3 ronder i lördagkvällen

Ja, så blev det visst när vi var färdiga, men det var i och för sig inget jag planerat på något sätt. 2 bubbel, 2 ofärgade och 2 röde och alla av olika årgång. Mansons var på besök och jag fick förstås inspiration att ränna lite till källaren, men en cava, Recaredo Terrers Brut Nature Gran Reserva 2010 för 199:- väckte min nyfikenhet i butik och plockades med från lördagshandlingen.

Den och Diebolt BdB 2008, Frankrike mot Spanien, får bli 1:a ronden till laxmousse. Diebolten var i riktigt fin form nu, fin mustighet med päronton i framkant, brioche och en skarp (i betydelse effektiv) syra som håller ordning på torpet.
Gran reservan kom lite otacksamt efter i ordningen och upplevdes först lite blek, men när sinnena börjar släppa Dieboltens förträfflighet växer en trevligt proportionerlig Cava fram med en torr elegans mot den spanska druvmixen. Går dock inte konkurrera med Diebolten som var Grand nu och ronden går till Frankrike.

Ofärgad rond: Lorenzon Clos des Barraults 2014 från Mercurey, södra bourgogne mot Sauvignon Blancvänliga Sudsteiermarks Sattlerhof 2012 till fisksoppa. Frankrike mot Österrike. Förstnämnda ger ett tropiskt djup med citrusfruktig spänst, trevlig elegant syra och liten krämighet med honungspräglad grund. Riktigt schysst och den här kommer klara sig ett bra tag till. Lorenzon var förvisso också generöst poängsatt av LG, men om jag inte missminner mig var även Sattlerhof en gammal rekommendation. Mer klassisk sådan då, för den här var lite vulgär tycker vi. Väldigt varmt sötfruktig och intensiv, så knappt SB:n gick att känna igen. T.o.m gräset blev sötpräglat. Bortom elegans, men mycket och tätt. Nja, den vågar jag nog inte spendera på igen, ronden åter till Frankrike.

Sosserond (blint för Mansons): Nittnaus Burgunder Bombe 2013, Österrike mot Elgin Oak Valley Pinot 2009, Sydafrika, till strupen (förresten, frun kom nog med nån liten ostbit). Prismässigt, nånstans mellan 250 - 299 för båda. Gällande Elgin var det en absolut rekommendation med en tids flasklagring för bästa njutning, men nu var den ju 8 år. Kan förstå det, för den var rätt ekrik vilket behöver sätta sig med tiden. Men förbaskat god och en något mörkare Pinotvariant, men ändå klart druvbekant med rödbäriga inslag, generöst och öppet och en fin balans med ekkryddan.
Känna igen druva till bomben var däremot inte lätt och väl medveten om min egen begränsning kunde jag erkänna att det skulle vara svårt att hamna rätt blint. När man vet blir dock den klassiska druvkaraktären bekant i den långa hängande eftersmaken. Annars är det ännu mörkare och fruktigare, men på ett ståtligt balanserat sätt och med en yngre syra som friskar upp. Riktigt gott och något udda, men tilltalande och jäkligt kul helt enkelt. Här var den klart tuffaste ronden, båda var riktigt goda, men en liten fördel till Bomben och Österrike om inte annat för det intressanta underhållningsvärdet.