Rosedags i Åkeholm!

Nu när sommaren är död som löven på bokarna som gulbruna faller mot marken emedan ett tjugotal Stenknäckar yr runt och käkar avenbokollon(?) är det dags att korka upp årets Rosé.

Ett lagom vin för landet mellanmjölk. Älskat av många, men inte alla. Inte vitt. Inte rött. Och förra gången det dracks rosé inte speciellt gott.

Men OK, den här gången var det bättre. Till och med gott. Årets rosé är från Tavel. Les Lauzeraines 2010 från Les Vignerons de Tavel. Färgen påminner om Vira blåtiras smultronsmakande kompis (som jag inte minns namnet på för inte hette den hallon ballon inte) och doften är kryddig och lite åt rödläskhållet. Hallon och smultron säger bolaget så så är det nog.

Smaken är för Åkeholm överraskande fyllig men så är det ju en Tavel trots allt. Rosévinets , enligt konosörerna, förlovade appelation på östra sidan av Rhône där man blandar alla sina sex olika druvor i roséfaten

Till aftonens Webergrillade Teriyakikycklingspett med Sesamfrö var det helt OK med Tavel även om kvällen andra vin 2009 Rüdesheimer Berg Rottland från Weingut Leitz var snäppet bättre matchning. Ett fortfarande gott trockenrieslingvin från Reingau.

Städade även ur två flaskor cider från Normandie ur källaren under kvällen men gillar faktiskt deras lokala ostar bättre. En klart onödig import

Inte ska tysk riesling vara torr...

Ja det är frågan det. Torr tysk riesling sorterade jag tidigare in i samma fack som huvudvärkesdrivaren Malbec och vinsatsdruvan Gewurztraminer.

När det gäller den sistnämnda började jag svikta, då de två Gewurtztar jag så vänligt fick av Er mina kära Braxvänner, fick sällskap av 600g gåslever på Braxamötet i Åkeholm. Kvar att ompröva stod torr tysk riesling som enligt tidigare erfarenheter ofta är en sursnipig och disharmonisk produkt från hockeyfrilleFritz. Mal(m)bäck ger jag fortfarande fan i ren form.

Året Weingut des Deutchneylands är Josef Leitz i Rüdesheim an Rhein. Tidigare i vinter släpptes 2009 Rüdesheimer Berg Rottland på bolaget. Det var bra gjort av bolaget det!

Ett ljusgult vin med en diskret doft av diesel, melon och halvmogna gula plommon när det kom direkt ur kylen. Sedan lossnade lite mer honungslika toner i takt med stigande temperatur. Smaken var inte helt kruttorr och mycket god! Hög syra, lite äpplen, mineral och en diskret beska på slutet.

I takt med ökande temperatur blev syran i vinet mer påtaglig. Men fortfarande inte oangenäm på något sätt. Och till kvällens lat-måltid med räkor & rostat bröd var det en fullträff. Så det kommer bli fler försök med torra viner av en av världens mest underskattade druvor, riesling.

Kommer även att kolla om det går att få fram fler av Herr Weingut des jahres alster för 149 SEK. För det var det helt klart värt! Och med tanke på syran har de nog god potential att åldras med värdighet. Så inget dåligt tysktorr-rieslingsbetyg från Åkeholm! Även om det känns jobbigt att byta åsikt!