Slaktaren som blev vegan

Gruner Veltliner har aldrig varit min favoritdruva, även om nästan varje vinskribent höjer denna österrikiska specialare till skyarna. Men allt går att sälja med mördande reklam, så jag kunde inte gå förbi The Butcher White Cuvée 2018 som finns på specialsortimentet för 119:- Broder M har ju uppmärksammat the Butcher pinot noir tidigare, och den är ju lysande till priset 159:- Det dessa två viner har gemensamt, förutom vinmakaren är etiketten. Och vilken etikett sedan! Hans Schwarz, som han heter har varit Livets Godas gullegris ett tag nu, började sin bana som slaktare och sadlade sedan om till vinmakare. Med lite hjälp från "Mr K" som ligger bakom vinet med det mest obegripliga namnet, Sine Qua Non, har han skapat sig ett namn i vinvärlden. Det roliga är att etiketten har blivit (själv?-) censurerad. Så här såg den ut från början. Notera slaktkniven! 

     

Någon tyckte uppenbarligen att det var lite för mycket med en slaktare med grishuvud och allt, och klagade (förmodligen?). Så, vad göra? Tja, grishuvudet kan man ju inte plocka bort, inte vinaren heller. Får bli kniven då. Men vad ska man byta ut den mot? Ja, så här ser etiketten ut idag:

Lite humor är det allt. Nog humor för att köpa vinet? Det är upp till dig, men jag tycker det!

Fra Mikkeller Til Ponzi

hoo hoo, nästan halvvägs in i julledigheten, det var ruggigt va det går, har en del god mat och goda drycker satt färg på tillvaron. Diverse olika julöl och tacksamma "bruksviner" har slunkit ner och förutom det kan följande vara värda några rader.

Hade sparat en Mikkeler Fra Til i 2 år, för att se om det kan hända nåt med tiden. Här sprudlar svarta toner med påtagligt rökt chark, mörk choklad, kaffe i försiktigt julsöt mörk fruktton, men matchar och avrundar elegant mot en svag pomeranston och välgörande humlebeska. Ett mycket gott kraftpaket. Jag finner ingen större skillnad i hur jag upplevt den tidigare. Den täta portern är till synes oberörd av tidens gång och någon utveckling förutom den ursprungliga komplexiteten är svår att finna. En robust bira.

Chateau Monbrison 2008, 350:-(SB uppgift nu), det var väl hasse som introducerade den i form av 2007 och jag köpte denna dagen efter på vår stadsutflykt vid Lasans vinprovning för jag tyckte den var riktigt trevlig. Dock är jag lite tveksam till prisnivån, för jag har för mig den var något billigare då?.  På Bourdeauxmanér är den först riktigt stram i glaset och det är svårt att bryta igenom den barriären för att tillgodogöra sig smakerna. Middagsgästerna ser lite skeptiska ut, men dessbättre mjuknar den upp rätt kvickt i glaset och släpper fram en härligt sotig svartvinbärsfrukt. Det blir mer elegant med en medelfyllig lätt mörk fruktton och när den tydliga, men väl avvägda kryddigheten kommer på plats börjar det bli riktigt bra och smakfullt balanserat.

Umathum 2009, 199:-, ser man på, en röd österrikare till Las på besök. Spännande att vidga vyerna med för mig helt obekanta druvan Sankt Laurent. Tydligen någon lokal variant av Pinot Noir, vilket går att känna igen i bakgrunden med röda sommarbär. I fronten ligger dock en tyngre matta av blåbärsfrukt, vilket också i doften ger en härlig generös fruktighet med fin krydda. Väldigt mycket fruktnyanser i smaken av både mörk ton och lättare rödbärighet, som också stöttas av en något försiktig rostad ton. Ett intressant vin som helt klart smakar gott och rikligt, men i en för min smak något för framträdande initial saftighet. Tror att vinet både skulle klara och tjäna på något års ytterligare flasklagring.

Ponzi 2011, 279:-, en Willamette Pinot Noir med skruvkork. Klassiskt bredare Willamettedjup ur Pinot Noir:en, men utan österrikarens blåa saftighet. Här är det tydlig kryddig rödbärighet, men också de mörkare kompletterande tonerna, som ger en stabil smakfull kombination. I detta fall har det dock varit generöst med faten, vilket något störande integrerar i bären med en onödigt söt ton.

God fortsättning!

Lite spretigt från Blekinge

Öhh, var börja? Vi börjar teoretiskt...

2014 års utgåva av Hugh Johnson´s Pocket Wine Book har iochförsig varit i Vinkel Brax ägo sedan strax innan våra Germanska äventyr. 8,90£ kostade den då på Amazon.co.uk och är nu sänkt till 6£. Vad säga? Ett säkert kort, och som för vinkel Brax del betyder mest med kapitlet Bordeaux. En billig försäkring mot de värsta bottennappen och en god sammanställning av drick-tids-rekommendationer . Saknar dock info om Caspar Killer och Liszkay under Ungerns viner. Vad det betyder är upp till läsaren...


En doft av Champagne är en ny 2,5kilos historia av vår Svenska champagneguru Richard Juhlin. Här är VinkelBrax mer kluven. 369 SEK från Adlibris. 8000 provade champagner utlovas. Har hunnit läsa ett par kapitel och läst mycket om Richards näsa, att hans nya dam heter Ragni och luktar gott , att han klantade bort ett guld i Karlskrona och lite annat kuriöst. Egoboost kallas det visst i blog-världen. Vad det kallas i konsultvärlden passar jag på.

Som vardande ägare till Champagneguiden och Tretusen Champagner upptäcker jag dock att, i mina ögon, jag läst allt för många texter om champagneodlare förut. Kom igen nu Juhlin, koka soppa på en spik anstår inte en världsauktoritet, i alla fall om Du vill var kvar på toppen! Trevlig läsning? Ja. Nyskapande? Nej. Men som en uppdatering av tidigare alster? Ja, kanske men jag ber att få återkomma efter mer ingående studier. Och förresten är Gonet-Sulcovas hus i Epernay renoverat sedan snart 10 år... Så vad är resten av texten värd?

Praktikaliteter
Öppnade ett svindyrt vin i går. 2006 Produttori di Barbaresco. Ett säkert kort som dock igår doftade som det allra bästa salubrin. Tjoho ner i vasken.
Följde upp med ett inköp från Österikevistelsen. Gott sist både i Österrike & Ungern. Lite väl mycket ek tyckte undertecknad igår och öppnade en fulöl istället innan jag somnade gott.
Idag dricks varuprov efter ett besök hos massamannen på Senoren. massamannens gamle chef vinlangaren bosso-Rosso hade langat över lite fin-barbera.

 

2007 Villa Giada Barbera d´Asti Nizza Dedicato... är gott. Det är finversionen av Suri, ett tidigare bloggat Barberavin från bosso-Rosso. Ett mörkrött sötfruktsdoftande vin. Svalt syrligt och fräscht men med stigande temperatur kommer fathanteringen smygande. Med lite mindre fat-toner hade detta fått full pott då det är friskt, fruktigt och fräscht. Och matchningen med en stensoppsrik köttfärssås var mycket bra. Så sammanfattningsvis bra grejor.

Glädjande aktivitet på bloggen förresten! Behövs så här i ålamörkret som ligger tungt över nejden, men som inte bör få fäste i själen!

Glasets betydelse

Vi har tidigare kunnat läsa om glasens betydelse i inlägg från Ekerö. Själv var jag på kurs om glas i Hög-Småland och fick lära mig av Sabreringsmästare hasse hur man öppnar champagne lite manligt. Och eftersom vi var furrier och inte fänrikar använde vi inte sabel. Det gick bra och det var kul så det blev nog ett par snabba hugg. Fast bara ett per butelj...
En annan reflektion runt glas drog jag ett par dagar innan midsommar när jag skulle öppna en ny bekantskap, en Heinrich Blaufränkisch från västra sidan av Neusiedeler See. Den sida där förresten vår broder Kell en gång samlade fästingar i sin shorts...

Med tanke på att vinet skall vara ett av de bättre Blaufänkisch-vinerna från Österrike och betingar ett pris av 169 SEK på Systembolaget tror jag att jag och Heinrich Bläufrankisch blir en engångsföretelse. Kul att prova men köper hellre Bougogne för samma pengar.

Men det var ju inte vinet i sig som var det intressanta. Jag tillhör ju dem som av stilistiska skäl brukar skära av folien innan jag driver i korkskruven. Den här gången lönade det sig...

Herr Heinrich har stoppat en glaspropp i sin butelj. Tänk den frammåt natten en logesammankomst. Eller i en väggmonterad öppnare. Har aldrig tidigare hittat en dylik i någon butelj så det verkar bli ett livslångt lärande.
Men å andra sidan, efter att ha lärt mig hantera hasses sabreringsverktyg Infanteriets fältyxa Modell YxaVed räds jag inte ens glasproppar.

 



Glaset spelar roll....

ja, t.o.m. så det gör mig lite bekymrad. Jag bävar lite inför tanken vad jag kan ha gått miste om under alla vinstunder. Var nog inte riktigt medveten om att själva glaset kan ha sån påtaglig inverkan att lyfta t.o.m. ett kvalitetsvin. Att samspelet mellan glas och vin är så viktigt!! Var som sagt på en workshop med charmtrollen Gaia Gaja och Laetizia Riedel och provsmakade de ömsom mycket stilfulla och ömsom mycket pampiga Gajavinerna, Alteni di brassica 2009, Gaia & Rey 2008, Magari 2009 och sist men inte minst Barbaresco 2008 i Riedelglas ur Vitisserien. Måhända blev jag charmad av presentationen och marknadsföringen, men jag tar åtminstone med mig lärdomen att noga tänka mig för i vad jag häller upp vinet, framförallt när det gäller viner som legat te sig ett tag i källaren. Vi utgick ifrån att ha Alteni i Rieslingglaset, Gaia & Rey i Montrachetglaset, Magari i Cabernetglaset och Barbaresco i Pinot Noirglaset. Sen blaska vi runt i glasen inkluderat ett enkelt skitglas som ofta förekommer vid vinprovningar. Man kan konstatera att ha vin i skitglaset är extremt dålig marknadsföring, om våra importörer vill öppna en marknad för viner de vill få oss att köpa. I jämförelse med befintliga Riedelglas dör vinet fullständigt i de enkla glasen. Jag instämmer i stort med Laetizias placering av Gajavinerna, förutom i ett fall och det gäller den intensivt kryddiga och tungt ekade och kraftfulla Gaia & Rey. Jag tycker faktiskt att det blev lite vulgärt i Montrachetglaset och fann det mycket mer nyanserat och exklusivt i Rieslingglaset. Vinet är så maffigt att det faktiskt tjänade på att dämpa sig lite och vackrare toner blev tydligare i Rieslingglaset. Har även jämfört lite med mina svenska glas och jag måste säga att Riedel har en unik förmåga att lyfta fram en fascinerande mångsidighet hos vinet. M.t.p. mina dryckesvanor känner jag prioritet att anskaffa Pinot noirglaset ur denna serie, som också är alldeles utmärkt till Nebbiolo. Glaset är fantastiskt framlyftande och Barbarescon blev helt sagolik, både gällande intensitet och elegans. Bredvid mig på provningen satt en snubbe som spottade och jag måste säga att det är äckligt snobbigt att spotta dessa goa Gajaviner. Tjejerna spottade inte, Gaia var lite måttlig (inga stora nyheter för henne), men Laetizia drog i sig alltihop, precis som jag och alla andra förnuftiga och vinälskande människor. Trevlig brud!! Lite smått behaglig lullade jag sen runt en stund på övriga mässan. Stopp 1 blev hos Giertz som hade Bourgognetema och jag provade samtliga bubblande Louis Bouillot samt ett antal riktigt trevliga och måttligt prissatta rödingar i form av Jean-Claude Boisser. Favoriterna blev 75354 Savigny-les-Beaune 1er Cru La Domimode 2009, 249:- och 75592 Cote de beaune Les Pierres blanches 2009, 239:-. Stopp 2 blev hos VinUnic, där vi fick möjlighet att testa även Syrahglaset, som inte var med på provningen. Laetizia tittade förbi och det var väl största höjdpunkten där, annars var det mest mediokra förbrukningsviner som bjöds. Stopp 3 blev hos Thompson som hade italienska representanter på plats. De hade vin av blandad kvalité och sökte svenska importörer. Jag kunde tyvärr inte hjälpa dom med det, men det slutade ändå med att jag fick med mig ett prov av en av favoritvinerna hem. Den trevliga italienska damen önskade mig lycka till när jag skulle passera vakterna, men jag hade en stor Riedelkasse med glaskartong, så pavan gick att dölja väl. Stopp 4 blev slutligen hos sommelierelever på Vinkällan som ivrigt förespråkade även en 50-åring som klasskompis. Vid ett besök på Coopen före helgen ståtade "lyx"Casal di Serran, Vecchie Vigne, i hyllorna. Trevligt att den hittat ut i standardsortimentet och om inte annat gav det mig en påminnelse att jag lagt undan en sån hemma. Ser förresten en klar tendens hos Coopen att Brommapubliken förmodligen är ganska krävande i sina vinönskmål. Omfattningen av "exklusiva" viner har tilltagit rätt rejält på Coopen och denna butik börjar etablera sig som, om inte annat, en kvarts Regeringsgata. Riktigt mycket schyssta viner där nu, så Lasan å jag tackar för att vi slipper trängselskatt. För att återgå till Casal:en så surpla jag i mig min 07:a samma kväll jag såg den på Coopen. Det var nog inte riktigt vad jag förväntat mig. Den dofta parfym med inslag av blommor och lim. Nej, ni läste rätt, inte bin. Generellt var smaken något sluten. Det var oljigt, begränsat fruktigt, angenämt örtigt, något pepprigt och stramt och reserverat. Summerat blev det en konstig kombination av saknad generositet samtidigt som den uppstramade karaktären med den fylligt oljiga känslan i samspel med balanserad syra väcker välbehag. Inte alls lika lättillgängligt öppen och tydlig som lillebror, utan mer märkvärdigt svårbemästrad. Behöver den kanske ytterligare tid? I söndags gicks det löst på Negro Bertu Barbera dÁlba 2009 och Felsina Berardenga Rancia Chianti Classico Riserva 2007. Sällskapet var stort i Gräsåker, så volymen/skalle var begränsad och i situationen var det svårt att bilda sig en tydlig uppfattning om intaget. Det var pratigt och tjoigt och mina möjligheter att ta till mig vinerna blev något diffust. Jag kan i alla fall konstatera att Bertun är en mycket välgjord Barbera. Den är behagligt fruktig, har tydlig ekton, en smickrande generositet som styrs upp av en balanserad strävhet. Det är fylligt och snyggt preparerat. Felsinan upplevs i direkt jämförelse som ung och ofärdig. Mycket stramare, men ändå kaxig som en ung välgjord Cabernet. Potentiellt djup, som inte nu går att dyka i, lockar och lockar, men kommer ingen vart. Smakar bra, men stänger dörren när man inte är beredd. Felsinan är urkorkad för tidigt, men det hade jag ingen pejl på, då det bara varit ett spontaninköp vid något tillfälle. Tror Negron kostar ca 23 Euro och Felsinan ca 250:-. Ja, klockan är mycket och jag kommer inte på så mycket mer att rapportera för stunden. Ha det gött i vildmarken,

semester igen

Sista fredagen på jobbet för några veckor. En gammal kär tradion sen farmor fortfarande var i livet är att sitta och invänta soluppgången, så även i år. Tillsammans med dottern fixades idag ihop lite god middag i dag . Lax med citronsås under ett champinjontäcke. Receptet hade vi hittat på matklubben.se, det är bra, men tiderna lite väl tilltagna vilket gav en något torr lax. det skiter väl ni läsare i. det dracks till detta Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner 2009.ett ljusgult vin som fortfarande är ungt. klarar säkert några år i källaren blir väl knappast bättre än det är idag. Doftar grape och peppar vilket jag upplever som en trevlig kombination. Smaken är fruktig och rätt elegant, justa syror och trevlig eftersmak. Nu för tiden finns 2010 i beställningssortimentet. Jag kommer att köpa ett par buteljer. Om ni inte listat ut det tidigare är vinet från kamptal i österrike och kostar dryga hundralappen, klart prisvärt.

Nattens clou blir ju som traditionen bjuder årets soluppgångsvin. Redan några veckor efter förra årets happening bestände jag mig för Sancerre. Och det blev det inte, men nästan. Henri Bouergeois är en Sancerreodlare som aldrig gjort någon vid Borenstranden besviken, ej heller i natt. MEN jag valde en Sancerrekopia från hans Nyazelands vingård i Malborough, och detta mina vänner är ett jävligt bra vin om man nu inte är helt insnöad på rötjut eller bubbel från Reims. Nu klockan 02:00 har jag precis dragit korken ur vinet och läppjar på första glaset. detta är ett ljust gult vin som doftar och smakar mycket mer Frankrike än Nya Zeeland, Passionsfrukten är tydlig, nässlorna något mer tillbakadragna, men närvarande. Enligt uppgift från odlaren ska det kunna uppleva sin femårsdag, men som den vinnekrofil jag är har detta vin mer än ett år kvar att leva. Vinet hänger länge. Detta är bara riktigt bra. Utanför är natten fortfarande förvånansvärt svart. Inga ljud hörs från sjön, men min väntan på solen kommer inte att bli lång med detta vin som sällskap. Jag ska snarast köpa några buteljer av den tillgängliga årgången, och minst en flaska ska få uppleva sin sexårsdag. Namnet är Clos Henri Sauvignon Blanc 2007
Andra glaset är inte sämre, det enda jag just nu ångrar är att jag inte köpt en magnumbutelj. Under tiden jag väntar på ljuset har jag funderingar om nästa års vin, kanske jag ska dricka rött för första gången, ska jag bryta en lång tradition med vitt. redan i år bröt jag traditionen genom att dricka vin utanför europa. Faktum är att jag hållt mig till Chablis eller Alsace ända sedan jag började med dessa dumheter i mitten av 80-talet.

Det är månen, snarare än solen, som får druvor att växa

Egentligen borde man stått över ikväll, men det är ju så lördagsmysigt med ett glas. Ett vinfattigt liv, är ett meningslöst liv. Kvällens mat krävde en skvätt vitt och jag hade en flaska till av Gobelsburger Riesling vom Urgestein Kamptal 2009 i kylen. Klart man passar på och sippar lite ihop med matlagningsbestyren och jag tyckte nu att det var ett riktigt trevligt sällskap. Kittlar så härligt på tungspetsen, ungdomligt, fräscht och friskt. Att det försvann så fullständigt till mat för några veckor sedan har man nästan svårt att föreställa sig. Det här är nog ett utpräglat stand alone vin, eller snarare kombineras det med fördel till annat än varmrätt.
Kvällens vin blev dock av enklare stuk än gårdagens. La Luna Rosso 2008, Maremma Toscana, med 50 Sangiovese, 25 Merlot, 20 Cabernet Sauvignon och slutligen 5 Cillegiolo. Oj, vad mörk den var i färgen! 1:a sniffen gav toner av fat och vanilj som avtog för att ersättas av mörka bär, choklad och läder. Smakar körsbär i en omgivning av frukt och mörka bär. Ett örtigt drag stöter till emellanåt. Känns fylligt i munnen och är måttligt strävt. Eftersmaken klingar bort kvickt. Det var ett lättillgängligt, behagligt vin och för 86:- vill jag klassa det som prisvärt. Närvaron av Merlot och Cabbe tror jag ger en stabil grundstruktur som får smaken livligare så länge den varar.

Skaldjur och haj

En liten rekapiulation sen Tisdagskvällen är på sin plats. Jag var likt JanE på plats på framsidan av kungariket sverige men en dag tidigare. På hotellet där jag och arbetskamraterna skulle bo så ligger restaurang Svea Hof. I foldern på hotellrummet så framgick det att man hade 25 % rabatt plus att man pushade hårt för en "skaldjursplatå". Inte mycket att tveka på sålunda. Väl tillrätta i lokalen så byttes musselhögen (som ingick) ut mot ytterligare ett gäng havskräftor. I "platån" fanns det 1/2 hummer, ett tjugotal havskräftor, nån liknande mängd i krabbkklor samt ett berg av räkor. Så mycket skaldjur som jag åt då har jag aldrig ätit tidigare vid ett och samma tillfälle.
Till detta valdes en gruner veltliner från kamptal i Österrike av fabrikatet Loimer. 109 SEK på bolaget och 455 SEK på lokal. Riktigt bra skaldjursvin. Lite diskret i doft men en mycket frisk smak med inslag av frukter. Eftersmaken var krispig och fin och riktigt torr utan vara sur. Innan vi lämnade götet besöktes "feskekörka". Jag var av förklarliga skäl inte så sugen på skaldjur vid det tillfället utan hittade efter ett tag en nasare som kunde erbjuda pigghaj. En haj som vägde 1,3 kg utmynnade i 6 hg file som anrättades på fredagkvällen enligt recept från svenska fiskeexporten i Varberg. Chilimarinerad och grillad tillsammans med kall sås och folieknyten med smörkokta legymer slank den ner så rart. Att surpla till detta valdes en flaska Albet i Noya som köptes på extrapris på bolaget i somras. Jordkällarsval så höll den en en lågmäld boquet möjligtvis lite päron stod att finna. Smaken år kruttorr och krispig. Bubblor som lägger sig sådär tidigt som de gör i cavor utan lämna bestående mousse vid upphällning. Bubblet passade jättebra till den vasstandade med tillbehören. Alc 12%, druvor är xarel-lo, macabeu samt parellada dvs rätt katalanska

löss på terassen

Den här bilden visar att jag inte får någon klar bild av vinet, det var väl så sådär. Det hette iallafall Lössterrassen, festligt namn eller hur? Det här vinet finns från fler odlare, inte i fosterlandet just nu, men kanske sen. Scloss Gobelsburg är kanske det man ska sikta in sig på. Det gjorde inte jag. Min pava är från weingut Stadt Krems, och druvorna skördade 2009. Det är ett friskt fruktigt vin men ananas och grapetoner schysst syra och efterhängsen smak.
I dag serverades skaldjurs paj som inte gick av för hackor, vinet stod bra upp maten och middagen blev angenäm. Vinet är gjort på Grüner Veltliner, en druva jag brukar uppskatta, men inte till fullo idag. Det är nog inget fel på vinet, kanske på mina smaklökar. Jag känner lite besvikelse över vinet jag hade väntat mig ett ännu friskare och godare vin. Nu ska jag snart lägga mig och sova min skönhetssömn så kräftorna bli bra i morgon. Alkoholhalten var förresten 11,5%.

Jag har testat en röd Koenigsegg

Visste ni att Koenigsegg var från Österrike, det har jag lärt mig idag. Objektet var en tegelröd skapelse med tydliga mognadstoner. Typisk Pinotdoft, mogna körsbär och en liten touch av plommon på slutet, detta tillsammans i en trevlig harmoni från ek. Smaken är lite burdus, men för priset av 119 riksdaler är detta klart prisvärt jämfört med vad bourgogne kan erbjuda för samma summa. Detta vin är bra nu och ska inte lagras, alkoholhalt 13,5% och årgång 2006. Vinmakaren Schloss Halbturn rekommenderar Fasan, Vaktel, Gås, Hjort och Svamp till vinet. Idag grillade vi en kalkonfile som legat länge i rödvinsmarinad. Vi serverade med ärtor, kikärtor och rödvinssås (gjord på gato negro), vinet matchade anrättningen väl och kan rekommenderas som en lågprisbourgogne.