En ny liten undersökning...

Jag har testat att beställa från en för mig ny Europeisk leverantör som har registrerat sig för  distanshandel med alkohol till Sverige: superiore.de
Det blev en låda blandat Italienskt med fokus på Toscana. superiore är lite mer avancerade än vår vän i Vejle. Här läggs Svensk alkoholskatt och skillnaden mellan Tysk o Svensk moms på priset vid utcheckning. Men priserna är uthärdliga även efter det. Levererans till dörren med DHL. Och sortimentet är av en helt annan dimension än det lokala bolaget här i Östdanmark. Och som en extra bonus kommer produktbladet för vinerna med som pdf när kvittot skickas.
Bra grejor för en vinnörd :)

Först ut ur lådan är en 2016 Rosso di Montalcino från Il Poggione. 182 SEK efter alla påslag och frakt och med Maggans eländiga kronkurs. Men som smålänning noterar jag med ett leende att den även finns på bolaget (beställningssort) för 249 SEK.

Men strunt i det. Det är riktigt bra grejor!!! God direkt, även om den kändes sluten. Efter två timmar i karaff var den dock som sagt riktigt bra grejor. Perfekt till Söndagens ragu. Rekommenderas! Vilket förövrigt även gäller superiore.de

Langhe Nebbiolo - Ett försök till intern konsumentupplysning

Det var ju ett tag sedan jag skrev något här. På vinfronten har det varit fokus på Tysk riesling, Spätburgunder och en och annan skumpa. Och något annat också tror jag

I början av året i samband med lite vinomflyttning noterade jag att det var ont om en annan favorit i kylen: Nebbiolo.

Beställningssortimentet på Bolaget skannades av på Langhe Nebbiolo och sex buteljer beställdes. För  något sådant som Nebbiolo på flaska finns inte på det lilla Blekingska bolaget jag har tillgång till… Där bor det mest roseboxar å sånt. Och en flaska köptes i vårt södra grannland.
Att korka ur alla på en gång kändes som det kunde bli lite tungt i huvudet så planen blev att öppna dem nästan en i taget Typ en var tredje-fjärde dag. När det var ungefär en tredjedel kvar i första buteljen öppnades nästa för att kunna jämföra i alla fall två åt gången. Och så vidare. Som en stafett på något sätt. Och jag har haft lite hjälp med några av dem.
Jag kan också konstatera att bra Lange Nebbiolo både närmat sig och passerat 200 SEK. Minns i ett rosenskimmer när en riktigt bra fredagsvinare kostade under 100 SEK.

I detta test kostar den billigaste 119 SEK och den dyraste 269 SEK

Så här kommer resultatet från den Blekingska juryn. Vi börjar från slutet och förkortar Lange Nebbiolo till LN

Sämst, för jag väljer att använda det begreppet är testets billigare men även en av de dyrare. vinerna

Frattellis 2016 LN Leunin kostar 119 SEK och är bolagets standardardnebbe tydligen. Hittade inte någon typisk Nebbiolo i varken doft eller smak. Nä domen blir flasktappat boxvin. 

Sen kom en tråkig överraskning. Rivettos 2016 LN för 235 SEK gav ett slätstruket och tillrättalagt intryck. Lätt drag av etylacetat i doft, och en ganska söt tanninfattig smak utan syra och ryggrad. Men helt OK dag ett. Samtliga andra flaskor klarade utan problem minst tre dygn öppnade och igenkorkade i kylen. Rivetto var döende dag två. Och död nog att hamna i vasken dag tre. En riktig besvikelse eller som jag brukar säga: Riktigt dåliga grejor!

Nu hoppar vi upp ett par steg på kvalitetsstegen!

Renato Rattis 2016 Occhetti LN är den tydligast ekade LN i testet. Kraftig, bra frukt, och som sagt ekad, fast inte oangenäm på något sätt. Ett bra vin. Kan kanske bli lite mer typisk med några år på rygg 199 SEK

Produttori del Barbarescos 2017 LN för 179 SEK är typisk på många sätt. Här finns både lite rosor, nypon, tobak  och tjära i doften, härligt sträva tanniner som lägger sig som en hinna i munnen. Och en bra syra i ryggraden. Perfekt till en ragu!
Bägge de här två vinarna är bra grejor!

Tre viner hamnar på pallplats, och det här är riktigt bra grejor alla tre

Pio Cesare 2015 LN är en gammal klassiker som håller hög kvalitet, och med sina 165 SEK det näst billigaste vinet i testet. En klassisk Nebbe med alla komponenter på plats! Färg, doft, frukt, syra, tanniner...

Comm. G B Burlotti är en gammal favorit som det är enklast att hitta i Danmark. Burlotti 2017 LN är riktigt läcker! Även i denna finns allt på plats! Och om man gömmer nån flaska åldras den stort men de brukar vara svårsparade. Denna flaska köpt på Supermarco i Köpenhamn i helgen när SydBraxarna var över sundet. 245 kostar den där, men går även att beställa från Atomwine.dk för 215 SEK inkl frakt. Köp rekommenderas! Om denna eller nästa är bäst i test låter jag vara osagt. För båda är riktigt bra grejor!

2017 Elio Grasso Gavarini LN är riktigt bra, det är det inga tvivel om. Lite googling ger att Grasso klassade ner en hel del Barolo som hamnade i just 2017 Gavarini LN. Det är också det dyraste vinet i samlingen med sina 269 SEK. Men om jag ur minnet jämför den med en La Spinnetta för nån tia till så är detta bättre grejor. Allt finns på plats och den behövde en rejäl luftning för att komma helt till sin rätt. Och det brukar ju båda gott för att lagra ett par år.

Så hur sammanfatta? Fratelli och Rivetto kommer jag att undvika. Burlotto har jag redan beställt ett knippe från Atomwine. Pio Cesare är mindre komplext in än Grasso, men kostar å andra sidan en hundring mindre och lagerförs väl på många bolag. Om man som vissa Braxar gillar (över)lagrat vin är nog Grasson ett säkert kort som säkert har bra lagringspotential. Så det beror väl på plånbok, sammanhang och smak

Men att fem av sju Lange Nebbiolo är bra vin är kul.

Dagens druva: Perricone.

Följer BK Wines nyhetsbrev, och där finns en del matnyttigt, samtidigt som man kan uppröras (kanske) lite över vurmen av biodynamiska viner (jo, jag tycker det är mycket hokus pokus, även om det råkar funka ibland).

 Ett pålitligt inslag är dock genomgången av nya viner och nya årgångar i Systembolagets sortiment. Speciellt kul är recensionen av Små Partier-hyllan där man kan hitta lite udda prylar, ibland är det gott, ibland är det intressant.

Släppet i januari innehöll ett sicilianskt vin från Tenuta Regaleale, Perricone (eller Guarnaccio som är vinarbetarnas smeknamn på vinet, om du googlar så får du mest träffar på en tvålfager yngling, så det är nog ganska lokalt). Perricone är en druva som gärna blandas med Nero d'Avola för att få lite stuns i de annars sammetslena vinet. 2016 års årgång är prisat strax under 150 SEK och är fortfarande blårött i färgen och syrarikt med en del strävhet, om än av det snälla slaget. Vinprovar-Jack påstår sig finna fikon och röda bär, jag vet inte, men jag tror nog att det kan utvecklas under ett par års tid.

En annan udda fakta är att Perricone-druvan är synnerligen känslig för vinlus, så den fick ordentligt med bäng när detta kryp av misstag importerades från Amerika.

Tasca d'Almerita är en av storspelarna på Sicilien när det gäller vin, och de har på senare tid köpt vingårdar lite varstans på Ön, där en mängd olika druvsorter odlas, såväl extremt lokala som världsnamn som t.ex. Syrah.

Vinklappar

Några viner har avnjutits under julen, där jag tänkte att åtminstone 2 kan vara föremål för några ord. Har under året smakat några stycken av mina champis-02:or, med väldigt varierande intryck av alltifrån rätt "trötta" till oförskämt spänstiga. Pierre Gimonnet SC kan sägas ligga nånstans mittemellan i det spannet. Fruktmässigt har utvecklingen kommit ett bra stycke på väg, det är riktigt moget och mustigt. Men de dovare tonerna matchas livligt av fortfarande aktiv syrafräschör, vilket resulterade i stor uppskattning hos gästerna. Och visst blir det gott när den generösa mognadstonen på detta sätt piggas upp, men jag tror inte det är mycket tid kvar innan denna Gimonnet trillar ner i dunkel.

Efter några provningar av Sardiska viner har jag insett att jag verkligen uppskattar druvan Vermentino i sardisk tappning. På norra delen av ön är Vermentino di Gallura en appellation och har sedan 1996 även öns enda D.O.C.G. Vinerna måste innehålla minst 95 % Vermentino. Jag tror min uppskattning grundar sig på att druvan här ger en mycket generöst fruktig botten med en hel del tropiska inslag, men hålls generellt i Gallura fint i schack av spänstig syra och lindas in i mycket minerala inslag. Man kan associera till Riesling med sin intensitet i frukten, där mina personliga favoriter är i dammtorr tappning. Inte för att Riesling och Vermentino smakar på samma sätt, men det finns ett kännetecken i stajlen mot torr Riesling. Biancosassu 2016 är privatimporterad för 192:- och en nyhet på senaste provningen. Bouqueten är stenigt syrlig med en bakomliggande fjäderlätt tropisk ton och trycker man ner nosen växer söta desertpäron. Om frukten är något diskret i doften i detta unga vin är den desto mer framträdande i smak. Men som beskrivet ovan agerar den bottenstöd med ett fint djup, medan pigg syra och tydlig mineralitet ligger i frontlinjen. Ett lekande samarbete med rik frukt innehållande ananas, mango, päron, krusbär och syrliga vinbär blir riktigt läckert och trevligt. Vinet måste dock absolut hållas svalt, annars kommer en fasthäftad saftighet i eftersmaken som inte är lika imponerande. En än mer nyanserad Vermentino di Gallura är Tenuta di Muscazegas Nughes som kan importeras för 215:-, men den har jag mer bjudit på än druckit själv så den kan jag återkomma till.

Enda nyheten svek

Som var en Philippe Deval Vouvray för 115 spänn. Loire har ju förmågan att kunna bidra med en och annan schysst cremant med fina Chenin blanc, men i denna Vouvray hade en hög syranivå alldeles för lite understöd. Det blev rätt surt helt enkelt, för frukt och mineral hade en alldeles för blek hållning. Det är ungt (2016), så en bättre framtid med viss mognad ska inte uteslutas.
Så till några källarvin:

Josetta Saffirio Persiera 2006 har en mycket fin och lovande bouquet där frukten lockande blandas med klassiskt mogna nypon och rosenparfym. Pigga tanniner i klassisk Baroloanda och överlag har vinet en smått ungdomlig fräschhet. Dock blir jag lite besviken i smaken av fruktbilden. Det har en skön renhet, men samtidigt något transparent och lite enkelspårigt. Saknar lite mörka höstiga undertoner som så fint kunde matchat tanninerna. Positiva tendenser, men kanske var jag lite snabb med tomten här. Är ju trots allt inte jul än.

En tätare och djupare historia är finfina Guidalberto 2012. Strålande gott och härligt tillgängligt trots ung ålder. Mörka bär och lättsam ek med fin parfym i ståtligt lyftande bouquet. Blåa och svarta bär får elegant uppbackning av polerade tanniner, pigg fruktsyra och viss krydda. Frukten får spela tämligen generöst, men får ett balanserat motstånd. Sitter bra.

Uppsamlingsheat...

Efter en dag i skogen då jag deltagit i en övning för att tillfredsställa skogsbolagens oerhörda längtan att decimera landets klövviltsbestånd känner jag mig lite som en rebell. Lyssnar på the Baboon Show och konstaterar att det finns lika många älgar på aktuellt område i skymningen som i gryningen... Alla älgar som hittades sköts, dvs inte en enda.
Nu har jag retats tillräckligt så nu över till dagens första och kortfattade blogpost. Uppsamlingsheatet som omfattar valda delar av de senaste två månadernas vin. Det som bloggas är antingen bra eller inte. Medelmåttorna har jag både glömt bort, och underlåtit att digitalisera

Gajas billigaste(?) brukar vara bra efter ett par år, så även 2010! Mycket bra grejor vari den ungdomliga kantigheten är tillslipad!

En klassiker som såldes i sexpack trälåda på Bolis när årgång 2016 kom. Idag i en-pack i beställningssortimentet. Bra grejor. En mjuk CdR som är bäst efter ett par dagar öppnad i kylen i dagsläget.
Om jag ska fortsätta på detta distrikt vill jag absolut avråda från "Hälge" CdR 2012 som jag fick som pris i en tävling. En smaksipp, spott, vask. Sannolikt årets sämsta så här långt!

Denna Burlotto skulle man nog egentligen långlagra. Men den är för god redan nu! Mycket bra grejor

En överraskning från besök hos släkten i Huvudstaden. Köpt på flygplats i gammalt Schwartzeneggereggerland. En lika glad överraskning som Danskens Wilamette Walley-viner en gång i tiden. Mulligt men mycket bra grejor efter luftning!

Ett bra val av kund som bjöd på kvällsvard! Ny bekantskap som föll väl ut en onsdag till fiskmeny vid Vänern. Bra grejor!

Ett mästerverk från vår vän Jean-Paul uppkorkad av en yster Dansk strax före nästa bild. Trots att den var lite för ljummen visade den var skåpet ska stå! Tack Anders!

 

Riktigt bra grejor även detta :)

Sen avslutas detta långa inlägg med ett annat mästerverk som nu tömts efter att ha öppnats i går på "The International Champagne Day". Kanske njöt inte SnickarMartin och Lotus kompis Lasse av gårdagen men det verkar ju vara självförvållat.
Margaines Rosé Saigné är Riktigt bra grejor, och är sannolikt ännu bättre om ett par tre år!

 

Mycket av det goda

Dags för nästa årgångssteg i min lilla Gajasamling och denna gång blev det Dagromis Barolo. Nu gick 2008 ner i strupen och det var en trevlig pjäs.
Bouqueten bjuder mörka plommon och mogna körsbär, torkade frukttoner, "koncentrerad" nypon (har sällan upplevt det så tydligt i fronten), varm lite ettrig parfym, rosor och lite sötlakrits. En rejäl och generös bouquet.
Smaken bjuder mörkt, svart körsbär, torkad frukt med tobakshintar, mörka och röda bär i allians med parfymerad touch och en bakgrundskänsla av fuktiga löv i höstens skog. I detta skjuter in en läcker välanpassad strävhet och en trevligt livlig syra. Fat sätter säkert sin prägel på smakuppfattningen överlag, men i jämförelse med ren yngre nytappad form, känns det mer diskret.
Det här bedömer jag som ett vin i så gott som optimalt dryckesläge. Komplexitet i bouquet och smak. Djup samspelar med pigg elegans. Näsan får en härlig bouquetdos vid varje sipp, som förhöjer totalupplevelsen. Ett vin i både generöst och balanserat läge.
Dyrare Gajor kan vara besvärligare att ta sig an, tjurigare och längre väntan för rätt lagringstid. För en Dagromispeng får man en säker leverans.
Och på bilden ses även en rosé från Bolgheri, bara en sån sak. Kostar 119:-. Den var frisk och syrlig men i sällskap av småsöta mogna jordgubbar i smakbilden. Den var väl ok, eller vad man säger om en rosé?

Greco di Tufo, en tuff Greco

Iovine, Greco di Tufo, 2016, 119:-. Känner mig inte helt övertygad om den kampanska genuiniteten, nån 2nd tappning inblandad, men hursomhelst, det är 100% Greco. En mycket ung pigg spritsig syra som kanske döljer lite för mycket annat, men bakom den ungdomliga fasaden lurar en solvarm fruktighet med inslag av päron, citrus, persika och en något stenig tropikkänsla. Syrligheten är lite tuff och det är väl inte uteslutet att något års avvaktan kan ge en bekvämare balans mtp den pockande bakgrunden. (Fruns kommentar som har rätt pålitliga smaklökar: det här smakar riktigt bra efteråt, supergott vin, och påminner lite om chablis), ok, vi får väl säga godkänt och prisvärt.

Prisvärt vitt, samma druva, 2 stilar

ett riktigt billigt vin, men ändå alltid mycket för pengarna. 89:- för nya årgången av Simonsigs Chardonnay. I jämförelse med 2015 som hade nästintill burgundisk finess och elegans i fin stil, blev 2016 något helt annat. Nu är det ruffigare med en hel del ek, solvarm frukt, pepprigt och kryddigt. Inget pratvin denna årgång, men som måltidssällskap med ugnsplåt och stekt firre funkar det riktigt bra. Används med fördel till lite kraftfullare rätter. Jag föredrar 2015 och jag vet inte vad den här stora årgångsskillnaden beror på. Kanske beror det på vad kunderna efterfrågar eller så är det helt enkelt årens klimat?

Så för att få lite balans i kvällen var jag även nyfiken på Fevres Petit Chablis. 129:- för 2015. Jodå, här skärper det till med mineralitet och sten. En annan balans med stilfull frukt och pigg syra i kombination med en len liten smörighet. Också ett billigt vin, men jag tycker det är gott och fräscht. William Fevre bjuder på bra nivå i sin lille petit. Just nu verkar den inte finnas på bolaget, men 2014 går att beställa.
Trevliga vardagsviner båda 2.