Chiara från Emilia (nästan)

 

Broder Ulf tipsade om detta vin för någon vecka sedan. För ovanlighetens skull fanns det i Karlshamn men inte i Lund så det blev till att beställa och vänta några dagar. Chiara Condello är en av många "nya" framstående kvinnliga vinmakare från Italien, som t.ex. Francesca Planeta på Sicilien och skaparen av tomtevinet, Josetta Saffirio i Piemonte. Finns ju liksom ingen anledning att kvinnor skulle vara sämre på att göra vin än män, men majoriteten av vinproducenter är nog än så länge från det manliga släktet. En annan rolig grej med detta vin är att det kommer från Emilia Romagna, en region där vaggan för Lasagne, Parmaskinka, Pamesanost, Balsamvinäger, etc, etc stod. Vinmässigt har det mera varit en doldis, åtminstone för mig. Man brukar ju säga att vinerna i en region gärna matchar matkulturen (av förklarliga skäl), så då är det upp till bevis för Chiara Condello Sangiovese 2017. Det är ett robust vin ("kryddigt" kallar Bolaget det), men ändå fruktdrivet (alltså det smakar inte så mycket sågspån, snarare vindruvor), ganska tanninrikt (går nog att spara ett tag). Experterna hittar choklad, basilika, kanel och en del andra godsaker i vinet. Det kanske är i kraftigaste laget för att dricka rakt upp och ned, men med en charkplatta måste det vara en ren killer (och då inte den ungerska sorten)!

Eller varför inte testa att göra Gnocco fritto och ät tillsammans med en väl vald San Daniele-skinka. Inte dumt alls. Här ses en annan vinare som jag återkommer till senare.

1000 sorters Fiano.

Om man kollar efter det syditalienska vinet Fiano di Avellino på Systembolaget så hittar man på sin höjd två sorter, den bästa enligt mig från Mastroberardino (smakar som nystrukna, rena lakan doftar, om ni förstår vad jag menar). Man får lätt intrycket att viner som Taurasi, Greco di Tufo och Fiano di Avellino bara görs av ett fåtal producenter. Inget kan vara mera fel. Åk till Kampanien, regionen kring Neapel så ska ni få se på grejor. Helt plötsligt kan man köpa 5 olika i ett vanligt snabbköp! Och framför allt samma vintyp i olika prisklasser. Normalt sett är det den dyraste som hamnar på Bolaget. Här ett vin som jag köpte med mig hem från Capri från producenten I Feudali, till det lagoma priset av 7,90 Euro. Visst, det fanns dyrare varianter också, men ibland känner man för att gå på ett billigare alternativ. Oftast finns ingen information om dessa, ganska lokala varianter, men just detta fanns på Vivino, och där fann jag en obetalbar kommentar:"Light and easy. You can drink it instead of water, if you want to smoothly enter the AA". Och så är det; de olika prisklasserna av samma vintyp smakar också olika, de billigare är ofta enklare till sin karaktär, lite urvattnade, kanske? Men kör man på mellankvalitéerna blir man sällan helt besviken. Så ock denna gång. Men det blir lite besvärligt att handla ytterligare en flaska....

Dagens druva: Perricone.

Följer BK Wines nyhetsbrev, och där finns en del matnyttigt, samtidigt som man kan uppröras (kanske) lite över vurmen av biodynamiska viner (jo, jag tycker det är mycket hokus pokus, även om det råkar funka ibland).

 Ett pålitligt inslag är dock genomgången av nya viner och nya årgångar i Systembolagets sortiment. Speciellt kul är recensionen av Små Partier-hyllan där man kan hitta lite udda prylar, ibland är det gott, ibland är det intressant.

Släppet i januari innehöll ett sicilianskt vin från Tenuta Regaleale, Perricone (eller Guarnaccio som är vinarbetarnas smeknamn på vinet, om du googlar så får du mest träffar på en tvålfager yngling, så det är nog ganska lokalt). Perricone är en druva som gärna blandas med Nero d'Avola för att få lite stuns i de annars sammetslena vinet. 2016 års årgång är prisat strax under 150 SEK och är fortfarande blårött i färgen och syrarikt med en del strävhet, om än av det snälla slaget. Vinprovar-Jack påstår sig finna fikon och röda bär, jag vet inte, men jag tror nog att det kan utvecklas under ett par års tid.

En annan udda fakta är att Perricone-druvan är synnerligen känslig för vinlus, så den fick ordentligt med bäng när detta kryp av misstag importerades från Amerika.

Tasca d'Almerita är en av storspelarna på Sicilien när det gäller vin, och de har på senare tid köpt vingårdar lite varstans på Ön, där en mängd olika druvsorter odlas, såväl extremt lokala som världsnamn som t.ex. Syrah.

Yet another Taurasi

Taurasi är en by eller stad, beroende på var man sätter gränsen, i Kampanien i södra Italien. Inte så långt från den lite större staden Avellino. Taurasi är också ett vinområde som har fått DOCG-status och som producerar lagringsvärdiga röda viner av druvan Aglianico. Detta är ju ingen pop-druva, så den har fått leva vidare i sus och dus utan någon större hype. Det har dock hänt lite, så populariteten har gått upp, och därmed priserna, speciellt på de bästa. Det medför den vanliga utvecklingen, att alla som åtminstone har en cykelparkering inom rätt område gör vad de kan för att producera Taurasi. Det finns med andra ord massor av märken, som till och med locals har problem med att placera geografiskt. Villa Raiano är inte en av de som ligger väl förankrat i byns mylla, men man har i alla fall hittat druvor nog för att göra vinet i enlighet med DOCG-reglerna. Stilen är ganska snäll, mjuk, kanske lite mera syra hade gjort gott? Annars ett mörkbärigt vin, framför allt björnbär i doften, och ett njutbart om än inte märkvärdigt vin. När temperaturen går upp litegrann framträder en välbekant strävhet, aglianico är en tuff druva! Kostade ca 20 Euro i det högprisade Anacapri. Hyfsat prisvärt.

Jordmånen slår till

Jag försökte hitta en vinare som kostade under 200:- här hemma och hittade bara en (Ja, jag vet, bragging, men det är sant); Erbaluna Langhe Nebbiolo 2015. Köpt på Systembolaget för någon månad sedan, en i raden av liknande viner som rinner ut från Piemonte och in på Bolagets hyllor dessa dagar. Många har blivit provade, inte alla har hållit måttet, de kan vara en aning klumpiga, enligt min smak, lite för robusta, lite för lite syra. Men nu är ju solen fortfarande i nedan, så man behöver något kraftigt för att vakna, så då passar kanske en Langhe i alla fall? När jag hällde upp noterade jag den relativt ljusa färgen, det där med doftpalett är inte min starka sida, folk snackar om bacon, och visst, lite rökigt luktar den nog, man skulle nog kunna kalla det dammigt också, men det låter ju inte så fint. Smaken är ganska mycket åt de blåa bären med en rätt markerad strävhet, om än inte av det grövsta sandpapperet. Typisk Langhe? Ja, kanske det, lite mindre klumpig och något mera åt mitt håll, lite elegantare.

Kostade 189, och fanns under en kort tid i Systembolagets hylla för små partier. Kanske står det någon flaska kvar?

 

Gräsänkling denna fredag. Håller mig till ett för årstiderna billigt vin som släpptes i ordinarie sortimentet idag. Dinvinguide.se väckte ett lite intresse dom skrev Nebbiolo från Piemontes nordligaste delar, med saftiga smaker av rosor, ceder, nypon, torkade örter och lite stänk av järn och nagellack.

Mycket vino fino för pengarna. Det får stå för dom, jag håller med om nagellackstänket men det var inte så litet. Hoppas jag får smaka bättre imorgon när frun är tillbaka

 

 

 

 

Greco di Tufo: Fruktigt, fylligt, fyrligt.

Det finns en ny Greco i stan! I alla fall på Bolaget. Och Greken är ju en Italienare, Greco di Tufo från Iovine (6013) till ett vettigt pris (119:-, GdT är aldrig billigt). Inget supervin, men gott, fyllig smak med en frisk syra som hänger bra. Experterna finner frukter som gula äpplen, päron, apelsin och en tydlig mineralton. Ett riktigt vettigt vin att dricka väl kylt, både i trädgården och vid middagsbordet!

Braxen syd i slutet av Juli 2017

Braxen syd sammanstrålade i Blekinge i helgen. Efter lite varierande där vår Grönlandsresenär seglade egen båt, och resterade del skumpade runt i Blekinge skärgård med skärgårdstrafiken, samlades vi för att kolla vad 2004 var för år.

Under vår lunch och utfärd i skärgården slank det ner en Gatinois Rose samt en 2006 Gonet Sulcova som lite uppvärmning. Just det, sen tog vi en Hebrart BdB som förchampagne innan vår seglande broder anlände. Sen blev det 2004!
Vilmart 2004 var riktigt bra! Ektonerna har bleknats av alldeles lagom . En stor skumpa som matchade lite fett småplock
2004 Chateau Bahans Haut-Brion var riktigt riktigt bra! Ett andravin som är riktigt på topp! Köptes på Bolaget som primör 2004 med leverans 2006. Och var i min gom bättre än
2004 Sassicaia. Ett bra vin men var kanske redan lite over the top. Det antyddes väl det när LG provade Sassicaia också. Så de vi har i Braxens källare bör nog tas ganska omgående!!!
2004 Haut-Carles som var ganska nyköpt från Bolis fick avsluta huvudrätten. Öppnas då det gått torrt i glasen och smakades utan luftning. Fortfarande tydligt tryck i eken men mycket merlottungt och gott!
Till ovanstående avåts når kilo kalvfilé med Café-du-Paris-smör samt hasseskalade färskpotatis!

Lite blandade ostar och hallonmelonsorbet avslutade måltiden tillsammans med en 2012 Schloss Lieser Auslese. Också bra och har utvecklat stora dieselångor sedan förra kontrolldrickningen.

Men en stor lärdom underkvällen var att 2004 Sassicaia nog inte bör lagras längre! Och vi har väl två i källaren? Och det är nog mer som är moget! Så låt oss följa arnes förslag:
Lägga in en källardrickning när mörkret ligger som tyngst över oss i februari! Och sen ska jag tjata lite. Söglet i Sassicaia var extremt finkornigt så tre dygn stående räckte inte riktigt för att den skulle klarna helt...

Rapport från landsändorna utan råvaror

Hua hua, det är ett enda långt lidande när BraxenSyd har sammanträde i landsändan utan råvaror. Dessutom skulle vi göra vikiga saker båda två på trettondagsaftons förmiddag. Så vi fick köra vår egna version av barkbröd med kranavann! Men det blev riktigt bra det
Vi startade som sig bör med lite tunna skivor olika skinkor och salami från Saluhallen i Lund, samt lite av Henri Androuet's skapelse Brillat-Savarin. En len och fin tripple Cream-ost med mer än 75% fetthalt om den följer sin standard. Så rara saker kräver lite goda bubblor!
2005 Fleur de Passion får Diebolt Vallois passade alldeles utmärkt. Stor elegans, bra syra och en markant grape-beska följt av en rund och lätt nötaktigt Chardonay-häng. Riktigt bra grejor, och jag tror att om någon Brax vill njuta de flaskor vi köpte i november rejält mogna, är det nog en grå Brax som darrar upp korken. Vital syra efter 12 år. Inköpt på plats 2014.

Nämnas kan att ca hälften av skumpan vilade sig i kylen till på söndagen. Klart rundare i smaken men beskan lite mer markerad, sannolikt nån dag för mycket i kylen men allt för vetenskapen

Till en himmalagad Lasagne med blodriska & (fusk)tryffel avnjöts en rekommendation från Stockhultskontoret: Ciacci Piccolomini dÁragona, 2011 Brunello di Montalcino.

Tja vad att säga? När Sangiovese är välskött smakar den bra. Riktigt bra! Helt klart har undertecknad blivit lite undernärd på bra Sangiovese sedan massamannen blev möbelman och fick en icke vinsäljande chef! Synd att det är så långt att åka bil till Italien! Men nog svamlat: Riktig bra grejor som säkert kan sparas ett par år till för den som så önskar!

 Så sammanfattningsvis bra viner!

Värdig mognad

Mastroberardinos Greco Di Tufo från 2007, 176:-. En gammal mastrogreco säljs i bolagsbutik nu!, hade inte hört talas om det, men där stod den i Blocksens småpartihylla. Tidigare inköpta Greco från Mastro har jag aldrig låtit bli så gamla, så det kändes intressant. Varför släppa just en 07 nu?
Bouqueten ger en dov mogen äpplepräglad mustighet med ett lätt smygande örtland och ett visst gräsigt fuktigt höinslag på ett sympatiskt vis.
Smaken är äpplejosig och sherrykantat moget, men kombinerar med en skärpa och fräsch syra. En pigg "gamling" med ett från fruktig inledning stramare avslut. Josighet, sekundära aromer och kryddiga toner lever och ger ett fint moget långvarigt häng. Ett jättetrevligt och mycket gott vin och väl prisvärt. Frun instämmer.
Blev det ingen blogg från Vinkelland häromkvällen? :( Kanske kommer?, underlaget verkade absolut finnas :).

Rhinospinettan håller måttet

Spinetta Langhe Nebbiolo 2013

Spinettas lågprisalternativ (cirkus 180:-) som biter sig fast i Systembolagets sortiment. Vi har väl tyckt att kvalitén har åkt lite upp och ner genom åren, och ibland har det hänt att vinet åkt in i tunnlar för att dyka upp som så mycket bättre några år senare. Årgång 2013 är redo att korka direkt, dock. Mörkt, mustigt, kraftigt med en god portion mörka bär i smaken, tillsammans med tanniner i en helt schysst balans. Gott och prisvärt i vintermörkret.

En vinare som håller måttet

Jag blev lite orolig när jag läste broder Anders kommentarer över detta vin för ganska länge sedan, så jag bestämde mig för att vänta och se om vinet ändå inte kunde öppna sig med lite extra dagar på hyllan. Nu var det dock dags för Argiano Brunello di Montalcino 2008. Enligt Vivino får man ge 500 spänn för en flaska numera. Så mycket betalade vi inte för några år sedan när vi handlade dessa på Philipson Wine i KBH. Nu är vi lite olika, Anders och jag, på flera olika vis kantänka, men vinmässigt har jag fått intrycket att A är mera amerikansk i sin smak, mera punchy, och då är detta vin kanske inte någon höjdare. Det är inget kraftpaket vi talar om. Men doften är härlig, mycket mogna toner av allehanda mörka bär som går igen i en ganska försiktig smak av lagringstoner som ändå stannar kvar länge i gommen. Subtilt kanske man ska kalla det, och sådana viner står nästan på rödlistan numera, efter Parkers härjningar. Det passade min smak bra, men man ska inte försöka matcha det med alltför kryddstarka maträtter, det vore synd på den finstämda smaken.

Cavatips

MIM 2011, en riktigt bra Cava för 99:- och jag skämtar inte. En glädjande positiv överraskning med ett fint grapeigt bite. Fin understödjande frisk fruktighet med citrus och gröna äpplen och honungsstram touch. En riktigt uppfriskande sak och t.o.m bubblorna hänger med, stark rekommendation som bruksbubbel.
Å så lite passerade påskvin:

Beaumont des Crayeres 2003, 289:- väckte nyfikenhet pga av sin ålder, direktkonsumera en mogen champagne var mitt mål och den smakade mogen vinteräppelmustig champagne med päronsplittinslag, men med förekommande mineralisk skärpa, helt ok tyckte jag,
en Andreas LarssonMedocblend fick göra sällskap till lammsteken, Chateau Tour Seran, 2009, 245:-, bjöd på mjukare fatiga linjer och stalligt mörkmogen karaktär. Fin frukt, men möjligtvis var den lite väl snäll och jag saknade lite matanpassad styrsel.

Un Jour, Cahors, 2008 från källaren. Ja, den är för jäkla bra. Pampigt mörkfruktig, tät och lagom stram. Bra välsmakande skjut i den Malbec:en.
La Riva Barbera d´Asti, Alfiero Boffa, 2011, 159:-, upplevdes som ett mångsidigt mycket trevligt barberavin. Mycket nyanser i frukten från än det mörka och än det rödlätta hållet. Men det passerar lite snabbt och jag saknar en lite lugnare stabilitet. Det händer mycket i början, men mynnar något entonigt. Finns ändå en tendens och potential i detta vin som jag uppskattar och möjligtvis ska det hyllvila nåt år till.

Rapportterapi

denna mellokväll fick Grassackergrillen gå varm med 12-timmars whiskeymarinerad entrecote samt sötpotatis som sedan sveptes i tomat, lök, mynta och lime. Smaka fint, schysst grillmat. Till tilltugg, till maten å brevé maten smakades på följande drycker:

Marc Herbrart Rosé Champagne: ljuvligt slipad mineralitet, stringent hållen bärfrukt och ett överflöd av täta bubblor får elegans- och klassikersökaren att jubla.
Terrapin Moo-Hoo american porter & stout bjuder krämig gräddtoppad choklad. It´s great til the cows come home.
Poliziano 2011, black label: Pondus och självsäkerhet. Mörka frukttoner, bäriga nyanser, choklade, matchande krydda och markerade tanniner är kompisar i fin komplett stadig helhet.
Burkölen Modus Hoperandi är alltid det perfekta amerikanska bidraget till den optimala IPA-karaktären. Stark, söt- och zestfruktig och lagom besk, den sitter där den sitter och den sitter bra.
Argiano Brunello 2008, den gamle tjurskallen för sjuttielfte gången har luftats länge å nu ska jag mellosmaka den: Doftar alltid generöst och speciellt. En täthet med gummikaraktär och med bäriga associationer till Yankee-härkommen Pinot. En del parfym och tyngre blå bär. Riktigt lovande, livligt, men i mun blommar inte captain slow ut, 5 timmars luftning och det är inte riktigt tillräckligt för smakupplevelsen. Startar friskt mörkt och bra, men bleknar i vattnig ensam strävhet och snopet avslut. Jaja, skam den som ger sig och vis av erfarenhet tror jag den smakar rätt schösst innan Måns fått sina poäng. Ha det gött braxar, jag smuttar på med fru Ganges å Mansson,

Tre Amigos

En lördagskväll i Grassacker har gått mot sennatten i sällskap av Hans å Greta å ännu tillgängliga Nils Oscar Kalaspåsköl, brrr. Kvällens gäster bjöds på Tapas, lammsnäckor med klyftpotatis och punschparfait. Till Tapas fanns en Sigtuna Collection för siggen, Cavan La Vida al Camp för damerna (efter morgonrekommendation av Bengan) och baskiska Axpe Sagardoa Sidra Natural 6%vol nr 062388 för de riktiga karlakarlarna. Å nog va den natural alltid, inget sötsmicker här inte, mäktig syra mot  blygsam äppelblom. Skönt bett i kinderna å jag tror jag såg någorlunda oberörd ut utan grimas. Slinker fint och uppiggande med tilltugg, men ALDRIG utan, så här ska en cider smaka, oh yeah.
Trevliga Marche-Velenosi har via tryfflarna försett Svedala med en Gold-upplaga av härliga Brecciarolo. 155:- mot silvers 119:-, vad kan det betyda i smakacceleration? Allokeringen är från 2012 och det är ungt, vilket visar sig vid upphällning av glaset med en djup och lilatonad färg. Smaken är rent och friskt mörkfruktig. Tung och oförlöst. Pampig och tät. Något av Roggio di Filare-ambitioner, men med grötigare textur. Just nu behövs inte vinet, eftersom silver finns som 2010 och är klunkvänlig och för de krävande kombinerar Roggion  tyngd med elegans, men vem vet vad som döljer sig bakom något års flasklagring i denna ändå intensiva
 komposition?
Min lille Simonsigfavorit Tiara i form av 2009 fick också bekänna färg ikväll och det var den siste från senaste inköp. Den har ändrat sig. Vinet intogs efter måltid, men har inte längre någon tjurig Cabernet-intolerans mot behandlingen som sällskapsvin. Det har blivit mjukt i formerna, frukten är halvsekundär och tillåter en rostad fatton spela med i en mer solvarm tobakssöt gestaltning. Detta  leder mer tankarna till vinets ursprung än vad den något bourdeauxiskt stramare hållningen visar i vinets ungdom. Vinet smakar riktigt gott och har en fin takt genom bouquet till efterhäng. Toppårgången 2006 finns fortfarande kvar härnere och det är kanske dags att börja snegla mot den också. Just D, men inte nu alltså, jag lägger mig......

Falafelvin

I fredags hade vi falafel-fiesta i casa Sofiavägen, och vad är mer naturligt än att välja ett libanesiskt till kikärtsbollarna? Chateau Fakra fick bra kritik i Sydsvenskan för ett tag sedan. Kostar 99:- och är gjord i något slags Bordeaux-stil. Jag håller med SDS och utfärdar en köprekommendation, om det nu går att få tag på, det såg lite tomt ut på bolaget sist jag kollade.

Av bara farten öppnades några av de andra rekommenderade vinerna också. Gattinara 2009 är ett vin gjort på Nebbiolo, 149:- från området med samma namn, och Borgogno Langhe 2010 (99:-), men gästerna var ofina nog att dricka upp dem innan jag hann smaka seriöst. Jag kommer dock ihåg att Gattinaran var bra.

Ingen fondmatchning

...men väl mäktig bira, slank italienare och en blyg Rhonare.
Tror jag fördriver tiden med en blogg, sittande här med tråkig höstförkylning. Tittar febrigt ut på baksidans aktivitet i brist på annat. Koltrastar och talgoxar flyger kors och tvärs, nån enstaka björktrast, men där: En stenknäck, fin.

Den pigge var över i helgen och hade med sig en frän bira. 75 cl Saison d´Erpe-Mere, 69:-, i papper. Tät och kompakt smak, trots den ljusa färgtonen. Stadig malt och humle med välproportionerliga toner av frukt och krydda och ett syrligt vetedrag. Mycket gott.

Vi smakade även en glad dansk, Amager Modern IPA, 35:-. Inte så mager, utan rätt fyllig med frisk beska och bastant humle. Gott.

Till middagen bestående av lammgryta ett säkert kort. Spinettas 10:a av Langhe Nebbiolo, 189:-. Lyckosam årgång av denna variant. Snyggt torrfruktig, elegant och välstämt i detaljerna för sin prisklass. Mycket gott.

Vi tillförde middagen även en 2011 Montirius Vacqueyras Le Clos, 199:-. Pga av Rhone och låg ålder tänkte jag göra säkrast i att schlunga den i dekantering i god tid före måltid. Hjälpte föga, upplevde den som dov och knuten. Som ett hoprullat nystan, utan att frisläppa några intressantare nyanser. Det pockar på björnbär, ört och peppar, som jag tror vill bli kompisar och samarbeta, men ack så instängt. Nåt får mig att tro på det här och ger för dagen betyget Gott. Rekommenderar avvaktan minst ett år eller två och det är inte osannolikt att betyget då blir högre.

Tillbaka i affärer

Hej, jag tror jag satt personligt rekord i blogguppehåll sedan jag blev inbjuden för några år sedan. Ingen större förlust, men man har väl åtminstone bidragit med att hålla lite liv i ett alldeles för dåligt utnyttjat forum, där ett gäng kompetenta och flitigt vindrickande gubar har access. En förlust ändå är väl att jag sedan senaste blogg druckit mycket gott som jag gärna skulle haft en lust att förmedla, men annan fokus på fast & furious-alfor, vinkällarrenovering och andra händelser som är oundvikliga i livet har inneburit en avvaktan i nätnärvaro.
Ett riktigt charmtroll från septembersläppet, toscanska Siro, för blotta 99:-, har blivit en riktig sensommarfavorit. Skön, mjuk fruktighet, med svarta vinbär och stabil karaktär med vacker integration av krydda och tanniner. Vad är Gratena Nero? Verkar göra susen med Sangiovese och jag ger den lågprisade kompositionen det hejdlöst höga betyget "Mycket gott"!! Ikväll har vi en oöppnad flaska i köket, men med fruns tunga ögonlock i lördagssoffan ser det inte ut som att den korken går ur.

Däremot, till kvällens middag, har vi prövat en annan toscanare i samma prisklass, Le Bertille Rosso di Montepulciano, 98:-, också från septembersläppet. Med sköna Siro i minne, tänkte jag i fredags på bolaget att detta också kunde vara nåt att se fram emot. Vinet har väldigt mycket fatkrydda och är dessvärre ruffigt och opolerat. I ett blindtest hade jag aldrig aldrig kunnat ana att detta är en Montepulciano utan smakassociationerna går snarare till ett grillvin från US eller aussie i 85-kronorsklassen och inte uteslutet från box. Italienskt är ofta körsbär som finns även här, men tyvärr är de överdrivet skarpa och saknar naturlig integration i helheten. I min värld snudd på odrickbart utan mat, men frun tyckte faktiskt det var OK och hennes omdöme har visat sig mer rätt än mitt vid tidigare tillfällen. För mig är det dock hästlängder från snygga och sexiga Siro. Undermåligt är väl elakt, vinet har trots allt en hel del pondus, så "Drickbart" får bli betyget. Kanske kan det sparas till nästa sommar och få en bättre kompis i en svedd köttbit och andra grilltillbehör. Nej, det blir nog ingen Siro ikväll, men å andra sidan är det väldigt nära till UNGREN! Huf Huf
P.S. S:t Eriks Mathias Dahlgren är en riktigt frisk, fräsch och god öl liksom Dugges mörka oktoberdunkel, som förvisso inte är frisk och fräsch, men väl mustig, smakrik och riktigt god.

Paitin igen

Som uppföljning på förra helgens trevliga vinupplevelse blev jag sugen på att knyta an till Paitinsortimentet. Till en repris av helstekt entrecote och getostpanna med morötter, rödlök, sparrispotatis, riven citron och timjanströ föll valet på Paitin Langhe 2006. Kulören är mörkt röd. Doften är djup, mörk, intensiv körsbärsfrukt som är anmärkningsvärt spänstig för att vara ett 7 år gammalt Langhevin. Det finns ett visst björnklistrigt mintdrag som omfamnas av en lugn ekton. Smaken är kantigt spänstigt alert, där en tydlig tillrättavisande tanninstruktur är väl hård mot sköna, böljande toner av mörk frukt. Det smakar ingen körsbär, men väl mörka plommon, svarta vinbär, lakrits, viol och läkerolpastill. Mot bakgrund av förra helgens Sori Paitin 2004, blir jag mycket förvånad att jag dricker denna 7 år gamla "enkla" Langhe för tidigt!! Det här vinet har inte fått den färdig utveckling det uppenbarligen förtjänar. Hur ska jag kunna förstå det i jämförelse med ett 2 år äldre kvalitetsvin från samma producent?? Om inte den fläskiga Bierzon förvirrat oss fullständigt, vill jag nog hävda att jag känner mer potential i denna Langhe än förra helgens Sori Barbaresco. Händer det så mycket på 2 år?, här har vi ett vin med råstyrka och en kraft att jämföra med vridmomentet i en stor dieselmotor. Fy fan vad underbart det är med vin och hur oförutsägbart det är och ibland förstår man ingenting???? Vad vore livet utan denna källa och djungel till upplevelser? I love wine!! They´re so surprisingly unpredictable!!
Det här var ingen optimal helg att fara till Nässjö, men jag hoppas kultbandet Silencium får den uppmärksamhet de förtjänar å gu´ vad jag ville ha hängt i den baren efteråt. Större än muskulärt Langhevin och Silencium reunion är ändå denna dag att den goaste böxa som beböxat jordelivet fyller 50 b. Ett stort grattis min sköne vän!! Pannan i golvet å hå hå hå hå hå ........ :)

Hej! Varför är alla viner så bra?...

...var är min kritiska ådra? Har den helt försvunnit under den tragiskt vita Januari?
Jag sammanfattar lite kort några av årets premiärviner som jag tycker varit riktigt bra. Riktigt bra och trevliga viner, men inte fantastiska, vilket jag heller inte förväntar mig i gällande prisklass. Tillräckligt bra för att inse att "vit" är tråkigt och fyller ingen funktion, ens i Januari. Rik omfattning och spännande variationer från enbart 2 länder och som tydligt visar att producenterna söker nya vägar, bryter traditioner och att utvecklingen är seriös mot bättre och bättre viner.

Mazzei Tenuta Belguardo 2010 199:-. En Toscanare med caberneterna Sauvignon och Franc. Lille Franc är svår att märka här, där en generös Sauvignon tar fullständigt kommando. Insmickrande sötfruktighet med mullig rostad varm ton. Snyggt integrerad kryddton och det fläskar på rätt ordentligt med mer djup och direkt närvaro än snygg elegans.

Finca Sandoval Salia 2009 139:-. En mer snipig och strikt upplevelse. Syrligt röda bär, men med lugn stabil fruktig stomme. Lite salia blev vi av vinet till maten, men när jag dricker det utan sällskap skulle jag gärna spara detta vin och smaka om några år. Man anar en ytterligare potential som kan blomma ut.

Negro Cascinotta Barbaresco 2007 23 Euro. Spänstigt, friskt och fräscht. Harmoniskt balanserat med rena körsbär och tranbär. Den är välgjord, men jag tror några år till kan utveckla en djupare yvighet och därmed göra den mer intressant.

Campo di Sasso Insoglio 2010 74:- för 37,5. Återigen en fransk italienare, men här är det inte lika påtagligt som i fallet Belguardo. Så finns inte heller Cabernet Sauvignon och då blir det inte lika tydligt. Här har man komponerat ett skönt vin byggt på riklig fransk druvmix. Rejält fruktigt och ungdomligt spänstigt. Upplevs rikligt med varierande toner och får bra skjut i tydligt närvarande smak. Ett icke-subtilt vin som jag tror man njuter bäst av genom dricka i år.

Finca de Villatuerta Navarra Chivite selección Especial 2008 125:-. En go modern Navarra med tillbakahållet inslag av fat och vanilj om ens något. Här är det stabbig frukt. Körsbär, plommon, viol och krydda i tät förpackning. Vinet känns något ungdomligt naket som gör det lite korthugget och en avvaktan till rundare mognad skulle göra vinet en tjänst. Jag kan mycket väl tänka mig att det står ut med det.