Rapportterapi

denna mellokväll fick Grassackergrillen gå varm med 12-timmars whiskeymarinerad entrecote samt sötpotatis som sedan sveptes i tomat, lök, mynta och lime. Smaka fint, schysst grillmat. Till tilltugg, till maten å brevé maten smakades på följande drycker:

Marc Herbrart Rosé Champagne: ljuvligt slipad mineralitet, stringent hållen bärfrukt och ett överflöd av täta bubblor får elegans- och klassikersökaren att jubla.
Terrapin Moo-Hoo american porter & stout bjuder krämig gräddtoppad choklad. It´s great til the cows come home.
Poliziano 2011, black label: Pondus och självsäkerhet. Mörka frukttoner, bäriga nyanser, choklade, matchande krydda och markerade tanniner är kompisar i fin komplett stadig helhet.
Burkölen Modus Hoperandi är alltid det perfekta amerikanska bidraget till den optimala IPA-karaktären. Stark, söt- och zestfruktig och lagom besk, den sitter där den sitter och den sitter bra.
Argiano Brunello 2008, den gamle tjurskallen för sjuttielfte gången har luftats länge å nu ska jag mellosmaka den: Doftar alltid generöst och speciellt. En täthet med gummikaraktär och med bäriga associationer till Yankee-härkommen Pinot. En del parfym och tyngre blå bär. Riktigt lovande, livligt, men i mun blommar inte captain slow ut, 5 timmars luftning och det är inte riktigt tillräckligt för smakupplevelsen. Startar friskt mörkt och bra, men bleknar i vattnig ensam strävhet och snopet avslut. Jaja, skam den som ger sig och vis av erfarenhet tror jag den smakar rätt schösst innan Måns fått sina poäng. Ha det gött braxar, jag smuttar på med fru Ganges å Mansson,