3 ronder i lördagkvällen

Ja, så blev det visst när vi var färdiga, men det var i och för sig inget jag planerat på något sätt. 2 bubbel, 2 ofärgade och 2 röde och alla av olika årgång. Mansons var på besök och jag fick förstås inspiration att ränna lite till källaren, men en cava, Recaredo Terrers Brut Nature Gran Reserva 2010 för 199:- väckte min nyfikenhet i butik och plockades med från lördagshandlingen.

Den och Diebolt BdB 2008, Frankrike mot Spanien, får bli 1:a ronden till laxmousse. Diebolten var i riktigt fin form nu, fin mustighet med päronton i framkant, brioche och en skarp (i betydelse effektiv) syra som håller ordning på torpet.
Gran reservan kom lite otacksamt efter i ordningen och upplevdes först lite blek, men när sinnena börjar släppa Dieboltens förträfflighet växer en trevligt proportionerlig Cava fram med en torr elegans mot den spanska druvmixen. Går dock inte konkurrera med Diebolten som var Grand nu och ronden går till Frankrike.

Ofärgad rond: Lorenzon Clos des Barraults 2014 från Mercurey, södra bourgogne mot Sauvignon Blancvänliga Sudsteiermarks Sattlerhof 2012 till fisksoppa. Frankrike mot Österrike. Förstnämnda ger ett tropiskt djup med citrusfruktig spänst, trevlig elegant syra och liten krämighet med honungspräglad grund. Riktigt schysst och den här kommer klara sig ett bra tag till. Lorenzon var förvisso också generöst poängsatt av LG, men om jag inte missminner mig var även Sattlerhof en gammal rekommendation. Mer klassisk sådan då, för den här var lite vulgär tycker vi. Väldigt varmt sötfruktig och intensiv, så knappt SB:n gick att känna igen. T.o.m gräset blev sötpräglat. Bortom elegans, men mycket och tätt. Nja, den vågar jag nog inte spendera på igen, ronden åter till Frankrike.

Sosserond (blint för Mansons): Nittnaus Burgunder Bombe 2013, Österrike mot Elgin Oak Valley Pinot 2009, Sydafrika, till strupen (förresten, frun kom nog med nån liten ostbit). Prismässigt, nånstans mellan 250 - 299 för båda. Gällande Elgin var det en absolut rekommendation med en tids flasklagring för bästa njutning, men nu var den ju 8 år. Kan förstå det, för den var rätt ekrik vilket behöver sätta sig med tiden. Men förbaskat god och en något mörkare Pinotvariant, men ändå klart druvbekant med rödbäriga inslag, generöst och öppet och en fin balans med ekkryddan.
Känna igen druva till bomben var däremot inte lätt och väl medveten om min egen begränsning kunde jag erkänna att det skulle vara svårt att hamna rätt blint. När man vet blir dock den klassiska druvkaraktären bekant i den långa hängande eftersmaken. Annars är det ännu mörkare och fruktigare, men på ett ståtligt balanserat sätt och med en yngre syra som friskar upp. Riktigt gott och något udda, men tilltalande och jäkligt kul helt enkelt. Här var den klart tuffaste ronden, båda var riktigt goda, men en liten fördel till Bomben och Österrike om inte annat för det intressanta underhållningsvärdet.

Att fortsätta på inslagna vägar

Broder Dansk bloggar ju om Sardinska viner. Eller Sardiska som importören sade, och inte vill jag vara sämre.
Jag hade ju nöjet att vara med på en vinprovning med enbart Sardiska viner på Ekerö i slutet av förra året. Ett par flaskor blev inköpta, och efter lite invecklade transportkedjor landade de i Blekinge i våras. Nog om detta, över till väsentligheterna

Låt oss börja med vinet: Ett väldoftande,  uppenbarligen varmvuxet vin. djuprött och gott! Välgjort och rent i smaken, som känns bekant på något sätt.
Att jag provat det tidigare räknas inte riktigt då vi blev mycket väl beskänkta på provningen och ännu mer väl beskänkta hemma hos dansken. Så minnet sviker lite men inte helt
Men en snabb slagning i Jancis Robinsons the Oxford Wine Companion ger svaret:
Cannonau= Garnacha=Grenache.
Hur som helst så tyckte jag att etta vinet var det med mest potential bland de röda på provningen, och jag tycker fortfarande det är bra grejor! Det var lite tungt ekat för ett år sedan och eken finns kvar men har blivit lite mer diskret. Viss ton av restsötma och trots det 14,5 vol%. Bra grejor!

Mera Nebbiolo söderut

Det är andra gången jag dricker Disizu Nebbiolo 2014 från sardiska Muscazega, men det ser inte ut som det blev nån bloggning vid förra tillfället. Flaskan kostar 154:- exkl. moms, så det blir några kronor till efter importförfarande. Det finns en del producenter på Sardinien som fastnat för druvan vilket kan vara en intressant utveckling att följa och i detta fall är det enbart ståltankslagring. Förra veckan blev jag impad av den ståtliga täta bouqueten från en Dagromis och faktum är att det är bra tryck upp i nosen även från denna sard. Inget utmärkande som jag kommer ihåg från förra dryckestillfället eller har det varit en välbehövlig gynnsam flasklagringstid? Hmm, sitter något fundersam och sniffar in ångorna när det slår mig att både denna och Dagromisen hällts upp i Riedel Pinot Noir. Aj aj, kan det ändå göra så mycket av kupans form? Inte har jag alltid druckit i de bästa av glas innan jag yttrat mig om vinupplevelse och i så fall kan ju den detaljen bli något missvisande jämfört med andra vin. "Det här vinet var slutet, ....eller?" Ok, inte mycket att göra åt det nu, värt för mig att följa upp, Riedel eller inte.
Nosen får som sagt sitt, parfymerad körsbär, fruktrent med lätt kryddighet i bakgrunden, mörkare kompott i kombo med nebbiolosyrlig ton. Generöst och bottnar i en lätt rökighet med vissa pinotagevibbar.
Samspelande strävhet, rödfruktighet med klar klang och spänstig syra kommer i 1:a vågen. Landar över något mörkare i en dämpande blåbärston, viss slånbärsaktig beska och lakrits för att tona ut med fräsch lingonsyrlighet.
Jag tycker för kvällen att vinet är riktigt gott, finstämd rik smak och friskt. Och klart mer intressant än förra gången.

Mycket av det goda

Dags för nästa årgångssteg i min lilla Gajasamling och denna gång blev det Dagromis Barolo. Nu gick 2008 ner i strupen och det var en trevlig pjäs.
Bouqueten bjuder mörka plommon och mogna körsbär, torkade frukttoner, "koncentrerad" nypon (har sällan upplevt det så tydligt i fronten), varm lite ettrig parfym, rosor och lite sötlakrits. En rejäl och generös bouquet.
Smaken bjuder mörkt, svart körsbär, torkad frukt med tobakshintar, mörka och röda bär i allians med parfymerad touch och en bakgrundskänsla av fuktiga löv i höstens skog. I detta skjuter in en läcker välanpassad strävhet och en trevligt livlig syra. Fat sätter säkert sin prägel på smakuppfattningen överlag, men i jämförelse med ren yngre nytappad form, känns det mer diskret.
Det här bedömer jag som ett vin i så gott som optimalt dryckesläge. Komplexitet i bouquet och smak. Djup samspelar med pigg elegans. Näsan får en härlig bouquetdos vid varje sipp, som förhöjer totalupplevelsen. Ett vin i både generöst och balanserat läge.
Dyrare Gajor kan vara besvärligare att ta sig an, tjurigare och längre väntan för rätt lagringstid. För en Dagromispeng får man en säker leverans.
Och på bilden ses även en rosé från Bolgheri, bara en sån sak. Kostar 119:-. Den var frisk och syrlig men i sällskap av småsöta mogna jordgubbar i smakbilden. Den var väl ok, eller vad man säger om en rosé?

Bra nu!

Eftersom dottern var hemma i helgen och dessutom har passat på att fylla år öppnades lite vin från hyllan häromdagen. Ca'Marcanda Promis är väl knappast obekant för Braxarna

2010 kanske kan ligga ett par år ytterligare men vaför det. Mycket bra grejor nu. Till kalvfile med kantarelltäcke satt det som en smäck

!

Greco di Tufo: Fruktigt, fylligt, fyrligt.

Det finns en ny Greco i stan! I alla fall på Bolaget. Och Greken är ju en Italienare, Greco di Tufo från Iovine (6013) till ett vettigt pris (119:-, GdT är aldrig billigt). Inget supervin, men gott, fyllig smak med en frisk syra som hänger bra. Experterna finner frukter som gula äpplen, päron, apelsin och en tydlig mineralton. Ett riktigt vettigt vin att dricka väl kylt, både i trädgården och vid middagsbordet!

Naturbarn?

När arbetet gör sig påmint behövs uppmuntran, och då kan man ta till ett halvkilo köttfärs, lite bacon och svänga ihop en schysst Bolognese .Lite vin behövs då för att få rätt stuk på anrättningen, och på kocken. Då plockar jag fram följande naturvin från Jura. De flesta Braxar fryner på näsan över denna grupp viner, oxiderade eländen med dålig hygien på toppen. Icke alltid. Detta vita från Jura, gjort på lokala druvtyper (Melon a queue rouge, vem har hört om den druvan förut?) är fräscht, rent, krispigt friskt, inte alltför sprit-tungt men ändå med en kropp nog för att fixa köttfärssåsen.Jädrar i det, varför köpte jag inte flera? Köpt under Knippelsbro i Köpenhamn från Naturbarnen själva, Rosforth et Rosforth, för ca 150 SEK. Mycket bra. Köpte även en variant gjord på Chardonnay, men denna var bättre!