Slaktaren som blev vegan

Gruner Veltliner har aldrig varit min favoritdruva, även om nästan varje vinskribent höjer denna österrikiska specialare till skyarna. Men allt går att sälja med mördande reklam, så jag kunde inte gå förbi The Butcher White Cuvée 2018 som finns på specialsortimentet för 119:- Broder M har ju uppmärksammat the Butcher pinot noir tidigare, och den är ju lysande till priset 159:- Det dessa två viner har gemensamt, förutom vinmakaren är etiketten. Och vilken etikett sedan! Hans Schwarz, som han heter har varit Livets Godas gullegris ett tag nu, började sin bana som slaktare och sadlade sedan om till vinmakare. Med lite hjälp från "Mr K" som ligger bakom vinet med det mest obegripliga namnet, Sine Qua Non, har han skapat sig ett namn i vinvärlden. Det roliga är att etiketten har blivit (själv?-) censurerad. Så här såg den ut från början. Notera slaktkniven! 

     

Någon tyckte uppenbarligen att det var lite för mycket med en slaktare med grishuvud och allt, och klagade (förmodligen?). Så, vad göra? Tja, grishuvudet kan man ju inte plocka bort, inte vinaren heller. Får bli kniven då. Men vad ska man byta ut den mot? Ja, så här ser etiketten ut idag:

Lite humor är det allt. Nog humor för att köpa vinet? Det är upp till dig, men jag tycker det!

Svenskt Vin?

Alltså, det där med att göra vin i Sverige, vad tjänar det egentligen till? Du har en mördande konkurrens av vinbönder som har hållit på i generation efter generation för att optimera smaken av druvorna från just deras lilla plätt i världen. Och så klimatet uppepå det, ja menar, kom igen! Dessutom går det ju aldrig att konkurrera prismässigt. Jaha, det här låter ju inget vidare. Dessutom har alla viner jag hittills smakat kass och kostat mer än 200 spänn.

Tills nu. Ja, min senaste upplevelse var väl ingen superhöjdare, men Aniara 2018 från Flädie vingård, på cykelavstånd från mitt hem, är faktiskt drickbart! Och det kostar faktiskt bara typ en och en halv hundring. Kanske var det supersommaren som gjorde det? Återstår att se om det går att upprepa "succén" 2019!

Jag vet inte vad det var, men detta vin tjänade ganska mycket på luftning i kylskåp några dagar. Första sippen smakade helt klart hemgjort snabbvin, svavel? Tror inte det. Men iaf, det blev bättre efter någon dag, helt klart ok till en fiskgryta med saffran! Prova själv!

Sparvhöksvin

Spanien har hamnat lite i bakvattnet på senare år. När vi var unga och vackra blev det ibland pengar nog till en Gran Reserva, kanske Conde de Valdemar? Mycket dilldoft och ännu mera vanilj och cederträ. Nu ska allt vara så förbannat fruktigt. Till och med spanjorerna har varit tvungna att förändra sina klassiker för att kunna sälja på den internationella marknaden. Med följd att det blir allt svårare att skilja ett spanskt vin från ett amerikanskt. Eller Australiskt, alla springer åt samma håll. Det finns några som stretar emot, Tondonia och kanske La Rioja Alta, men de flesta skapar druvsaft eftersom det är så mainstream-drickarna vill ha det. Lite synd. Eller mycket synd, det blir svårare och svårare att hitta variationerna. Men de finns. Lite dill var det allt i denna Ribera del Duero, såpass att man nog skulle gissa rätt land i ett blindprov. Och namnet? Jo, så heter sparvhöken i Spanien. Försök inte ens leta efter denna på Bolaget. Tack Stef.

1000 sorters Fiano.

Om man kollar efter det syditalienska vinet Fiano di Avellino på Systembolaget så hittar man på sin höjd två sorter, den bästa enligt mig från Mastroberardino (smakar som nystrukna, rena lakan doftar, om ni förstår vad jag menar). Man får lätt intrycket att viner som Taurasi, Greco di Tufo och Fiano di Avellino bara görs av ett fåtal producenter. Inget kan vara mera fel. Åk till Kampanien, regionen kring Neapel så ska ni få se på grejor. Helt plötsligt kan man köpa 5 olika i ett vanligt snabbköp! Och framför allt samma vintyp i olika prisklasser. Normalt sett är det den dyraste som hamnar på Bolaget. Här ett vin som jag köpte med mig hem från Capri från producenten I Feudali, till det lagoma priset av 7,90 Euro. Visst, det fanns dyrare varianter också, men ibland känner man för att gå på ett billigare alternativ. Oftast finns ingen information om dessa, ganska lokala varianter, men just detta fanns på Vivino, och där fann jag en obetalbar kommentar:"Light and easy. You can drink it instead of water, if you want to smoothly enter the AA". Och så är det; de olika prisklasserna av samma vintyp smakar också olika, de billigare är ofta enklare till sin karaktär, lite urvattnade, kanske? Men kör man på mellankvalitéerna blir man sällan helt besviken. Så ock denna gång. Men det blir lite besvärligt att handla ytterligare en flaska....

Langhe Nebbiolo - Ett försök till intern konsumentupplysning

Det var ju ett tag sedan jag skrev något här. På vinfronten har det varit fokus på Tysk riesling, Spätburgunder och en och annan skumpa. Och något annat också tror jag

I början av året i samband med lite vinomflyttning noterade jag att det var ont om en annan favorit i kylen: Nebbiolo.

Beställningssortimentet på Bolaget skannades av på Langhe Nebbiolo och sex buteljer beställdes. För  något sådant som Nebbiolo på flaska finns inte på det lilla Blekingska bolaget jag har tillgång till… Där bor det mest roseboxar å sånt. Och en flaska köptes i vårt södra grannland.
Att korka ur alla på en gång kändes som det kunde bli lite tungt i huvudet så planen blev att öppna dem nästan en i taget Typ en var tredje-fjärde dag. När det var ungefär en tredjedel kvar i första buteljen öppnades nästa för att kunna jämföra i alla fall två åt gången. Och så vidare. Som en stafett på något sätt. Och jag har haft lite hjälp med några av dem.
Jag kan också konstatera att bra Lange Nebbiolo både närmat sig och passerat 200 SEK. Minns i ett rosenskimmer när en riktigt bra fredagsvinare kostade under 100 SEK.

I detta test kostar den billigaste 119 SEK och den dyraste 269 SEK

Så här kommer resultatet från den Blekingska juryn. Vi börjar från slutet och förkortar Lange Nebbiolo till LN

Sämst, för jag väljer att använda det begreppet är testets billigare men även en av de dyrare. vinerna

Frattellis 2016 LN Leunin kostar 119 SEK och är bolagets standardardnebbe tydligen. Hittade inte någon typisk Nebbiolo i varken doft eller smak. Nä domen blir flasktappat boxvin. 

Sen kom en tråkig överraskning. Rivettos 2016 LN för 235 SEK gav ett slätstruket och tillrättalagt intryck. Lätt drag av etylacetat i doft, och en ganska söt tanninfattig smak utan syra och ryggrad. Men helt OK dag ett. Samtliga andra flaskor klarade utan problem minst tre dygn öppnade och igenkorkade i kylen. Rivetto var döende dag två. Och död nog att hamna i vasken dag tre. En riktig besvikelse eller som jag brukar säga: Riktigt dåliga grejor!

Nu hoppar vi upp ett par steg på kvalitetsstegen!

Renato Rattis 2016 Occhetti LN är den tydligast ekade LN i testet. Kraftig, bra frukt, och som sagt ekad, fast inte oangenäm på något sätt. Ett bra vin. Kan kanske bli lite mer typisk med några år på rygg 199 SEK

Produttori del Barbarescos 2017 LN för 179 SEK är typisk på många sätt. Här finns både lite rosor, nypon, tobak  och tjära i doften, härligt sträva tanniner som lägger sig som en hinna i munnen. Och en bra syra i ryggraden. Perfekt till en ragu!
Bägge de här två vinarna är bra grejor!

Tre viner hamnar på pallplats, och det här är riktigt bra grejor alla tre

Pio Cesare 2015 LN är en gammal klassiker som håller hög kvalitet, och med sina 165 SEK det näst billigaste vinet i testet. En klassisk Nebbe med alla komponenter på plats! Färg, doft, frukt, syra, tanniner...

Comm. G B Burlotti är en gammal favorit som det är enklast att hitta i Danmark. Burlotti 2017 LN är riktigt läcker! Även i denna finns allt på plats! Och om man gömmer nån flaska åldras den stort men de brukar vara svårsparade. Denna flaska köpt på Supermarco i Köpenhamn i helgen när SydBraxarna var över sundet. 245 kostar den där, men går även att beställa från Atomwine.dk för 215 SEK inkl frakt. Köp rekommenderas! Om denna eller nästa är bäst i test låter jag vara osagt. För båda är riktigt bra grejor!

2017 Elio Grasso Gavarini LN är riktigt bra, det är det inga tvivel om. Lite googling ger att Grasso klassade ner en hel del Barolo som hamnade i just 2017 Gavarini LN. Det är också det dyraste vinet i samlingen med sina 269 SEK. Men om jag ur minnet jämför den med en La Spinnetta för nån tia till så är detta bättre grejor. Allt finns på plats och den behövde en rejäl luftning för att komma helt till sin rätt. Och det brukar ju båda gott för att lagra ett par år.

Så hur sammanfatta? Fratelli och Rivetto kommer jag att undvika. Burlotto har jag redan beställt ett knippe från Atomwine. Pio Cesare är mindre komplext in än Grasso, men kostar å andra sidan en hundring mindre och lagerförs väl på många bolag. Om man som vissa Braxar gillar (över)lagrat vin är nog Grasson ett säkert kort som säkert har bra lagringspotential. Så det beror väl på plånbok, sammanhang och smak

Men att fem av sju Lange Nebbiolo är bra vin är kul.

Dagens druva: Perricone.

Följer BK Wines nyhetsbrev, och där finns en del matnyttigt, samtidigt som man kan uppröras (kanske) lite över vurmen av biodynamiska viner (jo, jag tycker det är mycket hokus pokus, även om det råkar funka ibland).

 Ett pålitligt inslag är dock genomgången av nya viner och nya årgångar i Systembolagets sortiment. Speciellt kul är recensionen av Små Partier-hyllan där man kan hitta lite udda prylar, ibland är det gott, ibland är det intressant.

Släppet i januari innehöll ett sicilianskt vin från Tenuta Regaleale, Perricone (eller Guarnaccio som är vinarbetarnas smeknamn på vinet, om du googlar så får du mest träffar på en tvålfager yngling, så det är nog ganska lokalt). Perricone är en druva som gärna blandas med Nero d'Avola för att få lite stuns i de annars sammetslena vinet. 2016 års årgång är prisat strax under 150 SEK och är fortfarande blårött i färgen och syrarikt med en del strävhet, om än av det snälla slaget. Vinprovar-Jack påstår sig finna fikon och röda bär, jag vet inte, men jag tror nog att det kan utvecklas under ett par års tid.

En annan udda fakta är att Perricone-druvan är synnerligen känslig för vinlus, så den fick ordentligt med bäng när detta kryp av misstag importerades från Amerika.

Tasca d'Almerita är en av storspelarna på Sicilien när det gäller vin, och de har på senare tid köpt vingårdar lite varstans på Ön, där en mängd olika druvsorter odlas, såväl extremt lokala som världsnamn som t.ex. Syrah.

Hej bröder, länge sedan något hände på denna sida. Var på vinprovning igår. Guigal hermitage Rouge var en självklar vin(n)are.