I Smålands djupa och mörka skogar...

 

Efter en arbetsvecka vid Vänern ställdes nosen på bilen mot hembygdens djupa mörka skogar för att besöka den enda i Småland kvarlevande braxen. Efter att fått vara med när Sörängens distansfotoelever hängt upp sina fantastiska exemensverk på Konsthallen i Nässjö kom vi tillslut fram till Kallavikens östra strand. Där vankades gott vin. Le Macciolle Bohlgeri Rosso är ju tidigare bloggad så den hoppar vi över, till den åts lite ätmogen Fransk ost (läs readisken :)) från Falbygdens Ost på vägen mot Höglandet.
Till nästa vin i natten slängde kvällens värd snabbt fram lite havskräftstjärtar från den lokale leverantören av skaldjur. Lite sådär bara. Notera gärna den matchade klädseln.



Vinet i fråga var en lite begynnande trött 2007 Joseph Druhin´s Rully, från " de pastorala kullarna söder om Côte de Beaune", som Hugh J & Jancis R säger i Atlas över världen viner. Men gott och en bra matchning!
Natten var unng och vi var medvetna om en tidig revelj. Men möjliga problem är ju till för att lösas. Ur de djupa Småländska förråden kom det fram en liten knatting Tyskt som doftade underbart av
Riesling. Inslagen i hushållspapper för att göra hälften av oss blinda.
En djup sötma, kombinerad med fräsch syra och en ljuv ton av saffran. Hmm, liten tysk flaska. Saffran. Där har vi rest ju tillsammans värden och jag... Får göra som stormästaren brukade göra efter han hade suttit och pluggat in systemkatalogen på muggen inför provningarna.
För ren och precis för AJ Adam, för lite syra för Schloss Lieser, saknar Willi Schäfers skira elegans. Saffran? Marcus Molitor? Ja! Kvällens värd hade dragit korken ur en verklig skatt!

 

2007 Wehlener Klosterberg Eiswein! Det var tredje gången under min vindrickarkarriär som jag dricker det mytomspunna isvinet. Mina tidigare minnen är att det varit lite übersött men inte denna gång. Ljuvligt och helt underbart! Stuns i syran, balans med sötman och en enormt häng och djup.
En värdig avslutning på en minnesvärd kväll! Ett vin med sannolikt nästan evigt liv slutade sina dagar vid Kallaviken strand.

Tokbra helt enkelt

Med en stundande jubilar i huset får man väl slösa lite extra. Jätteimpad av Diebolt-Vallois Fleur de Passion 2007 så här i lite mer fullständig avsmakning med en flaska delad på två. Doftar ljuvligt med en tät men ändå elegant mustighet. Kommer först rätt offensivt med en härligt, något djup, blommigt präglad äpplefruktighet, men också en orange välmatchad citruston. Snabbt kompletteras den fina frukten med en skärpa av syra och mineralitet som riktar upp smakbilden till effektiv elegance. Från dynamit till dynamik inom bråkdelen av en sekund kan man säga. Det här gillar jag skarpt, hög nivå. Vackert nu och säkert många år till. 

Lite kort om påskmiddagens viner

Kings Ridge Oregon Willamette, 2015, var en ny trevlig bekantskap som togs i baren före maten och sedermera en skvätt i maten, således användbart vin :). Lättklunkat och tämligen fullmatat på alla fronter. Bjuder till med raka rör och smakar gott, men har förstås inte de eleganta linjerna och spännande fruktnyanser som exempelvis en dyrare Antica kan bjuda på. 149:- tycker jag är väldigt prisvärt.
Övriga 3 är flaskor som har legat i källaren ett tag. Gaja Dagromis från 2007 behövde en stunds luft, men kom sedan fint på bred front. Det är klassiska inslag med strama nypon och rosparfym, men också en tilltagande varm mörktonad frukt med fin avrundande krydda. Desto mer luft, desto större balans och njutning. Mycket gott!
Malbec och Cahors och många skakar på huvudet. Men Un Jour har alltid tilltalat mig och denna Chateau La Reyne, 2009 gjorde mig inte heller besviken. En mörkt lilatonad färg, nästan svart, kan verka avskräckande, men faktum är att den mörka violpräglade frukten blir riktigt finstämd i munnen. Med tilltagande luft blir fatkaraktären tydligare och balanserar fint med fruktens blåbär och mörka plommon samt lakrits. Mörkt och tätt, men med hyfs kan man säga, och nej, jag har ingen huvudvärk idag. Man behöver inte vara rädd för Cahors :).
Torre Muga 2010 Rioja är en mycket oklassisk sådan. Man nästan häpnar över den rena klara frukten, som är på gränsen till klinisk. Flaskan anger 75% Tempranillo, 15% Mazuelo, 10% Graciano. I början känns fruktstunsen med sina främst mörka, men även röda toner nästan lite hård, stram och ensam. Men med luftning framträder även här faten som rundar av och mjukar upp till en riktigt god balans. Ja, dessa 4 fick mig positivt inställd till vad jag mötte, men rejält med luftning var viktigt för att inse helhetens charm. Jag kan varmt rekommendera allihop. Dagromis är ju årlig i begränsad upplaga, Cahorsen är köpt på bolaget, men finns nog inte just nu. Just denna Torre Muga är köpt i Madrid, men reservavarianten som också brukar dyka upp på bolaget  har varit riktigt bra och varit fyndklassad i A o V.

Värdig mognad

Mastroberardinos Greco Di Tufo från 2007, 176:-. En gammal mastrogreco säljs i bolagsbutik nu!, hade inte hört talas om det, men där stod den i Blocksens småpartihylla. Tidigare inköpta Greco från Mastro har jag aldrig låtit bli så gamla, så det kändes intressant. Varför släppa just en 07 nu?
Bouqueten ger en dov mogen äpplepräglad mustighet med ett lätt smygande örtland och ett visst gräsigt fuktigt höinslag på ett sympatiskt vis.
Smaken är äpplejosig och sherrykantat moget, men kombinerar med en skärpa och fräsch syra. En pigg "gamling" med ett från fruktig inledning stramare avslut. Josighet, sekundära aromer och kryddiga toner lever och ger ett fint moget långvarigt häng. Ett jättetrevligt och mycket gott vin och väl prisvärt. Frun instämmer.
Blev det ingen blogg från Vinkelland häromkvällen? :( Kanske kommer?, underlaget verkade absolut finnas :).

Oh yeah

9 år var uppenbarligen bara början för en Ojai Syrah 2007. Blev smått impad och överraskad av den spänstiga kraften och den rena frukten. Fruktmässigt finner jag inte så mycket mognadstoner, men att den legat till sig något avspeglas i bra integrerade fat, balanserad krydda och markerade men finstilta tanniner, väl förpackat i ordnad harmoni.
Behövs inga djupa sniffar, utan lyfter välvilligt mot nosen med klar klingande parfymerad blommighet, mörka körsbär, tätt och intensivt med ung mörk frukt och en lätt ekton. Smaken ger en spänstig fruktighet med visst djup och självsäker tyngd, blåbär, björnbär, mogna körsbär, choklad och en parfymartad skärpa. Det skjuter på bra hela vägen från nos till finish.

Följde för kvällen Allt om vin-Larssons instruktioner till Bouef Bourguignon 2.0 och den kombon var helt till belåtenhet. Behöver inte vara Rhonedalen, går lika bra med Santa Barbara. Jag tycker det var ett riktigt gott alert vin både till och efter maten, men ska man säga nåt negativt är det möjligtvis avsaknad av småcharmiga murriga toner. Det här blev mer som en klinisk stabilitet, utan lite crazy sidospår, men kan säkert utveckla sådant med tiden.

billigt och bra

Gott och bra, 2007 chateau du Donjon, från Minervois. Klart prisvärt, grenachedominerat vin med tydliga Bordeauxtoner till en billig penning. Mycket körsbär och svarta vinbär. Helt på topp, blir inte bättre. Jag köper gärna fler. Passade utmärkt till kvällens nötbiff med grillade tomater och bakpotatis och grönpepparsky.

En lugn lördag i Blekinge

Ibland är det skönt att ta det lugnt, dvs inte leka konsult. Och idag är en sådan dag. Eller lugnt? Tvätta, städa, stryka i och för sig men det är ju inte direkt något spännande. Har även hunnit med att mata höns och kläcka vaktlar då Ellen är i väg och tävlar Fälttävlan i Skara.
Åter till mer manliga aktiviteter... Någon timma utmed Mörrumsån med nye kameran gav i alla fall lite bilder

Om jag nu hittat rätt i Svenska Trollsländeguiden bör detta vara en mindre sjötrollslända. Sådana var det gott om.
När vi ändå pratar om vad man finner i naturen så börjar Kalle Kantarell komma upp i Blekinge. Och Kantarellmacka kräver nebbiolo. Så den sista flaskan av vårt gemensamma Prebenköp för ett par år sedan, 2006 Barbaresco från Produttori del Barbaresco korkades upp. För att inte bli allt för långrandig sammanfattas den med OK men känns lite trött. Till logens vinnekrofiler meddelas att det är dags att öppna första flaskan nu. Till oss andra som gillar mer spänst meddelas drick nu om några finns kvar. Men på det hela så känns inköpet som värt prebenmönten.

 Hemkommen till Vinkelg infann sig ett ryck att försöka få en mer brynt ton på kroppen. sagt och gjort, ut på balkongen och av med skjortan. Att sola är farligt kan man ju läsa både här och där men då jag hört att Champagne gör det nyttigt, så då gjorde lite 2006 Gonet Sulcova mig sällskap. Riktigt bra grejor! Men oj vad snabbt det går att gå från blekfet till rosafet. Tänk om det var lika lätt att bli bleksmärt...

Till lite smörstekt rödspätta öppnades sedan en 2007 Chablis Grand Cru Les Clos från Domaine Guitton Michel. Köpt på plats för 220 SEK 2011. Korken var nästen helt genomfuktad och det kan man ju tycka är lite klent för ett vin som enligt odlaren kan sparas i ytterligare sex till elva år.
Men över till innehållet som förövrigt matchade smörstekt rödspätta, hollandaise och färskpotatis alldeles utmärkt.
Ett djupgult vin med en frisk och lite smörig men lite instängd doft. Efter lite Power-snurr i glaset framträder dock en frisk mineraltouch med inslag av söta tropiska frukter. I munnen ett torrt men fylligt vin som spänner över hela spektrat från torrt till fruktigt. Det är bra häng men frukten klingar av först och lämnar ett ganska stramt mineraliskt vin. Kanske inte Grand Cru klass om jag jämför med Fevre eller Louis Michel, men ändå ett bra vin. Bra grejor!
Det blir nog inget köp nästa gång i Chablis ändå.

55 årsringar

Så var då födelsedagsmiddagen avklarad. Som den gambler jag är lyfte jag ur källarvalven en butelj som vinmakaren påstår ska drickas inom 5 år. 2007 Sancerre Les Baronnes Rouge, 100% PN. Vad har då 7 år gjort på den här näpna skapelsen? Visst jag är vinnekrofil, men detta var inte på något sätt ett dött vin, tvärtom den kändes väldigt spänstig trots att färgen skvallrade om något annat.
Sällan har jag druckit ett vin där tonen av vitpeppar varit så dominerande, bären finns nånstans i bakgrunden, Smaken är inledningsvis lite stram men vinner på att luftas. Vinet är så där äckligt läskande så jag vill häva., mycket inbjudande frukter, framförallt hallon.
Färgen är brunröd i en ljus ton som skvallrar om ålder. För knappa 200-hundringen tycker jag att detta var ett bra köp, 5-7 är inga problem för oss nekrofiler. Ni pedofiler där ute ska kanske dricka inom 5 år. Nu måste vi se när kroaterna mosar mexarna

Midsommar på Senoren

VinkelBrax firade midsommar på Senoren med Möbelmannen.
På vinsidan var nog 2004 Champagne Larmandier Bernier Vielle Vigne de Cremant Grand Cru Extra Brut det som stack ut mest. En champis som direkt efter öppnadet upplevdes mer sur är torr... Hårda ord om en av Juhlins favoriter. Men efter en stund och i sällskap med lite gåslever och fiskägg visade den lite mer av sin storhet. riktigt bra grejor av bästa Chardonnay, fast fortfarande torr...
Ytterligare lite champis från Hebrart rann ned under kvällen. En rosé och en Selection. Tidigare bloggade och fortfarande riktigt bra.

 Till lite grillat dracks en 2007 Barbaresco Cascinotta från Negro. Bra grejor!

Men då midsommarmaten inte helt och fullt är vinvänlig blev det lite olika pilsner med olika anknytning till oss.
Caspars Schwarz, bryggt av årets Svenska Mästare i ölbryggning Anders Wendler, tillika en gammal bekant från Lund, avsmakades. Riktigt gott, ett mörkt och kraftigt öl men ändå friskt. Jämfört med det ölet han bryggde på sitt studentrum för 25 år sedan har han bytt universum! Till ett bättre kanske inte behöver nämnas.
För övrigt dracks lite olika öl från Brygghus 19 i Karlshamn, vilka alla tre kvalade in i facket Mycket bra grejor.
All fyra ölen kan rekommenderas om någon Brax är sugen på något intressantare än fula lastbilsöl.

Släpp loss det är vår

En kort uppsamlingsblogg från gångna lördagen, då malaroarnas.dricknu stordryckesherrar samlades för gräsänklings session.
Startade upp med Marc Hebrart Special club 2009. En ståtlig tuff skumpa med tydlig karaktär, mustig frukt mot perfekt avvägd syra och för skumpa ett enastående  långt efterhäng. Ett härligt bubblande uttrycksfullt generöst vin med vintermuskler och Las ville köpa diwekt.
En halv flaska Argiano Brunello 2008 gick i Gemmas viltgryta (det skulle inte snålas skrev Sigrid) och resten hamnade i herrarnas strupe. Instämmer med tidigare blogg i ämnet att vinet är lite tjurigt och kantigt nyöppnad, men rejäl luftning mjukar upp betänkligt och fram strömmar utvecklad småsöt mörkfrukt och ger ett balanserat helgjutet intryck.
Casanova di Neri Brunello 2007 är av något elegantare och stramare slag än en luftad Argiano, frukten inte riktigt lika mörk i tonen, mer röda körsbärsstänk, men matchade Gemmagrytan på ett förtjänstfullt sätt.
We all love Antica Terra och numera går vi även och köper Botanica, men har aldrig smakat. Var väl dags att stilla nyfikenheten och bredda erfarenheten, så 2010 åkte fram. Var det ett slösaktigt rov att gå lös på denna yngling? Nej, även om vinet kan ligga i källaren många år till, så är det redan i sån elegant harmoni. Välbyggt ut i varenda hörn. De röda sommarbären har ett större klassiskt spelrum i en mjuk stilfull ton i jämförelse med vad vi noterat i instegsAntican. Den sköna och stabiliserande mörkare undertonen av plommon och mörka körsbär finns även här, om än i mer begränsad omfattning och med en fräsch dirigerande syra blir det väldigt propert och snudd på perfektion. En smaksak vad man föredrar. InstegsAntican med sin maffiga rikedom i samklang eller vackra delikata Botanica.
Vi avrundar i småtimmarna med Marc Hebrart BdB och efter denna långa fantastiska vinkväll är både kraven höga och omdömet sänkt. Vi sitter i källaren med fötterna på vinlådor och i upplevelse av en ungdomligt syrlig champagne vrålar sonen om det inte är dags att skruva ner snart, tänk på grannarna! Jo, det är sant, får återkomma om BdB, men den var riktigt god på plats. Tack för sällskapet och tack ljuva vin!
Ungefärliga priser och betyg:
Marc Hebrart Special club, 25,50 € = Stort
Argiano Brunello, ca 150DKK (tilbud) = Mycket gott (efter viktig luftning)
Casanova di Neri, 389 SEK = Mycket gott
Antica Terra Botanica, 699 SEK = Stort
Marc Hebrart BdB, 16-17 € = vet inte riktigt?

Förberedelse på Senoren

Vinkelbrax & Möbelmannen sitter på Senoren och föreberder en kommande resa till Champagne. Mailar lite tidigare leverntörer och försöker få kontakt med några nya. Till det smakas lite vin...
Vad annat än en början med Champagne? 2007 Marc Hebrart Prestige började vi med för att hitta lite inspiration. och visst fick vi det! I detta fallet var det kallt, torrt och gratis! En bra årgångschampagne från en pålitlig leverantör. Riktigt bra grejor!
Till maten först en 2009 Côte du Rhône från Guigal, därefter lite 2007 Cascinotta Barbaresco från Negro. Och till sist en 2008 Wolfer Goldgrube Riesling Spätlese gjord av Vollenweider i Mosel. Bra grejor rakt igenom men med stigande kvalitet! Bra till riktigt bra grejor! I och för sig kanske det skall vara en sjunkande kvalitet ju längre kvällen lider men så blir det ibland...



Tema Mosel 130817 i Karlshamn

Idag blir det bilder på tomma förpackningar av olika slag...

 

 

 

Till lunch

Som lite lunch i svältande Braxar, och för att senare Rieslingviner skulle landa mjukt i magen avåts en lunch inspirerad av vårt grannland i Syd. Kraut & Wurst mit bier und Bauernbrot.

Kalibreringsvätska

Flight 1

Namn	Typ	Kostnad €
2010 von Hövel Schartzhofberg	Spätlese Feinherb	14
2011 Günter Steinmetz Piesporter Falkenberg von den Terrassen	Feinherb	17
2011 Vollenweider Wolfer	Trocken	15
2011 Schloss Lieser	Spätlese Trocken	16
2010 VanVolxem Schartzhofberger Pregentknapp	Feinherb Grosses Gewächs	33

 

Flight 2

 

Namn	Typ	Kostnad €
2004 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich	Spätlese	24
2010 W.w.e. Dr H Tannich Berncasteler Doctor	Spätlese	24
2011 Willi Schäfer Graacher Domprobst	Spätlese Grosses Gewächs	21
2008 Weiser Kunstler Einkircher Ellegrub	Spätlese	16
2008 Scharzhofberger Egon Müller Scharthof	Spätlese Grosser Ring Versteigerung 2009	72

 

Magnum Power

 

God Bonus

 

Kinesisk Bonus...

 

 Till Magnum och bonus förtärde de flesta ca 4 kg lågtemperaturstekt Oxfilé med nypotatis och vitlökssmör. Efter det lagade Broder Las sin HCHF (High Carbohydrate High Fat) äppelkaka som avnjöts med nödårsvaniljsås & Zoegas kaffe.
Det var en god och trevlig kväll. Och det var ett gäng dästa medelålders Braxar som somnade ovanligt tidigt... Måste vara havsluften i Karlshamn

Dryck värdig en småpåve

 

 

Så här tycker de själva tillsammans med sin kompisar. Men vad tycker jag så här på blanka Söndan på min, borens och lite sPunks egna blogg då? Ja, efter att ha tullat lite på lagret som lagts upp i hassans källare avges följande omdömme:

Utseende: Färg väldigt djupt röd, gränsande till opak med begynnade mognadstoner i kanten. Feta ben som vi sa förr i tiden

Doft: Inte riktig lika lätt att beskriva! Flaskan öppnades i går kväll och då doftade det mest konstigt, framför allt innan den raskt svingades i karaff. Så det glömmer vi. Idag däremot, efter att ha deltagit i montaget av en s.k. 500 tons mobilkran i åtta timmar inför cisternlyft i morgon (Vinkelbrax, inte vinet..) detekterades följande markörer: Mineral, röda sura bär, tysk frukostmarmeladsförpackning av körsbär, marsipan, örtkryddor, en gammal luktsuddis som såg ut som en blå delfin, läder, välhängt kött, och sedan något som ger mig flashbacks till tiden då jag höll på med spritfabriker: Aldehyder, finkel & alkohol. Fast vid 15 grC som vinmakaren rekommenderar är det sistnämnda väldigt diskret. det kommer dock raskt med stigande temp en dag som denna.

Terroir och Garrique kanske det kallas av de mer eleganta vinkonnäsörerna. Oren jäsning, avsiktlig eller oavsiktlig,  säger den gamle finkelkemisten. Finkel på skorna, doften jag aldrig glömmer...

 

Talar vi smak är de initiala smakupplevelserna det viktiga. 15,4% EtOH dövar lätt bort i alla fall undertecknads smaklökar ganska snabbt. Gott! Röda bär, lakrisalrulle, kraftigt, lite rökigt köttigt med bra häng! Fyller hela gommen Och en balanserad strävhet som lovar gott för kommande tio år i alla fall för resterande buteljer. Njutes dock svalt som Preben säger.

 

Sammanfattningsvis är intrycket av den hypade årgången 2007 från Sydrhône gott. Karafferas väl! Riktigt bra grejor som passade utmärkt till rygggbiff med fet blomkålspuré och någon annan grönsak. Lite gnäll läggs dock på alkoholstyrkan. 12-13% är mer min bag med tanke på efterföljande dagar och tangetbordsmotorik.Kanske en gnutta torrarre också men det kanske kommer med åren. Men som sagt: Riktigt bra grejor inköpt 2010 för 235 SEK på monopolet. 

 

Hur som helst har jag inte hört av Er övriga angående vår kommande s.k. tyska vinslakt. Så jag utgår i från att vi kör på vinkelgatan avsedd helg. Mer info via mindre publik kanal, dels redan skickad, dels kommer mera. Svar glädjer!

  

Montecucco med betyg

Hej hopp inför långledigheten, trevligt! Ikväll till lite spansk tapas, goda ostar, kex mm, blev det rosépremiär i form bubbliga Rotari. Ett trevligt gott sällskap utan att imponera med allt för intressanta toner, men fyller ut till lite mer matmatchning än vita kollegan. Dagens bloggämne är annars ett vin på toppen av sin karriär. Piccolominis Montecucco från 2007 har förmodligen aldrig varit bättre och kan förmodligen inte bli bättre. Färgen är mörkt röd med en svagt toppbrun färgton. Mors antikglas lyckades inte lyfta så mycket bouquet att tala om, men smaken bjuder en ren klar frukt med underton av svart vinbär och möts upp av söta russin, fikon, mogna bär och tydliga varma kryddor i en något eldig botten. En mycket skön, karaktärsfull och lagom mogen smak och en härlig tyngd för att vara Sangiovese. Kul att få träffa ett vin mitt i prick på spiken och i detta läge kan Montecuccon mycket väl och seriöst konkurrera med mer prestigefulla vin från Picco. Återigen upplever jag mitt röda vinintag som mycket positivt och välsmakande och det har inte varit helt ovanligt på sistone. Antingen beror det på ett bra tillfälle för en välkommen vinstund, att jag haft lite tur eller kanske på mitt inköpsmönster. Det är en sak att vara nöjd med sitt vinintag och tycka att det smakar väldigt gott, men att nyanserat med ord beskriva kvalitetsnivå kan vara en utmaning. Det kan också uppfattas som ett dilemma för fullt betalda proffstyckare, men då väljer man utvägen att sätta poäng eller ange prisvärdheten. För att lindra förvirringen hos alla våra 10-tal läsare, har jag också beslutat mig för att fega ur och förtydliga mitt inlägg med en betygsskala enligt följande:
Undermålig
Drickbar
Trevlig
Gott
Mycket gott
Stort
Bautawine, eller Bölevin som man säger i Småland.
För kvällens nämnda ger jag Montecuccon Mycket gott och Rotarin Trevligt. Jovisst fan seri, det blir finnt dä, hej på er så länge,

Hej! Varför är alla viner så bra?...

...var är min kritiska ådra? Har den helt försvunnit under den tragiskt vita Januari?
Jag sammanfattar lite kort några av årets premiärviner som jag tycker varit riktigt bra. Riktigt bra och trevliga viner, men inte fantastiska, vilket jag heller inte förväntar mig i gällande prisklass. Tillräckligt bra för att inse att "vit" är tråkigt och fyller ingen funktion, ens i Januari. Rik omfattning och spännande variationer från enbart 2 länder och som tydligt visar att producenterna söker nya vägar, bryter traditioner och att utvecklingen är seriös mot bättre och bättre viner.

Mazzei Tenuta Belguardo 2010 199:-. En Toscanare med caberneterna Sauvignon och Franc. Lille Franc är svår att märka här, där en generös Sauvignon tar fullständigt kommando. Insmickrande sötfruktighet med mullig rostad varm ton. Snyggt integrerad kryddton och det fläskar på rätt ordentligt med mer djup och direkt närvaro än snygg elegans.

Finca Sandoval Salia 2009 139:-. En mer snipig och strikt upplevelse. Syrligt röda bär, men med lugn stabil fruktig stomme. Lite salia blev vi av vinet till maten, men när jag dricker det utan sällskap skulle jag gärna spara detta vin och smaka om några år. Man anar en ytterligare potential som kan blomma ut.

Negro Cascinotta Barbaresco 2007 23 Euro. Spänstigt, friskt och fräscht. Harmoniskt balanserat med rena körsbär och tranbär. Den är välgjord, men jag tror några år till kan utveckla en djupare yvighet och därmed göra den mer intressant.

Campo di Sasso Insoglio 2010 74:- för 37,5. Återigen en fransk italienare, men här är det inte lika påtagligt som i fallet Belguardo. Så finns inte heller Cabernet Sauvignon och då blir det inte lika tydligt. Här har man komponerat ett skönt vin byggt på riklig fransk druvmix. Rejält fruktigt och ungdomligt spänstigt. Upplevs rikligt med varierande toner och får bra skjut i tydligt närvarande smak. Ett icke-subtilt vin som jag tror man njuter bäst av genom dricka i år.

Finca de Villatuerta Navarra Chivite selección Especial 2008 125:-. En go modern Navarra med tillbakahållet inslag av fat och vanilj om ens något. Här är det stabbig frukt. Körsbär, plommon, viol och krydda i tät förpackning. Vinet känns något ungdomligt naket som gör det lite korthugget och en avvaktan till rundare mognad skulle göra vinet en tjänst. Jag kan mycket väl tänka mig att det står ut med det.

Barbarescor och Ganges rappar vidare om Oktobersläpp

.....men snart är det slut med det, för strax blir det 1/11 och då öppnas fönstret för nya godingar. Härligt! För dagens bloggade viner gäller generellt ett mindre intag/flaska för egen del, då de förekommit i större sällskap eller då jag av andra orsaker varit tvungen att begränsa mig, men det korta intrycket blev som följer.

Förra helgen var det lite fira med grannarna eftersom deras grannar (grannarnas alltså) är på väg eller har blivit 50+. Det fanns riktigt bra vin på bordet, Ca di´Pian och Soffocone mm och det är väl gott nog, men i trevliga grannars lag är det lätt att bli lite entusuiastisk och jag var nere och röjde i källaren. Ville på nåt sätt utbilda i stegrande kvalitet, men när det gäller Spinettadelen blev jag lite skeptisk. Tog upp en Vigneto Bordini 2007. Den hade förvisso en mörk körsbärsmullig bouquet, parfymiskt rosig och så även i initial smak, men det klingade snabbt bort i en vass, kantig och motsträvig karaktär, då alla mjuka, kompletteringskrävande passande perceptiva toner försvann. Av det jag smakade blev jag något besviken. Det kan vara så att vinet var väl ungt för att förbrukas, men en observerad tunn strimma av  brun russinmognad som jag fann motsäger egentligen även en framtida potential. Jag tycker faktiskt inte att vinet var speciellt bra. Det var schysst initialt, men blev sen blankt och metalliskt med bleka mognadstoner. Kan ha varit en dålig flaska???

Vidare till septembersläppet från Prunotto av deras 98-Barbaresco. Vinet har en hyfsat spänstig fruktighet och är bra mycket mer harmoniskt och coolare än Spinetta med rundare toner. Prunotton blir dock ganska snabbt dov och där Vigneto känns tufft, närvarande och områdestypiskt, känns Prunotton istället väl tam. Egentligen tycker jag båda är rätt dåliga representanter för etiketten Barbaresco, åtminstone med det priset. En kombo av deras positiva egenskaper i samma förpackning hade varit trevligt, men var för sig, nja, det finns bättre Barba.
Också från Septembersläppet har jag tagit några glas av alen Magic Hat Demo. Det var en väldigt mörk IPA må jag säga, men den är behagligt god på nåt sätt. En riktigt tjärakolig start kompletterar med kaffebeska och mörk choklad och när man vant sig vid den något tungtuggade och antialeaktiga djupet lär man sig uppskatta biran mer och mer. En charmigt udda och lite punkig ale.

Från New Zeeland tänkte jag lämna utrymme för en mousserande som omväxling ur Oktobersläppet. Cloudy Bay Pelorus BdB för 119:- är en helt OK mouss. Har en skön fruktig välkomnande bouquet och i smaken spänstar en frisk syra ihop med bröd, citrus och gröna äpple. Madame Bubbel som ägnade den lite mer volym tyckte den var riktigt bra. Det kanske mest prisvärda jag smakat ur Oktobersläppet är Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2009, för 189:-. En välbekant etikett där man smakat några årgångar sedan tidigare. 09:an erbjuder en överrraskande kraft och blir ett underbart matvin. Det kommer fram och det hänger med och det är tydligt körsbärsmörkt och har en botten som stödjer med kryddor i en fruktig samstämmig kakaobeska med en frisk klang. På slutet svajar även en snabbt avklingande söt tobak och stallförnimmelse, men den hinner förstärka intrycket som ett välkommet komplement. Alla hittills omnämnda viner i all ära, men de båda helgernas största vinupplevelse är förvisso kort, men väldigt bra. Las hade luftat en Cinque Stelle Sfursat 2004 inför min ankomst att beställa resa till Ane (som vi säger i Småland). Tyvärr pga bilkörning samma kväll kunde jag inte smaka så mycket, men lika djupbottnad som Las besvikelse över min planerade aktivitet för kvällen, lika djupbottnad var de mörka körsbären och röda frukten. Enastående skärpa och distinkt. En ståtlig spänst med kryddig ton. Livligt, men balanserat och snygg struktur. Och enligt utsago från Las blev det bara bättre å bättre med tilltagande luftning. Och nu är livet lite som vanligt på bloggen, men blandade bloggare, great! och intressantare.

Svårt att hitta det man söker

Någon såg härfogel i går på Rossö. Har idag letat i nån timma utan att hitta. Har även letat Rådjur under dagen utan att hitta. Så det blev vegetariskt till medhavt 2007 Chateau Citran. För nog är hängmörad T-benstek med murkelsås förädlat gräs...

Fredagschampagne med lax asian style

Åter till ett seriösare bloggläge. Veckans kureringsförsök blev inte framgångsrikt, mer än högst temporärt, så det fick bli några hemmadagar trots allt. Ändå tur att det inte dök upp nästa vecka, det hade varit synd. På bättringsvägen inför helgen har det ikväll luftats en André Clouet Brut Millésimé 2007. Ett besök i veckan på Cervera med medlemsafton och 15% på valfri vara lockade till köp. 15% är trots allt 15%, så jag slog till på mina första Riedel Vitis Champagne. Klart de måste invigas och då jag sett att denna champagne som släpptes med positivt omdöme 1/9 fortfarande finns på hyllorna på Coop:en, gör det inte så mycket att min enda flaska tas till bruk.

För att börja med själva glaset, så har det en skön tyngd och känns stabilt att hålla i. En detalj jag inte direkt upplevt med de andra Vitisglasen. Kan bero på att detta glas är klart mindre och smalare än övriga glas i serien och ser skört elegant ut, så man förväntar sig inte den rejäla känslan.

Färgen på Clouet är ljus och bubblorna är oerhört livliga och varaktiga med nästan explosiv karaktär och står som en fontän i Riedelglaset. Doften har inte mycket djup, men är väldigt frisk. Det doftar syrliga äpplen med inslag av parfym och en mjuk blommighet. Efter en stund kompletteras med söta päron och ett krutstänk. Smaken inleds med en mineral och druvsöt ton. Glider över i en grapefruktig bitterhet med inslag av krut och hårda, nyplockade äpple. Smaken saknar ett rent fruktdjup och har på det viset en lättare, ytlig karaktär, men är ändå intensivt närvarande i en uppkäftig syrlig styrka och presenterar sin repertoar med värdig balans. Kvällens måltid ur Icabuffen var nog överhuvudtaget inte världens bästa vinkompis, så vinet intogs med fördel före middagen till Comte och jordgubbsbalsamico samt efteråt. Till laxen gjorde sig Loka bäst. Jag tyckte om vinet. Det var skönt varierat och växande i upplevelsen. Med tilltagande temperatur tilltar en stabil koncentration och syran släpper lite taget. Jag bedömer det som väl förberett för en ganska lång lagring och jag tror åren kan ge de underliggande mjukare och rundare tonerna möjlighet att ta plats och växa ut och komplettera helheten. Kort sagt ett trevligt innehåll till skillnad från den vedervärdiga yttre designen. Otäck färg och etikett som snarare skrämmer iväg folk än lockar till köp. Tur är väl kanske det för oss som druckit den.

 

Sverige ! ! !

Dagen före The National tillbringades med Ekerökretsen på Sorbonne vid Brommaplan. Där är det US only fram till 21/6, så vi drack goa yankeebira (bl.a. bifogad bild, en härlig Oregon ) och käkade gott. Lasan slog till med en 500 gramsburgare. Annars blev min personliga favorit för kvällen Flying dogs Farmhouse, med skön beska och lite vetekaraktär.

Det var ett tag sen man bloggade, men sen sist har följande goa vin varit föremål för lite stödanteckningar som vidarebefordras ocensurerat från det förmodligen upprymda ögonblicket det dracks och skrevs:

Vallado Douro 2009, 148:-. Vinet presenterar en fett fruktig grillvänlig doft som omsluter varmt och ger nästan farhågor om väl överdimensionerad generositet. Smaken är dock av mer behärskad karaktär med violiniserade mörka körsbär, plommon och en ren nyanserat fräsch fruktighet, som inte upplevs av det tyngre slaget.

I Riedel Pinot Noir hälldes Barolo la Serra 2007, 249:-, från Gianni Voerzio, som släppte på bred front 1/5 med även Dolcetto, Barbera och Vitt. Färgen är röd med svag tegelton. Doften är kryddig, intensiv, innehåller bär, torkad frukt, mörka körsbär, mild vanilj, plommon och lite russin och blommig parfym. Smaken är fyllig, något stram, djup karaktär av torkad frukt och murrig körsbär, pepprig i en överraskande utvecklad stil. Jag tyckte vinet var riktigt gott och hade inte förväntat mig en sån bredd och mognadsgrad.

Cornas Champelrose 2009, 199:-. Färgen ungdomligt tät blåröd. Doften är tung, fruktig, tät, innehåller mörka körsbär och mynta. Smaken är stram, djupfruktig, spänstig, mullig och murrig, koncentrerad med blåbär och mjukpepprig. Tacksamt välsmakande, men för intensivt fokuserad i avsaknad av nyanserat välavstämda toner. Ett härligt vin, men som jag tror behöver och klarar några års lagring.

 

Glaset spelar roll....

ja, t.o.m. så det gör mig lite bekymrad. Jag bävar lite inför tanken vad jag kan ha gått miste om under alla vinstunder. Var nog inte riktigt medveten om att själva glaset kan ha sån påtaglig inverkan att lyfta t.o.m. ett kvalitetsvin. Att samspelet mellan glas och vin är så viktigt!! Var som sagt på en workshop med charmtrollen Gaia Gaja och Laetizia Riedel och provsmakade de ömsom mycket stilfulla och ömsom mycket pampiga Gajavinerna, Alteni di brassica 2009, Gaia & Rey 2008, Magari 2009 och sist men inte minst Barbaresco 2008 i Riedelglas ur Vitisserien. Måhända blev jag charmad av presentationen och marknadsföringen, men jag tar åtminstone med mig lärdomen att noga tänka mig för i vad jag häller upp vinet, framförallt när det gäller viner som legat te sig ett tag i källaren. Vi utgick ifrån att ha Alteni i Rieslingglaset, Gaia & Rey i Montrachetglaset, Magari i Cabernetglaset och Barbaresco i Pinot Noirglaset. Sen blaska vi runt i glasen inkluderat ett enkelt skitglas som ofta förekommer vid vinprovningar. Man kan konstatera att ha vin i skitglaset är extremt dålig marknadsföring, om våra importörer vill öppna en marknad för viner de vill få oss att köpa. I jämförelse med befintliga Riedelglas dör vinet fullständigt i de enkla glasen. Jag instämmer i stort med Laetizias placering av Gajavinerna, förutom i ett fall och det gäller den intensivt kryddiga och tungt ekade och kraftfulla Gaia & Rey. Jag tycker faktiskt att det blev lite vulgärt i Montrachetglaset och fann det mycket mer nyanserat och exklusivt i Rieslingglaset. Vinet är så maffigt att det faktiskt tjänade på att dämpa sig lite och vackrare toner blev tydligare i Rieslingglaset. Har även jämfört lite med mina svenska glas och jag måste säga att Riedel har en unik förmåga att lyfta fram en fascinerande mångsidighet hos vinet. M.t.p. mina dryckesvanor känner jag prioritet att anskaffa Pinot noirglaset ur denna serie, som också är alldeles utmärkt till Nebbiolo. Glaset är fantastiskt framlyftande och Barbarescon blev helt sagolik, både gällande intensitet och elegans. Bredvid mig på provningen satt en snubbe som spottade och jag måste säga att det är äckligt snobbigt att spotta dessa goa Gajaviner. Tjejerna spottade inte, Gaia var lite måttlig (inga stora nyheter för henne), men Laetizia drog i sig alltihop, precis som jag och alla andra förnuftiga och vinälskande människor. Trevlig brud!! Lite smått behaglig lullade jag sen runt en stund på övriga mässan. Stopp 1 blev hos Giertz som hade Bourgognetema och jag provade samtliga bubblande Louis Bouillot samt ett antal riktigt trevliga och måttligt prissatta rödingar i form av Jean-Claude Boisser. Favoriterna blev 75354 Savigny-les-Beaune 1er Cru La Domimode 2009, 249:- och 75592 Cote de beaune Les Pierres blanches 2009, 239:-. Stopp 2 blev hos VinUnic, där vi fick möjlighet att testa även Syrahglaset, som inte var med på provningen. Laetizia tittade förbi och det var väl största höjdpunkten där, annars var det mest mediokra förbrukningsviner som bjöds. Stopp 3 blev hos Thompson som hade italienska representanter på plats. De hade vin av blandad kvalité och sökte svenska importörer. Jag kunde tyvärr inte hjälpa dom med det, men det slutade ändå med att jag fick med mig ett prov av en av favoritvinerna hem. Den trevliga italienska damen önskade mig lycka till när jag skulle passera vakterna, men jag hade en stor Riedelkasse med glaskartong, så pavan gick att dölja väl. Stopp 4 blev slutligen hos sommelierelever på Vinkällan som ivrigt förespråkade även en 50-åring som klasskompis. Vid ett besök på Coopen före helgen ståtade "lyx"Casal di Serran, Vecchie Vigne, i hyllorna. Trevligt att den hittat ut i standardsortimentet och om inte annat gav det mig en påminnelse att jag lagt undan en sån hemma. Ser förresten en klar tendens hos Coopen att Brommapubliken förmodligen är ganska krävande i sina vinönskmål. Omfattningen av "exklusiva" viner har tilltagit rätt rejält på Coopen och denna butik börjar etablera sig som, om inte annat, en kvarts Regeringsgata. Riktigt mycket schyssta viner där nu, så Lasan å jag tackar för att vi slipper trängselskatt. För att återgå till Casal:en så surpla jag i mig min 07:a samma kväll jag såg den på Coopen. Det var nog inte riktigt vad jag förväntat mig. Den dofta parfym med inslag av blommor och lim. Nej, ni läste rätt, inte bin. Generellt var smaken något sluten. Det var oljigt, begränsat fruktigt, angenämt örtigt, något pepprigt och stramt och reserverat. Summerat blev det en konstig kombination av saknad generositet samtidigt som den uppstramade karaktären med den fylligt oljiga känslan i samspel med balanserad syra väcker välbehag. Inte alls lika lättillgängligt öppen och tydlig som lillebror, utan mer märkvärdigt svårbemästrad. Behöver den kanske ytterligare tid? I söndags gicks det löst på Negro Bertu Barbera dÁlba 2009 och Felsina Berardenga Rancia Chianti Classico Riserva 2007. Sällskapet var stort i Gräsåker, så volymen/skalle var begränsad och i situationen var det svårt att bilda sig en tydlig uppfattning om intaget. Det var pratigt och tjoigt och mina möjligheter att ta till mig vinerna blev något diffust. Jag kan i alla fall konstatera att Bertun är en mycket välgjord Barbera. Den är behagligt fruktig, har tydlig ekton, en smickrande generositet som styrs upp av en balanserad strävhet. Det är fylligt och snyggt preparerat. Felsinan upplevs i direkt jämförelse som ung och ofärdig. Mycket stramare, men ändå kaxig som en ung välgjord Cabernet. Potentiellt djup, som inte nu går att dyka i, lockar och lockar, men kommer ingen vart. Smakar bra, men stänger dörren när man inte är beredd. Felsinan är urkorkad för tidigt, men det hade jag ingen pejl på, då det bara varit ett spontaninköp vid något tillfälle. Tror Negron kostar ca 23 Euro och Felsinan ca 250:-. Ja, klockan är mycket och jag kommer inte på så mycket mer att rapportera för stunden. Ha det gött i vildmarken,