Lika ofta som månen är full

jag såg statistiken som broder kulla la in och tänkte, vad bra!

Under detta dryga år som bloggen funnits har jag fått till ett inlägg ungefär med samma frekvens som månen varit full och det är nog precis där jag vill vara. Tänker man dessutom på att jag producerar sällan och den sammanlagda Braxen snittar fyra per vecka så är det ju fantastiskt. Tänk att få vintips och läsa små stories och funderingar fyra gånger per vecka. En dip tordes vara naturligt efter sommar och julhelger, det är ju helt biologiskt tidpunkter för att slicka tassarna och samla nya krafter.

Då jag varit dålig på att rapportera tänkte jag delge lite tips och vad jag konsumerat i februari. Jag tycker om god god nebbiolo i alla former, saftig och opolerad från lombardiet, kärv barolo och fantastisk lättsam insmickrande och fantastiskt enkel Langhe. Ikväll är det åter tacoafton i Knalleburg och till det Azelias langhe nebbiolo. Ett vin som inte är strävt, kärvt eller komplicerat utan snarare en vuxensaft som är så himla god att dra i rejäla klunkar. Det är vid sådana tillfällen man känner sig som en Tarzan som i sitt höftskynke hukar vid källan fyller nävarna med vatten och släcker törsten i rejäla klunkar. En annan favorit är Simonsig Chenin blanc. Detta vita Sydafrikanska vitvin på 14,5% fick nackhåren att resa sig vid musselkoket för två helger sedan. Balanserat med syra som gömmer den relativa fylligheten. Utan att verka för insmickrande så är det gott på diskbänken, i musslorna, till musslorna och fisken samt att stilla tankarna med efter avslutad middag. Att det dessutom kostar 73 riksdaler är ju nog med grädde på moset. För att åter slå ett slag för nebbiolo så gjorde jag en köttgryta för några helger sedan och hällde i rejält med Plozza 2006. Chiavennasca som är det samma som nebbiolo för 89 kronor vilket fynd. Man kan säga att det är en opolerad och burlesk Le Tense men vad jag tycker ett prisvärt och användbart vin. En annan trevlig bekantskap är Petalos från Bierso fylld av Mencia druvor. Jag gillar även god god Mencia och detta vin är fylld av denna druva. Ett vin som är kryddigt och biter ifrån lite grann, tror tillochmed att det kändes av lite dagen efter.

Jag kan även rekommendera Yeti imperial stout som är en trevlig kompanjon vid matlagning. Dessvärre börjar jag bli allt för trött på alla märkliga nya öl som formligen ramlar in. Den ena bäskare än den andra, man rapar och grinar illa som den värsta gräsätande grannkatten. Förra veckan hällde jag upp en bira som snarare lät som en norsk skidåkare än något man häller i strupen Achel Bruin. Denna dryck skummade så pass att disktrasan fick rädda diskbänken och om jag ska beskriva skumkronan så är det närmaste köttkok och svampförvällning jag tänker på. Tillslut kom jag tänka på lord Nelson denna brittiska hjälte som gav sitt liv att slåss mot fransmän och spanjorer till sjöss. I hans sista stora triumf kap Trafalgar där engelsmännen vann sin största seger blev Nelson dödligt sårad och kroppen fraktades hem till Brittiska öarna i en romtunna. Det kan man kalla ett fylligt slut.