Punk i Nässjö

Hallå på er !
Här kommer ett smakprov från festivalen i Nässjö, grymma Attentat
spelar en av de nya låtarna.
Spunk och jag grundade med en rosé champagne i mosets trädgård.
Larmandier bernier, Rosé de saignée, premier cru, extra-brut. inget fusk
här inte , det här är en äkta rosé, här har pinotskalen fått vara med att färga vinet
vackert mörkt för att vara en rosé, lite bourgongne liknande både i utseende
och smak, parker gillar den här rackaren.
Hur eller hur tillbaka till punken, trots ett stilla regn mest hela tiden så
funkade festivalen ganska bra.
kolla in u-tube videon, kanske känner ni igen någon i publiken.....
skön sommar på er
//hasse
https://www.youtube.com/watch?v=3cJbuxFTXS0

Blue eyed boy

...inte så oskyldigt blå. Med liknelse från MC-världen skulle ett mer passande namn vara Fat Boy. Det något av det mest täta och kompakta vin jag druckit. En härligt frasig djup Syrahton. Maffig mörk frukt, balanserad ekton, varmmjuka kryddor och tokiga 16%. Man får dessertassociationer i form av pannacotta med vaniljbotten och blåbärstopping. I sin delvis vulgära karaktär känns ändå vinet välkomponerat och snyggt avstämt. Den plötsligt hänsynslöst överdådiga frukten mynnar stilsamt över i mjuka och varaktiga länkar med ek- och kryddkomponenter följt av en varm ihållande generös eftersmak.

Det var förstås Lasan som hade med sig detta läckra, intressanta och udda vin till grassacker igår. Tillfället var efter intagen måltid, men det kändes ändå bra att stilla nyfikenheten med att njuta av denna australiensare. I dessa sommartider kan man för vinet se ett användningsområde som lyxigt grillvin. Till en rejäl biff med rostad örtig färskpotatis förstås, men kan även tänka mig rökat eller generöst kryddat och marinerat fläskkött.
Till själva middagen som bestod av spettgrillad teriyakikyckling med krämig citruspasta (Håkan Larsson i AoV), fanns alternativen Kunstler 1999 Reichestal Pinot Noir samt rosechampagnen De Saint Gall. Vet inte vad Kunstlern fått för recensioner i pressen, men jag tyckte det var ett fantastiskt välsmakande vin. Trevligt med en tegelrödsmogen pinotta som omväxling. Mustigt och doft- och smakrikt av mogna bär, gammeldags jordgubbssylt, russintouch, moget plommondrag och förnämnt omsvepande kryddor. Balanserat och stabilt och med bra mycket tydligare tyngre karaktär än förväntat. Jo, det var förvisso upphällt i Riedelglas, men jag tror på vinet ändå. Kommer köpa fler och ser det både som sällskapligt verandavin i solnedgång, liksom matvin. Det kan heller inte vinna på ytterligare lagring, utan är ett här och nu-vin.
Till en handfull mycket trevliga ostar klämde vi först den amerikanske mousserande tuffingen Domaine Ste Michelle. Spänstig, syrlig attack följt av lugnare frukt har fått mig att uppskatta denna jänkare, men kvällens mousserande kompisar tror jag att jag bloggat om tidigare.
Prisuppgifter:
Blue eyed boy Shiraz 2009, ca 600-700 i svenska pengar
Kunstler 1999 Pinot Noir, 199:-
De Saint Gall Rose, 249:-
Domaine Ste Michelle, 99:- (billigt!)
Då är man inne på 2:a semesterveckan, där 1:a förlöpte på ett hett Rhodos. Där bemäkta jag bara frostad ljus lager, så gårdagskvällen var en välkommen start på vinsemestern. I starkt traditionsbunden anda med vakteltur mm, får vi se om semestern kan generera en vinsammanfattning framöver. Ha det gött och så får vi hoppas att Juli sparkar igång den svenska sommaren på allvar.

Kan man göra vin i Luxenburg?

Tja, om man betänker att man ser de tyska flaggorna svaja på andra sidan Mosel från Cep d'Ors provningsrum borde det ju finnas vissa potentialer. När ni andra svullade på senaste Braxen-provningen satt jag och led, åt charkplatte och drack Auxerroise, Gewurztraminer och Pinot Noir från denna vita fläck på vinkartan.

Och ja, de t visar sig att de kan få till det även på denna sida floden. Drack P.N. 2008 Stadtbredimus Goldberg Barrique ikväll. Mycket behagligt, tätt, fyllig (13 procent, hur 17 får de upp sockerhalten?). Lite lätt kylt blir det en mycket behaglig upplevelse, eken har plockat bort en del av bärigheten, men det är ändå ett perfekt snackevin. När Gnocchi di patate med vitlök, salvia och annat kom till så räckte kraften kanske inte riktigt, men betyget blir ändå godkänt för Luxenburgarna.

Chablis

Haj alla glada braxar !
Sommar natten bjuder på Chablis, efter en rättså obskyr vinupplevelse, macmanis 2009
som kändes lite sötsliskig till grillat, men som var rejält mycket bättre att sippa på efter maten,
2008:an var så mycket bättre.
After dinner bjöds på kvalle chablis, en premier cru les lys,Domaine William Fevre 2008,
den satt som en smäck, så gryyyym.
Vitguldig i färgen, blommor, ostron och vitpeppar i doften.
smaken: gröna äpplen, citron och ostron, i love it, friskheten och ostronsältan fan va bra.
Kanske gjorde sommarnatten sitt till, men jag tror att ändå att det här var en mina stora vinupplevelser

//broder hasse

Sverige ! ! !

Dagen före The National tillbringades med Ekerökretsen på Sorbonne vid Brommaplan. Där är det US only fram till 21/6, så vi drack goa yankeebira (bl.a. bifogad bild, en härlig Oregon ) och käkade gott. Lasan slog till med en 500 gramsburgare. Annars blev min personliga favorit för kvällen Flying dogs Farmhouse, med skön beska och lite vetekaraktär.

Det var ett tag sen man bloggade, men sen sist har följande goa vin varit föremål för lite stödanteckningar som vidarebefordras ocensurerat från det förmodligen upprymda ögonblicket det dracks och skrevs:

Vallado Douro 2009, 148:-. Vinet presenterar en fett fruktig grillvänlig doft som omsluter varmt och ger nästan farhågor om väl överdimensionerad generositet. Smaken är dock av mer behärskad karaktär med violiniserade mörka körsbär, plommon och en ren nyanserat fräsch fruktighet, som inte upplevs av det tyngre slaget.

I Riedel Pinot Noir hälldes Barolo la Serra 2007, 249:-, från Gianni Voerzio, som släppte på bred front 1/5 med även Dolcetto, Barbera och Vitt. Färgen är röd med svag tegelton. Doften är kryddig, intensiv, innehåller bär, torkad frukt, mörka körsbär, mild vanilj, plommon och lite russin och blommig parfym. Smaken är fyllig, något stram, djup karaktär av torkad frukt och murrig körsbär, pepprig i en överraskande utvecklad stil. Jag tyckte vinet var riktigt gott och hade inte förväntat mig en sån bredd och mognadsgrad.

Cornas Champelrose 2009, 199:-. Färgen ungdomligt tät blåröd. Doften är tung, fruktig, tät, innehåller mörka körsbär och mynta. Smaken är stram, djupfruktig, spänstig, mullig och murrig, koncentrerad med blåbär och mjukpepprig. Tacksamt välsmakande, men för intensivt fokuserad i avsaknad av nyanserat välavstämda toner. Ett härligt vin, men som jag tror behöver och klarar några års lagring.

 

Triade Bianco Fiano Falanghina Greco

Dags att skruva ur korken på Triade med mina favoritvita druvor. Det här tycker jag är prisvärt; ett friskt vin, inte så fylligt som Fiano di Avellino, men borde ändå kunna funka med allehanda lättare rätter, eller som sommarvin i trädgården. Och priset! Bara 79 kronor....

Glaset spelar roll....

ja, t.o.m. så det gör mig lite bekymrad. Jag bävar lite inför tanken vad jag kan ha gått miste om under alla vinstunder. Var nog inte riktigt medveten om att själva glaset kan ha sån påtaglig inverkan att lyfta t.o.m. ett kvalitetsvin. Att samspelet mellan glas och vin är så viktigt!! Var som sagt på en workshop med charmtrollen Gaia Gaja och Laetizia Riedel och provsmakade de ömsom mycket stilfulla och ömsom mycket pampiga Gajavinerna, Alteni di brassica 2009, Gaia & Rey 2008, Magari 2009 och sist men inte minst Barbaresco 2008 i Riedelglas ur Vitisserien. Måhända blev jag charmad av presentationen och marknadsföringen, men jag tar åtminstone med mig lärdomen att noga tänka mig för i vad jag häller upp vinet, framförallt när det gäller viner som legat te sig ett tag i källaren. Vi utgick ifrån att ha Alteni i Rieslingglaset, Gaia & Rey i Montrachetglaset, Magari i Cabernetglaset och Barbaresco i Pinot Noirglaset. Sen blaska vi runt i glasen inkluderat ett enkelt skitglas som ofta förekommer vid vinprovningar. Man kan konstatera att ha vin i skitglaset är extremt dålig marknadsföring, om våra importörer vill öppna en marknad för viner de vill få oss att köpa. I jämförelse med befintliga Riedelglas dör vinet fullständigt i de enkla glasen. Jag instämmer i stort med Laetizias placering av Gajavinerna, förutom i ett fall och det gäller den intensivt kryddiga och tungt ekade och kraftfulla Gaia & Rey. Jag tycker faktiskt att det blev lite vulgärt i Montrachetglaset och fann det mycket mer nyanserat och exklusivt i Rieslingglaset. Vinet är så maffigt att det faktiskt tjänade på att dämpa sig lite och vackrare toner blev tydligare i Rieslingglaset. Har även jämfört lite med mina svenska glas och jag måste säga att Riedel har en unik förmåga att lyfta fram en fascinerande mångsidighet hos vinet. M.t.p. mina dryckesvanor känner jag prioritet att anskaffa Pinot noirglaset ur denna serie, som också är alldeles utmärkt till Nebbiolo. Glaset är fantastiskt framlyftande och Barbarescon blev helt sagolik, både gällande intensitet och elegans. Bredvid mig på provningen satt en snubbe som spottade och jag måste säga att det är äckligt snobbigt att spotta dessa goa Gajaviner. Tjejerna spottade inte, Gaia var lite måttlig (inga stora nyheter för henne), men Laetizia drog i sig alltihop, precis som jag och alla andra förnuftiga och vinälskande människor. Trevlig brud!! Lite smått behaglig lullade jag sen runt en stund på övriga mässan. Stopp 1 blev hos Giertz som hade Bourgognetema och jag provade samtliga bubblande Louis Bouillot samt ett antal riktigt trevliga och måttligt prissatta rödingar i form av Jean-Claude Boisser. Favoriterna blev 75354 Savigny-les-Beaune 1er Cru La Domimode 2009, 249:- och 75592 Cote de beaune Les Pierres blanches 2009, 239:-. Stopp 2 blev hos VinUnic, där vi fick möjlighet att testa även Syrahglaset, som inte var med på provningen. Laetizia tittade förbi och det var väl största höjdpunkten där, annars var det mest mediokra förbrukningsviner som bjöds. Stopp 3 blev hos Thompson som hade italienska representanter på plats. De hade vin av blandad kvalité och sökte svenska importörer. Jag kunde tyvärr inte hjälpa dom med det, men det slutade ändå med att jag fick med mig ett prov av en av favoritvinerna hem. Den trevliga italienska damen önskade mig lycka till när jag skulle passera vakterna, men jag hade en stor Riedelkasse med glaskartong, så pavan gick att dölja väl. Stopp 4 blev slutligen hos sommelierelever på Vinkällan som ivrigt förespråkade även en 50-åring som klasskompis. Vid ett besök på Coopen före helgen ståtade "lyx"Casal di Serran, Vecchie Vigne, i hyllorna. Trevligt att den hittat ut i standardsortimentet och om inte annat gav det mig en påminnelse att jag lagt undan en sån hemma. Ser förresten en klar tendens hos Coopen att Brommapubliken förmodligen är ganska krävande i sina vinönskmål. Omfattningen av "exklusiva" viner har tilltagit rätt rejält på Coopen och denna butik börjar etablera sig som, om inte annat, en kvarts Regeringsgata. Riktigt mycket schyssta viner där nu, så Lasan å jag tackar för att vi slipper trängselskatt. För att återgå till Casal:en så surpla jag i mig min 07:a samma kväll jag såg den på Coopen. Det var nog inte riktigt vad jag förväntat mig. Den dofta parfym med inslag av blommor och lim. Nej, ni läste rätt, inte bin. Generellt var smaken något sluten. Det var oljigt, begränsat fruktigt, angenämt örtigt, något pepprigt och stramt och reserverat. Summerat blev det en konstig kombination av saknad generositet samtidigt som den uppstramade karaktären med den fylligt oljiga känslan i samspel med balanserad syra väcker välbehag. Inte alls lika lättillgängligt öppen och tydlig som lillebror, utan mer märkvärdigt svårbemästrad. Behöver den kanske ytterligare tid? I söndags gicks det löst på Negro Bertu Barbera dÁlba 2009 och Felsina Berardenga Rancia Chianti Classico Riserva 2007. Sällskapet var stort i Gräsåker, så volymen/skalle var begränsad och i situationen var det svårt att bilda sig en tydlig uppfattning om intaget. Det var pratigt och tjoigt och mina möjligheter att ta till mig vinerna blev något diffust. Jag kan i alla fall konstatera att Bertun är en mycket välgjord Barbera. Den är behagligt fruktig, har tydlig ekton, en smickrande generositet som styrs upp av en balanserad strävhet. Det är fylligt och snyggt preparerat. Felsinan upplevs i direkt jämförelse som ung och ofärdig. Mycket stramare, men ändå kaxig som en ung välgjord Cabernet. Potentiellt djup, som inte nu går att dyka i, lockar och lockar, men kommer ingen vart. Smakar bra, men stänger dörren när man inte är beredd. Felsinan är urkorkad för tidigt, men det hade jag ingen pejl på, då det bara varit ett spontaninköp vid något tillfälle. Tror Negron kostar ca 23 Euro och Felsinan ca 250:-. Ja, klockan är mycket och jag kommer inte på så mycket mer att rapportera för stunden. Ha det gött i vildmarken,