Lördagstankar kring en klurig Bourdeaux.

Chateaux Le Boscq Saint Estéphe 2009. Det var ett tag sen jag reflekterade över detta vin, men vid inköpstidpunkten var den förekommande i kritiken med vänliga ordalag och det här är andra gången jag dricker en Boscq. Direkt i jämförelse efter slutskvätten från förra veckans Sigge Tiara känns den något vattnig och gles och knyter inte riktigt ihop. Men under kvällens timmar med tilltagande luftning öppnar det upp och vaknar till. Visar en alltmer pigg spänst med tätare svartvinbärsfrukt och ger snarare ett ungdomligt närvarande intryck. Började nästan fundera på om jag lättat korken lite onödigt tidigt. Bouqueten blir fruktigt ekfärgat harmonisk med klösiga körsbärsstänk och en lätt rökig ton. Smaken blir mörkfruktigt stram och gleshet framstår nu som ett orättvist påhopp. Det tätnar till och fyller upp med svartvinbär, blåbär i sällskap med lätt krydda, lite stjälkighet (som kan förklara glesheten innan luftad frukt fyllde på) och en sotad örtton. Ja, ärligt talat är jag lite lost om det här är så bra det kan bli eller om utvecklingskurvan kan göra ytterligare framsteg. Hursomhelst är summeringen att vinet är stramt fruktigt rappt och allt annat än trött, men en viss brist på botten gör mig fundersam. Det är en livlig och charmig Bourdeaux om än lite mystisk och diffus. Det är mellanprisklass och jag tror att då var priset en bit under 300.

Första gången jag drack denna drar jag mig till minnes att jag var sådär måttligt impad, men kände mig mer positiv idag. Den är lite krutig, men måste erkänna att den har en rätt trevlig fruktkaraktär, med både generös bredd och citrusfriska.

Smakfull lördag

..som bjöd på ett flertal nya vinupplevelser. Det börjar på eftermiddan med en spontan trevlig provsmakning av ytterligare 2 st potentiella sortimentsviner från Sardinien. Jankara är enligt uppgift en blandning av ett flertal lokala druvor. Har en trevlig pigg bouquet med en grund av mörkare frukt ackompanjerat av en mild fatton, framträdande svarta vinbär och en fin parfym. En lättsam smak av mörka bär med mjuka integrerade tanniner och nätt örtighet. Trots mångfalden av druvinslag eller kanske snarare beroende på just det blir frukten lite stum, något entonig och jag saknar nyanser i skalan. Som om mycket blir ingenting och tar ut varandra, men samtidigt är det någon form av försiktigt finstämd och proper känsla över upplevelsen.
Erema har också en pigg bouquet, men här är det renare frukt, tuffare och tätare. Det är ungt. Det bjuds på söta mörka bär, blåbär och syltade röda bär. Smaken blir initialt ungdomligt saftig med ton mot svarta vinbär i sällskap med söt lakrits, men dirigeras rätt snyggt av en fin fruktsyra och tacksam tanninstruktur. Detta vin växer med tilltagande luft och frukten blir stabilt lugnare i samklang med syra och tanniner. Enligt uppgift kan Erema bli den billigare av de 2, men jag tycker den oekade spänsten faller mig mer i smaken när luftväxlingen dämpat den ungdomliga saftigheten.

Cotes du Jura Chardonnay 2011, 149:-, var en speciell upplevelse, men passar bra till fisksoppa. En dov, mycket diskret doft med viss mineralitet. Ingen fruktig ståtlighet smakmässigt, men charmar med en rund smörighet, stringent sval mineralisk fruktighet och frisk pärontonad syra. Långt ifrån överpumpad chardonnay, men har finstämd kryddighet, örtiga inslag, lite citrus och angenäm mineralsälta. Jag gillar den udda stylen och framförallt till maten.

Till senare kvällens mellomingel blev det 2 nya oprövade bubbel. Cavan Nadal Gran Reserva 2008, 149:- och Louis Bouillot 2012, 149:-. En årgångs-Bouillot minsann, har jag aldrig sett i hyllorna förr och 149 var uppenbarligen siffran för kvällen ser jag nu. Ja, vid detta läge börjar det bli övervikt mot kvantitet, men utan stödjande noteringar upplevde jag dessa 2 bubbel som väldigt olika. Cavan har en tyngre blötfuktig fruktighet av mer utvecklad karaktär, röda äpplen, drag av tutti frutti som tonar ut med en viss sötblommighet. Som jag vanligtvis upplever Cavor vissnar bubblorna fort, vilket inte förbättrar oddsen, då just denna karaktär har stora behov av spänst i munnen, gärna med pigga bubblor och medverkande syra. Annars har vinet en fin renhet i frukten, men saknar skärpan.
Bouillot är yngre, vilket tydligt märks. Här är det svavelskarp mineralitet, elegantare frukt och bra syra. Än så länge nästan lite trotsig och inte helt i harmoni, men tycker gott den har framtiden för sig med ett tags flasklagring.

Sen hade Lasan med sig en öppnad sån här från sin lördagsmiddag. En riktigt vild tuffing med skarpa drag av frukt och krydda. Skulle jag gärna pröva igen, men då till mat.