Nyårsviner på Grassacker

Jag är ingen hejare med utgångspunkt från mindre volym att snabbt koppla varaktiga smakassociationer i stimmigare, festliga och sociala sammanhang. Till det behöver jag en lugn stund, sniffa, smaka, vänta, sniffa, smaka igen eller alternativt i sällskap där mer fokus ligger på själva vinet. Ett litet handikapp egentligen, då kanske oftast lite bättre viner plockas fram vid sådana tillfällen. Men vem vet, den förmågan kanske kommer någon gång. Övning ger färdighet. Hursomhelst bloggar jag en kort, enkel uppfattning utan betyg om de genomgående goda viner aftonen erbjöd.
Kvällens absolut bästa vin var Pol Roger Blanc de Blancs 2002 (Las). Generöst, elegant och friskt. Smått begynnande mognadstoner, men ingen åldringstendens. Vinet är skärpt, vitalt och spänstigt. Jag tar inte för otroligt att vinet kan drickas med stor behållning t.o.m. när braxengubbarna blivit riktigt gamla. Fördelen med vinet är att det kan drickas redan nu, då det vinner så mycket uppskattning i den förnäma strukturen, men oj vad intressant det kan vara att följa dess utveckling.
Kvällens lågprisbomb var Rotari 1996 (Ganges). Herrejäklar va lyckat. Vinet är redan bloggat och jag instämmer till fullo i uppfattningen. Ordvalet för Pol Roger kan upprepas, men tydligare beskrivning av karaktären kan vara att byta ut elegans mot balans. Fantastiskt kul att vinet kom ut här i Sverige och jag kan inte påminna mig att jag druckit ett mer prisvärt vin under 2013.
Kvällens snälla vin var Poliziano 2008 (Las). I linje med den feta trygga buteljen bjuder vinet värme, tillgänglighet och stor förmåga i matmatchning. Ett riktigt allroundvin, där det går att hitta flertalet användningsområden (pasta eller mörkt kött). Undrar om inte den större buteljen gynnat vinet några ytterligare snäpp upp på kvalitetsstegen?
Kvällens kraft och pondus bjöd Siepi Fonterutoli 2005 (Ganges). Har haft vinet ett tag och hade nog hoppats på viss mognadsutveckling, men jag får i munnen en tät mörkfruktighet av primär karaktär. Ljuvligt uppfyllande tufft och gott med ettrigt mörka körsbär och något besk mörk choklad, men ändå proper tanninintegrering. Det här vinet är fantastiskt barnsligt (ungt) och visst går det njuta nu, men om årgången finns i stugorna kan det vara klokt att avvakta ett bra tag till, för med lite mer mogna lugnare toner kan det säkert bli fantastiskt gott.
Allting är relativt som han sa och Bruno Paillard Premiere Cuvee (Ganges) och Tsarine (siggemary) tädde si nog i konkurrensen som lite bleka och glesa, men samtidigt vet jag och kan garantera att dessa kan smaka riktigt gott stand alone.
Efter det sprakande fyrverkeriet och till nattvickning tog Las å ja en Le Tense 2009. Den var i det läget allt annat än blek och gles, den smakade precis som vanligt, Lovely shit, en stabil trotjänare och ska man vara ärlig är den snudd på lika prisvärd som Rotari 1996.

Tripp trapp trull i Earth hour kvällen

Pol Roger, kan det va nåt? Efter en veckas elakt virus är det mycket som är nåt. Innan dagen blev till mörker kändes det frestande att i sällskap med solen smutta en liten skumpa. Pol Roger Extra Cuvee de Reserve för 198:- halvbuteljen doftar gröna äpplen i fruktig omgivning. Ovanligt klumpiga och ojämna bubblor för att vara champis, men smaken bjuder desto mer med frisk syra, citrusspänst, druvfrukt, grönt äpple förpackat i harmonisk avrundning. Smaken känns riklig och kommer på bred front liksom eftersmaken som har vänligheten att stanna kvar en stund med syrlig bas. I nån sorts jämförelse har smaken lika bred rondör som bubblorna är feta och fula. Det var gött i alla fall, äntligen! Igår hade mycket varit gott, men nog märker man att det är champagne alltid.
Blason Crémant de Bourgogne Rosé Brut 2008, 89:-, är en lättsam, lättdrucken bärsöt mouss med Cremant Bourgogne-typiska bittra toner. Så länge den är kall är den fräsch, men med stigande temp avtar friskheten och övergår mot saftig sliskighet.
Vila Santa Reserva Magnum 2008, 229:-, oj vad stor den är som flickan sa. Innehållet är dock inte så stort i upplevelse, därtill är den för smal, men väl stor i jävlaranamma och köttig fruktkraft. Lite för bufflig för min smak och inte helt optimal till kvällens franska rostbiff. Mer passande hade säkert kvällens eftersmuttarvin varit, Simonsig Tiara 2006, 149:- (på den tiden). Vid min senaste provsmakning för 1 ½-2 år sen lovordade jag vinet som väldigt prisvärt. Var ståtligt elegant, sträv Cabernet Sauvignon med stöd av Merlots fruktiga undertoner, en snygg Bourdeaux blend. Nu hade den blivit dominerande ekig, fruktig spänst och strävhet avtagit. Det smakade fortfarande bra, mest Cabernet, det finns prestanda, men den charmiga stilfullheten fanns inte riktigt kvar. Detta var tydligen inget vin som tjänade något på ytterligare lagring.
Ska kanske påpeka att vi hade gäster igår, så ni inte tror jag blivit helt desperat efter virusattacken.
Välkomna tillbaks förresten! Champagneimportörer!