End of Silence

Krånglande modem har hållit mig borta från etern ett tag och jag känner att cybern saknat mitt kosmiska inslag. Alltmedan tekniken tvingat mig till internetisk tystnad har väl en och annan schysst vinare sett sin tacksamme mottagare. Spontant dyker en Cremant de Bourgogne i form av Patriarche upp i tankarna. En lite tuffare cremis, offensivare presentation än vad som normalt är att förvänta från de namne konkurrenterna. Med sitt blygsamma pris av 85:-, får man se det som ett väl prisvärt alternativ. Jag tror den kvalat in från beställningssortimentet, fanns en dag på Ekerö, men försvann lika fort. I vart fall ett bubbel med lite mer tyngd, tydligt fruktig, ett drag av vingummi, uppkäftig i sin enkelhet och riktigt trevlig i svalt tillstånd.
Oj, för lång tid utan blogg, men kort bakåt i form av förra helgen som blev ganska vinintensiv. Det började med Las och min klassiska alternativmiddag till tjejmiddan på freddan. I kökssamspråket bjöd Las på en Ferrari. Så där direkt inkommen från kylan, efter att dragit av sig vinterförklädnaden, sittandes beskådande Las spisteknik, och lika vackert Ferrariröda som plattorna lyser sitter en frisk, spänstig, kylskåpssval bubbel rätt fint och läskande efter en sketen jobbarvecka.
Till maten hala Las fram en av de få vininvesteringarna under sommarens Thailandsresa. Från South Australia bjöds en rätt högt prissatt Cabernet Sauvignon. Nu kommer jag ju inte i denna freddafröjd ihåg namnet på denna ljuva skapelse, men det var en riktigt mäktig, varmfruktig, tungfläskig kompakt Cabbe, som smakade helt underbart och satt som en smäck till entrecoten och Las får väl sedermera förkunna det korrekta namnet. Själv tog jag med mig ett ex av den mycket måttligt prissatta Brunellon Val di Suga, med (och det är inte helt oviktigt) svart etikett. Mycket fröjd och karaktär i denna favorit från gångna Gambero Rossoprovningen. Snygga välintegrerade kryddor i en generös Sangioveseförpackning, med riktig pondus i Brunellomått mätt. Ja, pöjkar, den kostar 249 och hittar ni en Brunello som är mer prisvärd än denna så betalar jag mellanskillnaden.
Till lördag var det middag hos dottern tillsammans med pojkvän och dennes föräldrar. Jag hade vinansvar och bjöd på Le Volte (merlot gör underverk här, eller hur Boren?) och Meerlust Rubicon. Det gnälls en del på systemets standardsortiment (och jag är en av dom), men det här måste var en av de fetaste ljuspunkter som finns. Riktigt bra vin i sin respektive prisklass (159/229).
I nutid denna freddakväll lät jag gå i nostalgins tecken. När drack jag en Zenato Ripassa Valpolicella senast? Nu säljs 2008 för 179 och jag upplever ett distinkt rakt levererande vin. Okomplicerat, men insmickrande. Kraftfullt, men inte ohövligt. Det är ett schysst vin, inget snack, men jämför man med ovan nämnda Toscanare (Le Volte), som är bra mycket mer elegant och flexiblare och anpassningsbart i alla lägen, så råder det ju ingen tvekan om var jag rekommenderar att man bör lägga sina pengar om man sonderar ett vin från Italien i denna prisklass ur standardsortimentet.

Zenato Ripasso Valpolicella Superiore 2006

En vinare som legat ett tag i jordkällarmörkret har varit denna ripassoflaska som jag inte journalfört när den köptes in, vad den kostade eller när den skall drickas......
Varför vänta med att ta reda på när rätt tillfälle är ? Till diverse olika dessertostar brukar ju ett lite mustigare rödvin funka väl, så även i detta fall. Efter att pluggen dratts, så kom det ut en mycket mörkröd historia ner i IKEA-glaset. Tungan var knappt urskiljningsbar men det fanns inga violetta toner överhuvudtaget. Boqueten var mycket bärig med vissa fattoner. Mörka körsbär (moreller) är dominerande, tunga blommor kan förnimmas (sötaktigheten). Smaken är som förväntat stor och rik, en viss restsötma finns därstädes men bären är överväldigande med goda mognadstoner. Vinet är spänstigt och vitalt och har nog egentligen ett antal goda år framför sig såsom dessa italienska viner många gånger har, men de är synnerligt trevliga att avnjuta i ganska tidigt skede också. Vinet håller 13,5% så att det är inte jävelstarkt utan funkar utan att stuka smakorganen. Jag kan mycket väl tänka mig att dricka detta vin till små trevliga dessertostar fler gånger.

Merlot på Italienska

Paus i bedrövliga hockeyn, så tid för några vinord. En och annan Zenato har väl slunkit ner genom åren, men nytt för mig är med Merlot. Smakade förra helgen och så dags igen, vilket lär betyda att jag tycker inte illa om vinet. Påtagligt fruktig i såväl doft som smak, men annars är inte doften så imponerande, initialt gammalt surt läder, typ. Smaken desto intressantare, Merlotisk, men med Italiensk snygg prägel och kompletterar med krydda och färska örter. Färgen är riktigt mork mork. Musella och Allegrini Valpolicella Superiore har väl varit familjens förbrukningsfavoriter, men är det månne dags för tronskifte? Varför inte ha några flaskor även för grillen, skulle funka helt OK för mig. Nu blev det visst 1-1, så dags att återgå.