Vulkanvin

En snabb rekommendation: de Aetna 2017 från Terra Costantino (Nummer 2400 på Bolaget ) är ett vin som föll mig på läppen; ganska ljust i färgen, mycket röda bär och kryddor i doften, smakrikt utan att bli baktungt. Kostar 159:- Ett bra köp från en region som börjar låta tala om sig. Mycket kvalité kommer från Sicilien nuförtiden.

En ny liten undersökning...

Jag har testat att beställa från en för mig ny Europeisk leverantör som har registrerat sig för  distanshandel med alkohol till Sverige: superiore.de
Det blev en låda blandat Italienskt med fokus på Toscana. superiore är lite mer avancerade än vår vän i Vejle. Här läggs Svensk alkoholskatt och skillnaden mellan Tysk o Svensk moms på priset vid utcheckning. Men priserna är uthärdliga även efter det. Levererans till dörren med DHL. Och sortimentet är av en helt annan dimension än det lokala bolaget här i Östdanmark. Och som en extra bonus kommer produktbladet för vinerna med som pdf när kvittot skickas.
Bra grejor för en vinnörd :)

Först ut ur lådan är en 2016 Rosso di Montalcino från Il Poggione. 182 SEK efter alla påslag och frakt och med Maggans eländiga kronkurs. Men som smålänning noterar jag med ett leende att den även finns på bolaget (beställningssort) för 249 SEK.

Men strunt i det. Det är riktigt bra grejor!!! God direkt, även om den kändes sluten. Efter två timmar i karaff var den dock som sagt riktigt bra grejor. Perfekt till Söndagens ragu. Rekommenderas! Vilket förövrigt även gäller superiore.de

Spritbutiken på hörnet...

Vin och öl hittar man inte var som helst i Australien har jag lärt mig... Lite lätta Bolagsvibbar på tillgängligheten men å andra sidan har butiken på hörnet ett rätt bra rödvinssortiment...

Men det blev en 2017 Thabilk Cabernet Sauvignon som lördagsvinare  

Mild mild till Torr torr.

Vid det här laget är ju alla braxar Champagne-aficionados (mig själv undantagen), men för eventuella hangarounds som läser denna blogg så; för 100 år sedan var den mesta champagnen söt, äckligt söt skulle vi nog säga idag. Det borde vara en överraskning för opålästa som köper flaskor från den sjunkna båten i Finland, t.ex. Dyr, söt och ljummen, det hade nog inte W.C. gillat. Sedan ändrades smaken successivt, det blev Demi-sec (finns fortfarande flera sådana på bolaget), men allteftersom socker tappade lyx-stämpeln så kom Brut att ta över (betyder ju torr på fransosiska, men de flesta bönder pytsar ju i en spann söt must för att "balansera smaken"...). Som ett tecken i tiden kom då nästa nivå, Extra Brut, där det fanimej inte får vara tillstymmelse till socker (nja). Somliga säger att det ställer högre krav på vinmakaren, det går inte att dölja felsteg med lite extra sötma (som ändå är svår att identifiera i den ittersyrliga dryck som Champagne faktiskt är). I alla fall, Margaine är duktig och gör ett gott jobb med sin Extra Brut (BdB, 3,5g/l sockerinnehåll), och den är ju dessutom inte så högt prissatt, det gillar vi vardagsdrickare förstås!

Det är lite knepigt att matcha Champagne till ost, men alla (?) säger att Brillat Savarin är som gjord för att ätas till bubbel: ytterst mild, men smörig och med en viss syrlighet. Det är så gott att man kan smälla i sig en hel tårta själv, men då har man väl klämt i sig motsvarande ett paket margarin. Många kilometer i elljusspåret blir det alltså. Ett alternativ (lika fett) som också är gott är Boursault som är lite mer möglig och därmed kan ha det lite jobbigare att para sig med drycken, men den är såpass mild att det funkar.

Så julskinkan och glöggen får vänta ett tag till, men på tisdag blir det fläsk, winter ale och hemgjord bäsk, och det är också gott.

Brillat Savarin

Slaktaren som blev vegan

Gruner Veltliner har aldrig varit min favoritdruva, även om nästan varje vinskribent höjer denna österrikiska specialare till skyarna. Men allt går att sälja med mördande reklam, så jag kunde inte gå förbi The Butcher White Cuvée 2018 som finns på specialsortimentet för 119:- Broder M har ju uppmärksammat the Butcher pinot noir tidigare, och den är ju lysande till priset 159:- Det dessa två viner har gemensamt, förutom vinmakaren är etiketten. Och vilken etikett sedan! Hans Schwarz, som han heter har varit Livets Godas gullegris ett tag nu, började sin bana som slaktare och sadlade sedan om till vinmakare. Med lite hjälp från "Mr K" som ligger bakom vinet med det mest obegripliga namnet, Sine Qua Non, har han skapat sig ett namn i vinvärlden. Det roliga är att etiketten har blivit (själv?-) censurerad. Så här såg den ut från början. Notera slaktkniven! 

     

Någon tyckte uppenbarligen att det var lite för mycket med en slaktare med grishuvud och allt, och klagade (förmodligen?). Så, vad göra? Tja, grishuvudet kan man ju inte plocka bort, inte vinaren heller. Får bli kniven då. Men vad ska man byta ut den mot? Ja, så här ser etiketten ut idag:

Lite humor är det allt. Nog humor för att köpa vinet? Det är upp till dig, men jag tycker det!

Svenskt Vin?

Alltså, det där med att göra vin i Sverige, vad tjänar det egentligen till? Du har en mördande konkurrens av vinbönder som har hållit på i generation efter generation för att optimera smaken av druvorna från just deras lilla plätt i världen. Och så klimatet uppepå det, ja menar, kom igen! Dessutom går det ju aldrig att konkurrera prismässigt. Jaha, det här låter ju inget vidare. Dessutom har alla viner jag hittills smakat kass och kostat mer än 200 spänn.

Tills nu. Ja, min senaste upplevelse var väl ingen superhöjdare, men Aniara 2018 från Flädie vingård, på cykelavstånd från mitt hem, är faktiskt drickbart! Och det kostar faktiskt bara typ en och en halv hundring. Kanske var det supersommaren som gjorde det? Återstår att se om det går att upprepa "succén" 2019!

Jag vet inte vad det var, men detta vin tjänade ganska mycket på luftning i kylskåp några dagar. Första sippen smakade helt klart hemgjort snabbvin, svavel? Tror inte det. Men iaf, det blev bättre efter någon dag, helt klart ok till en fiskgryta med saffran! Prova själv!

Sparvhöksvin

Spanien har hamnat lite i bakvattnet på senare år. När vi var unga och vackra blev det ibland pengar nog till en Gran Reserva, kanske Conde de Valdemar? Mycket dilldoft och ännu mera vanilj och cederträ. Nu ska allt vara så förbannat fruktigt. Till och med spanjorerna har varit tvungna att förändra sina klassiker för att kunna sälja på den internationella marknaden. Med följd att det blir allt svårare att skilja ett spanskt vin från ett amerikanskt. Eller Australiskt, alla springer åt samma håll. Det finns några som stretar emot, Tondonia och kanske La Rioja Alta, men de flesta skapar druvsaft eftersom det är så mainstream-drickarna vill ha det. Lite synd. Eller mycket synd, det blir svårare och svårare att hitta variationerna. Men de finns. Lite dill var det allt i denna Ribera del Duero, såpass att man nog skulle gissa rätt land i ett blindprov. Och namnet? Jo, så heter sparvhöken i Spanien. Försök inte ens leta efter denna på Bolaget. Tack Stef.