Julvinare

Förutom diverse skumpa förstås, i konsumtionslägesnivå från Braxenmötet (grundläggande daglig näring), har 2 rödingar konsumerats under juldagarna. Till eftermiddagens TV- och chokladservering, fick jag för mig att smutta på en Amarone som sällskap. Inte så tokigt kanske och med fördel till de mörkare bitarna. Amarone har jag inte gott om, men hade sparat en Tommasi 2003 som kom hit som julklapp för ett antal år sen. Nu är inte Amaroneerfarenheten så stor, bortsett från besök hos grannarna, (där genomgången kan bli grundlig), men jag vet att jag förr kunde uppskatta just en Tommasi. Nåväl

nosen bjuds en bläckig, men mogen bouquet, det är tätt i frukten och allmänt mörkt. Visst smakmässigt i grunden är det torkade toner, men också vitalare fruktrikt och tätt stabilt med associationer till såväl mörka körsbär, som björnbär, blåbär och mogna plommon. Finns också ett mintigt inslag som piggar upp och lyfter en fräschhet i fruktrikedomen. Vinet kommer nyanserat rikligt i starten och bjuder på fint torkat frukthäng, men har en tendens att tappa något i mellanregistret då frukten blir lite kall och stum för ett ögonblick. Nästa:

Pian delle Vigne Rosso di Montalcino 2013 (149:-) från Antinori är ett mycket lätt vin. Så pass lätt att jag får svårt att hitta något att uppskatta. Visst, nu är detta en RdM, men sån här lättviktare har jag aldrig träffat på. Bouqueten är ungdomligt somrigt bärig och som körsbärssaft. Har dock en trevlig ekavrundning i doften som för tankarna mot vissa Pinot Noirkreationer. I smaken är tanninerna lovande pigga och fina, men möts av allt för svag frukt. Det är lättsaftigt och ganska tunt och funkade inte alls till flankstek, rotfruktsgratäng och chevrekräm. För mig funkade det inte efteråt heller. I så fall får jag börja om med bättre valt tilltugg och säkert med fördel, sval temperatur. Kanske som svalkare i annan årstid med helt andra förväntningar? Hursomhelst är detta något helt annat än vad jag är van vid från producenten.

Gammal bekant och helt nytt från 2012

Det var riktigt länge sen jag prövade en årgång av Marchese Antinori Chianti Classico, Tenuta Tignanello och med denna 2012 kan jag fråga mig varför. Ett riktigt gott generöst vin med måhända lite publikfriande karaktärer, men vad gjorde det? Tyvärr verkar den inte finnas i SB sortiment just nu och jag har ingen notering av vad det kostade. Troligtvis ska den väl säljas under 200:- i alla fall, så fler än konsulter bör ha råd :). För nosen är det ett rejält körsbärssting, något smörigt rostade fat, mörka bär med djupare botten, lite marsipan och mulligt fruktigt, sicken fet skjuts för en Chianti. Smaken bjuder förvånansvärt bra täthet med mörk charmig intensitet och lite mjölkchoklad. Mörka körsbär, plommon och slånbär tas om hand av en milt rostad fatton, bra dirigerat av en finkänslig tannin- och syrastruktur. I en bra mörktonad finish och efterhäng samsas plommonkompott och lite kärvare slånbär. En sån här tar jag gärna med mig hem igen om den dyker upp i hyllorna. Möjligtvis öppnades denna årgång i något tidigt läge eller åtminstone hade den förutsättningar att klara sig ett bra tag till. Peppoli var ju faktiskt också toklängesen jag drack, kanske dags att pröva?

Fick också möjlighet att testa ytterligare ett glas av ett oprövat Sardinienvin från Nebbiologillande producenten Muscazega. Colli del Limbara 2012 är tänkt att hamna ca en femtiolapp lägre än den jag bloggade för ett tag sen. Här behövs mycket luft märkte jag, nyöppnat var den helt fattig(sluten) i bouqueten och smaken bjöd ett sjujävlar tanninbett (Nebbiolons närvaro behövde inte ifrågasättas :)). Ställde glaset åt sidan nån halvtimma och då hann det öppna upp. Nu lyfter ur glaset en rätt tung körsbärsparfym, lite plommon, kommer fuktigt multna löv och en smygande torkad fruktton, men det finns t.o.m i doften fortfarande en kärvhet, charmigt för nebbiolodiggarn. Smaken upplever jag fortfarande något gles, lite tam och osynkad med en viss metallisk känsla, men visst finns där mörka körsbär, röda plommon i stram förpackning och frisk syra. Lite mer framträdande frukt och mjukare linjer behövs tycker jag, men kan säkert av inbiten nebbiolovän vinna uppskattning. Med ännu mer luftning och kanske 2 glas även vinna mig. Bouqueten är på plats.

Scalabrone rosato 2009

Tog tillfället när solen för en gångs skull skiner och korkade upp en rosé. Borghettis Scalabrone rosato 2009 (nr 99889, 119:-). Jag blev positivt överraskad, doften är lite i allmän roséstil med jordgubbe och röda vinbär, smaken ganska lätt med en utpräglad syra. Den passade alldeles utmärkt till kycklingfilé och risotto milanese, i alla fall. Om man ska klaga lite så vore det att fylligheten kanske saknas, men det är ju rosé vi talar om....