En ständig klassiker !

Efter en dag i Linköping med ett besök på filmstaden som visade "det regnar köttbullar" så var det lite läge att avsmaka lådan med Vila Santa litegranna. Der var ju inte första gången direkt som man hade förmånen att inmundiga detta vin, men det är precis lika trevligt som vanligt. Till vinet avnjuts del av de 450 g parmesanost som Sterisol i år gav mig som julklapp. Vinet står upp väl mot denna smakrika Italienare. Joao Portugal Ramos vet vad han gör ! Jag köpte lådan innan den passerade tresiffrorsvallen (99 sek) vilket gör den lite godare för en smålänning. Det känns om att man får oerört mycket vi för pengsrna även denna gång. Färgen är mustig. Boqueten ät tät och packad med både frukt och fat. Smaken är rik och komplex med visst djup och komplexitet. Förmodligen så kan man lämna vinet ett litet tag och få ytterligare nyanser men det är så gott idag så att det duger mer än väl till en simpel man som körde fast i snödrivorna idag med !

Mera Portugal !

Vinha de Reis reserva 2005 inhandlad 2008-09-12 för 119 SEK avnjöts tillsammans med Fläskfilé under ett täcke med bacon, parmesan och diverse legymer. Ett vin helt i min smak. Mörkt som en arabisk natt med en tunga mellan violett och tegelrött. Från början väl svalt då den hämtades från jordkällaren i ett kanske lite sent skede. Doften är tung och murrig med mörka bär, läder. Smaken är koncentrerad och tät. Eftersmaken är angenäm och relativt lång. Vinet fick 16,5 p av Röttorp och 16,0 av BK-wine i samband med lanseringen. Vinet är gjort på 60 % Touriga-Nacional, 20 % Tinta-Roriz och 20 % Jaen. Vinet buteljerades i Mars 2007. Som en elegantare variant av Vila Santa skulle jag nog säga om denna upplevelse.

Glöm nu inte bort släppet på Måndag. Det var väl inget för logens gemensamma kassa direkt men det fanns lite smått och gott att försöka lägga vantarna på. Nä nu ska jag ta och torrlägga putellen !

/Spunk