Dyr Bolognese

Jag hade verkligen velat ha fel den här gången. Allt har hittills pekat på att vi inte var riktigt vid våra sinnens fulla bruk den där höstkvällen vid Balaton när vi hälsade på hemma hos Sandahl. Var det allt skitvin vi hade fått i oss innan? Massa orena alkoholtunga vitvinsbomber, och vi hade ju åkt långt, så vi försökte verkligen hitta positiva tecken. Och så kom vi då till Sandahl mansion och blev satta framför ett stort provningsbord i ett smakfullt inrett hem, och en pöjk från Värnamo deklarerar sin stora vision om att rensa upp i vinträsket på kullarna. Blev vi förförda? Eller var det så att de viner som bjöds verkligen var krispiga och goda? Vi köpte visst hela lagret av flaskor med konstiga etiketter till 200-300% av de priser som vi hade sett hittills.

Sedan har uppvaknandet kommit. Och baksmällan. Väl hemma har det visat sig svårt att hitta stunsen i de viner vi testade på plats. De har i bästa fall varit drickbara, men långt ifrån värda sitt pris.

Så, idag var det dags igen. Denna gång vore det väl tusan om man inte skulle kunna hitta tillbaka till den magiska känslan på de Ungerska kullarna för några år sedan? Återigen magplask. Denna gång Laundry hanger från Sandahl, Welsh Riesling 2012. Färgen blek, aningen guldfärgad. doften påminner om det man drar i sig på vinden i en gammal sommarstuga; dammig. Smaken kort, dålig syra, alkoholen tar över, dålig balans. Värt 300:- ? Tror inte det. För de pengarna får man toppviner i Tyskland. Det blev en dyr köttfärssås och en dyrköpt erfarenhet.

Utsökt bubbel

Perrier Jouët Grand Brut, inköpt i charmiga Epernay för några år sen och finns tydligen att hitta på bolaget för 399:-. Det får anses som ett mycket rimligt pris. Tiden i källaren har kanske bidragit med ytterligare gynnsam utveckling och det erbjuds fin prestanda från producenten utan att vara fantastiska Belle Epoque. En elegant och generös bouquet av mustiga äpple och blommiga toner. En riktigt bra balans i smaken med äppelmustighet och blommighet, välordnat styrt av fin tydlig syra och diskret mineralitet. Några rullningar i munnen och det mynnar vidare i riktigt god citrusfrukt. En läckert snygg och frisk champagne och sannolikt det bästa jag druckit i år.

Cavatips

MIM 2011, en riktigt bra Cava för 99:- och jag skämtar inte. En glädjande positiv överraskning med ett fint grapeigt bite. Fin understödjande frisk fruktighet med citrus och gröna äpplen och honungsstram touch. En riktigt uppfriskande sak och t.o.m bubblorna hänger med, stark rekommendation som bruksbubbel.
Å så lite passerade påskvin:

Beaumont des Crayeres 2003, 289:- väckte nyfikenhet pga av sin ålder, direktkonsumera en mogen champagne var mitt mål och den smakade mogen vinteräppelmustig champagne med päronsplittinslag, men med förekommande mineralisk skärpa, helt ok tyckte jag,
en Andreas LarssonMedocblend fick göra sällskap till lammsteken, Chateau Tour Seran, 2009, 245:-, bjöd på mjukare fatiga linjer och stalligt mörkmogen karaktär. Fin frukt, men möjligtvis var den lite väl snäll och jag saknade lite matanpassad styrsel.

Un Jour, Cahors, 2008 från källaren. Ja, den är för jäkla bra. Pampigt mörkfruktig, tät och lagom stram. Bra välsmakande skjut i den Malbec:en.
La Riva Barbera d´Asti, Alfiero Boffa, 2011, 159:-, upplevdes som ett mångsidigt mycket trevligt barberavin. Mycket nyanser i frukten från än det mörka och än det rödlätta hållet. Men det passerar lite snabbt och jag saknar en lite lugnare stabilitet. Det händer mycket i början, men mynnar något entonigt. Finns ändå en tendens och potential i detta vin som jag uppskattar och möjligtvis ska det hyllvila nåt år till.

Gammal bekant och helt nytt från 2012

Det var riktigt länge sen jag prövade en årgång av Marchese Antinori Chianti Classico, Tenuta Tignanello och med denna 2012 kan jag fråga mig varför. Ett riktigt gott generöst vin med måhända lite publikfriande karaktärer, men vad gjorde det? Tyvärr verkar den inte finnas i SB sortiment just nu och jag har ingen notering av vad det kostade. Troligtvis ska den väl säljas under 200:- i alla fall, så fler än konsulter bör ha råd :). För nosen är det ett rejält körsbärssting, något smörigt rostade fat, mörka bär med djupare botten, lite marsipan och mulligt fruktigt, sicken fet skjuts för en Chianti. Smaken bjuder förvånansvärt bra täthet med mörk charmig intensitet och lite mjölkchoklad. Mörka körsbär, plommon och slånbär tas om hand av en milt rostad fatton, bra dirigerat av en finkänslig tannin- och syrastruktur. I en bra mörktonad finish och efterhäng samsas plommonkompott och lite kärvare slånbär. En sån här tar jag gärna med mig hem igen om den dyker upp i hyllorna. Möjligtvis öppnades denna årgång i något tidigt läge eller åtminstone hade den förutsättningar att klara sig ett bra tag till. Peppoli var ju faktiskt också toklängesen jag drack, kanske dags att pröva?

Fick också möjlighet att testa ytterligare ett glas av ett oprövat Sardinienvin från Nebbiologillande producenten Muscazega. Colli del Limbara 2012 är tänkt att hamna ca en femtiolapp lägre än den jag bloggade för ett tag sen. Här behövs mycket luft märkte jag, nyöppnat var den helt fattig(sluten) i bouqueten och smaken bjöd ett sjujävlar tanninbett (Nebbiolons närvaro behövde inte ifrågasättas :)). Ställde glaset åt sidan nån halvtimma och då hann det öppna upp. Nu lyfter ur glaset en rätt tung körsbärsparfym, lite plommon, kommer fuktigt multna löv och en smygande torkad fruktton, men det finns t.o.m i doften fortfarande en kärvhet, charmigt för nebbiolodiggarn. Smaken upplever jag fortfarande något gles, lite tam och osynkad med en viss metallisk känsla, men visst finns där mörka körsbär, röda plommon i stram förpackning och frisk syra. Lite mer framträdande frukt och mjukare linjer behövs tycker jag, men kan säkert av inbiten nebbiolovän vinna uppskattning. Med ännu mer luftning och kanske 2 glas även vinna mig. Bouqueten är på plats.

Arbetarvin

...till kapitalistmat (dottern bjöd på Wallenbergare), en utmärkt fredagskombo. Toscanska Brancaia TRE 2013 a 129:-, där TRE står för en mix av druvor 3-5 i världsrankingen enligt min mening, dvs Toscanatypiska Sangiovese, Cabernet S och Merlot. Ger i bouqueten en fattonad trevligt ren saftfruktighet med inslag av körsbär och svarta vinbär. Smaken bjuder ett välavvägt tanninbett med ungdomlig fräsch syra som möter en lätt pigg frukt av svarta vinbär, röda körsbär och lingon. En viss rostad varm ton inflikar och spelar snyggt med och summarum upplevs vinet leverera en lätt frisk frukt som gynnas av det mörkare svart vinbärskomplementet. Finishen är glesare med stram syrlighet mot mörkfruktig bakgrund. Vinet är klart godkänt för sin prisklass.

Konsultvin

Har inga rappande polare vad jag vet, så jag får ty mig till vinimportörernas tips i jakten på den goda Pinoten.
Vår vän på slätten kallar vin över 200 SEK för konsultvin och detta tips på 2011 Volnay från Fernand & Laurent Pillot via Bristly  passerar den gränsen med 21 SEK. Riktigt bra grejor! Bra nu (nej inte kollat kl 10:15 en jobbtorsdag utan i går kväll...) efter lite luftning och ett par dar i kylen. Kanske ingen långliggare då korken är förvisso ganska lång, men gjord av sammanpressade korkbitar. Men varför spara något så gott?
Kan beställas här för 221 SEK/butelj.
Bilden är förresten med tacksamhet stulen från Finare Vinares blogg.

Rapparvin

Fontanafredda Barbaresco, 169:-. en rekommendation från Petter i något utskick, trodde jag. Men efter lite förvirring och eftersökning insåg jag att Petter beskrev 2011, flaskan jag hade i min hand var en 2012. Uppenbarligen är vi inne i ett årgångsbyte. Strunt samma, det här va rätt bra skit ändå för den penningen. Det bjuds en mjuk kryddig doft med elegant torkad frukt och lätt parfym. Rätt diskret ändå, inget kaxigt lyft. Smaken accar upp med röda körsbär och bra syra omhändertaget av krydda, örter, lite ledur och fin torkad frukt med viss jordgubbstouch. Det kompletterar med ytterligare lager av en lätt saftig mjuk frukt med ungdomlig intensitet och ungt fruktig varande eftersmak. Allt möts hela tiden av ett sånt lagom härligt tanninmotstånd. Jodå, det här är fortfarande prisvärt.