Vid det här laget är ju alla braxar Champagne-aficionados (mig själv undantagen), men för eventuella hangarounds som läser denna blogg så; för 100 år sedan var den mesta champagnen söt, äckligt söt skulle vi nog säga idag. Det borde vara en överraskning för opålästa som köper flaskor från den sjunkna båten i Finland, t.ex. Dyr, söt och ljummen, det hade nog inte W.C. gillat. Sedan ändrades smaken successivt, det blev Demi-sec (finns fortfarande flera sådana på bolaget), men allteftersom socker tappade lyx-stämpeln så kom Brut att ta över (betyder ju torr på fransosiska, men de flesta bönder pytsar ju i en spann söt must för att "balansera smaken"...). Som ett tecken i tiden kom då nästa nivå, Extra Brut, där det fanimej inte får vara tillstymmelse till socker (nja). Somliga säger att det ställer högre krav på vinmakaren, det går inte att dölja felsteg med lite extra sötma (som ändå är svår att identifiera i den ittersyrliga dryck som Champagne faktiskt är). I alla fall, Margaine är duktig och gör ett gott jobb med sin Extra Brut (BdB, 3,5g/l sockerinnehåll), och den är ju dessutom inte så högt prissatt, det gillar vi vardagsdrickare förstås!
Det är lite knepigt att matcha Champagne till ost, men alla (?) säger att Brillat Savarin är som gjord för att ätas till bubbel: ytterst mild, men smörig och med en viss syrlighet. Det är så gott att man kan smälla i sig en hel tårta själv, men då har man väl klämt i sig motsvarande ett paket margarin. Många kilometer i elljusspåret blir det alltså. Ett alternativ (lika fett) som också är gott är Boursault som är lite mer möglig och därmed kan ha det lite jobbigare att para sig med drycken, men den är såpass mild att det funkar.
Så julskinkan och glöggen får vänta ett tag till, men på tisdag blir det fläsk, winter ale och hemgjord bäsk, och det är också gott.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.