Nyårsviner på Grassacker

Jag är ingen hejare med utgångspunkt från mindre volym att snabbt koppla varaktiga smakassociationer i stimmigare, festliga och sociala sammanhang. Till det behöver jag en lugn stund, sniffa, smaka, vänta, sniffa, smaka igen eller alternativt i sällskap där mer fokus ligger på själva vinet. Ett litet handikapp egentligen, då kanske oftast lite bättre viner plockas fram vid sådana tillfällen. Men vem vet, den förmågan kanske kommer någon gång. Övning ger färdighet. Hursomhelst bloggar jag en kort, enkel uppfattning utan betyg om de genomgående goda viner aftonen erbjöd.
Kvällens absolut bästa vin var Pol Roger Blanc de Blancs 2002 (Las). Generöst, elegant och friskt. Smått begynnande mognadstoner, men ingen åldringstendens. Vinet är skärpt, vitalt och spänstigt. Jag tar inte för otroligt att vinet kan drickas med stor behållning t.o.m. när braxengubbarna blivit riktigt gamla. Fördelen med vinet är att det kan drickas redan nu, då det vinner så mycket uppskattning i den förnäma strukturen, men oj vad intressant det kan vara att följa dess utveckling.
Kvällens lågprisbomb var Rotari 1996 (Ganges). Herrejäklar va lyckat. Vinet är redan bloggat och jag instämmer till fullo i uppfattningen. Ordvalet för Pol Roger kan upprepas, men tydligare beskrivning av karaktären kan vara att byta ut elegans mot balans. Fantastiskt kul att vinet kom ut här i Sverige och jag kan inte påminna mig att jag druckit ett mer prisvärt vin under 2013.
Kvällens snälla vin var Poliziano 2008 (Las). I linje med den feta trygga buteljen bjuder vinet värme, tillgänglighet och stor förmåga i matmatchning. Ett riktigt allroundvin, där det går att hitta flertalet användningsområden (pasta eller mörkt kött). Undrar om inte den större buteljen gynnat vinet några ytterligare snäpp upp på kvalitetsstegen?
Kvällens kraft och pondus bjöd Siepi Fonterutoli 2005 (Ganges). Har haft vinet ett tag och hade nog hoppats på viss mognadsutveckling, men jag får i munnen en tät mörkfruktighet av primär karaktär. Ljuvligt uppfyllande tufft och gott med ettrigt mörka körsbär och något besk mörk choklad, men ändå proper tanninintegrering. Det här vinet är fantastiskt barnsligt (ungt) och visst går det njuta nu, men om årgången finns i stugorna kan det vara klokt att avvakta ett bra tag till, för med lite mer mogna lugnare toner kan det säkert bli fantastiskt gott.
Allting är relativt som han sa och Bruno Paillard Premiere Cuvee (Ganges) och Tsarine (siggemary) tädde si nog i konkurrensen som lite bleka och glesa, men samtidigt vet jag och kan garantera att dessa kan smaka riktigt gott stand alone.
Efter det sprakande fyrverkeriet och till nattvickning tog Las å ja en Le Tense 2009. Den var i det läget allt annat än blek och gles, den smakade precis som vanligt, Lovely shit, en stabil trotjänare och ska man vara ärlig är den snudd på lika prisvärd som Rotari 1996.